Den yttersta fienden

Winston Churchills berömda yttrande om de engelska stridsflygarna: ”Aldrig har så många haft så få att tacka för så mycket”, konkretiseras för många främst av glimtar ur journalfilmer och lite stereotypa äventyrsböcker, som dem om Biggles. Inte så få av efterkrigstidens pojkar har också tålmodigt limmat ihop andra världskrigets flygplan som plastmodeller. Det är sällan man fått tillfälle att tränga bakom de patriotiska kulisserna och möta en oförfalskad verklighet, med trovärdiga människor som aktörer.

I Richard Hillarys bok Den yttersta fienden får vi emellertid ett självutlämnade porträtt av en av dessa engelska jaktflygare. Det är ett reportage med ”störande” djup – en bok som vrider sig i vånda mellan kallsinnigt exakta iakttagelser och trevande försök att fånga smärtsamma andliga erfarenheter. Den ytterstafienden kom ut mitt under kriget (1941), och den unge jaktpiloten är följaktligen helt innesluten i striden; både med sig själv och fienden. Det finns ingen segervittring eller känsla av krigsslut att vila i. Romanen skrevs under konvalescenstiden efter en störtning, av den då svårt brännskadade Hillary. Ansiktet är avsvett och grinar kranielikt som en bild av döden. Händerna har blivit som klor. Tillvaron skiljer sig nu avsevärt från studietiden i Oxford före kriget. Det är från Oxford boken gör sitt avstamp och där Hillary börjar med att ta pulsen på sig själv och sina studentkamrater. ”Vi bildade ett slutet kotteri och vår synkrets var ytterst begränsad – det var vi fullt medvetna om och ingalunda missnöjda med. Vi visste att kriget stod för dörren. Vi kunde ingenting göra åt den saken. Vi blev deprimerade av känslan att det var oundvikligt, men vi hängav oss inte åt några patriotiska stämningar. Vi saknade all erfarenhet av politik, men vi var ändå övertygade om att vi alldeles i onödan hade förts in i den nuvarande världskrisen. /… / Vi hoppades bara att kriget när det väl kom skulle utkämpas med ett maximum av personlig frihet och ett minimum av disciplin.”

Hillary kom, liksom de flesta av oxfordvännerna, från det övre skiktet i samhället. Han var präglad av ett slags vital individualism – en aristokratisk ovilja att lyda och ett förakt för massans uniformitet. Det var en ”sofistikerad” egoism, livrädd för känslosamhet, men också för den vulgära själviskheten. Litteraturen kunde på ytan vara viktigare än kriget. ”Man kunde gå in till vem som helst och inom två minuter vara inbegripen i en hetsig diskussion om huruvida Ezra Pound eller T S. Eliot var pappa till den moderna diktkonsten, medan en lidelsefull tirad om friheten mottogs med besvärande tystnad.” Tillståndet var inte bättre hos de intellektuella”. Självförintelsens frö var till och med ännu påtagligare hos de mer intellektuellt lagda studenterna vid universitetet. De föraktade det medelklassamhälle som de hade att tacka för sin uppfostran och ställning; de angrep det, inte med kraft utan med nästan barnslig kinkighet. De uppmuntrades till det av sina litterära avgudar – av sin obetingade tro- och huldhetsed till Auden, Isherwood, Spender och Day Lewis. I likhet med dem låtsades de hysa sympati för den politiska vänstern.-Mot denna bakgrund och barlast av stämningar och tankar utbildas den tjugoårige Hillary till jaktpilot vid RAE Till en början ser han på kriget som något han kan använda för egna syften. Han vill inte brukas av världen utan i stället själv bruka världen. Med sina författardrömmar ser han kriget som ett exceptionellt tillfälle att skaffa sig de erfarenheter och insikter, som han sedan kan forcera sin konstnärliga karriär med. Inför sin kristne och konservative vän Peter Pease låter han sitt självgoda intellekt löpa vidare i den ”upplysta” egoismens tecken. Det är mer än obehagligt att höra Hillary ånga på i sitt blinda övermod. ”I en Spitfire har man kommit tillbaka till kriget som sådant det bör vara – om man nu kan tala om att kriget bör vara på det ena eller andra sättet. Tillbaka till den enskilda tvekampen, till självtilliten och det fullkomliga ansvaret för det egna ödet. Man antingen dödar eller dödas – och det är förbannat spännande. Och efter kriget ska jag skriva, och då kommer jag också att utvecklas fortare än ni andra.”

Känslosamhet var inget som utmärkte vare sig tidsandan eller den sociala klass Hillary tillhörde. I sina försök att spela oberörd förvandlade man kriget till en förlängning av sina tidigare sportprestationer. Det var som i en match där man bara behövde visa självdisciplin och uthållighet. Vad kriget gällde utöver den personliga tvekampen var till en början inte så viktigt.

Hillary hade visserligen tillsammans med sina universitetskamrater fått en försmak av nazismen under en resa till Tyskland. Man deltog i en roddtävling med tyska studenter och utsattes för en brutal gapighet och illvilja, som man tidigare inte mött i sportsammanhang. I den första häpenheten kom Oxfordlaget på efterkälken. Snart vaknade emellertid ett slags äcklad vrede som gav dem krafter att ro sig till seger och hämnd. Man uppfattade nazismen, lite nedlåtande, som något kollektivistiskt och stillöst – som en utmaning mot brittisk aristokratisk inividualism. Mycket längre tänkte man inte vid den här tiden.

När kriget väl var ett faktum fanns den individualistiska oviljan mot nazismen kvar, men också mot den egna krigsmakten. Den redan nämnde vännen Pease skiljer sig från den här mentaliteten. Han är konservativt ansvarsfull och hyser inget människoförakt. Hillary som i grunden beundrar honom försöker trots det provocera honom med sin cynismer. ”I en tidsålder, när det är vulgärt att älska sitt land, föråldrat att älska Gud och sentimentalt att älska människosläktet, då gör du alla tre sakerna.” Pease lyssnar artigt, han har genomskådat Hillarys tomma självförhävelser. ”Någonting som är större än både du och jag håller på att växa fram ur det här, och allteftersom det växer kommer du att växa på samma gång. /… / Jag är säker på att det bara behövs någon våldsam upplevelse, någon situation där din förmåga att känna sätts på kraftigt prov, för att ditt medlidande eller din vrede ska väckas så starkt att du glömmer dig själv.”

I sin förlängning blir också kriget för Hillary i lika hög grad en kamp mot den egna själviskheten som mot fienden. En avgörande upptäckt är den enastående och systematiska ondskan hos nazismen. Hillary genomskådade den skenbara vitaliteten hos nazismen därför att han på ett individuellt plan var fången i en likartad föreställning. Om man ser nazismen som en politisk tillämpning av biologin (vilket man själv gjorde), där man ska få nytt liv i samhällskroppen genom att lyfta fram det livskraftigt djuriska hos människan, förstår vi också lite av dess attraktionskraft. Inom aristokratin finns oftast denna si älvmedvetna, både biologiska och estetiska, vitalitet. Hitler försökte sig på experimentet att omskapa det -som han uppfattade som aristokratiskt till en massrörelse. Hillary fick nu tillfälle att se sig själv karikerad i massform, eller mer generellt uttryckt: en aristokrat som blivit självtillräcklig och okänslig i sin individualism. Hillary upplevde genom sin egen själviska tomhet att detta inte var vitalt och inte heller kunde bli det i kollektiv form. Det var i stället en dödsdrift som maskerade sig i kampanda och vitalitet hos nazismen – men också delvis hos honom själv. ”Jag fick en känsla av att ha skådat in i själva det livsfientligas väsen, en känsla som inga ord kunde beskriva. Det var det jag hade förbannat – ty i det ögonblicket hade jag insett vad det var som Peter och de andra omedelbart hade känt igen som något ont, något som måste tillintetgöras fullständigt. Jag insåg nu att det här inte var fråga om något brott: det var det Onda självt – någonting vars existens jag dittills inte ens hade anat. Och i sista rummet, i grund och botten, var det mig själv jag hade rasat mot – det var mig själv jag hade förbannat. Med fruktansvärd tydlighet såg jag plötsligt mig själv sådan jag var. Store

Gud, att jag hade kunnat vara så förmäten och övermodig! ”

Den alltför råa själviskheten ansågs inte fin i oxfordkretsarna; där var i stället en sofistikerad och cynisk variant gångbar. Hos vännen Pease var inte ens den senare varianten gångbar. Hillarys väg till gemenskap är en mycket plågsam process där Peases hållning och utsagor får en både tolkande och förebildlig betydelse.

I sin bok Yogin och kommissarien ägnar Arthur Koestler en essä åt Richard Hillary. Förutom Hillarys egen roman tecknar han ett porträtt utifrån personlig vänskap och en brevsamling. Breven är viktiga som en dokumentering av Hillarys sista tid, efter utgivningen av romanen. Han blev något av en levande legend då han trots sina svåra skador krävde att få återgå i tjänst som stridsflygare. Han visste att slutet var nära men han ville fullfölja sin väg ut ur sig själv, som den ”siste av de långhåriga grabbarna”, de flygande studenterna i slaget om Storbritannien. Det kamratskap Hillary vunnit var inte längre de levandes, som tjugotreåring var han redan en kvarleva från en annan generation. Kort före sin död formulerar han också vissheten därom i ett brev till Koestler. ”Liksom förr säger mig min instinkt, ju mer jag flyger, att jag kommer att klara mig, medan mitt förnufts röst, som säger mig, att jag inte kommer att göra det, blir allt svagare. Men den här gången har mitt förnuft rätt. Jag vet för mycket för att inte vara säker.” Trots sin ”insikt” återvänder han till flyget. Han förklarar sig inför Koestler. ”Man kan resonera förnuftigt i evighet, och ens förnuft säger en till slut att det är galenskap, men det är instinkten man lyder.” Instinkt eller förnuft, Hillary fick rätt i sina ”föraning-ar”; den 8 januari 1943 förolyckades han under en nattlig flygning. Koestler skriver: ”Där slutar människan, och myten tar vid. Det är myten om den förlorade generationen – skeptiska korsfarare, riddare i uttjänta rustningar, förtärda av längtan efter något att kämpa för, som ännu inte finns. Det är myten om korståget utan kors och om desperata korsfarare på jakt efter ett kors. Vilken tro de kommer att göra till sin, Kristus eller Barrabas, återstår att se.”

Hillarys roman är en hyllning till livet och en kamp mot dödsmakterna. Det är ingen tillfällighet att bokens titel och motto är hämtat ur 1 Kor 15:26: ”Såsom den yttersta fienden varder döden tillintetgjord.”