Från Kristna riksmötet i Jönköping

Just återkommen från J 83 vill jag mer på som lekman ge några spontana tankar om en fantastisk upplevelse.

Genom mitt arbete och i det privata arbetar jag ständigt för att människor skall mötas och bättre förstå varandra i olika situationer. Inför J 83 var jag ändå rätt så fundersam, eftersom jag inte har mycket tilltro till ”mastodontföreställningar” i det här sammanhanget, utan tror

möten på det personliga planet.

Mötet var arrangerat med både stora och små samlingar, med föredrag som täckte de mest skiftande intresseområden och med kvällsinslag från musical till passionsspel. I gruppsamtal diskuterades de fyra ämnena: evangelisation i dag, kristen enhet, fred på jorden, människan och hennes miljö. Ungefär 3 000 personer deltog aktivt i mötet och dessutom kom många andra intresserade till arrangemangen.

Först vill jag ge en eloge till arrangörerna för den praktiska sidan av detta möte, där tusentals människor skulle deltaga på många olika platser och vid varje tillfälle skulle massor av detaljer klaffa. Mellan all denna andliga spis fick vi också den lekamliga omsorgen genom mat och

husrum. Väl insatt i hur ett arbete bakom kulisserna fungerar vet jag vilken oändlig arbetsinsats som ligger bakom ett så stort arrangemang. Allt var, enligt min uppfattning, perfekt ordnat, vilket gjorde att onödiga irritationsmoment inte fanns och man koncentrerade sig på mötesinnehållet.

Min 15-åriga dotter Maria och jag deltog under de fyra dagarna i så många aktiviteter som vi någonsin orkade med. När vi var på väg till den första samlingen kände jag att jag så gärna ville veta vem som var katolik. Jag skojade med Maria och sa att vi kunde ju haft en T-shirt med påven på bröstet som kännetecken. Redan nästa dag visste jag mycket väl att det viktigaste inte var att visa vilken schattering man tillhör, utan det viktigaste är att mot omvärlden visa att vi är kristna och tillhör en kristen gemenskap.

Varje deltagare fick anmäla sitt intresse att deltaga i gruppdiskussioner kring något av de fyra ämnen, som nämnts ovan. Maria och jag deltog i sektionsarbetet kring kristen enhet. Två förmiddagar samlades grupper om 10-15 personer med olika samfundsbakgrund. Vi diskuterade kring givna frågor som sedan fördes fram genom gruppledare till sektionsansvarig ända fram till riksmötets presidium. Det kändes skönt att våra åsikter togs tillvara och att de ligger till grund för mötets slutdokument. Mellan raderna i detta slutdokument bör utomstående också läsa den positiva vilja som deltagare utstrålade att arbeta för en större förståelse människor emellan och en kristen gemenskap.

I vår grupp fann vi att vi har så mycket att lära av varandra. Det visade sig att vi lite till mans hade schablonföreställningar om varandra och en nyfikenhet på varandras kristna liv, samtidigt som vi förstod att vi måste ha tolerans mot varandras speciella särdrag. Varje människa är unik, alla är olika, har olika åsikter och olika temperament, men det i sig ger livet en rikedom. I de allra flesta fall kan man finna någon gemenskap, i vår grupp fann vi en bönegemenskap, vi bad för en kristen enhet, var och en på sitt sätt.

Trots de teologiska skiljaktigheterna kring bl.a. nattvarden, ämbetet och dopet kändes en optimism i hela mötesatmosfären. Yngre aktiva kristna kanske tycker att arbetet mot kristen enhet går långsamt, men vi som varit med under de sista 25 åren ser ju en avsevärd skillnad i samtalston och öppenhet till dialog.

Ett fint mötesinitiativ var de s.k. ”husförsamlingarna”. På torsdagskvällen var mötesdeltagarna bjudna till privata hem. Många jönköpingsfamiljer hade ställt sina hem till förfogande och där samlades mötesdeltagare och några intresserade grannar som bjudits in av värdfamiljen. Vi samtalade utifrån Apostlagärningarna om hur man under alla tider samlats i hemmen för gemensam andakt och bön. Vi samtalade om utsikterna att samfundsvis eller ekumeniskt arbeta vidare på detta sätt. Även här utgick vi från den positiva sidan, dvs. det som förenar oss och inte det som skiljer oss åt. Visst borde vi kristna kunna samlas kring agape, en kärleksmåltid, som inte har karaktären av nattvard, och ge styrka åt varandra samt till omvärlden dela med oss av den gemenskap och värme som finns i en kristen vänskap.

Naturligtvis var nattvardsfrågan ofta diskuterad och flera uttryckte en viss otålighet över att vi inte kunde samlas kring samma nattvardsbord. Ett fint sätt att i dag praktiskt finna en lösning och visa respekt för varandras trosuppfattning är att de som inte kan eller önskar mottaga nattvarden markerar detta vid nattvardsgången genom att hålla sin högra hand på sin vänstra axel, varvid prästen ger vederbörande en välsignelse i stället. På detta sätt deltog vi i gemensam nattvardsgång under mötet vilket också stärkte känslan av kristen enhet.

Något som gladde mig var att vid flera tillfällen märktes den förändring som skett beträffande katolska kyrkans ställning i Sverige. Svenska kyrkans biskop i Växjö stift, Sven Lindegård, predikade vid söndagens mässa i katolska kyrkan samtidigt som vår biskop predikade i en svensk kyrka. I lördagskvällens fredsmarsch fann vi statsministern, vår biskop och Svenska kyrkans biskop sida vid sida i manifestation för fred på jorden.

Katolikerna var väl representerade i de flesta sammanhang och vår kyrka, en ”patriarkalisk,” företräddes vid flera tillfällen av kvinnor, vilket visar en förändring inom vår egen kyrka. En som är väl värd ett hedersomnämnande är Kerstin Ekelöf. Hon har nedlagt ett oskattbart arbete för ekumeniken och för vår kyrka i förberedelser och genomförande av J 83. Nämnas bör också församlingen i Jönköping, där den öppna dörren välkomnade inte enbart oss katoliker i förskingringen, utan många andra som aldrig besökt en katolsk kyrka.

Efter J 83 känner jag att vi vuxna har ett ansvar inför nästa generation att visa hur man genom styrka i tron kan arbeta i en kristen gemenskap för en bättre värld.

Förf. arbetar med religiösa frågor vid Statens invandrarverk, är ledamot av KEN samt aktiv i församlingsarbetet i Norrköping.