J 83 och frågan om nattvardsgemenskapen

Återigen har frågan om nattvardsgemenskap aktualiserats under det kristna riksmötet i Jönköping. Gång på gång tycktes man på själva mötet och i massmedias referat höra den besvikna eller oförstående frågan: Varför är ni katoliker inte med i nattvardsgemenskapen? Ryggar ni tillbaka inför att förverkliga kristen enhet när den blir praktisk, när det gäller att gå från ord till handling? ”Dop, kyrkosyn och ämbete tycks – underförstått: för katolikerna – vara viktigare än enheten”, summerade Nils Eje Stävare i sin eljest utmärkta rapport om J 83 i radions P1.

I andra sektionen talade man öppet om hindren för kristen enhet, vilka sedan Kerstin Ekelöf sammanfattade utmärkt i plenum. Hon framhöll fem punkter: 1. Skillnader i lärofrågor där frågan om dop, nattvard och ämbete upplevs som svåra. 2. Strukturen inom kyrkor och samfund som hindrar organisatoriska lösningar för ett samgående. Statskyrkosystemet som ett stort hinder. 3. Konflikten mellan lojaliteten mot den egna kyrkan och medvetandet om gudsrikets uppfordran i den egna närmiljön. 4. Den bristande respekten för andras kristna tro och uppfattning. 5. Rädsla, okunnighet och brist på öppenhet.

Några av dessa hinder är självfallet – enligt vårt sätt att se – av särskild betydelse i frågan om nattvardsgemenskap. Samtidigt måste vi öppet medge att vi hittills knappast har lyckats göra oss förstådda hos våra medkristna just angående dessa hinders innebörd. Här har vi katoliker en bevisbörda att framställa vår trossyn på ett sätt som visar dess större sammanhang som icke-katoliker kanske inte kan bejaka, men som de åtminstone borde uppmärksamma.

Det finns särskilda svårigheter i vår situation:

– Vi har intrycket att kristen lära och i än högre grad läroskillnader i allmänhet och för många kristna i vårt land är något teoretiskt och intellektuellt som har svag anknytning till det praktiska kristna livet och ofta knappast uppfattas som grundläggande för detta liv.

– Strukturen uppfattas av många inom kyrkan som en enbart organisatorisk fråga – tillspetsat uttryckt: som ett slags apparat – som inte berör det väsentligt kristna och som man därför med god vilja borde kunna bortse från.

– Allt vanligare tycks inom svensk kristenhet också följande resonemang bli: Där tron på Jesus som Herre finns, där finns också de två livskällorna: dopet och nattvarden. Man tror och bekänner att dopet innebär ett inlemmande i Guds rike, ett medlemskap i den konkreta församlingen. Om man erkänner varandras dop, följer därav att man redan nu kan manifestera den enhet med Kristus och alla troende som nattvarden uttrycker.

Bakom dessa konstateranden döljer sig onekligen en djupare skiljaktighet i hur vi över huvud betraktar och upplever, ja i själva verket lever kyrkan och förbindelsen mellan kyrkan och nattvarden – eukaristin såsom vi kallar den enligt fornkristet språkbruk.

Alexander Schmemann, den kände ortodoxe teologen, har framställt den syn som vi helt och fullt känner igen som vår egen: ”Kyrkan förverkligar sig som organism, som Kristi kropp, i eukaristin. Men såsom eukaristin inte är en del av Kristi kropp utan Kristus i sin helhet, så är på samma sätt den kyrka som förverkligar sig i eukaristin inte bara en del eller en lem i det hela utan Guds kyrka i sin helhet och omedelbarhet, som är och förblir synlig överallt. Där eukaristin finns där finns hela kyrkan och omvänt: eukaristin finns endast där hela kyrkan finns dvs. hela folket förenat med sin biskop.”

Eukaristin är alltså att vara kyrka, dvs. hela kyrkan finns där, och kyrka är eukaristifirande. De två utsagorna står inte oförmedlat bredvid varandra utan säger vid närmare påseende detsamma. Men båda utsagorna är knutna till biskopsämbetet som tecken och borgen för Kristi kyrkas kontinuitet och enhet i den apostoliska tron under historiens lopp. Ämbetsfrågan är därför inte bara en yttre organisationsfråga i kyrkan, utan genom biskopsämbetet som står i den apostoliska successionen har den lokala kyrkan och den lokala församlingen gemenskap med fornkyrkan och den universella kyrkan. Och just därigenom blir kyrkan en gemenskap i tid och rum. Därav förklaras fornkyrkans praxis: biskoparnas kyrkogemenskap uttrycktes genom att gemensamt fira nattvarden.

Här blir det synligt att ämbetsfrågan inte bara har att göra med yttre organisation och apparat utan är något som innerst präglar själva vår syn på kyrkan.

Visst upplever vi i Sverige ofta nära andlig gemenskap i enskilda kristna grupper, i gemensamt arbete m.m. Men allt detta är ännu inte kyrkan i ordets fulla bemärkelse. Ty: ”Det finns gentemot Kristus inte i första hand troende och sedan uppbyggd av dem kyrkan, utan: främst finns kyrkan och sedan, genom de troende och i dem kyrkan” (Karl Barth). Vi har intrycket att detta inom svensk kristenhet i ganska stor utsträckning har kommit i skymundan. Eljest kunde man knappast utan vidare påstå: ”Om man erkänner varandras dop, följer därav att man redan nu kan manifestera den enhet med Kristus och alla troende som nattvarden uttrycker.”

Om det förhåller sig så, vore det på tiden att återuppta en fördjupad kristen reflexion om kyrkan och vad den i enlighet med Kristi vilja innebär. Vid sidan av några få böcker under 40- och 50-talet – Bo Giertz: Kristi kyrka (1939), En bok om kyrkan (1942 av svenska teologer), Den nya kyrkosynen med bl.a. Ruben Josefson som författare och under 50-talet

Anders Nygrens sena men för honom själv viktiga bok Kristus och hans kyrka – känner vi inget större försök till en sådan fördjupning. Men om vi idag – glädjande nog – i ekumeniska sammanhang talar om ”synlig enhet” kan vi knappast undvika att också på ett fördjupat sätt återigen bli medvetna om vad Kristi kyrka egentligen är och innebär.