Biologin som livsåskådning

Sedan mitten av 1900-talet har biologi och ekologi som kunskapsämnen etablerat sig och befäst sin ställning på bokhandelsdiskarna och i läroplaner, på snabbt växande forskningslaboratorier och i många människors medvetande. Livsvetenskaperna har som aldrig förr blivit föremål för etisk avvägning och politisk debatt. Biologin har inte minst påverkat människans sätt att tolka sin egen verklighet. Många människor har anammat en biologiskt inspirerad människosyn där hälsa och välbefinnande, psykosomatisk funktionsduglighet och ett liv i harmoni med naturen står i centrum.

Det är ofta vetenskapsmän i nobelprisklassen som har bidragit till att en biologiskt baserad människosyn har upphöjts till allmän tro eller livsåskådning av nästan fundamentalistiskt snitt. James Watson vid Cold-Spring-Harbor-laboratoriet nära New York har bekänt sin egen elegant formulerade tro: ”Tidigare trodde vi att vårt öde står skrivet i stjärnorna. Idag vet vi att det är inristat i våra gener.” Watsons kollega, molekylärbiologen Hans Mohr, menar att hela vår kunskap om världen och oss själva, vår förmåga att tänka, fatta beslut och handla är yttringar av våra gener. Det är DNA-molekylen i varje kärna av människans miljardtals celler som rymmer hela vår kunskapsförmåga och är spjutspetsen i den genetiska evolutionen.

Det starkt biologiskt orienterade synsättet är emellertid inte begränsat till några entusiastiska vetenskapsmän. Det har fått en stor spridning inom dagens sjukvård och miljörörelsen. Statens medicinsk-etiska råd varnar i sitt remissvar om fosterdiagnostiken för de risker för vår personalistiska människosyn som det biologiska synsättet medför. Detta synsätt fixerar människans funktioner i stället för att betrakta och respektera henne som person oberoende av hur bra funktionerna är. Frågan uppstår då vilken betydelse man lägger i uttrycket ”det biologiska synsättet”. För att ringa in och precisera denna innebörd kan man ta flera moment eller modeller till hjälp. Jag väljer fyra modeller, den genetiska, den evolutionära, den ekologiska och den medicinska modellen som jag framställer i korta drag och med några kritiska anmärkningar samt en avslutande bedömning.

Den genetiska modellen

För mindre än ett halvt sekel sedan – det var 1944 – upptäcktes DNA-molekylen som bärare av det genetiska budskapet. Nio år senare kunde två unga forskare, den redan nämnde James Watson och Francis Crick, beskriva den mänskliga arvsmassans struktur som en dubbelvriden spiraltrappa som är inlindad i varje cellkärna. De påskyndade därmed den biologiska revolution som hade börjat under andra hälften av 1800-talet. Då hade Gregor Mendel upptäckt ärftlighetslagarna och Charles Darwin gjort noggranna iakttagelser av och dragit djärva slutsatser om de mekanismer som styr livets utveckling. Forskarnas snabba avslöjande av cellkärnans hemligheter har väckt nya förväntningar: man vill inte bara biologiskt beskriva och förstå livet utan också förändra dess villkor. Vem drömmer inte om den tid då man kommer att bota genetiskt betingade sjukdomar? Visserligen har vi inte kommit dit än, men den biologiska ingenjörskonsten har gjort det möjligt att behandla DNA som en vanlig kemisk molekyl som man kan sprätta upp, plocka isär och rekombinera efter behov. Och mycket mer är att vänta. Efter flera års förberedelse sjösattes den 1 oktober 1990 HUGO-projektet (HUman Genome project Organization) som skall kartlägga hela människans arvsmassa som än så länge är förborgad i genernas gåtfulla gömställen. Projektet kan väntas öka risken att biologin som vetenskap reducerar människan till en rent biokemisk organism. Nobelpristagaren Walter Gilbert som själv aktivt deltar i HUGO-projektet är övertygad om att detta projekt inte endast gör det möjligt att förstå de genetiska ramarna för människans liv. Människan kommer härigenom även att lära känna sig själv. Människosynen får ideologiskt rotfäste i den genetiska modellen.

Den evolutionära modellen

Livets fortbestånd är beroende av kontinuitet och mångfald. Man säkerställer kontinuiteten dvs den oavbrutna livsväven genom reproduktion: man för vidare den information som är lagrad i DNA från en generation till nästa. Livsväven är emellertid hotad om den inte får utvecklas i en mångfald och formrikedom som man finner hos olika växter, enkla mikroorganismer och högre organismer. På den långa genetiska färden genom tiden inträffar nämligen mutationer, förändringar i det genetiska programmet vilket förutsätter mångfald, och i sin tur skapar den. Om denna mångfald inte funnes vore livet ytterst sårbart. Ju mindre mångfald, desto sårbarare blir livet.

Mångfald och formrikedom i naturen har ofta uppstått språngvis, genom plötsliga genetiska förändringar. Detta möjliggörs genom ständigt nya genkombinationer som prövas mot olika bestående miljöer. Det är i detta samspel, och i denna sega strävan efter överlevnad, som det naturliga urvalet består.

I den evolutionära modellen lurar huvudsakligen två faror. För det första finns där en tendens att betona människans förmåga. Hon framstår som evolutionens och skapelsens krona som får utöva sitt herravälde – som så lätt slår om i skräckvälde – över resten av levande organismer. För det andra har många inbillat sig att man kan tillämpa den evolutionära modellen på samhällsutvecklingen. Socialdarwinismen innebär en övertygelse om att det naturliga urvalets mekanismer verkar i samhället. De människor som slår sig fram gör det i kraft av sina goda anlag, medan de utslagna och strandsatta har en dålig genetisk utrustning. I den utvecklingsbiologiska modellen är det genetisk styrka som för anlagen vidare, från de enklaste till de mest komplexa livsformer, från växt till djur, från människa till övermänniska.

Den evolutionära modellens båda faror kan bli dödliga hot, om man inte befriar dem från rent biologiska motiveringar där genetisk styrka fäller utslaget. Det är också här, i den evolutionära modellen, som den genetiska modellen utvisar sin egentliga slagkraft och farlighet.

Biologi som livsåskådning blir en fälla både för mänskligheten och resten av skapelsen.

Den ekologiska modellen

Livets mångfald, som är så avgörande för förmågan till utveckling, låter olika livsformer fogas in i ett sammanhang, ett ekologiskt system. Medan den evolutionära modellen fokuserar tidsperspektivet tar den ekologiska modellen sikte på rumsperspektivet. Enligt den ekologiska modellen styrs allt levande av samma biokemiska principer. De regler som gäller för ämnesomsättningen i en växtcell eller bakterie har samma giltighet för den mänskliga cellen. DNA-koden förmedlar en universell information till allt liv i alla tider. Grundelementen är desamma i allt levande. Även människan är infogad i och beroende av detta livssammanhang som hon inte får rubba om hon inte vill undergräva sin egen existens.

Det är också i enlighet med den ekologiska modellen som man har försökt att motivera människors och djurs lika värde. Människan delar de elementära byggstenarna med allt levande. Hon ingår i – och står alltså inte över – en sammanhängande livsväv. Det kategoriska imperativet är inordning och inte överordning, ödmjukhet och inte herravälde. Men hur kan hon befria sig från det biologiskt olösliga etiska dilemmat som skapas av två motstridiga krav: å ena sidan kravet på mänsklighetens försörjning och å andra sidan kravet på att bevara den naturliga miljön med alla dess livsbetingelser för kommande generationer?

Den renodlade biologin har inte något svar på denna existentiella fråga. Den kan överhuvudtaget inte uppfatta frågan eftersom biologin på förhand äger och ger svaren: den smarte och starke som anpassar sig överlever. Svaret ligger bortom människans frihet och ansvar.

Den medicinska modellen

Efter den ekologiska kan kanske den medicinska modellen bäst åskådliggöra det biologiska synsättets dominans i människors sinnen och strävanden. Hälsa och välbefinnande hör enligt svenska och internationella undersökningar till de mest eftertraktade värdena i livet. Denna värdeprioritering påhejas av en omåttlig hälsoindustri. Kroppen som är en biokemisk maskin skall trimmas. Man skall gå ner i vikt och öka i styrka, man skall banta och träna, springa och gympa, jaga efter fräscha sallader och svala hälsodrinkar.

Om hälsan står högt i kurs är det följdriktigt att sjukvården hör till de mest angelägna och därmed även de mest lidelsefullt diskuterade uppgifterna för samhället. Den är ju grundbulten i vårt välfärdssystem. Sjukvården förväntas utveckla allt bättre behandlingsmetoder för att bekämpa cancer, kranskärlsjukdomar, diabetes och allergier. Drömmen om god hälsa och strävan efter att bekämpa sjukdom och lidandet är kanske den främsta drivkraften bakom den biologiska kunskapsutvecklingen.

Den kunskapen används idag också i destruktivt syfte, nämligen som instrument att värdera och sortera liv.

Fosterdiagnostiken är kanske det mest iögonfallande exemplet. Rent biologiska egenskaper hos fostret blir avgörande för om det skall få leva vidare eller dö. En medlem i Statens medicinsk-etiska råd menade att man med hjälp av ultraljud inte kan upptäcka någon princip för människovärdet. Nej, men man kan kränka den som en direkt följd av det.

En variant av den medicinska modellen är den kosmetiska. Folk skall ju inte bara må bra, man skall dessutom se bra ut. Och det är sjukvården som skall hjälpa medborgarna att förverkliga det massmedialt förmedlade budskapet om det kosmetiska idealet. På en stor kirurgisk klinik i Sverige har trycket på den kosmetiska enheten blivit– så starkt att man överväger att låta enheten drivas i privat regi och finansieras av patienternas egna pengar.

Välbefinnandet som norm för ett lyckat liv har fått drag av religion och livsåskådning. Det är också därför som vitrockarna på vårdmottagningarna och sjukhusen har blivit färdledare till paradiset. I ett samhälle präglat av sekularisering och andligt tomrum kan den medicinska modellen tillhandahålla religiösa riter och driva på en utveckling där helhet och helighet består i friska gener, ett starkt immunförsvar och ett blodtryck ”utan anmärkning”. Man har emellertid även här på många håll sett fallgroparna. Att ensidigt fixera människans funktioner i stället för att respektera henne som person oberoende av biologisk funktionsduglighet och andra egenskaper kan på sikt bli ett dödligt hot mot den kultur som bygger på personalismens och solidaritetens principer.

Det biologiska synsättets självtillräcklighet

De framställda modellerna hör hemma i och skapar tillsammans det biologiska synsättet. Det är uppenbart att det har en säker ställning i många människors uppfattning om sig själva och sin omgivning. I en etisk bedömning kan man knappast bestrida, att vår biologiska natur är en viktig utgångspunkt för vår identitet. Men människan är mer än sin kropp, hon är ande i kropp. Det är ett obestridligt faktum att varje människa måste gestalta sitt liv inom givna genetiska ramar, men man får inte förväxla ramen med porträttet.

Att känna till människans genetiska struktur innebär inte att man känner henne som person. En grupp mikrobiologer vid Harvard som utförde en totalsekvensering (genanalys) av några virus framhåller, att deras arbete inte har medfört någon kännedom om livselementens funktioner. Efter att ha plockat isär sådana mikroorganismer har forskarna fortfarande inte förstått vad dessa är. Att ta fram byggsten efter byggsten ur en organism är en bristfällig metod i strävan att lära känna organismen som helhet. Det är, menar de, som att betrakta en tavla med mikroskop för att sedan bedöma konstverket i dess helhet. Att analysera den ena mosaikstenen efter den andra ger inte någon som helst föreställning om hela mosaiktavlan.

Harvardforskarnas kritik riktar sig framför allt mot HUGO-projektets anspråk på att genom att lära känna människans arvsmassa lära känna hela människan. Här finns det bara utrymme för en antydan om att biologerna själva har börjat ifrågasätta det biologiska synsättets självtillräcklighet.

Den etiska dimensionen

Lika viktig som biologins självkritik är den centrala frågan, om biologin kan utveckla etiska normer och ge moralisk vägledning. Kanske är någon frestad att vid första påseende spontant bejaka frågan. Det är bara att titta på djurens ändamålsenliga beteende, t.ex. deras ofta oklanderligt fungerande modersinstinkt. Men hur reagerar vi när klängväxter kramar ihjäl sina träd eller när djur dödar sina ungar? Kan biologiska lagar läggas till grund för etiska regler?

Man kan ställa frågan något annorlunda: Varför menar vi att den starkes och smartes rätt skall tyglas och beskäras? Varför får inte vissa människor styra och ställa som de vill, varför får de inte med ohämmad biologisk hänsynslöshet plundra och härska över andra? Varför reagerar vi med moralisk indignation mot att stora och små potentater trampar människovärdet under fötterna och kränker skapelsens integritet? Varför skall den svage och onyttige som bara tär på de starkas resurser få hjälp att leva ett människovärdigt liv? Ur biologisk synpunkt är detta orimligt.

Ett exempel kan visa hur den etiska dimensionen inte låter sig motiveras rent biologiskt. Varför

behandlar vi unga diabetespatienter vilket ju står i uppenbar strid mot alla vettiga vedertagna biologiska lagar? Dessa insulinberoende patienter skulle utan behandling dö vid unga år. Med behandling kan de bli vuxna och ge sina anlag för diabetes vidare till sina barn. Genom att befrämja patientens liv, hälsa och välbefinnande handlar man moraliskt rätt men samtidigt biologiskt fel. Människans biologiska kunskap kan här med etisk motivation överlista det biologiska synsättets egna lagar och regler. Vi anser med rätta att biologi och natur inte alltid skall få ha sin gilla gång.

Distinktionen mellan rätt och fel, gott och ont, respekt och förakt, berättigat ingrepp och orättfärdigt övergrepp hör inte hemma i biologin. Den skiljer inte – och kan inte skilja – mellan det man kan och det man får eller skall göra. I biologin är det som det är. Där råder moralisk blindhet. Att människan – förutom en biologisk varelse – är ett moraliskt subjekt som kan och skall skilja mellan rätt och fel, gott och ont, kan inte härledas ur biologin. Frihet och ansvar, solidaritet mot svaga och godhet mot döende, dialog med främlingar och försoning med fiender är inga biologiska kategorier. Ur biologisk synpunkt är det absurt att ta hänsyn om det inte tjänar ens egna intressen. Människan som moraliskt subjekt har sin egen unika dignitet. Där ligger skillnaden.

Bland nyare svensk litteratur som behandlar det biologiska synsättets dominans kan rekommenderas:

Nilsson, A. (vetenskaplig red.): Genens kraft – Genteknikens grunder. Raster förlag, Stockholm 1991.

Thunberg, A-M (utg.): ”Etik för en biologisk tidsålder.” Tidskriften Vår Lösen, 81 (1990) nr 7–8.

Uddenberg, N.: Prometheus och Dryaden. Människan, naturen, tekniken och etiken.

Natur och kultur, Stockholm 1990.