Birgittautställningen i Vatikanen

”Kan något gott komma från Norden?” Det var påven Bonifatius IX:s reaktion på förslaget att helgonförklara Birgitta. Med detta citat inleder också Lars Bergquist, Sveriges ambassadör vid den Heliga stolen, sin essä som på de fyra språken engelska, italienska, spanska och svenska utgör större delen av texten i katalogen till Rosa rorans bonitatem, den utställning på Vatikanbiblioteket i Rom som öppnades av kung Carl XVI Gustaf den 4 maj. Utställningen, som organiserats av Eva Nilsson Nylander, kommer att stå kvar till den 4 november i år och kan alltså vara ett lämpligt mål för birgittaintresserade romresenärer i sommar.

Det är inte fråga om någon stor, nyskapande utställning som avser att ge en ny bild av det svenska helgonet. Med anledning av att det den 7 oktober är 600 år sedan Birgitta helgonförklarades vill Vatikanbiblioteket visa de birgittadokument som förvaras i Vatikanen, såväl på Vatikanbiblioteket som i Vatikanarkiven och Vatikanmuseerna. Dessutom har ytterligare några dokument lånats in.

På ett sätt är det alltså en helt anspråkslös utställning, men för den intresserade ger den tillfälle att stifta närmare bekantskap med några av de viktigaste medeltida dokument som rör Birgitta. Där finns bland annat påvebullor som utfärdar särskild avlat för birgittinerna, där finns handskrifter av helgonförklaringsprocessen, och där finns handskrifter och tidiga utgåvor av Birgittas egna skrifter. En detalj: mycken historisk dramatik ryms i det missale från birgittahuset vid Piazza Farnese där någon har gjort en anteckning om att Sveriges siste katolske ärkebiskop, Olaus Magnus, som själv gjort en nyutgåva av Uppenbarelserna, hade dött i exil i Rom.

Alla dessa dokument är naturligtvis intressanta främst för den ”redan frälste”. Den italienska och internationella publiken kommer kanske att fastna för en liten målning från mitten av 1300-talet av Niccolö di Tommaso som framställer Kristi födelse utifrån en av Birgittas uppenbarelser. Konstnären har i enlighet med helgonets vision framställt Maria på knä i bön framför j esusbarnet: den ikonografi som vi uppfattar som självklar. Men i den medeltida och bysantinska konsten hade man tidigare framställt en Maria som låg och vilade sig efter födelsen. Konciliet i Trient fastslog 1564 att Birgittas mer okroppsliga sätt att se Kristi födelse borde bli normgivande. Detta är en aspekt av Birgitta som vi sällan tänker på, men om det svenska helgonet har haft någon verkligt global betydelse så är det kanske detta. När vi ordnar vår anspråkslösa julkrubba tänker vi sällan på att traditionen, som skapats av Franciskus, på ett sätt fick sin moderna form av den heliga Birgitta.

Till utställningen har producerats en mycket elegant katalog. Lars Bergquists allmänna presentation av Birgitta är läsvärd och välskriven, även om en internationell katolsk publik inte omedelbart ser skälet att referera till Swedenborg, Dostojevskij och Emilia Fogelklou. En stor eloge förtjänar de knivskarpa reproduktionerna av de medeltida handskrifterna: katalogen får ett egenvärde som provkarta på den tidens skrift. Det enda man saknar hade varit lätt att lägga till katalogen: utställningen heter Rosa rorans bonitatem men ingenstans ges denna så vackra hymn i sin helhet.

Den är ett verk av den medeltida svenska litteraturen som är väl värt att lära känna.