De ortodoxa och västerlandet

Den europeiska integrationen ställer stora krav på kyrkorna. I många länder är kyrka och nation nära förbundna – historiskt, kulturellt och politiskt – och när Europas folk nu skall föras närmare varandra, finns det risker för att kyrkan eller kyrkorna uppträder splittrande snarare än enande. Detta gäller inte minst den ortodoxa kyrkan som så ofta är nationellt organiserad och nära förbunden med kulturen i länder som alltmer söker sig till den Europeiska gemenskapen.

I början av november i fjol hölls i Amiens den sjunde ortodoxa kongressen i Västeuropa, denna gång med temat ”Ortodoxi och historia”. Avslutningsanförandet hölls av den kände ortodoxe teologen Oliver Clement som talade om ”vägarna till en kreativ framtid”. Det återges här enligt ett referat i tidskriften Irenikon (1990:4, s.558f).

Clement uppehöll sig vid vissa risker som han ser inom ortodoxin av i dag. Känslan för kyrkans enhet och universalitet har gått förlorad, sade han, och varje etnisk grupp betraktar sig själv som Guds utvalda folk. Samtidigt finns en tendens att identifiera ortodoxin med den ena eller den andra nationella kulturen som då uppfattas mer eller mindre idealiserad. Man ställer en ”demoniserad” skräckbild av den västerländska kulturen – det är ett kombinerat överoch underlägsenhetskomplex som är vanligt när man befinner sig i periferin av en dominerande kultur. Motsatsen öst-väst uppfattas också som en motsättning mellan ortodoxt och katolskt.

Det är nu dags att bryta upp från detta, menade Clement, och framställde tre önskemål om en kreativ framtid: en ortodoxi som är stark, modest och öppen och som inte längre tänker i antagonistiska termer; en förmåga att vittna där vi står, dvs. mitt i den moderna världen; en utveckling av en ny gemenskapsstruktur inom kyrkan. Man bör göra upp med den kulturella slutenheten, inklusive bilden av västerlandet som en heretisk civilisation.

Clement gick sedan in på den inflammerade frågan om de med Rom unierade kyrkorna. Det går inte att komma ur denna tragedi utan en ömsesidig förlåtelse. De evangeliska råden gäller inte bara de enskilda människorna utan också kollektiven. Det är också nödvändigt att förkasta antikatolicismen på samma sätt som den i Östeuropa så vanliga antisemitismen.

Gentemot dessa attityder proklamerade Clement en öppenhet mot den moderna världen, en dialog med forskningen, konsten och det sekulariserade samhällets skapare, en dialog där man också upptäcker de ekologiska frågorna och behovet av en ny ekonomisk och juridisk världsordning. Vi kan inte bara nöja oss med att upprepa fädernas ord, sade han, men inspirationen från fäderna och den heliga Andens kraft måste förverkligas i en radikalt ny kontext.

Vårt uppdrag är att vittna mitt i den moderna världen och utveckla gemenskapsstrukturer i kyrkan och samhället. Kyrkan måste både öppet och kritiskt ta emot erfarenheten av en pluralistisk demokrati, komma bort ifrån ett oligarkiskt styrelsesätt och ge utrymme för folkets samverkan med prästerna. Så långt Clement.

Det är inte så ofta man hör så starkt självkritiska tonfall på ortodoxt håll, och den som talar här hör till den ortodoxa kyrkans mest framstående talesmän i västerlandet. Clement är fransman och därför obunden av den östeuropeiska nationalismen, och hans önskan om en ortodox närvaro i den västerländska kulturen bygger på diasporakyrkans långa erfarenhet av den franska miljön.

Men de frågor som Clement berör är oerhört komplicerade. Förbindelsen mellan kyrka och nationalism i Östeuropa är ingalunda självvald utan resultatet av en mer än tusenårig historisk utveckling, där det bysantinska riket, det osmanska imperiet och de slaviska folkens statsbildningar har spelat en avgörande roll för ortodox självuppfattning. Det turkiska miller-systemet, med självstyrande religiösa minoriteter, och den nationella frigörelsen under 1800- och 1900-talet har lett till en långtgående identifikation mellan kyrka och folk i många ortodoxa länder. De många åren av kommunistiskt styre har dessutom tvingat de ortodoxa kyrkorna att vända sig inåt för att kunna överleva.

Man kan inte heller säga att den ortodoxa rädslan för västerlandets civilisation är alldeles omotiverad. Nu när Östeuropa översköljs av västerländska varor och utsätts för massmedial påverkan, är risken stor att den traditionella livsstil som levat kvar i den ortodoxa kyrkans hägn till slut kommer att fördärvas. Vad kommunisterna inte lyckades förstöra kanske går under i västerländsk dekadens, i materialism, drogkultur och upplösning av alla moraliska värden? Och visst kan man förstå den ortodoxa misstänksamheten mot de västerländska kyrkorna, inte minst mot den katolska kyrkan, för att de så illa lyckats hålla stånd mot sekulariseringen, trots att de sällan eller aldrig utsatts för några hot mot liv och egendom från statens sida.

Den nationella och kultuella förträngningen som Clement talar om handlar inte bara om de ortodoxa. Katoliker i Polen, Ukraina och Kroatien företer ofta samma urskillningslösa identifiering av kyrka och nationell kultur. Katolikhatet hos många ortodoxa har sin spegelbild i en katolsk ovilja mot de ortodoxa, uppfattade som ”ryssar”. Särskilt inflammerad är frågan om de unierade kyrkorna. Från ena sidan talar man med rätta om det polska övervåldet mot de ortodoxa kristna under 1500-talet, från den andra med samma rätt, och med större aktualitet, om Stalins tvångspolitik mot katolikerna i Ukraina och Rumänien. Det finns ett överflöd av argument från båda sidor och känslorna kan svalla högt. De nationella och kyrkliga motsättningarna kan därför blossa upp till blodiga konflikter där gamla katolska och ortodoxa områden gränsar till varandra eller där det finns en blandad befolkning. Antisemitismen som Clement nämner finns dessvärre utbredd också bland katoliker i Östeuropa och här har båda kyrkorna ett gemensamt ansvar inför framtiden.

Problemet att anpassa sig till västlig kultur är dock störst i diasporan, Västeuropa och i Nordamerika där det finns betydande ortodoxa minoriteter. Också här är kyrkan nationellt organiserad och förbindelsen mellan kyrka, kultur och nationalitet är stark. Som vi tydligt kan se det i Sverige, innebär försvenskningen av ortodoxa invandrare alltför ofta att de ger upp sin kyrkotillhörighet eller bara glider ut i sekulariseringen. För den som bryter upp från sin grekiska eller serbiska kulturella bakgrund finns sällan en svensk ortodox kyrka att identifiera sig med. De ortodoxa präster som sökt ge ortodoxin en svensk prägel – som Christofer Klasson eller Ignatius Ek – står inför stora praktiska och kyrkorättsliga svårigheter.

Man får därför hoppas att de franska ortodoxa kyrkorna, med sina större resurser och rika erfarenhet, kan bli en brygga mellan den ortodoxa kyrkan och västvärlden, så att de ortodoxa med bibehållen religiös identitet kan leva vidare i den västliga sekulariserade miljön. Att något sådan förverkligas är ett viktigt ekumeniskt intresse. Om den traditionella misstron mot den katolska kyrkan går att övervinna, kan den ortodoxa kyrkan i väst räkna med en villig och förstående samarbetspartner.