Informationer

Sovjetunionen

”Till alla kristna i världen” vänder sig ett underjordiskt dokument från Moskva som nått väst via en internationell sammanslutning för mänskliga rättigheter i Frankfurt. Även kyrkornas världsråds generalförsamling i Vancouver, Kanada, kunde ta del av denna lägesrapport från Sovjets kristna. Repressalier mot de troende och antireligiös propaganda i pressen har tilltagit under innevarande år. Brevet får själv vittna:

Till alla kristna i världen

Efter Jurij Andropovs makttillträde har man hört föga om förändringar i förhållandet mellan kyrka och stat. Under Leonid Bresjnev bevarades status quo. Kyrkan fick mot slutet av den gamle partichefens ämbetstid t.o.m. vissa chanser att expandera. Kvoten för prästkandidater höjdes t.ex., men nu kommer nyheter från Sovjetunionen som berättar om en hårdnande situation under den nye partichefen Andropov. Hemliga polisens utrensare som försöker väcka arbetsmoralen till liv med statliga maktmedel, tycks även ha siktet inställt på de religiösa församlingarna, vilket nedanstående tydligt visar.

Det nyligen timade maktskiftet inom sovjetledningen har inneburit en skärpning av den statliga religionspolitiken. Husundersökningar, beslagtagande av böcker, förhör med troende, förhindrande av bönegruppers sammankomster i privathem är exempel på detta. Sådant har drabbat kristna av alla konfessioner, baptister och pingstvänner liksom ortodoxa och katoliker. Det rör sig ingalunda om enstaka tillfälliga händelser, snarare om en övergripande nationell kampanj för att undertrycka sådan religiös aktivitet som misshagar partiledningen.

1. På slutna möten för partiets propagandister och även under förhör av troende framkommer samma uppfattning av den aktuella ideologiska kampen ungefär på följande sätt: ”Den internationella imperialismen försökte medelst hemliga agenter på 60-talet utöva tryck på vår stat. På 70-talet skedde detta via dissidenterna men nu på 80-talet är det allehanda religiösa grupper som under förevändning av att förkunna religion agiterar mot sovjetregimen, och dessa utgör den viktigaste kanalen för fientlig verksamhet.” Med utgångspunkt i denna föreställning förklarade en undersökningsdomare under ett förhör med en troende: ”Religion är en förbrytelse som vi inte kan tolerera i evighet.” Det bör påpekas att den av statsförvaltningen drivna förföljelsen av troende sker på KGB:s initiativ. KGB:s agenter består myndigheterna med insamlat material såsom brev, bandupptagningar av telefonsamtal och de deltar i husundersökningar, samtal och förhör utan att avslöja namn eller funktion.

2. Den 20 februari 1983, just när vågen av husundersökningar och förhör tog sin början, publicerade Pravda en lång artikel som sträckte sig över flera nummer, av två kända journalister, Kassis och Kolosov som arbetar direkt för KGB. Under rubriken Bakom Slaviska missionens fasad följde artikeln som byggde på fem år gammalt material och var en karikerad beskrivning av Slaviska missionens verksamhet, en svensk religiös organisation som skickar biblar, evangelier och böcker med religiöst innehåll till USSR: Denna organisation har ur sovjetisk synpunkt med nödvändighet illegal karaktär eftersom utländska turister endast far införa en enda bibel genom tullen. Det var ingen tillfällighet att denna artikel publicerades samtidigt med rättegången mot en grupp pingstvänner och baptister i Moskva; man avsåg härmed att organisera rättning i leden både bland berörda undersökningsorgan och enskilda medborgare som fatt kännedom om undersökningar och förhör. I artikeln klargjordes att alla troende var potentiella spioner som uppbar pengar från västliga hemliga organisationer. Samtidigt publicerades även en antologi i vilken samma författare med stöd av några processer från föregående år och med KGB-information spred uppfattningen att de troendes religiösa aktivitet utgjorde antisovjetisk verksamhet.

3. Vid förhör, undersökningar och häktningar hänvisas alltid till artikel 142 i strafflagen som handlar om lagöverträdelser angående åtskiljande mellan kyrka och stat och kyrka och skola. Som sådana överträdelser inbegriper bönegrupper, möten i hemmen eller i det fria, bibelstudiegrupper och studiegrupper för religiösa och icke-religiösa frågor och katekesundervisning av barn av andra personer än deras föräldrar. Överträdelser mot denna paragraf straffas med böter på 50 rubel eller ett till tre års fängelse.

4. I maj i år publicerades i nr 5 av den juridiska tidskriften Socialisticeskaja zakonnost (Socialistisk rätt) en artikel av V Klockov med rubriken ”Strafbarhet för brott mot lagen om samvetsfrihet”. Här finner man en detaljerad kommentar till art 143, 227 och 142 i strafflagen som förutsätter straffpåföljd för all religiös aktivitet som spränger de trånga ramar som den officiella rättskipningen anger. Många rättegångar inleddes med hänvisning till överträdelse av denna artikel och alla juridiska funktionärer måste upplysa om på vilket sätt det skulle förfaras med troende som med sin religiösa aktivitet överskridit den gräns – om än aldrig så litet – som fastlagts av den ateistiska staten.

I det följande hänvisar vi till några fall av förföljelser av troende som kommit till vår kännedom.

I Moskva den 17 februari tidigt på morgonen genom söktes tolv pingstvänners bostäder. Varje våning undersöktes efter samma schema. Tre företrädare för statsmakten uppenbarade sig: en undersökningsdomare, en polis och en civilperson, som inte legitimerade sig men deltog i letandet, uppenbart en KGB-medarbetare. Vittnen fanns närvarande. Husundersökningen leddes av undersökningsdomaren. Den troende avkrävdes först alla ”förbjudna religiösa böcker” som fanns i hans ägo för att ge dem till företrädarna för statsmakten, vilket bemöttes med oförståelse, för vilka böcker kunde anses förbjudna. Därefter började själva undersökningen på bokhyllor, i skrivbordslådor, i linneskåp osv. Biblar och evangelier konfiskerades ofta, liksom alla böcker med religiöst innehåll både maskinskrivna och tryckta, dessutom skrivböcker med personliga anteckningar, allt som kunde ha någon anknytning till religiösa frågor. Skrivmaskiner, bandspelare, tonband medtogs. Upp till 200 böcker, beslagtogs vid varje tillfälle.

I slutet av februari i år blev matematikern Vladimir Nikiforov som tillhör en grupp ryska katoliker anhållen nära sin bostad just när han stod i begrepp att föra bort ett antal religiösa böcker på ryska och olika främmande språk. De c:a 40 böckerna konfiskerades och hans bostad undersöktes när hans fru var på sitt arbete. Samma dag omhändertogs Vladimir Nikiforov för 48 timmar av polisen. Dagen efter anklagades han för att vara katolsk präst i hemlighet och att ha givit sin fru och sina barn katekesundervisning. Den 19 maj fängslades han och efter 15 dagar överfördes han till Butyrkifångelset.

I februari och i början av maj företags husundersökningar hos två ortodoxa troende. Något åtal väcktes inte men i båda fallen beslagtogs c:a 100 böcker med religiöst innehåll och en skrivmaskin. Biblar och bönböcker konfiskerades, däribland utgåvor från tiden före revolutionen.

I februari och i början av maj företogs husundersöktes också i Moskva 18 baptisters bostäder. Där konfiskerades biblar, evangelier, böcker, stencilerade och fotokopierade texter med religiöst innehåll liksom även uppteckningar av predikningar och religiös musik.

Sedan februari 1983, på många platser redan tidigare, har pingstmöten upplösts med våld i städerna Frunze, Feodosija, Vinnicia och Berdicev. Polisen anlände och förhindrade de troendes möten och bön. Därpå följde en mängd poliskontakter varvid bl.a. förekom hotelser om att förlora uppehållstillstånd, och man anmodades att låta registrera församlingarna.

Det är inte uteslutet att dessa omtalade fall endast utgör toppen av ett isberg och att den antireligiösa förföljelsen har betydligt större dimensioner. Det råder brist på information.

möjligt för troende i väst att få en riktig uppfattning om den politiska kurs som sovjetledningen slagit in på. Vi ber våra kristna bröder i väst, i alla länder och av alla konfessioner, att be för de kristna i Sovjetunionen. Deras situation kommer att ytterligare försämras under den närmaste tiden.

Moskva i juni 1983

Franciskaner

Minoriterna, en gren av den franciskanska ordensfamiljen, samlades under hela juli månad i år till sitt 192:a generalkapitel. Mer än 100 deltagare kom till Assisi för överläggningar. På dagordningen stod val av ny ordensföreståndare. Den 59-årige italienaren Lanfranco Serrini utsågs till Franciskus 116:e efterträdare. Den nye ordensföreståndaren har under senaste tioårsperiod varit generalsekreterare i orden och dessförinnan provinsial provinsen Marken i Italien.

I samband med generalkapitlet inbjöd minoriterna president Reagan och partichef Andropov till Assisi. De riktade sig till de båda politikerna med följande ord: ”Med den helige Franciskus exempel för ögonen, som i sin kärlek betecknade varje skapad varelse som bror och syster, uppmanar vi er, två stora nationers ledare, att fortsätta att arbeta för freden. Vi ber er att träffas här i Assisi som bröder, som båda arbetar för fred och nedrustning, för att vara ett exempel på den broderlighet som måste förena alla människor i vår värld.”

Mer om Franciskus och franciskanskt liv i olika former kan man f ö läsa i en nyutkommen bok: Henrik Roelvink, De fattigas rikedom, Katolska Bokförlaget. Där framgår bl.a. att det finns c:a 21 000 franciskaner eller mindrebröder, 4 000 minoriter eller konventualer som de också benämnes och 12 000 kapuciner, alla munkar som avlägger de tre klosterlöfterna och lever i konvent och följer den första ordens regel.

Franciskanorden hör till de ordensgemenskaper som kunde notera en tillväxt under 1982: en ökning med 329 personer. Till dem som växt hör även trappister och minoriter.

Ur Fides-Dienst, Rom, kan man hämta följande statistik över antalet medlemmar 1982 i några av de största manliga ordnarna. Siffrorna inom parentes anger ökning resp minskning jämfört med 1981. Jesuiter 26 778 (-127), Salesianer 16 893 (-22), Benediktiner 9 472 (-50), Trappister 3 583 (+539), Oskodda karmeliter 3 297 (+ 10), Passionister 3 023 (-29).

Johannes Paulus II

Hur det än må vara torde den av oss insamlade informationen om den antireligiösa förföljelsen göra det

Påven besökte Lourdes på Marie upptagelses fest 15 augusti i år. Samtidigt med vallfärden fann vi en tidningsnotis med rubriken ”Den religiöse påven”. Det var några tankar kring den Helige Fadern och den bild av honom som då och då fladdrar förbi i massmedia efterlämnande hos många vissa svårsmälta intryck och frågetecken. Dagstidningsjournalistens reflexioner om påven-pilgrimen och vår samtid återges härmed:

”Något förbluffande är kanske anmärkningen att påven Johannes Paulus II är en religiös människa. Det kan tyckas självklart att en påve bekänner sig till den katolska kyrkans religion. Men det finns hos det nuvarande överhuvudet för katolikerna just i det trogna fasthållandet vid den katolska tron också något som icke-katoliker omedelbart varseblir som en religiös grundattityd. Redan för snart fem år sedan när Karol Wojtyla från Polen, kardinalen, ärkebiskopen från Kraków, presenterade sig för världen som den nye påven märkes detta. Hans första ord var ett tillkämpat stadigt, sig själv uppmuntrande ”Laudetur Jesus Christus”, Lovad vare Jesus Kristus, ett gammalt katolskt hälsningsord. Detta ”Laudetur” var bara början på alla de ord och gester från en djupt religiös påve vilka hans katoliker av fruktan för en raljerande tidsanda lagt av att använda.

Johannes Paulus II drar sig inte för att uttrycka sin religiositet med en fromhet som av tradition hört till katolska kyrkan men nu är av en förgången tid. Oberörd av protestantisk känslighet makade påven Maria, jungfru och gudsmoder, åter närmare katolikernas husaltare. När han 1981 sårades svårt vid ett attentat på Petersplatsen och räddades tillskrev han Madonnan ett underbart mirakel.

Nu på måndag på ”Marie himmelsfärd”, ”Marie upptagelses högtid”, skall Johannes Paulus II vallfärda till en bland katoliker och icke-katoliker inte lite berömd Mariahelgedom nämligen i Lourdes i Frankrike. Många uppfattar påvens förhållande till Maria artigt men överlägset som klart överdrivet, andra föraktar det rent ut och ser det som ett betänkligt villospår hos en i övrigt förnuftig och sympatisk människa, andra låter det vara med en mild oförståelse. Men alla förundrar sig ändå över att bilden på den Svarta madonnan från Czestochowa sitter på de polska arbetarnas rockslag och influerar världspolitiken.

Där står han, påven, mitt i det vildaste tumult under sina resor, plötsligt blir han alldeles stilla, på platsen för atombombsexplosionen i Hiroshima, vid minnesmärket i Auschwitz, vid den mördade ärkebiskopens grav, en påve som glömmer sig själv och världen runtomkring och uppenbart riktar sin inre blick mot ”en utsikt skymd för oss”. Vid sådana tillfällen framgår påvens budskap tydligt: det gäller människans förbindelse med Gud, hennes religion.

Många skribenter mestadels i Europa och Nordamerika håller sedan år tillbaka på med att beskriva uppbrottet till en ny religiositet. Intresset för Fjärran Österns religion och kult ses som bevis på detta, liksom längtan efter meditation och mystik, nya ordensliknande gemenskaper och karismatiska grupper, exotiska sekter, religion som psykoterapeutiskt hjälpmedel, återuppväckt intresse för sagor och fabler, för legender och drömmar, för mytologi och symboler. Kyrkans män beklagar att dessa fenomen utvecklar sig vid sidan om kyrkan, att bara icke-kyrkliga eller randkyrkliga organisationer stärks av denna religiositet.

Det tycks mindre beklagansvärt än förståeligt. Ty misstanken ligger nära att många av dessa nya religionsfenomen snarare stammar från välfärdssamhällets långleda eller kylslagna sanningstörst än från allvaret hos en lidande och älskande skapelse. Kyrkan och de bildade bland hennes kritiker kan bara beklaga den människa som längtar efter religiositet och därvid tar sin tillflykt till spektakulära och understundom även barbariska former och glömmer kyrkans kultur och skepnad. En av den kristna kyrkans stora förtjänster består i att ha lyft det religiösa från ett primitivt, hedniskt och avgudadyrkande stadium och åstadkommit dess västerländska gestalt som är en hörnsten i den mänskliga kulturen.

Det må mycket väl sägas att många kyrkliga former stelnat under århundradenas lopp och inte heller har de avlösts av kristallklara nybildningar. Men i de kristna skattgömmorna ligger fullt tillräckligt med religiösa ädelstenar. Den som på grund av en starkare exotisk glans avstår skall inte förväxla sina behov och deras snabba tillfredsställelse med sann religion. Religion kan bli nödvändig när det drar ihop sig på allvar i välfärdssamhället, när det blir klart att ingen mänsklig bot finns mot verklig ångest och att ingen frälsning gives människan av människan och tredje årtusendets timma slår.

Johannes Paulus II har känt mänsklighetens religiösa vakuum. Den uppmärksamhet han rönt gäller inte bara kyrkans överhuvud utan också förkunnaren som sagt sanningen om människan och mänskligheten. Till denna sanning hör för påvens del att de kristna prisar sin frälsare, Redemptor hominis, och inte är fixerade vid sig själva, att det finns en mor för människan även i himlen, att skapelsen först och främst söker sin skapare. Det må vara ett omodernt budskap men det uttalas likafullt av denne påve.” (Frankfurter Allgemeine 83-08-15)