Judarna i Sovjetunionen

Redan på sexhundratalet fanns det ett turkiskt folk, kazarerna, med ett mäktigt rike mellan Dnjepr och Kaspiska Havet, som bekände sig till den mosaiska tron och som använde sig av den hebreiska skriften. Det är därför hebreiska bokstäver har kommit att ingå i det kyrilliska alfabetet.

Kazarernas rike krossades på nio- och tiohundratalen av de framstormande ryssarna och petjenegerna. Det är än i dag inte klart, om den östliga judenheten också kom att innefatta ättlingar till det forna kazarriket.

Säkert är dock att den östliga judenhetens uppkomst framför allt beror på det som hände i Västeuropa på medeltiden. Korstågen hade där piskat upp en judefientlig stämning, som ledde till blodiga förföljelser. Genom sin ställning i det medeltida handels- och kreditväsendet hade judarna blivit föremål för mycket avund och hat, och när nu också pesten började härja utsågs judarna än en gång till syndabockar.

Det är inte särskilt förvånansvärt att en del av dem, i synnerhet en stark grupp från Rhenlandet, försökte slippa ifrån den ständiga pressen och förföljelsen genom att utvandra. Polen gav dem en god möjlighet till detta.

För det underutvecklade Östeuropa betydde den judiska invandringen ett ekonomiskt uppsving. Därför gynnade de polska hertigarna tillflödet av judiska nybyggare och gav dem avsevärda privilegier, nämligen personligt skydd, säkerhet för den personliga egendomen och rätt till fri religionsutövning, jämte rätten att ostört driva handel, idka bankväsende och äga mark.

Det polska prästerskapet försökte på 1200-talet förgäves begränsa judarnas rörelse- och handlingsfrihet. De polska härskarna reagerade på detta försök med att ställa judarna direkt under kronan. De judiska nybyggarna fick i _stor utsträckning sköta sin egen förvaltning. De kunde också organisera sig i egna församlingar.

Resultatet av dessa privilegier blev att judarna snart kom att spela en framträdande roll både i handeln och inom kreditväsendet. Rika köpmän och penningutlånare investerade sitt kapital i arrenden, däribland på tretton- och fjortonhundratalen även kungliga myntverket och saltgruvorna, samt i markegendom.

Sedan redan efter pogromerna 1349 inte så få judar hade flyttat från Schlesien till Storpolen, fick den judiska invandringen en avsevärd omfattning på femtonhundratalet. Polens furstar gav den fortfarande sitt fulla stöd. Omkring år 1500 uppgavs antalet judar i landet till cirka 50 000.

Framemot år 1650 hade antalet stigit till över en halv million (det vill säga omkring fem procent av Polens och Litauens sammanlagda befolkning). Medan judiska befolkningscentra försvann på andra håll, blev Polen till en samlingspunkt för de fördrivna.

”Judendomens tyngdpunkt försköts från Västeuropa mot öster. Östeuropa blev en väldig befolkningsreservoar för framtiden. Större delen av de judar som lever nu härstammar från den tidens östeuropeiska judar.”

Asjkenazim, de tyska judarna, var i detta sammanhang tydligen det dominerande inslaget. På samma sätt som sefardim, de spanska judarna, efter att ha fördrivits fortsatte att odla sitt språk (ladino eller judespanska) även i landsflykten, på samma sätt tog judarna som utvandrade från Rhenområdets centrala delar med sig sitt eget språk.

Det var en medelhögtysk dialekt med många hebreiska låneord. Efter utvandringen berikades ordförrådet med slaviska inslag. Under namnet jiddisch blev detta den östliga judenhetens umgängesspråk.

Med detta språk som grund utvecklades en självständig kultur, av vilken det i dag tyvärr bara återstår spridda rester.

Det första stora slaget för judenheten

När judarna blev så många fler och samtidigt vidgade sin ekonomiska makt, kunde det inte undvikas att fientliga krafter väcktes till liv. Städerna, som ville ha allt större ekonomisk betydelse, lågadeln, som fick politiskt inflytande genom kungavalet, och den kyrkliga hierarkin, som vidgade sin makt genom att äga mark, försökte begränsa den judiska konkurrensen genom att utstaka gränser för judarnas ekonomiska aktiviteter. Judarna miste sin rätt att bedriva handel i städerna, och sina skatteförmåner.

Ännu kunde de judiska köpmännen hävda sig i utrikeshandeln, tack vare sina internationella kontakter, och hantverkarna organiserade sig i egna skrän när de inte beviljades inträde i de kristnas. Dessutom fortsatte judar att vara verksamma som godsförvaltare, arrendatorer, köpmän och krögare.

Som sådana kom de också in i Ukraina, där det polsk-litauiska storväldet bredde ut sig allt mer. De blev ett viktigt inslag i den polska kolonisationen, och ådrog sig därmed de förtrycktas vrede.

Den ukrainska befolkningen, som dessutom tillhörde ortodoxa kyrkan, behandlades som livegna och sögs ut av de katolska polska magnaterna, som ägde väldiga markområden. För det mesta låg förvaltandet av de stora markegendomarna, kvarnarna, värdshusen och handelsföretagen i händerna på arrendatorer, av vilka många var judar. De arrenden de måste betala var dryga, och detta kompenserade de på ukrainarnas bekostnad, vilket till slut ledde till att de som sögs ut på detta vis gjorde uppror.

Kosackupproret under ledning av Bogdan Chmelnizkij, som egentligen i första hand riktade sig mot de polska (och katolska) herrarna, kom snart att också vändas mot judarna i dessas egenskap av verktyg för det polska förtrycket. 1648-1651 och 1654-1655 anställde kosackerna ett fruktansvärt blodbad på den judiska befolkningen.

Som om detta inte hade varit nog, trängde svenska hären in i Polen 1655 under ledning av Karl X Gustav. Eftersom svenskarna skonade judarna, kom polackernas hat att riktas mot dessa i samband med återerövringen. Judarna misstänktes för att ha kollaborerat med fienden. Det blev massakrer, som kostade hundratals judar livet.

Under kosackernas revolter och i polsk-svenska kriget dödades omkring hundratusen judar 1648-1656, och tusentals såldes som slavar av tatarerna. Detta oväntade slag skakade den östliga judenhetens djupaste rötter. Det betydde för judarna att de på sätt och vis hade förintats som folk en tredje gång.

Tron på ett tryggt liv i Östeuropa gick om intet. Från denna stund inleddes judarnas återinvandring till Västeuropa. Från att ha varit ett judiskt invandrarland blev Polen nu ett utvandrarland.

Kriget i Polen och Litauen, den ekonomiska nedgången för judenheten där, som samtidigt blev allt större numerärt, religiösa, ekonomiska och sociala förföljelser och sorger gav judarna den ena anledningen efter den andra att lämna landet och söka bostäder på annat håll.

Faktum är att det som hände 1648-1656 blev en avgörande vändpunkt för den östliga judenheten. Det judiska kreditväsendet genomgick en djupgående förändring. De stora bankirhusen försvann och de judiska församlingsstyrelserna, kahalerna, förvandlades genom denna utarmning från kreditgivare till kredittagare. Dessutom genomdrevs det kollektiva ansvarets princip, som innebar

att hela församlingen kunde ställas till svars för en enskild medlems skulder.

I detta sammanhang blev det ofta spänningar även inom de självstyrande församlingarna, där det för det mesta var de rika församlingsmedlemmarna som hade mest att säga till om i kahalerna. De judiska skråna försökte därför befria sig från kahal-oligarkins herravälde.

Friktioner förekom dock också mellan judarna och deras kristna konkurrenter. Dessa tvister, som blandades med religiösa argument, utmynnade ofta i antisemitiska pogromer.

Särskilt häftiga blev motsättningarna i Ukraina, dit judarna hade återvänt i början av sjuttonhundratalet. Det ukrainska bondeupproret 1768 mot den polska adeln krävde än en gång tiotusentals judiska offer. Dessa händelser ledde till att även polska riksdagen nu började ägna sig åt judefrågan, varvid resultaten ax- diskussionerna i parlamentet inte blev särskilt långtgående.

När Polen delades mellan Österrike, Preussen och Ryssland i slutet av sjuttonhundratalet, försämrades ytterligare situationen för östjudarna, som nu var mer än en million till antalet.

Judarna i Tsarryssland

Ännu in på sextonhundratalet var det förbjudet för judar att bosätta sig i Ryssland. De ortodoxa kristna såg judarna som ”christoprodavzy”, Kristussäljare, och denna religiösa antisemitism ingick även i tsarismens officiella lära. Den ryska expansionen västerut gav dock upphov till förhållanden, som vägde tyngre än ideologin.

Redan 1667 hade östra Ukraina infogats i det ryska imperiet, som därmed kom att omfatta även en judisk folkgrupp, även om denna var numerärt obetydlig. När stora delar av östra och centrala Polen annekterades efter Polens tredje delning 1795, fick Ryssland helt ofrivilligt ett avsevärt antal judiska medborgare och därmed också sitt eget judeproblem.

De judar som kom under tsarens överhöghet kan man inte avundas. Från och med kejsarinnan Katarina II (1729-1796) gick den ryska politiken ut på att hålla judarna borta från landets inre delar. Det var bara i de södra och västra guvernementen som de hänvisades till noga avgränsade bosättningsområden, som dock ständigt gjordes mindre och mindre. Sedan fördrev man judarna ur byarna och tvingade samman dem i städer och köpingar.

Hundratusentals judar tvingades av den tsaristiska politiken att leva i stort armod och fruktansvärd trängsel. De trakasserier som under den reaktionäre tsar Nikolaj I (1825-1855) utsatte judarna för, i syfte att tvinga dem att låta sig assimileras, överträffade till och med katolska kyrkans lagstiftning under motreformationen.

Resultatet blev dock det rakt motsatta mot det man hade avsett. Den intima samvaron befäste de egna traditionerna, och förhindrade i stor utsträckning att rationalistiska idéer trängde in västerifrån. De breda judiska massorna var inte intresserade av att låta sig integreras, och motsatte sig alla försök till förryskning.

När tsar Alexander II (1855-1881) befriade de rika judarna (industriidkare, bankirer och storköpmän) samt judiska intellektuella från plikten att bosätta sig i de föreskrivna områdena, var det bara omkring fem procent av judarna som utnyttjade detta privilegium; och när dessa försökte emancipera sig i det ryska samhället, stötte de genast på ett förbittrat motstånd från detta samhälles sida.

När tsar Alexander II 1881 föll offer för ett attentat utbröt blodiga judeförföljelser i södra Ryssland, så kallade pogromer, som efter sekelskiftet fortsatte fram till år 1920. Än en gång blev tusentals judar brutalt mördade.

Det rörde sig egentligen om hetsjakter, där judisk egendom systematiskt rövades eller brandskattades. Om det här var fråga om spontant antisemitiska uttryck, eller om organiserade aktioner för att avleda folkets vrede, är ännu inte klart.

Pogromerna gjorde östjudarna panikslagna. Fram till sekelskiftet lämnade nästan en million judar hals över huvud Östeuropas territorium. Deras framtidsutsikter där såg också mycket mörka ut, sedan den nye tsaren Alexander III (1881-1894) åter vidtog repressiva åtgärder mot judarna för att blidka den allmänna opinionen.

1890 begränsades judarnas bosättningsrätt än en gång till städerna och till större samhällen i de så kallade ”tjerta osedlosti evrejev” (bosättningsområdena). Tusentals judar drevs brutalt tillbaka in i gettot. Antalet studieplatser för judar vid universitet och läroverk skars ned kraftigt, judar förbjöds att äga mark och 150 000 förvisades till och med ur landet.

Det dröjde inte länge förrän folkmängden i gettona uppgick till omkring en million, utan att man hade kunnat sörja för denna tillväxt på något sätt. De nu överbefolkade kvarteren blev slumområden. Ändå levde ännu vid 1897 års folkräkning 5,2 millioner judar under tsarens överhöghet, det vill säga knappt hälften av världens alla judar.

En rapport som lämnades av en kommission under ledning av den före detta ryske jusititeministern greve Konstantin Palen, som sammanträdde 1883-1888, ger oss en tydlig bild av den östliga judenhetens dåvarande situation:

”Den judiska befolkningen är till nittio procent en helt medellös massa som inte skiljer sig mycket från proletariatet. De lever ur hand i mun. Deras levnadsförhållanden är omöjliga i hygieniskt och annat avseende. Deras tillvaro är helt enkelt eländig.”

Om man betraktar den ryska judenhetens sociala struktur vid tiden kring sekelskiftet, så kan man konstatera att mer än åttio procent av alla judar bodde i städer och köpingar i rikets västra del, där den judiska befolkningen på vissa orter till och med var i majoritet.

74 % var då också verksamma inom handel, hantverk och industri, till skillnad från den icke-, judiska befolkningen, som till 74 % arbetade i jordbrukssektorn. Industrialiseringen drabbade också de judiska hantverkarna särskilt hårt. Många av dessa blev helt utarmade på grund av arbetsbrist.

Och när det judiska inslaget i just det intellektuellt ledande skiktet spelade en inte oviktig roll vid den bolsjevikiska oktoberrevolutionen i november 1917, så är det inte någonting att förundra sig över, eftersom den ryska tsarismen med sina antisemitiska repressalier hade lagt en utmärkt grund för revolutionära idéer hos den judiska intelligentian.

Därför uppstod i de judiska bosättningsområdena redan mycket tidigt ett självständigt judiskt socialistiskt parti, som till största delen lutade mer åt mensjevismen än åt bolsjevismen. Judarna spelade en roll i alla revolutionära grupper och partier, givetvis då också hos bolsjevikerna.

Judarnas förhållande till oktoberrevolutionen

Enligt vad Maxim Gorkij berättar, skall Lenin en gång ha sagt:

”En klok ryss är nästan alltid jude, eller har åtminstone judiskt blod i ådrorna.”

Faktum är också att det i bolsjevikernas ledande grupp långt ifrån saknades sådana ”kloka ryssar”, även om dessa för det mesta dolde sin judiska börd bakom pseudonymer, vilket var ett tydligt tecken på att de hörde till gruppen av assimilerade, som har skurit av sina judiska rötter.

Som exempel kan nämnas Bronstein alias Trotskilj, Röda Armens grundare, Sverdlov, Sovjetunionens förste president, Apfelbaum alias Sinovjev och Rosenfeld alias Kamenjev, som en gång hade vänt sig mot en kommunistisk omstörtning som medlemmar av Centralkommittén, Nachamkes alias Steklov, en av rådsförsamlingarnas grundare, Wallach-Finkelstein alias Litvinov, sovjetisk utrikesminister och diplomat, Kaganovitj, CK-medlem och Stalins förtrogne, samt slutligen Juda alias Jagoda, Sovjetunionens hemliga polis GPUs ökände tredje chef.

Även hos de antimarxistiska socialrevolutionärerna fanns inte så få judar företrädda. Kannengiesser sköt den 30 augusti 1918 ihjäl Petersburgs-tjekans förste ordförande, Uritskij, som själv var av judisk börd, och Dora Kaplan sårade samma dag Lenin vid ett attentat.

De judar som inte ville assimileras utan som höll fast vid sina nedärvda traditioner – och det var de allra flesta – hade hamnat i ett dilemma genom oktoberrevolutionen. Visserligen stred marxismen-leninismen mot deras åsikter, men de måste ändå bli bolsjeviker, eller åtminstone ge bolsjevikerna sitt stöd, om de inte ville gå under i kontrarevolutionärernas pogromer.

Den judiske skriftställaren Isaak Babel (1894-1941), som tidigare hade stridit i Budjonnys kavalleri och som skildrade det han upplevt där, har givit ett utmärkt uttryck åt detta problem i juden Gedalje.

”Låt oss säga ja till revolutionen! Men skall vi därför säga nej till sabbaten?”

Så började Gedalje, och fångade mig i sina rökiga ögons sidenband.

”Ja! säger jag till revolutionen. Ja! ropar jag åt den. Men den döljer sig för Gedalje, och skickar bara döden på mig . . .”

”Den kan inte låta bli att döda, Gedalje”, svarade jag gubben, ”ty den är revolutionen.”

”Men polacken, min bäste herre, polacken dödade därför att han är kontrarevolutionen. Ni dödar därför att ni är revolutionen. Men revolutionen önskar ju välstånd, och välståndet tål inga fattiga människor hemma hos sig. Goda gärningar utförs av goda människor. Revolutionen är en god sak av goda människor. Men goda människor dödar inte! Alltså utförs revolutionen av onda människor. Men polackerna är också onda människor. Vem skall tala om för Gedaljer var revolutionen är någonstans, och var kontrarevolutionen är?”

Faktum är också att de flesta judarna än en gång i sin historia blev offer mellan de stridande parternas frontlinjer. Här måste man hålla i minnet att den sovjetiska regimen till en början tog ställning mot antisemitismen. Under de första åren av sin tillvaro behandlade den också rent allmänt alla som tidigare förtryckts av tsarismen ganska förekommande, då den naturligtvis såg dessa som bundsförvanter.

För övrigt spelade också författare och konstnärer av judisk börd en mycket framträdande roll under den sovjetiska kulturens begynnelseår, och påverkade dennas utveckling. Block, Mandelsjtam, Babel, Ehrenburg, Zvetajeva och Pasternak kan inte tänkas bort ur den sovjetiska litteraturen, lika litet som Meyerhold från teatern. Eisenstein skrev filmhistoria. Inte heller inom målarkonsten och arkitekturen saknades stora namn: Marc Chagall, bröderna Pevsner-Gabo och El Lissitskij, för att bara nämna få.

Av alla dessa var det dock till slut bara mycket få som varaktigt kom överens med den sovjetiska regimen, trots att de i stor utsträckning hade brutit med sin judiska tradition. Den etablerade revolutionen var avogt inställd till revolutionära försök, även om dessa bara ägde rum inom konsten och litteraturen. Därmed hade domen fällts över alla avantgardister, oavsett vilken nationalitet de hade.

Det återstår bara att nämna att den sovjetiska litteraturkritiken och det litterära översättningsarbetet i Sovjetunionen länge dominerades av judar, och inom den sovjetiska vetenskapen har judiska ättlingar också fatt en framträdande ställning, i synnerhet inom medicinen, men också inom fysiken. Som exempel på detta kan man nämna Lev Davidovitj.

Rent generellt kan man våga säga att på samma sätt som på andra håll, var judarna starkt överrepresenterade i förhållande till sitt antal framför allt inom kultursektorn under Sovjetmaktens båda första årtionden.

Religionsfientliga kampanjer i de egna leden

Det hör till den sovjetiska judenhetens tragik att de första angreppen kom ur dess egna led, nämligen från de judar som gjorde gemensam sak med kommunisterna. En hel del av dessa judiska kommunister stod för sin börd, betraktade sig som representanter för judarnas nationella egenart och verkade till och med ihärdigt för att få eget bosättningsområde i SSSR.

De hade dock bytt ut sina fäders tro mot marxismleninismens ideologi. Judendomens religiösa seder betraktade de som föråldrade, passe och ett hinder för den framtida utvecklingen. De talade och skrev jiddisch, och samtidigt förnekade de det avgörande inslag som sedan urminnes tider hade varit det som egentligen höll samman judenheten – de religiösa seder som växt fram ur den gemensamma tron.

Därmed var deras strävanden nästan med naturnödvändighet dömda att misslyckas. Innan detta skedde, hann de dock tillfoga den religiösa judenheten i Sovjetunionen en skada som knappast kan gottgöras i efterhand.

Som redan sagts, stred antisemitismen till en början helt mot den sovjetiska regimens intentioner. Trots det levde de antisemitiska tendenserna vidare i Ukraina och Vitryssland. Det kan tänkas att man försökte kanalisera och ta udden av denna antisemitism genom att man, samtidigt som man angrep kristendomen, under senare hälften av tjugotalet började attackera även judendomens religiösa yttringar. En alldeles särskild måltavla blev sabbaten och de judiska helgerna.

För denna kampanj utnyttjade man medlemmarna av kommunistpartiers ”judiska sektioner” (jevsektsii) och förbundet av kämpande gudlösa. 1929, när denna religionsfientliga kampanj nådde sin höjdpunkt, hade detta förbund ändå 40 000 judiska medlemmar.

Givetvis betraktades dessa av de övriga judarna som förrädare och avfällingar. Den panukrainska mötet, som ägde rum 1918 i Odessa, fördömde till och med officiellt dessa judiska kommunister.

Med sitt angrepp mot sabbaten och helgerna hade propagandisterna riktat sina ansträngningar mot en mycket central punkt i det judiska religiösa sedvanemönstret. En flertusenårig tradition vacklade när judiska kommunister skrämde och pressade sina troende arbetskolleger, och tvingade dem att arbeta på lördagarna.

Naturligtvis fick ett sådant brott mot en helig tradition inte stå oemotsagt. Följden blev en splittring inom de judiska församlingarna mellan sabbatsarbetarna och dem som även fortsättningsvis vägrade utföra sådant arbete.

Ännu svårare än avskedet från sabbaten tog många judar förlusten av de religiösa helgerna, i synnerhet påsken och försoningsdagen. Dessa båda helger är av tradition knutna till minnet av de döda. Därför gick till och med judiska kommunister i synagogans gudstjänster dessa dagar. Dessa fromma kommunister blev därför en alldeles särskild måltavla för antihelgkampanjerna.

Skenprocesser, omskolningskurser och uteslutningar ur partiet tjänade till att sluta de ateistiska leden. På samma sätt som man demonstrerade framför de kristna kyrkorna vid jul och påsk, på samma sätt gjorde man nu utanför synagogorna vid de judiska helgerna, hånade riterna och skrämde de troende.

Enligt samma mönster som man använde sig av mot de kristna helgerna föreskrev man dessutom även vid de judiska helgerna extra arbetsnormer, organiserade kulturella arrangemang och ordnade gemensamma måltider på fastedagar.

Regimen drev även sitt spel med försäljningen av det osyrade påskbrödet, matze. Flera gånger tvingades judarna betala sin matze med utländsk valuta. Dessutom lades extra skatt på det osyrade brödet.

Betydligt allvarligare än sådana trakasserier var dock kommunisterna direkta angrepp mot det judiska skolväsendet, och förstörandet av kultbyggnaderna. Redan mot slutet av 1922 hade regimen börjat stänga de religiöst inriktade judiska elementarskolorna, de så kallade hedarim, och de judiska akademierna, jeschivoth.

De troendes reaktion på detta blev att de inrättade hemliga skolor, som delvis fanns kvar ända in på trettiotalet. 1930 skall också nästan varje synagoga ha haft sin egen akademi med omkring femtio elever.

År 1927 inleddes också likvideringar av synagogorna. Vid denna tid skedde det första allmänna angreppet mot de religiösa samfunden, och kommunisterna sörjde för jämlikheten så till vida som de stängde kyrkorna på samma gång som synagogorna. Till och med metoderna var identiskt lika. Man organiserade folkförsamlingar av kommunistiska aktivister som krävde att kulthusen skulle förvandlas till klubbar, lagerlokaler, biografer med mera, varpå myndigheterna genast handlade i enlighet med den föregivet ”allmänna viljan”. Det var bara sällan som man av opportunistiska skäl tillät att en helgedom åter öppnades.

Fram till 1932 hade redan så många synagogor berövats sin kultiska målsättning, att den judiske kommunisten David Saslawski i sin bok ”Judarna i SSSR” kunde hävda att de synagogor som fanns kvar bara var till ”för de gamla och för återstoden av den judiska borgarklassen, som klamrar sig fast vid det förflutna”.

Visserligen hade både rabbinerna och det kristna prästerskapet mist sina medborgerliga rättigheter i samband med oktoberrevolutionen, men rabbinerna förföljdes i allmänhet mindre än poperna, eftersom de inte hade lika stor betydelse i församlingslivet. Ändå sades ännu 1966 i en bok om ”Kommunismens uppbyggande och övervinnandet av de religiösa kvarlevorna” att de judiska kulttjänarna ännu långt efter oktoberrevolutionen hade fortsatt sin ”mot folket riktade kontrarevolutionära verksamhet”. Särskilt motstånd tycks den sovjetiska regimens religionsfientliga åtgärder ha väckt hos chassidim, men denna fromma grupp utgjorde bara omkring fem procent av de ryska judarna och vägde därför inte särskilt tungt.

Det är obestridligt att den religionsfientliga kampanjen, och den yttre press som förbands med denna, bar frukt på lång sikt. I synnerhet i städernas judiska befolkning kom de gamla nedärvda religiösa sederna allt mer ur bruk, medan situationen ännu såg annorlunda ut på landet.

Med den sovjetiska regimens bifall hade nämligen judiska jordbruksområden bildats i Ukraina och på Krim, och åtnjöt en viss autonomi. Detta tillät dem att fortsätta att odla sina religiösa traditioner.

Eftersom jordbruksproduktionen var oumbärlig, kunde regimen inte gärna kosta på sig att ingripa mot dessa ”religiösa kvarlevor från det förgångna”. Ändå försökte regimen från 1928 att flytta de judiska nybyggarna till det östligaste delen av Sovjetunionen, och under andra världskriget gick de judiska bosättningarna i Ukraina och på Krim under.