Vad Gravskrifterna Berättar<br>Vardagsliv och tro bland de fornkristna

Historia är kungar och årtal, därför att kungar och årtal är rikligt dokumenterade symboler för nationers öden och viktiga förändringar. Den vanliga människan har inte lämnat lika många spår. Samtidigt är det henne vår fantasi vill komma inpå livet. Hon föds, växer upp, avlar barn, lider och gläds och måste efter mycken oro och stort buller återvända till den jord från vilken hon är tagen. Inför döden avslöjar hon tydligast vad hon har velat leva för. Dödsannonsen är avslöjande: dess symboler, formuleringar och diktfragment uppenbarar seismografiskt den miljö och mentalitet som varit människans (även om hon, ack, definitionsmässigt är förhindrad att förbjuda ens de värsta lögnerna vid båren). I dödens närhet lyser det sublima med förnyad styrka och det löjliga med särskilt obarmhärtiga och grälla färger.

Vad dödsannonsen säger nu, det sade en gång gravskriften (och gör så än i dag på sydeuropeiska kyrkogårdar, dit inga myndigheter når med standardformulär). Den kristna epigrafiken, alltså vetenskapen om gravskrifterna, är en ganska ung vetenskap. Den studerar gravstenar från ca år 200 till år 600. Bara från staden Rom är mer än femtiotusen sådana kända, förutom lika många hedniska. Den allra största delen tillkom på 200- och 300-talet. Katakomberna har förvånansvärt få inskrifter, men däremot ett överflöd av symboliska föremål, snäckor, bronsmynt, dekorerat glas, barns dockor och annat, som fick vittna om den avlidne när hans närmaste inte hade råd med mer.

I begynnelsen var man anspråkslös. Ett namn fick räcka, kanske i förening med en bild, en duva, ett ankare, en fisk. Så var fallet under 200-talet, vid samma tid som det kristna språket formades. De kära önskas ett liv i Kristus och hans frid, dödsdagen betraktades som födelsedag. På årsdagen hölls eukaristin och en måltid på graven, en handling som gick under namnet refragenum, vederkvickelse. Vanligen var då de kristna stenarna av grövre kvalitet än andra, kanske bara flisor av överskottsmarmor, bokstäverna slarvigt huggna, klumpigt och utan ”korrekt” språkform. Kristet och hedniskt är noga åtskilt, men intressant nog användes formeln DIS MANIBUS, åt underjordens gudar, också av de kristna. Den betraktades då blott som en legal symbol, som ställde graven under lagarnas beskydd mot skändning. Likaså när graven kallas plats för evig vila: de kristna menade i själva verket att den var tillfällig förvaringsort. Citat från skalderna var vanliga. Oftast förekommande är orden ur Eneidens sjätte sång (429): ”Den svarta dagen ryckte honom bort och höljde honom i den grymma graven.”

Namn och efternamn

Namnskicket följer modet, tron och politiken. Sportens hjältar, skådespelare och sångare lockar till efterliknande, då som nu. I början var man bunden av Julius Caesars lag om namnskick: en man hade tre namn, förnamn, familjenamn och tillnamn, det sista individuellt och gärna knutet till en karakteristisk egenskap, inte nödvändigtvis smickrande. Kvinnor hade större frihet. På 200-talet använde de kristna mest ett enda efternamn, utom i överklassen och de konservativa provinserna. Det som slår en är att kristna fortsatte bära hedniska namn; till utgångspunkt för en jämförelse kan man lägga namnlistan i Romarbrevets kapitel 16, som ger ett tvärsnitt av förnamn på kristna i Rom cirka år 50. Långt fram i tiden kunde man heta Hercules, Afrodite, Eros, Satyrus, Martialis, Atenodorus, Isidorus, Achilleus, etc. Familjetraditionerna var mäktigare än etymologin. Påven Johannes II var den förste som antog nytt namn vid sitt ämbetstillträde. Fram till utnämningen 533 hade han hetat Mercurius. De bibliska namnen är märkligt få: Maria, Susanna, Johannes, Petrus, Josef – den siste förmodligen inte uppkallad efter Jesu fosterfar utan den gammaltestamentlige patriarken. De specifikt kristna namnbildningarna med teologiskt innehåll är inte många och förekom mest i Afrika: Agape (Broderskärlek), Anastasius (Uppståndelsens man), Refrigerius (Vederkvickelsens man, syftar på himlen), Benedictus (Välsignad), Spes (Hopp, kvinnonamn), Renatus (Pånyttfödd), Quadragesima (Fastetiden), Pentecostes (Påsktiden), Redemptus (Återlöst), Quodvultdeus (Som Gud vill), Adeodatus (Guds gåva). En grupp förklenande namn tycks vara uttryck för ödmjukhet: Asellus (Åsna), Onager (Laståsna), Porcella (Lilla grisen, en flicka vid vars namn man huggit in en griskulting; kanske ett smeknamn?), Importunus (Oförskämd), Calumniosus (Intrigant), Lascivus och Luxuriosus (båda betyder Kättjefull), Adverbiosa (Pratkvarn), Pannosus (Trashank). Namnen Koprion (Sopan), Proiectus och Proiecticius (Hittebarn) anger att man adopterats. Några namn uttrycker välgångsönskningar, så Felix (Lycklig), Fortunatus (Vinnare), Fructuosus (Fruktbärande). Påfallande många anger fysiska drag eller är djur- och månadsnamn.

Yrken

Först på 300-talet anges yrke, kanske med ett verktyg ur verkstaden. Tyros, i det gamla fenikiska området (idag Tyr i Libanon), är särskilt intressant. Den lokala industrin där var purpurframställning. Många kristna var sysselsatta med livsmedel och handlade med ost, hummer, garum (en sorts dressing av fisksås); de var bagare, konditorer, spannmålshandlare, guldsmeder och snickare. En gång vardera nämns smed och glasblåsare. Dessutom förekommer brokad-, siden- och draperihandlare, en stuckatör och en lumphandlare. Då som nu fanns det dubbelarbetande. Många hade det ärvda yrket att dyka efter purpursnäckor; dessa hade ofta en annan inkomstkälla vid sidan av. Några brodörer och korvhandlare är också kyrkosångare. Vid sidan av bankirer och skattmasar nämns bland de kristna bara en enda läkare.

Kristna läkare är desto vanligare på andra håll i det romerska väldet. En inskrift i Lyon klagar: ”Mina föräldrar kallade mig Felix och satte mig i läkarlära. Jag fick lindra många krämpor, mina egna rådde jag ej på.” I Nikomedia i Syrien talas om en misslyckad operation: soldaten Falvius Maximinus framhåller att sonen, fem år och femton dagar, blivit offer för en inkompetent operatör. Två romare avbildas bredvid en rakkniv. Åtskilliga kristna är verksamma i fria yrken som advokater, jurister, arkitekter och notarier. Vi känner namnet på en stenograf i Rom, ett mycket efterfrågat yrke, som framgår av nedtecknade predikningar och martyrprocesser. Kristna var ofta lärare, både i elementära färdigheter som ABC och räkning (ett lönsamt yrke eftersom varje elev måste betala en månadsavgift på fyra dagslöner för en hantverkare) och på avancerad nivå som retorer, lärare i talekonst, denna i antiken så viktiga konst för alla som ville åstadkomma något i politik och domstolsväsen.

Bland valkare och komedianter

Ovanligare kristna yrken var spikdragare, nålfabrikanter, ädelstensslipare, stenhuggare, murare, valkare, färgare, skräddare, skomakare och skoflickare. I ekonomiska centra som Rom och Salona i Dalmatien (i dagens Jugoslavien) är kockar och värdshusvärdar vanliga sysslor.

Kyrkan såg strängt på nöjesliv och teater. En kristen fick inte officiellt ägna sig åt skådespel, dans, gladiatorspel och hästkapplöpning, vilket allt ansågs leda till sedernas upplösning. Konstantin den store avskaffade gladiatorspel och uteslöt teateranställda från dop och kommunion. I verkligheten kunde dock kristna vara både kapplöpningskuskar, akrobater, pantomimskådespelare, elitgymnaster, körmästare och gladiatortränare. Vi läser om en sångerska, gift med en skoflickare, vid Santa Agnesekatakomben i Rom. Vitalis var en vittberömd kristen aktör på 400-talet: ”Varje ögonblick var glatt i mitt sällskap … när jag dök upp, förvandlades den största smärta till skratt.” Vitalis främsta begåvning var imitatörens. Han kunde härma också kvinnor, och de som han imiterat i livet dör med honom. Spridda inskrifter talar om kejserliga funktionärer, senatorer, konsuler, lokala ämbetsmän, provinsadministratörer. En av de mest kända är Iunius Bassus, död 359, begravd i en underbart vacker sarkofag med bibliska motiv, ett av den fornkristna konstens mest berömda monument, som nu står på Vatikanmuseet. Texter från slutet av 300-talet till 500-talet talar ofta om militärer av alla grader. Alla samhällsklasser var alltså företrädda bland de kristna.

Klerus

Först på 500-talet blev det normalt att ange att en man var klerk, alltså tillhörde kyrkans ”personal”, och vilken grad han tillhörde: biskopar, präster, diakoner (ordines matöres), dörrvaktare, psalmister och kantorer, lektorer, exorcister, akolyter och subdiakoner (ordines minores). Kanske räknades också dödgrävarna till klerus. Under de första århundradena hade munkar räknats till lekmännen, men senare infogades de mer och mer i den kyrkliga hierarkin. På 200-talet hade man förbjudit människor som ansågs utöva olämpliga yrken tillträde till de kyrkliga ämbetena: teateranställda, statsfunktionärer, soldater som varit döpta när de tog värvning. Den världsliga myndigheten förbjöd dessutom slavar, bagare och slaktare och andra med samhällsnödvändiga yrken att övergå till det andliga ståndet och därmed dra sig undan produktionen.

Den äldsta inskriften över en medlem av klerus är den över påven Anterus, död 2 36. Han kallas där episkopos, och först 302 förekommer den egyptiska beteckningen papa om den romerske biskopen. För att bli biskop var det uppenbarligen inte nödvändigt att först passera alla kyrkliga grader. Man kunde också bli biskop efter att ha varit bara lektor eller diakon, munk eller eremit, och, åtminstone fram till 300-talet, vanlig lekman (som i fallet Ambrosius av Milano).

Inskrifter över presbyterer är de i särklass vanligaste. Diakonerna var biskopens direkta medarbetare. I Rom var de sju till antalet (enligt mönster från Apostlagärningarnas kapitel 6) och hade där betydligt större anseende än presbytererna. En god del av de romerska inskrifterna om diakoner är på vers och anger några av dem som goda psalmsångare. Exorcister, med andra ord andeutdrivare, fanns inte i varje församling. Deras uppgift var att lägga händerna på katekumener, sjuka och ”besatta” för att befria dem från demoner. De hade alltså en mentalhygienisk funktion (och borde kanske återinföras).

Åtskilliga inskrifter visar att medlemmar av klerus även hade civila yrken: diakon-snickare, diakonguldsmed, subdiakon-färgare; präst-guldsmed (Korikos, Kilikien). En präst-myntslagare omtalas i Ankyra i Mindre Asien, dagens Ankara; han sägs dessutom ha varit ”allas vän”. Sådant är ju sällsynt när det gäller präster; månne det civila yrket har något med saken att göra?

Äktenskap och familj

De kristna i fornkyrkan ingick äktenskap enligt urgammal hednisk sed genom att ett dok lades över makarnas huvuden. En make klagar över att han bara kunnat tillbringa sex månader av sitt tvååriga äktenskap tillsammans med sin maka, på grund av alla sina resor. Hans slutord är gripande: ”Högre har jag älskat och mer har jag visat min kärlek än någon man någonsin älskat sin maka.”

Sådana fantasieggande vittnesbörd är ganska fåtaliga. De flesta inskrifter är stereotypa, med namn, data och de vanliga fraserna. Männen använder många olika uttryck för att beteckna sin partner: hustru, maka, medarbetare, kamrat, men också kvinna, fru, livskamrat, ”kamrat under oket ”. En inskrift betecknar kvinnan som ”revben”. Mindre talrika är beteckningarna för maken: brudgum, livskamrat, make, herre, eller bara man.

Vanligt är däremot att äkta makar talar om sin harmoniska samlevnad ”utan något missljud, utan bitterhet, utan sår i sinnet, utan galla, i god sämja, i frid, utan några klagomål” och liknande fraser. Hustrurna brukar prisas för att ha varit goda (”en duva utan galla”), kyska och trogna, flitiga och frikostiga. Någon gång beröms en kvinna för sin gracilitet, men det starkaste intrycket gör respekten och tillgivenheten för kvinnan: ”Till Emilia Gorgonias sällsporda skönhet och kyskhet”, ”Må det förunnas mig att återse ditt vördnadsvärda anlete i mina drömmar” och ”Jag fick dig av Skaparen som en helig gåva”.

Männen beröms för att ha varit goda, oförvitliga, hederliga och milda. Speciellt i fråga om män understryks vishet, skarpsinne, lärdom, vänlighet och trofast vänskap. Att vara vänsäll, allas vän, odlare av vänskapen är högsta beröm, och man jämför sådana dygder med bibliska föredömen: David och Jonatan, Kristus och Lasaros, eller lärjungarna inbördes.

Barn är tacksamma mot dem. Omisskännlig sorg präglar föräldrars ord om sina barn. En liten Libera, begravd i San Sebastianokatakomben i Rom, ”levde tre år och två dagar, hon föddes 17 april, tolfte dagen i månfasen, dog den 18 april, vid nattens sjätte timme”. Kristendomen avskaffade inte slaveriet, men försökte lindra villkoren för slavarna. I Aquileia skriver några makar om sin slav att ”trots sina goda gärningar och förtjänster hade han varit tvungen att framleva i det ovärdiga slaveriet.” Grundstämningen i gravskrifterna är lugn och låter ana harmoniska familjeförhållanden samt förtröstan på det eviga livet.

Kvinnan i samhället

Kristendomen lyckades bland mycket annat att höja kvinnans status, inte så mycket på det sociala planet som när det gäller männens attityder. I inskrifternas värld är kvinnan framför allt maka och mor. Hon är den förutan vilken mannen känner sig hemlös och famlar i mörkret. Kyrkofadern Gregorios av Nazianzos hade definierat äktenskapet som ”sigillet på en obrottslig vänskap”. På några märkliga gravstenar är också verkligen äktenskapet grundat på ett innerligt vänskapsförhållande: ”Jag hette Helpis, jag var från Sicilien. Kärleken till min man förde mig fjärran från fäderneslandet. Utan honom är dagen dyster, natten full av ängslan, stunden sorgsen. Vi var inte bara ett kött, vi var en enda själ.” Någon gång är sorgens ord ännu intensivare. Faustina är slagen av sorg och vill ta livet av sig, men tanken på barnen och tacksamhetsskulden mot makens stora kärlek gör att hon lovar att leva vidare, fast utan ny make. En änka riktar följande förebråelse till sin döde man: ”Hur kunde du lämna mig, älskade? Till vad nytta lever jag nu, när jag inte fick följa dig? ” En viss Antonia Severa följ de, enligt en inskrift, ”sin man över haven, länderna och stjärnorna och fann en förskräckande väg mitt bland fienderna; hon uthärdade vinterns stränghet”. En Martina, änka, företog en resa i femtio etapper för att nå fram till sin avlidne make.

Inom kyrkan blev det möjligt att leva som ogift kvinna med inte blott bevarad utan ökad aktning. Den ideologiska grunden härtill finns som bekant hos Paulus och pastoralbreven i Nya testamentet. Änkeståndet åtnjöt högt anseende; ofta omtalas hur många år det hade varat. En Regina hade levt sextio år som änka ”utan att ligga församlingen till last”. Det kvinnliga celibatet sågs med respekt. Ordenslivet för kvinnor tog form under andra hälften av 300-talet och samlade damer, ofta ur de högre klasserna, till förverkligande av tidens asketiska ideal (fastor, böner och vakor). Vigda jungfrur och änkor bildade en sorts andlig aristokrati i kyrkan. Den tidigare obligatoriska familjebildningen under mannens befäl och därtill hörande livsfarliga barnsängar fick här ett för många, särskilt de intellektuella, attraktivt alternativ.

Men kvinnan hade som bekant inte tillgång till kyrkliga ämbeten. Titlar som presbytera och episcopa betyder bara att en kvinna varit maka åt en präst eller biskop (vårt prostinna och biskopinna). Kvinnan kunde dock bli diakonissa och ägna sig åt undervisning av kvinnor i hemmen och medhjälp vid deras dop (främst kanske av anständighetsskäl, eftersom man nedsänktes naken i vattnet), samt sjukbesök. De hade inte hand om sakramenten eller katekesen i egentlig mening och räknades inte till klerus.

I inskrifterna finner man kvinnor som fått undervisning i ars grammatica eller utövade läkekonsten. Typiska kvinnoyrken är barnmorska eller butiksinnehavare, sömmerska, väverska, kock (en kvinna hjälpte sin man i marketenteriet vid ett pretoriangarde). En kristen kvinna i Tyrus sålde rökelse, en från Odessos i Bulgarien var hembiträde, en januaria från Hadrumetum var vestiaria, alltså garderobiär. Det finns sporadiska exempel på kvinnor som anges som sångerska eller guvernant. En Irene från Tropea var förvaltare på en lantegendom. Eustochiane på ön Kos i den grekiska arkipelagen var skeppsredare. Hon sålde ett fartyg för att bekosta en mosaik i portiken till Johannesbasilikan (förra hälften av 500-talet). Några enstaka kvinnor bär militära titlar; det torde röra sig om hustrur till män i motsvarande befattning.

Tro och spiritualitet

De flesta inskrifter som direkt avspeglar trons värld är inte, som man kunde tro, formulerade av klerker med teologisk bildning. Tvärtom är det oftast enkelt folk som sammanfattar viktiga principer i sin tro, ofta med anknytning till någon trossats eller ett sakrament, främst dopet. De begrepp som oftast återkommer är köttets uppståndelse, himmelrikets ankomst, Guds enhet och treenighet, Kristi gudom och hans frälsning av människan. En inskrift från Spanien citerar Jobs ord ”Jag tror att min förlossare lever och att på domens dag min hud skall uppstå från jorden, och i mitt kött skall jag skåda Herren”. På Pancratiuskyrkogården i Rom står ett annat ord från Jobs bok: ”Hetren gav och Herren tog” (man erinrar sig samma val av inskrifter på svenska gravstenar ännu i vårt sekel).

Dopet är den absoluta grunden för människornas självkänsla: som källan till det nya ljuset, återfödelsens stund, det renande badet. Barndopet har praktiserats som något normalt redan från början. En vacker sten från Aquileia har texten ”Till den oskyldiga själ som Herren utvalde. Hon vilar i frid”, och till vänster på stenen står en person med gloria (Kristus), i mitten ett barn i en snäcka (dopkandidaten), som översköljs av vatten som strömmar ner från en stjärnprydd himmel, från vars mitt Andens duva sänker sig. Till höger står dopförrättaren – jämför Augustinus ord: När någon döper är det Kristus som döper.

Mera sällan anspelas på konfirmationen. En berömd inskrift i Bolsena talar om att Alexander hade smorts, ”tecknad med Kristi gåva”. Inte heller hotens sakrament eller eukaristin har någon framträdande plats i vanligt folks medvetande. Men en aktningsvärd mängd epitafier innehåller acklamationer och böner, som vittnar om det intima sambandet mellan avlidna och efterlevande, de heligas gemenskap, de levandes bön för de döda – och tvärtom. Den vanligaste bönen är den om frid, om livet med Herren i paradiset, om delaktigheten i den himmelska måltiden, denna de utvalda själarnas refrigerium. ”Må Herren ge vederkvickelse (refrigenum) åt din själ, lilla kära”, står det i Pamphiluskatakomben. I Aquileia finns en vacker sten, som avslutas med bönen: ”Heliga martyrer, kom ihåg Maria.” Men de levande ber också de döda om bön: ”Be för dina föräldrar”, ”Min kära, kom ihåg mig”, ”Marina, kom ihåg oss båda”. Också den döde kan rikta sig till dem som besöker kyrkogården: ”Jag ber er, bröder, att be när ni kommer hit och att vid alla era böner bönfalla Fadern och Sonen att de för alltid frälser Agape” (Priscillakatakomben). Sådana uppmaningar skiljer sig markant från samtida hedniska gravstenar, där man bara riktar en hälsning till den förbipasserande (salve, ave) och vill bli ihågkommen, att med Horatius ”inte helt och hållet dö”.

De vackraste inskrifterna

Påven Damasus (366–384) lät sätta upp omkring åttio inskrifter över de helgon och martyrer som vilar i romerska gravar. Värdet i hans verser är avsevärt, i synnerhet när andra källor saknas. Inskriften över martyren Eutychius i San Sebastianokatakomben är den enda uppgift vi har om honom. Helgonet plågades svårt i ett smutsigt fängelse med lerskärvor för att han inte skulle somna och därefter svältes han ihjäl, nedkastad i en håla. Ofta anger påven sina sagesmän: när det gäller martyrerna Marcellinus och Petrus säger han att han fått uppgifterna som barn från deras bödel. Om flickmartyren Agnes har han fått informationer från hennes föräldrar.

I Calixtuskatakomben, där nio påvar och tre biskopar fick sin viloplats under 200-talet, finns en hyllningssång till påven Sixtus II. Han mördades tillsammans med sina fyra diakoner den 6 augusti 258 under en gudstjänst i själva katakomben, alltså fyra dagar före den mest kände romerske martyren, diakonen Laurentius. (Kejsarna Valerianus och Gallienus hade kategoriskt förbjudit samlingar i katakomberna.)

En god del av de damasianska epigrammens framgångar kan tillskrivas deras sköna kalligrafiska utformning. De är en skapelse av Furius Dionysius Filocalus, som formgav en typ av bokstäver som skiljer sig markant från allt samtida. Damasusinskrifterna innebar en förnyelse av den offentliga epigrafiken, som vid denna epok hade kommit att inskränkas till skyltar utanför bodegorna och hantverkarnas butiker.

Graffiti

Graffiti är som bekant ingen modern uppfinning. Långt före sprutflaskornas tid kunde man mer eller (oftast) mindre spirituellt lätta det inre trycket med klotter på väggarna med ungefär samma stilspektrum (namn, könsord, känslouttryck, slagord om sport och politik). Pompeji lämnar här en intressant provkarta (”stackars vägg, att du inte rasar under tyngden av så mycket strunt!”).

Bland de fornkristna förekom sådana ristningar av två slag: fromma böner i basilikor, våningar och gallerier, oftast på rappningen, samt vid gravarna. De förekommer framför allt i närheten av martyrgravarna, som besöktes av stora skaror pilgrimer redan på 300-talet. Ett hundratal graffiti vädjar till Petrus och Paulus om förbön och påminner om de rituella måltider som hållits.

I Commodillakatakomben har man kunnat identifiera den enda kända inskriften i Rom på runalfabetet, med all säkerhet en pilgrims verk. Märklig är en ”liturgisk text” från 500-talet av en anonym troende: ”Han där läser inte secretan tyst! ”, alltså en indignerad anmärkning om en präst som inte iakttar de liturgiska föreskrifterna för bönen över offergåvorna.

Böter och hotelser

Den antika människan fruktade mer än mycket annat att gravarna skulle skändas eller användas till sekundära ändamål. De många hotelseformlerna i den klassiska epigrafiken talar för att gravplundring var ytterst vanligt. Kyrkogårdar låg utanför städerna och kunde inte bevakas särskilt väl. Någon gång sägs det att en grav är ”fullsatt” och att det inte tjänar något till att försöka få plats med ännu ett lik. I andra fall åberopar man sig på lagarna och de gudomliga straffen, böter till den kejserliga fiscus (statskassan) eller till kommunala myndigheter. Man nedkallar över eventuella förbrytare de grövsta straffdomar och förutsäger att deras kroppar skall sargas till oigenkännlighet och aldrig komma i jord (det senare ett hemskt öde för den antika människan).

En av de äldsta och mest berömda kristna texterna i denna genre är Aberkiosinskriften. Aberkios var biskop av Hierapolis i Frygien under de sista decennierna av 100-talet. Han hotar med ett specificerat bötesbelopp till statskassan. En viss Guntelda (alltså ett germanskt namn) har i Como fått en gravsten med en lång hotformel: ”Jag besvär er, alla kristna, och du salige Julianus, min skyddspatron, i Guds namn och vid den fruktansvärda yttersta dagen, att ingen någonsin får drista sig till att kränka denna grav, utan måtte den bevaras intill tidens slut, så att jag kan återvända till livet utan hinder, då när Han kommer som skall döma levande och döda.” Här möter den folkliga uppfattningen att uppståndelsen skulle försvåras, om de olika kroppsdelarna skiljs från varandra, något som förvisso inte hade stöd i kyrkans officiella och offentliga lära om köttets uppståndelse.

Gregorios av Nazianzos författade 81 epigram mot gravskändare. En grupp inskrifter på stelar från Eumenia i Frygien före Konstantin innehåller typen ”Om någon skadar denna grav, måste han stå till svars inför Gud”. En distinkt grupp innehåller ett anatema, som hotar med ingrepp av Treenigheten eller påminner om förbannelsen över Judas Iskariot och dennes förfärliga slut. Andra tragiska gestalters öde används också i avskräckande syfte. De vittnar om inte annat om en bland våra dagars kristna ovanlig bibelkunskap, annars skulle de ju inte vara effektiva för sitt syfte. För den som plundrar en grav skall det gå som för Gehasi i Andra Kungaboken, han som blev vit som snö av spetälska, eller som för Datan och Abiram, de som gjorde uppror mot Mose och därför uppslukades levande av jorden. Niceamötets anatemata över arianerna måste ha gjort starkt intryck på vanligt folk: gravplundrare kunde hotas med de 318 konciliefädernas förbannelser. (Detta tal var laddat med helig kraft också på grund av Abrams 318 ”mest beprövade tjänare, sådana som var födda i hans hus”,de som slog konungen av Sodom och dennes bundsförvanter, en berättelse som lätt lånade sig till allegorisk tolkning.)

Epigrafik och statistik

Naturligt nog har man försökt att göra befolkningsstatististik av antika inskrifter, vilket är svårt, eftersom sådana mätningar förutsätter en viss homogenitet. Det har gjorts i Rom och på annat håll, i synnerhet på det judiska materialet. I allmänhet går det bäst med kristna inskrifter, eftersom de oftare än de hedniska innehåller uppgifter om ålder. Man måste hålla i minnet att resultaten är approximationer, men deras värde ökas förstås med antalet undersökta texter.

Ett överväldigande antal av gravarna i katakomberna utgörs av vilorum för nyfödda och spädbarn. Det är sällsynt att de avlidna varit över sjuttio eller åttio år. En Flavius Aparenta i Aquileia blev 99 år, en annan av stadens invånare blev 93. 1 Rom vilar Proclus på Santa Agnesekyrkogården, död i en ålder av 98. Biometriska undersökningar – som termen lyder – har företagits i Trier, Aquileia och delar av materialet från Rom. För män tycks medellivslängden röra sig mellan 22 och 25, för kvinnor mellan 18 och 22. Bland kvinnorna finns endast två fall belagda av en ålder av sextio år. 1 provinserna har man, att döma av hedniskt material, nått högre livslängd: 43 år i Noricum och Pannonien (dagens Österrike resp. Ungern), 45 i Afrika, över 36 i Spanien och 35 i Bordeaux. Kvinnor gifte sig i Rom oftast i en ålder av 15 till 18 år. Av 450 fall som undersökts har fem gift sig under 12 års ålder, det minimum som stipulerades i lagen. För männen däremot verkar medelåldern vid giftermål ligga vid 27 år, alltså inte långt från dagens värden. Extremfallen är 14 och 45 år.

När man en gång publicerat samtliga kända inskrifter får naturligtvis dessa beräkningar större värde, dock alltid med stort spelrum för det osäkra.