Heliga stolen och Helsingfors

Sverige står inför frågan om ett närmande till Europa kan innebära att vi tvingas ställa upp på militära aktioner där initiativet inte ligger hos oss själva. Detta gäller naturligtvis ett medlemsskap i EG, men också i den europeiska säkerhetskonferensen. Även den Heliga stolen har ställts inför liknande problem genom utvecklingen inom den europeiska säkerhetskonferensen.

1972 började man förbereda den europeiska säkerhetskonferensen. Från 1973 möttes den därefter tre gånger för att slutligen skriva under det välkända Helsingforsavtalet 1975. 1 början av juli i år möttes konferensen åter i Helsingfors, och beslöt att ta steget från ett diskussionsforum till ett redskap för konkret handling. Säkerhetskonferensen kommer i fortsättningen att kunna fatta beslut om att sända trupper för att förebygga konflikter och uppehålla fred.

En av medlemmarna av den europeiska säkerhetskonferensen är den Heliga stolen. Konferensens beslut att ändra karaktär gav den Heliga stolen tillfälle att påminna om, att den ”på grund av sin natur” inte kan delta i beslut om militära aktioner. Av detta skäl beslöt också säkerhetskonferensen i sitt sista plenarmöte den 8 juli att låta den Heliga stolen fortsätta att deltaga helt och fullt i konferensens arbete som internationell juridisk person. Vad innebär detta i klarspråk?

Kanske kan det föresväva någon att den Heliga stolen inte skulle förmå att delta i beslut om militära ingripanden av religiösa skäl. Det skulle dock vara att idealisera historien. Påvens stat har från början av medeltiden till den 20 september 1870 fungerat som andra stater, och liksom dem deltagit i krig och laborerat med internationella allianser.

Men i och med att de piemontesiska trupperna erövrade Rom och gjorde påvens stad till huvudstad i det nybildade Italien, skulle man förmoda att påvestaten försvann från den internationella scenen och att den nya Vatikanstaten bygger på en modern, pacifistisk ideologi?

Riktigt så är det inte. 1870 försvann påvens världsliga makt. Däremot fanns den Heliga stolen kvar som internationell juridisk person – det ser man om inte annat av att många länder fortsatte att sända ambassadörer till påven. Den juridiska personen den Heliga stolen är alltså densamma.

I Lateranfördraget 1929 skapades Vatikanstaten som en materiell grund för den Heliga stolen. Utan tvivel är den nyskapade staten en stor hjälp för den Heliga stolen på det praktiska planet. Men Vatikanstatens existens bygger på vissa villkor som begränsar dess verksamhet. Det är frågan om paragraf 24 i Lateranfördraget, som förtjänar att citeras i sin helhet:

”Vad beträffar den suveränitet, som den Heliga stolen äger också på det internationella planet, förklarar den, att den önskar och ämnar hålla sig utanför alla världsliga strider mellan stater samt alla internationella kongresser som hålls för dylikt ändamål, såvida inte de stridande parterna själva skulle vädja till den Heliga stolen att medla. Samtidigt förbehåller den Heliga stolen sig dock rätten att fullfölja sitt moraliska och andliga uppdrag. Som en vidare konsekvens av denna förklaring, kommer Vatikanstatens territorium alltid och i varje enskilt fall att betraktas som neutralt och okränkbart.”

Vatikanstatens existens är alltså bunden till villkoret, att den Heliga stolen håller sig fjärran varje form av militär aktion. I dag är vi alla överens om att denna inskränkning i påvens makt är till gagn både för påven och kyrkan, men för att förstå den Heliga stolens ställning i internationella organisationer, är det viktigt att erinra sig hur Vatikanstaten skapades 1929.

Vad beträffar den europeiska säkerhetskonferensen, har den Heliga stolen två skäl att delta i dess arbete. För det första: ”Även om påvedömet har ett religiöst uppdrag inför hela världen, har det sitt säte i Europa. Därför är det nära knutet till kontinentens historia” (Paulus VI:s budskap till säkerhetskonferensen, 25 juli 1975). För det andra: den Heliga stolen är direkt berörd av det som är konferensens grundproblem, nämligen freden och samarbetet mellan folken, ”vilket inte bara är ett politiskt problem utan också moraliskt och mänskligt” (PM från den Heliga stolen till länderna i Warszawapakten 10 oktober 1969). Vidare är den Heliga stolen övertygad om, att ”hur komplicerade de europeiska problemen än är, så måste de lösas genom förhandlingar och inte genom hot och våld” (ibid.).

Den Heliga stolen är alltså inte bara berörd av de frågor som behandlas, utan kan också komma med ett eget bidrag i frågor av religiös och humanitär natur, ett bidrag som ligger också i de övriga ländernas intresse. Det är ju klart att det inte är som miniatyr stat med utgivning av frimärksserier och minnesmynt som Vatikanstaten deltar i dessa internationella sammanhang: det är den Heliga stolen som religiös och moralisk auktoritet som kan bidra till diskussionen, som en internationellt erkänd juridisk person på samma nivå som andra stater. Den har ingen enskild stat över sig, så som måste vara fallet med en nationalkyrka, och denna dess absoluta frihet är till gagn också för de övriga staterna. (Detta är ett förhållande som irriterar varje diktatur.)

Den Heliga stolen har haft en viktig funktion i den europeiska säkerhetskonferensen till exempel när Helsingforsavtalet fick sin paragraf om samvets och religionsfrihet.

Men från början har den Heliga stolens deltagande avvikit från andra staters. Redan under förberedelserna för konferensen 1972 förklarade dess representant, att den Heliga stolen skulle avstå från att ta ställning när det handlade om ”konkreta problem av politisk karaktär”, och tillade, att dylikt avstående inte fick tolkas som ett ställningstagande vare sig för eller emot. Senare har dess representanter flera gånger haft tillfälle att påminna om detta speciella förhållande.

När den europeiska säkerhetskonferensen nu tar steget till att kunna besluta om konkreta politiska och militära handlingar, kan den Heliga stolen på grund av Lateranfördaget inte delta i sådana beslut. Den kommer också i framtiden att vara medlem i konferensen för att kunna ge sitt bidrag i frågor som rör inte bara den egna säkerheten utan också allmänna frågor av moralisk och mänsklig natur. Där har den Heliga stolen inte bara möjlighet utan rentav skyldighet att yttra sig.

Det finns olika åsikter om varifrån denna skyldighet härrör. En del menar att man kan härleda den från den internationella rätten, medan andra anser att det är en plikt inför en annan Uppdragsgivare.