Från inkvisition till troskongregation

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

Vatikanens Troskongregation fyller i år 450 år. Den är både den äldsta och den viktigaste av de romerska kongregationerna, och 450-årsminnet kan därför vara ett lämpligt tillfälle för en presentation och en historisk återblick.

Troskongregationen i dag

En kongregation är en grupp av kardinaler som tillsammans med andra experter hjälper påven i hans arbete inom ett visst område. Troskongregationen ansvarar för alla frågor som rör tros- och moralfrågor. Den undersöker den samtida teologiska utvecklingen och främjar studier och kongresser i dessa frågor. Den har som uppgift att påpeka vilka nya läror och skrifter som strider mot den kristna tron. Därmed har den ett verksamhetsområde som berör både den teologiska forskningen och de troendes liv.

I dag har troskongregationen fyra olika sektioner: trosfrågor, disciplinfrågor, äktenskapsfrågor och vissa frågor som rör prästerna. Den viktigaste sektionen gäller trosfrågorna.

Det vardagliga arbetet har en fast rytm. Varje fredag samlas prefekten, som är en kardinal, hans sekreterare och närmaste medhjälpare och behandlar de frågor som inkommit under veckan. Detta fredagsmöte har som främsta uppgift att sålla ut alla de frågor som inte behöver troskongregationens ingripande utan som kan lösas direkt av de berörda biskoparna. Varje måndag äger sedan ett möte rum med en grupp teologiska experter, professorer vid Roms många universitet, där man diskuterar de problem som kongregationen skall behandla. Dessa rådgivare avger sedan sin röst, som dock bara har en rådgivande funktion. Kongregationens beslutsfattande organ är kardinalernas möte på onsdagar. Alla beslut måste dock läggas fram för godkännande av påven. Så arbetar, i korthet, troskongregationen i dag, men låt oss för ett ögonblick se tillbaka också på dess långa historia.

Från inkvisition till kongregation

Den 21 juli 1542 grundade påven Paulus III den romerska invisitionen, troskongregationens föregångare. Inkvisition var då redan ett välkänt begrepp. Senmedeltiden hade varit splittrad av religiösa strider där kyrkan kämpade en ojämn kamp för att bevara den kristna tron från främmande inslag och förvrängningar. Redan 1184 hade påven Lucius II gett alla biskopar i uppdrag åt att undersöka – inquirere, därav inkvisition – de personer som misstänktes vara skyldiga till kätteri. På 1200-talet anförtroddes sedan denna uppgift först åt dominikanerna och sedan åt franciskanerna. Men inkvisitionerna, som arbetade var för sig i varje land, kom med tiden alltmer i den världsliga maktens händer och blev ett redskap också för politiska syften. Det mest välkända exemplet på detta är naturligtvis den spanska inkvisitionen, som i många fall arbetade med en stränghet som gick rakt emot vad påven i Rom önskade.

När den romerska inkvisitionen inrättades kom kampen för trons renhet att koncentreras till Rom, en reaktion på att de nationella inkvisitionerna hade kommit att bli instrument för den världsliga makten, särskilt då den spanska. Den utlösande faktorn var dock trosstriderna under reformationstiden. De första åren utgjordes den av en domstol bestående av sex kardinaler, som först i samband med Sixtus V:s stora reform av den romerska kurian fick namnet Congregatio sanctae Inquisitionis. Sixtus skapade flera kongregationer, men inkvisitionen, eller det Heliga kontoret, Sant’ Ufizio, som den också kallades, var den äldsta och viktigaste, liksom i dag.

Under medeltiden hade påven frågat kardinalerna om råd i stora plenarmöten som kallades konsistorier. Skapandet av kongregationerna innebar att påven alltmer sällan behövde sammankalla alla kardinalerna, eftersom de var indelade i grupper med särskilda ansvarsområden. Det innebar att arbetet förenklades, men också att påvens eget inflytande över besluten ökade.

Redan en flyktig blick på kongregationens historia visar den som ett vittne till den religiösa idéhistorien. Om 1500-talet och motreformationens inkvisition framför allt ägnade sig åt att försvara den katolska tron mot Luthers läror, så kom den snart att få arbeta med andra svårlösta problem som rörde förhållandet mellan tro och vetenskap. Processerna mot Galileo Galilei och Giordano Bruno är två kända exempel. Med upplysningen kom frågeställningarna att handla om förhållandet till den moderna filosofin, företrädd bland andra av Kant. 1800-talet såg det historiska medvetandet födas, och kongregationen kom då att syssla med frågor som rörde bibelns tolkning och historiska ställning.

Med Pius X:s reform av den romerska kurian 1908 förlorade kongregationen namnet inkvisition och gick hädanefter enbart under benämningen Sant’ Ufzzio. Också detta namn har ändrats och i dag heter den Kongregationen för trosläran, Congregatio pro doctrina fidei.

Paulus VI skapar Troskongregationen

Det var Paulus VI som genomförde namnbytet 1965. Med hans kuriareform 1967 ändrades också kongregationens uppgifter något. Dess huvuduppgift är alltjämt att värna om trons och sedernas renhet, men metoderna är andra. I Integrae servandae av den 7 december 1965 skriver påven: ”I dag försvarar man tron bäst genom att arbeta för den sanna läran.” Sedan Paulus VI är kongregationens uppdrag inte framför allt döma det som är fel utan arbeta för det som är rätt.

Konkreta steg i den riktningen är de två nya organ till kongregationens hjälp som inrättats, nämligen den påvliga bibelkommissionen (skapad redan av Leo XIII 1902, men nu helt omorganiserad) och den internationella teologkommissionen. Bägge står självständiga i förhållande till troskongregationen fastän de är knutna till den genom att kongregationens ordförande också leder de bägge kommissionerna. Deras uppgift är att främja forskning och ordna kongresser för att fördjupa trosreflektionen i aktuella frågor.

Ratzinger om troskongregationen och läroämbetet

Troskongregationens prefekt kardinal Joseph Ratzinger har i flera intervjuer gett uttryck för sin syn på kongregationens arbete och uppgifter. Han är mån om den nya inriktning av dess arbete som Paulus VI:s kuriareform medförde. ”Det räcker inte att försvara, att bara peka på felen. Man måste fördjupa en positiv kunskap och en positiv tolkning. Vi vill bidra till trons enhet i världen genom att medla i dialogen på de olika kontinenterna och mellan de olika biskopskonferenserna, men också i dialogen om vår tids problem. Hela tiden måste vi dock allvarligt försöka urskilja var tron förlorar sin kristna identitet och var den i stället blir inkarnerad i den moderna tiden” (till Vatikanradion 27 juli 1992).

Att denna urskiljning är en uppgift så svår att den är på gränsen till det omöjliga erkänner också Ratzinger själv. ”Att kyrkan är en del av den historiska utvecklingen är utan tvivel en belastning för läroämbetet. Om vi tar Pius IX, så var hans antiliberala inställning inte helt felaktig, men man kan idag inte skriva under allt han har sagt. … Framför allt i mötet med liberalismen och bibelkritiken har det begåtts misstag. Det som sades av påvarna i dessa frågor under 1800-talet var inte definitivt. Det var snarare försiktiga pastorala beslut. … I läroämbetets historia finner vi beslut där man använt ämbetets auktoritet fast man i själva verket missbrukat den. Detta måste man idag erkänna. Ju mer ett påstående närmar sig den gudomliga uppenbarelsens kärna, desto pålitligare är det. Ju mer det ger sig ut i ett nytt land och in i vardagens snåriga verklighet, desto mer problematiskt blir det” (Intervju tillsammans med kardinal Franz König, i den italienska tidskriften Jesus, maj 1992).

Dessa uttalanden av troskongregationens ordförande antyder, att kongregationens roll liksom läroämbetets roll och auktoritet i kyrkan ännu inte är slutgiltigt formulerade. Troskongregationens uppgift är viktig men svår att utföra på rätt sätt. Hur lätt den alltid har haft att bli impopulär ser man av vad som hände när Paulus IV, som genom inkvisitionen hade försökt stävja det syndiga livet i Rom, dog 1559. Folkets hat mot hans hårda metoder exploderade när han dött och en uppretad folkmassa stormade och förstörde inkvisitionens högkvarter. I dag har man ju dock i alla läger förstått att det är bäst att skilja den andliga och den världsliga makten åt. Driften att bränna ner troskongregationens lokaler finns kanske fortfarande kvar hos någon, men knappast utanför teologernas led.

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

Vatikanens Troskongregation fyller i år 450 år. Den är både den äldsta och den viktigaste av de romerska kongregationerna, och 450-årsminnet kan därför vara ett lämpligt tillfälle för en presentation och en historisk återblick.

Troskongregationen i dag

En kongregation är en grupp av kardinaler som tillsammans med andra experter hjälper påven i hans arbete inom ett visst område. Troskongregationen ansvarar för alla frågor som rör tros- och moralfrågor. Den undersöker den samtida teologiska utvecklingen och främjar studier och kongresser i dessa frågor. Den har som uppgift att påpeka vilka nya läror och skrifter som strider mot den kristna tron. Därmed har den ett verksamhetsområde som berör både den teologiska forskningen och de troendes liv.

I dag har troskongregationen fyra olika sektioner: trosfrågor, disciplinfrågor, äktenskapsfrågor och vissa frågor som rör prästerna. Den viktigaste sektionen gäller trosfrågorna.

Det vardagliga arbetet har en fast rytm. Varje fredag samlas prefekten, som är en kardinal, hans sekreterare och närmaste medhjälpare och behandlar de frågor som inkommit under veckan. Detta fredagsmöte har som främsta uppgift att sålla ut alla de frågor som inte behöver troskongregationens ingripande utan som kan lösas direkt av de berörda biskoparna. Varje måndag äger sedan ett möte rum med en grupp teologiska experter, professorer vid Roms många universitet, där man diskuterar de problem som kongregationen skall behandla. Dessa rådgivare avger sedan sin röst, som dock bara har en rådgivande funktion. Kongregationens beslutsfattande organ är kardinalernas möte på onsdagar. Alla beslut måste dock läggas fram för godkännande av påven. Så arbetar, i korthet, troskongregationen i dag, men låt oss för ett ögonblick se tillbaka också på dess långa historia.

Från inkvisition till kongregation

Den 21 juli 1542 grundade påven Paulus III den romerska invisitionen, troskongregationens föregångare. Inkvisition var då redan ett välkänt begrepp. Senmedeltiden hade varit splittrad av religiösa strider där kyrkan kämpade en ojämn kamp för att bevara den kristna tron från främmande inslag och förvrängningar. Redan 1184 hade påven Lucius II gett alla biskopar i uppdrag åt att undersöka – inquirere, därav inkvisition – de personer som misstänktes vara skyldiga till kätteri. På 1200-talet anförtroddes sedan denna uppgift först åt dominikanerna och sedan åt franciskanerna. Men inkvisitionerna, som arbetade var för sig i varje land, kom med tiden alltmer i den världsliga maktens händer och blev ett redskap också för politiska syften. Det mest välkända exemplet på detta är naturligtvis den spanska inkvisitionen, som i många fall arbetade med en stränghet som gick rakt emot vad påven i Rom önskade.

När den romerska inkvisitionen inrättades kom kampen för trons renhet att koncentreras till Rom, en reaktion på att de nationella inkvisitionerna hade kommit att bli instrument för den världsliga makten, särskilt då den spanska. Den utlösande faktorn var dock trosstriderna under reformationstiden. De första åren utgjordes den av en domstol bestående av sex kardinaler, som först i samband med Sixtus V:s stora reform av den romerska kurian fick namnet Congregatio sanctae Inquisitionis. Sixtus skapade flera kongregationer, men inkvisitionen, eller det Heliga kontoret, Sant’ Ufizio, som den också kallades, var den äldsta och viktigaste, liksom i dag.

Under medeltiden hade påven frågat kardinalerna om råd i stora plenarmöten som kallades konsistorier. Skapandet av kongregationerna innebar att påven alltmer sällan behövde sammankalla alla kardinalerna, eftersom de var indelade i grupper med särskilda ansvarsområden. Det innebar att arbetet förenklades, men också att påvens eget inflytande över besluten ökade.

Redan en flyktig blick på kongregationens historia visar den som ett vittne till den religiösa idéhistorien. Om 1500-talet och motreformationens inkvisition framför allt ägnade sig åt att försvara den katolska tron mot Luthers läror, så kom den snart att få arbeta med andra svårlösta problem som rörde förhållandet mellan tro och vetenskap. Processerna mot Galileo Galilei och Giordano Bruno är två kända exempel. Med upplysningen kom frågeställningarna att handla om förhållandet till den moderna filosofin, företrädd bland andra av Kant. 1800-talet såg det historiska medvetandet födas, och kongregationen kom då att syssla med frågor som rörde bibelns tolkning och historiska ställning.

Med Pius X:s reform av den romerska kurian 1908 förlorade kongregationen namnet inkvisition och gick hädanefter enbart under benämningen Sant’ Ufzzio. Också detta namn har ändrats och i dag heter den Kongregationen för trosläran, Congregatio pro doctrina fidei.

Paulus VI skapar Troskongregationen

Det var Paulus VI som genomförde namnbytet 1965. Med hans kuriareform 1967 ändrades också kongregationens uppgifter något. Dess huvuduppgift är alltjämt att värna om trons och sedernas renhet, men metoderna är andra. I Integrae servandae av den 7 december 1965 skriver påven: ”I dag försvarar man tron bäst genom att arbeta för den sanna läran.” Sedan Paulus VI är kongregationens uppdrag inte framför allt döma det som är fel utan arbeta för det som är rätt.

Konkreta steg i den riktningen är de två nya organ till kongregationens hjälp som inrättats, nämligen den påvliga bibelkommissionen (skapad redan av Leo XIII 1902, men nu helt omorganiserad) och den internationella teologkommissionen. Bägge står självständiga i förhållande till troskongregationen fastän de är knutna till den genom att kongregationens ordförande också leder de bägge kommissionerna. Deras uppgift är att främja forskning och ordna kongresser för att fördjupa trosreflektionen i aktuella frågor.

Ratzinger om troskongregationen och läroämbetet

Troskongregationens prefekt kardinal Joseph Ratzinger har i flera intervjuer gett uttryck för sin syn på kongregationens arbete och uppgifter. Han är mån om den nya inriktning av dess arbete som Paulus VI:s kuriareform medförde. ”Det räcker inte att försvara, att bara peka på felen. Man måste fördjupa en positiv kunskap och en positiv tolkning. Vi vill bidra till trons enhet i världen genom att medla i dialogen på de olika kontinenterna och mellan de olika biskopskonferenserna, men också i dialogen om vår tids problem. Hela tiden måste vi dock allvarligt försöka urskilja var tron förlorar sin kristna identitet och var den i stället blir inkarnerad i den moderna tiden” (till Vatikanradion 27 juli 1992).

Att denna urskiljning är en uppgift så svår att den är på gränsen till det omöjliga erkänner också Ratzinger själv. ”Att kyrkan är en del av den historiska utvecklingen är utan tvivel en belastning för läroämbetet. Om vi tar Pius IX, så var hans antiliberala inställning inte helt felaktig, men man kan idag inte skriva under allt han har sagt. … Framför allt i mötet med liberalismen och bibelkritiken har det begåtts misstag. Det som sades av påvarna i dessa frågor under 1800-talet var inte definitivt. Det var snarare försiktiga pastorala beslut. … I läroämbetets historia finner vi beslut där man använt ämbetets auktoritet fast man i själva verket missbrukat den. Detta måste man idag erkänna. Ju mer ett påstående närmar sig den gudomliga uppenbarelsens kärna, desto pålitligare är det. Ju mer det ger sig ut i ett nytt land och in i vardagens snåriga verklighet, desto mer problematiskt blir det” (Intervju tillsammans med kardinal Franz König, i den italienska tidskriften Jesus, maj 1992).

Dessa uttalanden av troskongregationens ordförande antyder, att kongregationens roll liksom läroämbetets roll och auktoritet i kyrkan ännu inte är slutgiltigt formulerade. Troskongregationens uppgift är viktig men svår att utföra på rätt sätt. Hur lätt den alltid har haft att bli impopulär ser man av vad som hände när Paulus IV, som genom inkvisitionen hade försökt stävja det syndiga livet i Rom, dog 1559. Folkets hat mot hans hårda metoder exploderade när han dött och en uppretad folkmassa stormade och förstörde inkvisitionens högkvarter. I dag har man ju dock i alla läger förstått att det är bäst att skilja den andliga och den världsliga makten åt. Driften att bränna ner troskongregationens lokaler finns kanske fortfarande kvar hos någon, men knappast utanför teologernas led.