Historiska erfarenheter av det påvliga primatet

Redan i ett religionshistoriskt perspektiv är påvedömet respektive den katolska kyrkans primatstruktur ett unikum. Här finns en förening av religion och institution, som inte existerar i en sådan förtätning i någon annan gemenskap av jämförbar storlek. En sådan unik förening utmanar, men väcker också motstånd. Men den skulle inte ha utvecklat sig allt mera och framför allt inte ha förstärkts under alla kriser, t.o.m. när påvarna ibland har svikit på ett katastrofalt sätt, om det inte också alltid hade bestått provet åtminstone på vissa områden. Vilka är då dessa erfarenheter?

Makten hålls inom kyrkan

Jag börjar med en något provocerande tes: Genom att utveckla primatet har den katolska kyrkan inte förträngt problemet med den institutionaliserade makten utan sökt att lösa det inom kyrkan – teologiskt. Jag säger med avsikt ”makt” och inte endast ”rätt” eller ”ordning”. Med detta menar jag: det verkliga historiska problemet är inte endast att det i kyrkan respektive de lokala församlingarna existerar en fastlagd ordning, ämbetsbärare etc. Problemet är i stället vilken instans som i verkligheten är kapabel att hävda denna ordning. Det gäller särskilt i svåra historiska kriser och mot ett massivt motstånd, vare sig det är mot världsliga makthavare eller till följd av en alltför enkel ”anpassning”. Man kan som rättsordning tänka sig en kyrka som vilar på de enskilda kyrkornas autonomi eller grundläggande likhet eller på enskilda biskopar, men en sådan kyrka har inget maktcentrum. Med ”makt” avses inte obetingat fysisk makt, som den romerska kyrkan under historiens gång antingen inte alls har haft eller också, som i Kyrkostaten, inte står i någon som helst relation till hennes moraliska makt. Men det måste vara en makt som är grundad på moraliska faktorer, ty endast en sådan förmår att uträtta något i längden.

Nu lär oss historien att där man inte kunde svara på maktens problem inom kyrkan eller där man avböjt makten som stridande mot evangeliet, där har den likväl brutit sig in på kyrkans område. Under det första årtusendet skedde det i form av kejsarens herravälde, i reformationskyrkorna genom nationalstaternas furstar, i dag kanske i form av en sekulariserad offentlighets herravälde genom massmedierna. Men det är den katolska kyrkans speciella karisma, att den inte har förträngt makten som stridande mot evangeliet genom att endast tala om ”tjänst” och ”communio”. Kyrkan har sökt ett svar på detta problem inte utifrån (från staten) utan inomkyrkligt-teologiskt. Detta svar kunde endast vara Kristi fullmakt, som ges vidare i den apostoliska traditionen. I detta sammanhang kommer Petrus och den romerska kyrkan in i bilden.

Därvid skall öppet medges att utvecklandet av detta inomkyrkliga maktcentrum ofta har skett på ett teologiskt mycket problematiskt sätt mer eller mindre med staten som förebild, ja, som en avbild av staten. Det började på det fjärde och femte århundradet, när romerska och imperialistiska föreställningar (Rom som caput mundi, som ger lagar åt världen) ompräglade den traditionella romerska petrustanken: laggivning och härskande avlöste centralbegreppet ”vittnesbörd”. Men också här kan man fråga sig: är kanske inte denna konkreta, centralistiska och med rättsanspråk överlastade form av primatet inom ”syndarnas” och ”de syndiga strukturernas kyrka” ett nödvändigt pris för ett värde som till sist är andligt? Nämligen att den universella kyrkan förblir mer än något abstrakt, att den är en konkret, förpliktande och krävande verklighet, som inte bara kan infogas i statliga eller nationella ordningar.

Påveämbetet ger en varaktig identitet

En andra erfarenhet: Genom primatstrukturen har den katolska kyrkan en särskild möjlighet att förena stabilitet och dynamik Detta gäller särskilt beträffande trosförmedlingen, inte minst i tider när den förmedlade trons identitet inte längre är självklar. I sådana tider kan en kyrka på olika sätt söka försäkra sig om att den har förblivit samma kyrka. Detta sker som regel antingen på ett ”modernistiskt” eller ”fundamentalistiskt” sätt. Antingen finner man dess identitet och dess rättfärdigande i anpassningen till det moderna med dess verkliga eller föregivna utmaningar. Eller också är det den egna traditionen eller mycket ofta – då traditionen i sig är mycket varierad – ett bestämt urval ur den. Det kan vara den heliga Skrifts bokstäver eller en viss ”kanon i kanon”, utifrån vilken hela Skriften tyds och normeras. Eller också är det det första årtusendets tradition som skall iakttas mer eller mindre oförändrad – eller liturgin, som naturligtvis måste vara höjd över varje förändring. Särskilt i kristider är det i varje fall nödvändigt att inrikta sig på en fast punkt, utifrån vilken kyrkan kan försäkra sig om att den är identisk med sig själv. Vid fall av ovisshet har den katolska kyrkan sin punkt av förvissning om den egna identiteten i det levande läroämbetet och särskilt i den påvliga auktoriteten. Därigenom finns en möjlighet att förena stabilitet och dynamik, rörlighet och enhet, nya historiska steg och traditionen, en möjlighet som redan i ett religionshistoriskt perspektiv är något unikt. Ett konkret exempel är Vaticanum II med dess reformer. Vid alla kriser och tillkortakommanden i enskilda fall är en så vitt gående reformprocess som skedde genom och efter konciliet och utan att söndra en så stor gemenskap, möjlig endast därigenom att påvedömet har funnits som ett levande centrum. Därvid är det inte i främsta rummet avgörande hur ofta eller hur auktoritativt påvedömet har ingripit i en sådan process. Också, och inte minst, när det drar sig tillbaka och snarare främjar en konciliär beslutsprocess i hela kyrkan verkar det redan därigenom att det finns till och bekräftar att hela kyrkans väg är riktig. Därigenom försäkras kyrkan om att dess väg inte är en irrväg. Att traditionalistiska avspjälkningar som Lefebres till sist kan samla runt omkring sig endast obetydliga skaror har sin orsak däri att de flesta katoliker i krissituationer säger Ubi Petrus, ibi Ecclesia (var Petrus är, där är kyrkan). De har därför i Vaticanum II och den av hela kyrkan igångsatta efterkonciliära reformprocessen inte kunnat se att kyrkan har avfallit från sin tradition.

Ordnarnas beroende och oberoende

En annan aspekt där primatet möjliggör en förening av stabilitet och dynamik är existensen av ordnar alltifrån tiggarordnarna på 1200-talet till jesuiterna och missionsordnarna i den nya tiden. Dessa ordnar står för ett inslag av karismatisk och missionerande rörlighet i kyrkan. Genom att inte vara bundna till en bestämd plats och lokalkyrka skall de i kraft av sin karisma inse och reagera på nya krav fortare. Ordnar som inte är bundna till en lokalkyrka utan till världskyrkan är möjliga som institutioner endast genom påvedömet. Här möjliggör primatet som institution en karismatisk dynamik och detta oberoende av hur vidsynta eller kortsynta de olika påvarna är.

Konciliernas beroende av påvedömet

Slutligen visar den historiska erfarenheten att kollegialiteten i kyrkan och den konciliära beslutsprocessen beror av ett personligt enhetscentrum i den mån förbindande och klara beslut fattas i allt väsentligt. Ekumeniska koncilier har fungerat i historien om antingen en påve eller en kejsare stod bakom dem, såg till att de kallades samman, övervann döda punkter, ombesörjde klara beslut och till sist förde beslutet i hamn med sin målmedvetenhet – eller också har de inte fungerat! Denna funktion delar visserligen påvedömet under det första årtusendet med kejsardömet som kanske har större andel i den. Men redan under det första årtusendet och i varje fall från det fjärde århundradet består Roms viktigaste insats för koncilierna i vad jag skulle vilja kalla omsorgen om kontinuitet och en klar legitimitetslinje. Det vill säga: en gång erkända koncilier fasthålls till varje pris och försvaras mot allt försvagande och ifrågasättande.

Detta är viktigt inte minst av den anledningen att koncilier i synnerhet under de arianska striderna på 300-talet visserligen var mycket levande, men på det hela taget en kaotisk och föga tillförlitlig institution. Koncilier förklarade ständigt varandra ogiltiga och frambragte nya trosformuleringar, som skulle ersätta de tidigare. På lång sikt var det ytterst angeläget att Rom som ingen annan institution förkroppsligade stabilitet och kontinuitet, även om detta ibland skedde med en viss stelhet och inte alltid med tillräcklig inlevelseförmåga i orientens svåra teologiska problem.

Påvedömets symboliska funktion

Vad sociologer i dag framhåller som ett viktigt inslag i varje auktoritet av mera traditionellt slag gäller särskilt för påvedömet, att dess betydelse ligger mera i det symboliska än i det funktionella. Betydelsen ligger mera i vad det företräder och vittnar om, än vad det åstadkommer på prestationsplanet. Redan den religiösa värdering som i alla tider ständigt på nytt har mött Rom och påvedömet överträffade genomgående de enskilda påvarnas möjligheter att prestera effektiv hjälp och lösa kyrkornas problem. Detta gällde inte minst i tider av förtryck, speciellt i tider av totalitärt underkuvande. Rom verkade och uppmuntrade redan genom att finnas till som en övernationell och överstatlig kristen auktoritet, kanske också därigenom att från tid till tid än en gång tydligt framföra i sig självklara kristna sanningar, och först i andra hand genom sin mer eller mindre skickliga kyrkopolitik.

På ett motsvarande sätt består Roms betydelse som ett enhetscentrum först och främst däri att bara finnas till och inte så mycket i vad som faktiskt uträttas. Kanske ligger det Första vatikankonciliets (1869-1870) tragik däri att allt för mycket ha givit efter för frestelsen att förlägga primatets betydelse ensidigt på prestationsplanet. Detta gäller särskilt för påvens ”fulla och översta, reguljära och omedelbara” jurisdiktionsmakt, uppfattad som en möjlighet att ingripa överallt och i varje tid. Det gäller också när den påvliga ofelbarheten uppfattas så att påven genast och klart skall kunna lösa alla problem och öppna frågor utan någon förvirrande tidsförlust. I en sådan uppfattning av primatet, som till sist mäter det efter vad det presterar och inte efter vad det betyder, ligger emellertid frestelsen till en typisk modern ”rationalisering”, som förstör dess sanna auktoritet.

Ofelbarheten i tid och rum

Efter dessa fyra positiva erfarenheter skulle jag vilja komma med tre kritiska frågor. Det är framför allt erfarenheter av historien, som ger vid handen att primatets nuvarande centralistiska form behöver utvecklas. Bossuet och efter honom andra ”gallikaner” har företrätt tesen att det inte är den enskilde påven som är ofelbar men väl ”den apostoliska stolen”, och med det senare förstod han påvarnas hela historiska kontinuitet. Med andra ord: en påve kan ha fel även när han talar ex cathedra, men detta misstag korrigeras i förekommande fall av kyrkan, ty huvudet lever inte av sig självt utan av kroppen, i vars helhet sanningen finns. Denna uppfattning tycks visserligen vara förkastad av Vaticanum I men i ett historiskt perspektiv kan man inte annat än erkänna, att den innehåller åtskilligt som är riktigt. Ty historien betygar att Rom har haft en stor genomslagskraft i lärofrågor på lång sikt, men sällan på kort sikt. Dessutom är det en farlig illusion om man någorlunda känner historien att föreställa sig att påvedömet som en deus ex machina skulle kunna göra slut på kontroverser och godtyckligt kunna avkorta den nödvändiga och komplicerade processen mot klarhet i kyrkan.

I verkligheten förblir primatet också i sina läroavgöranden inbäddat i den verklighet av konsensus och reception som präglar hela kyrkan. Romerska läroavgöranden är alltid ett, visserligen avgörande, moment inom en process mot klarhet inom hela kyrkan. De har aldrig på kort tid kunnat avgöra en stridsfråga, om inte tiden var mogen för det av andra skäl.

Kyrklig enhet är en graderad verklighet. Den förverkligades historiskt redan i fornkyrkan men detta skedde inte så att de enskilda biskopsförsamlingarna med det samma tog steg mot biskopen av Rom. Den kyrkliga enheten leder först till de regionala synoderna och kyrkoprovinserna, sedan till ”huvudkyrkorna” och vidare till patriarkaten. Föreställningen att teologiska storheter utgörs endast av å ena sidan den enskilde biskopen och stiften och å andra sidan av biskopen av Rom och den universella kyrkan, medan allt däremellan – alltså framför allt biskopskonferenserna – endast är rent kyrkorättsligt administrativa enheter, är därför en konstruktion som gör våld på den historiska sanningen. Pottmeyer, Greshake och andra betonar därför i dag med rätta den triadiska karaktären av den kyrkliga strukturen. Den kyrkliga enheten förverkligas på tre plan: biskopskyrka respektive enskild biskop – regionala biskopssammanslutningar – slutligen som sista sammanhållande band den universella kyrkan med påven. Kollegialitet kan till sist fungera endast i denna triadiska struktur, medan en blott binär struktur leder till polarisering och faktiskt till uteslutande och oinskränkt genomförande av en av de båda polerna. Det egentliga problemet och den egentliga uppgiften är i dag därför inte att stärka biskopsämbetet i den mån detta ses i den enskilde biskopen. Snarare gäller det att teologiskt uppvärdera strukturer som står över stiften och få dem att fungera praktiskt. Det gäller både de nationella biskopskonferenserna och motsvarande instanser på den kontinentala nivån.

Kyrkans enhet vinns under kamp

Problemet med att korrigera påvedömets maktmissbruk och allvarliga tillkortakommanden kan inte förträngas efter de historiska lärdomarna av den stora schismen (1378-1417), när två och till sist tre påvar kämpade med varandra om den romerska stolen. Också påvarna under renässansen och andra händelser hör hit. Teologer och jurister under den sena medeltiden har i mindre grad än sina nutida kolleger nöjt sig med fromma undanflykter utan nyktert övervägt de yttersta möjligheterna. Ett historiskt alltför obekymrat litande på den helige Ande, som ”inte skulle tillåta” att det värsta skedde svarar varken mot kristen korsfromhet eller håller stånd inför historiens lärdomar.

Inte heller en annan i dag ofta framförd invändning för vidare: i kyrkan kan man aldrig skapa en restlös säkerhet genom rättsregler utan man måste i all fara och osäkerhet förtrösta på Herren. Detta argument är lätt att vederlägga. När kyrkan hotas genom att biskopar och enskilda kyrkor kommer till korta nöjer man sig inte med en sådan from förtröstan; här måste säkerhet skapas genom att Rom har rätt till mycket konkreta ingripanden. Nu är restlös säkerhet i kyrkan inget som man kan sträva efter. Man måste dra vissa gränser så att kyrkan inte i allvarliga fall är utelämnad åt en helt och hållet personlig otillräknelighet. I detta syfte krävs det åter handlingskraftiga motvikter inom kyrkan. Att dessa ständigt har eliminerats till förmån för ett absolutistiskt påvedöme berodde också därpå att de stod i tjänst hos politiska och nationella intressen och att andan av kyrklig solidaritet och ansvarstagande för helheten var alltför svag. – Det är önskvärt att sådana motvikter åter utvecklas starkare.

En ensidigt konfliktlös och på en harmonimodell uteslutande inriktad uppfattning av förhållandet mellan primat och episkopat svarar säkert inte mot erfarenheterna från historien. Kyrkans enhet och communio är ofta nog en verklighet, som inte finns i friktionsfri harmoni, utan måste vinnas mödosamt och ofta genom konflikter. Petrus far uppdraget att styrka sina bröder ”när du en gång har vänt tillbaka” (Luk 22:32). Tron styrks inte av den obrutna självsäkerhetens Petrus utan av den Petrus som har gått genom ödmjukandets och bättringens eld – också genom bröderna.

Övers. Sten Hidal