Efter Rio-mötet

För 20 år sedan var Stockholm värd för historiens första globala miljökonferens. Anledningen till det stora mötet i FN:s regi var insikten om att miljön inte har, och inte tillåter, några nationella eller ens kontinentala gränser. Miljön och dess framtid är inte längre en lyxfråga för de rika i-länderna. Ansvaret ligger också på den tredje världens länder och deras snabbt växande befolkning.

Samma år 1972 gav Romklubbens rapport ”Tillväxtens gränser” anledning att tvivla på politikernas och ekonomernas utvecklingsoptimism. Med sin dystra prognos om jordens framtid utlöste rapporten en chock som var påtaglig på FN-konferensen i Stockholm. Det föll sig då naturligt att man där undersökte interaktionen mellan ekonomisk tillväxt och människans alltmer hotade livsmiljö.

FN:s Konferens om Miljö och Utveckling (The United Nations Conference on Environment and Development, UNCED) i Rio de Janeiro den 3–12 juni i år var den första mer omfattande uppföljningen av Stockholmskonferensen. Efter hand har nämligen kunskapen och medvetandet om sambandet mellan ekologiska och ekonomiska livsbetingelser dramatiskt skärpts i allt vidare kretsar.

Rio-konferensen var den största internationella konferensen någonsin: 30 000 delegater kom från 178 länder, och 8 700 journalister (varav nästan hälften från Brasilien) bevakade den väldiga tillställningen. Omkring 130 stats- och regeringschefer var närvarande vid det avslutande mötet. Den svenska delegationen under ledning av ambassadör Bo Kjellen omfattade 18 ombud, sex sakkunniga och två sekreterare samt en rad representanter för oberoende organisationer (Non-Governmental Organisations, NCO). Dessa sammanlagt över 4 000 obundna organisationer- däribland Amnesty International och Greenpeace men också många grupper med kyrklig anknytning – mobiliserade 16 000 deltagare från 120 länder. Deras alternativa möte hade till uppgift att kritiskt följa och påverka den officiella konferensen. Typiskt nog höll NGO-grupperna till i Global Forum, i Rios myllrande mitt, medan FN-delegaterna samlades i Riocentro, en konferensanläggning tre mil utanför staden, på tillbörligt avstånd från störande inslag.

Det är alltså ingen överdrift att påstå, att delegaterna i Rio samlades till en Earth Summit. Och de visste att ett jordens toppmöte skulle bli konfliktfyllt eftersom så många motstridiga intressen pockade på uppmärksamhet. Man är snarast förvånad över att Riomötet inte blev det fiasko som många hade väntat sig. Det skapade ramar för fortsatt miljöarbete först och främst genom två rättsligt bindande konventioner, nämligen klimatkonventionen (undertecknad av 154 stater) och konventionen om arternas mångfald (undertecknad av 155 stater).

Det hotade klimatet

Under de 20 åren efter Stockholmsmötet är det förändringarna i klimatet som kanske vållat mest bekymmer av alla miljöfrågor. Håller vi genom ökade utsläpp av drivhusgaser på att spräcka ozonskölden? U-länderna med G 77-gruppen i spetsen (en grupp som under konferensens gång kom att samla närmare 130 länder) påpekade gång på gång, att i-länderna med en fjärdedel av jordens befolkning svarar för tre fjärdedelar av utsläppen. Låglandet Bangladesh hotas mer än de flesta länder av de följder som en uppvärmning av jordytan åstadkommer. Då höjs nämligen havsspegeln, och en översvämning av landet blir oundviklig. En invånare i Bangladesh förorsakar emellertid 50 gånger mindre koldioxidutsläpp än en genomsnittssvensk, och 160 gånger mindre än en amerikan.

I det läget hoppades många att Rio-mötets stora slagnummer skulle bli ett bindande dokument om jordens klimat. Alla länder, var det tänkt, skulle förbinda sig att kring år 2000 frysa utsläppen av koldioxid på 1990 års nivå för att hejda uppvärmningen av jordatmosfären, den s.k. växthuseffekten. Problemet är att förbättrade levnadsförhållanden ökar energiförbrukningen som i sin tur, med nuvarande fossila energikällor (kol, olja och gas), ökar belastningen på atmosfären.

Till mångas besvikelse rymmer konventionen inte längre någon tidsplan för att stabilisera eller minska utsläppen, och därmed förlorade dokumentet mycket av sin slagkraft. I-ländernas regeringar, i synnerhet USA:s, har nämligen varit måttligt intresserade av att göra bindande utfästelser. Det skulle innebära ekonomisk katastrof för USA, framhöll president Bush. Koldioxidutsläppen fortsätter. ”Den amerikanska livsstilen är inte förhandlingsbar” menade presidenten inför Biokonferensen som en markering av de amerikanska positionerna. Och eftersom kärnan i denna livsstil är bilen och en hög energikonsumtion har USA inte accepterat krav på att minska utsläppen eller att skapa nya, effektiva och miljövänliga energisystem. USA har inte heller velat diskutera radioaktivt avfall eller militärens miljöansvar, två frågor som för övrigt Sverige har drivit hårt.

Arternas mångfald

Den andra konventionen, den om arternas mångfald, gick inte något bättre öde tillmötes än den första. Men nu var det mest u-länderna som blockerade vägen. Avsikten med detta dokument var att skapa ett internationellt skydd för främst utrotningshotade växt- och djurarter och att överhuvudtaget bevara artrikedomen på jorden. Hitintills har man beskrivit drygt en miljon djur- och 380 000 växtarter. Hur många arter som existerar vet man inte, ofta nämner man siffran tio miljoner. Man vet inte heller hur många arter människan förstör årligen, i Rio nämnde man drygt 50 000. Dessvärre är konventionen stympad eftersom biomångfaldens i särklass största reservoar, de tropiska regnskogarna, inte har tagits med i texten.

Biomångfalden bevarar man på minst tre plan, på det genetiska, på det artspecifika och på ekosystemplanet. Det grundläggande är ekosystemen. För att rädda dem måste man ”låta dem vara i fred” och vid behov vårda dem ”på plats” där de förekommer (in situ). Att bevara ekosystemen innebär då att man bevarar de arter och gener som konstituerar systemen. Arter och gener kan också bevaras utanför ekosystemen t ex i botaniska och zoologiska trädgårdar och sädesfröbanker.

Givetvis råder det ett samband mellan biodiversiteten och människans föda. Det ät anmärkningsvärt att människan under historiens lopp endast har använt femtusen växtarter som föda. Idag är det bara ungefär 30 arter som utgör 95 procent av all växtbaserad mänsklig föda på jorden. Ursprungsmiljön till den huvudsakliga födan såsom korn, vete, soja, ris, majs och potatis ligger i u-länderna. Tusentals varianter av samma få arter har blivit utprovade och odlade. I denna process har vissa högprestationssorter trängt ut otaliga andra sorter. På hälften av alla Kanadas väldiga vetefält odlas en enda sort, och sex plantor från Asien utgör ursprunget för hela den ofantliga sojaindustrin i USA. Om någon av dessa sorter drabbas av sjukdom kan den bristande riskfördelningen komma att medföra ödesdigra konsekvenser. Kanske ligger räddningen i genreservoarer av de vilda ursprungssorterna. Att bevara arternas mångfald har onekligen en särskild relevans för mänsklighetens framtida tillgång till föda.

Ett program för framtiden

Biokonferensens huvuddokument har fått namnet Agenda 21 och är något så ambitiöst som en miljökalender för 2000-talet. Tanken var att skapa ett handlingsprogram med en samling regler, råd och anvisningar för miljö- och utvecklingsarbetet under nästa sekel. Det är ett åtgärdspaket på 800 sidor men inte något bindande dokument.

Den hetaste frågan i Agenda 21 gällde som vanligt finansieringen som ända till konferensens sista dag vållade mycket huvudbry bland delegaterna. Till sist enades man om en ökning av den officiella u-landshjälpen från i-länderna. Den skulle, någon gång i en förmodligen avlägsen framtid, omfatta 0,- procent av bruttosocialprodukten vilket i genomsnitt skulle innebära en fördubbling av nuvarande hjälp (men skulle fortfarande ligga på en avsevärt lägre nivå än det nuvarande svenska biståndet). Hjälpen lider långt under u-ländernas krav på 70 miljarder dollar utöver dagens årliga sammanlagda statliga u-landshjälp på 55 miljarder. Vad värre är så kunde man, liksom för klimatkonventionen, inte enas om någon tidsplan.

Tillsammans med Agenda 21 slutbehandlade och godkände UNCED också Rio-Deklarationen och Deklarationen om principerna för en världsomfattande skogsvård (the first global consensus on forests), ett dokument som kräver en internationell samordning av ansträngningarna att bevara skogarna. U-ländernas behov av att själva kontrollera avverkning en av regnskogar förvandlade det dokument som ursprungligen var tänkt som en konvention till en föga förpliktande deklaration. G 77-gruppen ansåg att den rika världen bara ville tvinga de fattiga länderna att begränsa avverkning och försäljning av tropiskt timmer. De betraktade den planerade konventionen som ett förtäckt handelshinder. På n-tt är det ekonomiska skäl som får färgstarka visioner att reduceras till bleka kompromisser.

Mer program än problemlösning

Dragkampen kring både konventioner och deklarationer i Rio har visat att i-ländema och u-länderna befinner sig, och måste leva på samma planet. De sitter bredvid varandra i en och samma båt. Det är en båt som läcker. Båda parter vägfin art täppa till läckaget på sin sida. I stället hotar de varandra med att förstora läckan. I-länderna vill bolla kontrollen över sin livsstil, de kan eller vill inte indra sina slösaktiga konsumtionsvanor, i synnerhet på energisektorn. Och u-länderna vill behålla en ofta släpphänt kontroll över regnskogarna. Man har artikulerat problemen men inte haft förmåga eller vilja att bemästra dem.

Man hade kanske väntat sig, att en så stort upplagd konferens om miljö och utveckling inte kunde förbigå frågan om befolkningsutvecklingen. Den var emellertid inte något tema. Några kritiska, och än mer okritiska, observatörer menade att Vatikanen och andra företrädare för världsreligionerna hade lagt locket på detta explosiva ämne.

Det är en sanning med modifikation. Vatikanens delegat till UNCED, ärkebiskop Renato R Martino, förklarade i plenum, att Den Heliga stolens hållning ofta har missuppfattats. Den katolska kyrkan rekommenderar inte befolkningsökning a tout pris. Kyrkan insisterar däremot på makarnas grundläggande mänskliga rättighet att själva bestämma över familjens storlek, utan påtryckningar från regeringar och organisationer. Beslutet om födelsekontroll och valet av metod måste respektera den ordning som Gud har lagt ner i sin skapelse och får inte strida mot människans samvete och värdighet.

Mellan hopp och uppgivenhet

I en återblick är man kanske frestad att negligera värdet av Rio-mötet. Det skulle vara förhastat. Till att börja med far man inte bedöma konferensen enbart på grund av dess deklarationer och konventioner. Man får inte underskatta den globala utstrålningen. Aldrig i historien har en enda händelse utlöst en så bred front av aktiviteter under en så mångårig förberedelsefas med inriktning mot ett så komplext och konfliktfyllt ämne som sambandet mellan miljö och utveckling. Tiotusentals politiker och tjänstemän på statliga institutioner och lika många eldsjälar i fristående organisationer har varit indragna i en tankeprocess. Aldrig har en internationell konferens utövat en så stor dragningskraft på beslutsfattare och kulturarbetare. Man vågar påstå att frågan om våra och kommande släktens livsbetingelser definitivt har fatt allt högre dignitet på den politiska och moraliska värdeskalan.

Vid bedömningen av UNCED far man dessutom inte underskatta värdet av deklarationer: det som idag bara ter sig som förspilld trycksvärta och till intet förpliktande soft law kan förr eller senare få fastare konturer och utvecklas till nationell och internationell rätt. Det var antagligen en sådan utveckling UNCED hade för ögonen när den beslöt att inrätta en kommission med uppgift att följa upp konferensens deklarationer på nationell nivå. Den har fatt namnet Sustainable Development Commission dvs. en kommission som skall befrämja en ihärdig utveckling med långsiktiga mål.

Vidare har jordens toppmöte som aldrig förr lyckats lyfta fram betydelsen av en lobby, nämligen de fristående organisationerna NGO. De kommer utan tvivel att prägla framtida ekologiska strävanden. De ser som sin uppgift att systematiskt ifrågasätta föreställningen om att människan hela tiden kan flytta ut gränserna för ekonomisk tillväxt och att i efterhand klara upp skadorna efter sin framfart genom kurativa åtgärder. De föreslår nedskärningar av militärutgifter (för närvarande 600 miljarder dollar i i-länderna och 200 rriiljarder i u-länderna årligen) och kraftigt höjda avgifter för koldioxidutsläpp som skulle tillföra miljövården nya resurser. Att smutsa ner far inte vara lönsamt. NGO är särskilt aktiva på energiområdet. I många av deras program ingår att utveckla omvandlingen av solenergi och framför allt återförvandlingen av koldioxid till kolväte och att minska energiförbrukningen överhuvudtaget.

De mest dramatiska konflikterna förekommer, och de mest drastiska lösningarna behövs, inom triangeln befolkningsökning, ökad ekonomisk tillväxt med ökad energikonsumtion, och krav på att bevara och utveckla ekologiska värden. I denna konstellation tycks miljön och därmed människosläktets fortbestånd bara ha en chans om återhållsamhet och skonsamhet som centrala drivkrafter präglar människans livsstil. Är det möjligt att förändra en konsumtionsorienterad livsstil? Är den tabubelagd och irrationell? Kan bara en stor miljökatastrof tvinga människor till besinning dvs acceptera priset för ett långsiktigt bevarande av skapelsen, ett pris som måste innebära en förändring av livsstil och konsumtionsvanor?

Under tiden fortsätter plundringen av planeten jorden. Under ett enda dygn växer befolkningen med 250 000 människor, utrotas 140 växt- och djurarter, stiger antalet bilar med 140 000, rinner 12 000 fat råolja ut i havet, och svälter 55 000 människor ihjäl, varav de flesta är barn. Dagligen.