Människor och resurser – en omvärdering

Det var vid FN:s miljökonferens i Stockholm som den kinesiska delegationen först använde uttrycket, att ”av alla ting här i världen är människor det dyrbaraste”. Översvämmade som vi blir av statistik över befolkningstillväxt, tillgängliga resurser, knapphet och överskott, är det fara värt att vi glömmer att resurser är till för människors skull och inte människorna för resurserna.

Syftet med denna artikel är att visa på faran av att sälla sig till det ena av de två läger som polariserar befolkningsproblemet därhän att det rör sig om antingen bilden av en katastrofal befolkningsexplosion eller av en välmenande förtröstan på ”Försynen” – som om där alls inte funnes något problem. Ett annat syfte är att genom exempel – i synnerhet från Indien som jag bäst känner till – betona hur ytterst invecklade, insnärjda i och beroende av varandra de frågor och lösningar är, som gäller problemet med balans mellan befolkningstillväxt och resurser. Förutsägelser och planer rörande situationen två generationer framåt i tiden måste undersökas noga och behandlas med stor försiktighet. Förhastade omdömen om en förestående domedag eller en trångsynt självtillräcklighet hör inte hemma inom demografin.

Mänsklighetens tillväxt kan studeras utifrån olika aspekter, av vilka den demografiska är en. Eftersom demografi är en vetenskap som grundar sig på statistik, kan det förefalla rimligt att anta att alla slutsatser dragna utifrån denna vetenskap står över känslotänkande och fördomar. Men tyvärr har detta inte alltid varit fallet. Det tycks finnas ett oändligt antal ”experter”, vars förutsägelser återges som om de vore matematiska sanningar. För mig framstår en del av nymalthusianerna och företrädarna för den motsatta ståndpunkten (den skola som säger: ”Gud gav oss två händer med varje mun.”) som mycket lika de fyra blinda, som försökte beskriva en elefant bara utifrån hur den kändes att ta på. Eftersom demografi i grunden arbetar med olika aspekter på mänskliga varelsers tillväxt eller minskning i antal, vanligen sådan den framgår av en folkräkning, kan det tyckas vara en enkel statistisk uppgift att förutsäga hur stor en given population kommer att vara om, låt oss säga, trettio år. Om förutsägelsen skulle gälla t.ex. far som hölls under strikt avelskontroll, skulle uppgiften verkligen vara mycket enkel. Men fåravel och mänskliga varelsers förökning är två vitt skilda saker. I den senare processen tillkommer många andra inslag, som domedagsförkunnarna beklagligt nog har valt att förbise, då de föredrar en enkelspårig lösning som förr eller senare leder till att man kör ohjälpligt fast.

Att förutsäga en viss befolknings storlek och att sedan finna godtagbara medel när det gäller att upprätta jämvikt mellan denna befolkning och tillgängliga resurser är ett mycket komplicerat problem. Det är här omöjligt att utforska alla de omständigheter som inverkar på en befolknings tillväxt och tillbakagång i stort. Här far det räcka med att jag visar på några av de vägar som finns att utforska och de fallgropar som väntar dem som föredrar en enkelspårig lösning. Som Berelson säger: ”Trots alla vetenskapliga och kompetenta ansträngningar som nyligen har gjorts på detta område, är den dubbla uppgift det gäller minst sagt svår: alla förutsägelser om födelsetalen är riskabla, och att finna på allmänna åtgärder som fungerar är, om något, ännu svårare.”

Den som lever far se

Med den nativitet om 28 promille och mortalitet om 11 promille, som f.n. gäller för hela världen, har medellivslängden stigit – även i de mindre utvecklade länderna – från 35 (1930) till 56 år (1980).

Om du är född på 30-talet, kan du statistiskt sett hoppas på att år 2 000 vara en av jordens 6,1 miljarder invånare (FN:s uppskattning efter medelvariabeln). Du kommer också att kunna få veta, huruvida Kinas 1-barnsprogram har lyckats; om så är fallet, kan du konstatera, att Indien – världens befolkningsgigant nummer två – måste få fram fler arbeten åt sin befolkning än Kina, trots att det då fortfarande är mindre än Kina; medan samtidigt en annan stor världsdel, Afrika, för varje nytt barn i Europa lägger 13 nya afrikaner till sin befolkning.

Du kommer då också att kunna få veta, att förutsägelser inte bara saknar den matematiska precision de ibland tillskrivs utan också kan vara direkt vilseledande. Du behöver emellertid inte vänta så länge för att få detta viktiga faktum klart för dig. 1952 återgav John Hajnal, en välkänd demograf, sina expertkollegors åsikt, att jorden inte kunde försörja mer än 4-6 miljarder. Vid världskonferensen i Bukarest (1974) lades av FN:s sekretariat fram ett dokument (E/Conf. 60/5), som hävdade att det fanns möjligheter för jorden att försörja 38-48 miljarder, dvs. tio gånger 1974 års befolkning. Ett annat material, framlagt av FAO (E/Conf/60/CBP/25) höjde denna siffra till 50-130 miljarder, förutsatt att samtida (inte framtida) kunskaper och teknologi kom till effektiv användning.

Att jag visar på i hur hög grad experternas åsikter går isär, betyder inte att jag är nöjd med utsikterna för det framtida förhållandet mellan befolkningstillväxt och resurser; men jag har mycket litet förtroende för resonemang som grundar sig enbart på befolkningens tillväxttakt. Rafael Salas, VD för FN:s fond för befolkningsåtgärder, sade 1981 att världens befolkning kunde stabiliseras vid ungefär 10,5 miljarder år 2110; följande år upprepade han sin förutsägelse med det viktiga tillägget, att nedgångstakten under mellantiden kommer att bli av avgörande betydelse, liksom påverkan på resurser, miljö och utveckling. Nästa trettioårsperiod kommer verkligen att bli avgörande: i några områden kommer befolkningstalen att skjuta i höjden, och resurserna kommer inte att hålla jämna steg med denna ökning. Sådana situationer kan skapa panik i regeringskretsar, särskilt hos dem som står under tryck utifrån, och leda till att de fattar katastrofala beslut i avseenden på familjepolitiken, så som nu håller på att hända i Kina. Det svarta spöket är f.n. de minst utvecklade länderna, av vilka 82 väntas fördubbla sin befolkning på 30 år eller mindre, några på 25 och några t.o.m. på 20. Även om det uppenbarligen är fråga om en tidsinställd bomb – är det faktiskt så, att de absoluta talen i sig själva inte ger oss någon tillförlitlig information, så länge vi inte känner till förhållandet mellan tillväxt och resurser. Befolkningstäthet anges ibland som ett tecken på nöd. Men några av de mest framgångsrika nationerna har hög befolkningstäthet, t.ex. i Västeuropa, medan ett antal mindre utvecklade länder har både gles befolkning och mycket låg inkomst per capita.

Nödens lag

Barbara Ward, som gjorde så mycket för att få till stånd en balanserad syn på vårt problem, skrev i sitt förord till Down lo Earth: environment and human needs av Erik Eckholm: Skogsvårdare vet hur man planterar träd men kan inte ta fram metoder som gör det möjligt för folken i Indiens, Andernas eller Sahels byar att självt ta ansvar för en plantering. Biologerna vet, var de ska dra gränserna för naturens reserver men kan inte avhålla jordlösa bönder från att invadera dessa områden och odla föda eller hugga bränsle. Lösningarna på dessa problem anses i allt högre grad innefatta jordreformer och långsiktig ekonomisk planering, liksom att lokala samhällen och grupper engageras i utformningen av sina egna liv.

Personligen blir jag arg när jag får läsa den högtravande deklarationen från ännu en internationell konferens om skogsvård, samtidigt som jag dagligen ser en ström av bönder komma med buntar av nyhuggna träd på sina huvuden, att säljas på marknaden eller användas hemma för matlagning. Trots att den känner till detta och det hopplösa i att försöka hejda den dagliga förstörelsen, vidtar regeringen ändå inte en enda allvarligt menad åtgärd i syfte att ta fram alternativa bränslen. Eller (ännu ett exempel från Indien) – detta land måste vara världens största producent av kogödsel, och dess boskap producerar mycket lite av annat slag, men ändå används gödseln som bränsle i stället för till jordförbättring. Man kan inte klandra de fattiga, som i sin fattigdom inte har en tanke ens på nästa dag utan bara på att överleva idag. Under tiden är det så, att de gynnade nationerna som Barbara Ward säger betraktar jorden som en förbrukningsvara – så länge deras egen lilla del av den inte förbrukas . . . Det råder en underlig spänning mellan vad regeringar undermedvetet känner till är internationella realiteter och vad de är beredda att godta ifråga om begränsningar av deras egna nationella intressen. Alltför ofta är det fortfarande fråga om min jord, vilket gör det till en fråga om ett hundra världar.

Klass- och kastkamp

Vad som sagts om nationer gäller i lika hög grad klasser och kaster som obarmhärtigt utnyttjar sitt ekonomiska övertag. Vad som sagts om miljöfrågor gäller i lika hög grad befolkningsproblemet: det går att återställa balansen mellan resurser och befolkningstillväxt; och medlen härför, dvs. för att producera tillräckligt med föda, är kända; men hindren för att detta ska bli verklighet står för det mesta att finna på andra områden än själva jordbrukets. De priser man erbjuder bönderna är för låga för att uppmuntra till större produktion, och det är de rika bönderna, kapitalägarna, som tjänar på den gröna revolutionen – medan de bönder som lever på existensminimum av något tunnland ofruktbar jord knuffas allt längre ner på stegen. Om härtill kommer att ineffektiviteten är inbyggd i systemet, korruptionen är utbredd, och man saknar en infrastruktur ägnad att främja utvecklingen, då är orsakerna till vara problem otaliga. Det är en dyster, mycket dyster värld, som åt halva sin befolkning inte kan producera tillräckligt av lämplig föda, de kläder som behövs, husrum eller ens friskt vatten. Att helt lägga skulden för denna situation på befolkningstillväxten (nyligen hävdade B Sharikaranand, Indiska federationens hälso- och socialminister, att landets hela planering hade gjorts om intet av befolkningsexplosionen) är inget annat än nonsens men kommer till flitig användning när det gäller att skyla över de rikas lystna girighet i både syd och nord.

De enkelspåriga lösningarna är många. Låt oss ta ett annat exempel från Indien: – Man tänkte sig att så snart en tung industri av sovjetmodell hade etablerats, skulle den fungera som en multiplikator, levnadsstandarden skulle stiga och nativiteten sjunka. Sedan 1951 har Femårsplanens uppblåsta ambitioner punkterats, den ena efter den andra, och störtat samman i spillror och ömkliga resultat, särskilt inom jordbruket. Först i elfte timmen har man insett att man i en nation som består av 600 000 byar måste prioritera jordbruket snarare än en ineffektiv central planering av sovjetmodell. Men då sticker trollet prestige upp sitt svarta huvud – och prestigen spelar en stor roll i Indiens liv, på alla nivåer – ty det finns mer nationell prestige att vinna med ett stort stålverk än med ännu en miljon uppodlade tunnland.

Den framstående biologen professor Wangari Maathai studerade vårt problem utifrån en annan vinkel och fann följande att säga: Det har vid konferenser många gånger betonats, att det största problem den tredje världen står inför är överbefolkning eller potentiell befolkningstillväxt. Många människor i Tredje världen föredrar att se det på ett annat sätt. Vad de betraktar som sitt största problem är fattigdomen och egentligen inte nativiteten.

Teknik och tvång i familjeplanering

Tillfrågad om vad som kunde göras för att främja familjeplaneringen svarade professor Maathai: ”Den teknik vi för närvarande använder inom familjeplaneringen kan inte godtas av alla. Vi saknar tillräcklig information om spiralen, preventivpiller och medel som injicieras, och liksom ifråga om bekämpningsmedel kan det mycket väl bli så, att vi utsätter våra kvinnor för skadliga kemikalier, precis som vi gjorde med miljön.”

Hänvisningen till bekämpningsmedlen är berättigad, eftersom den visar, hur komplicerade de problem är som vi diskuterar och till en del bemöter de som hävdar, att bristen på mat skulle upphöra, om vi bara hade tillräckligt med bekämpningsmedel. På tal om faran med förgiftning genom pesticider säger Daniel Nelson, att de flesta människor håller med tillverkarna av bekämpningsmedel, när dessa hävdar att motståndarna till pesticider är dagdrömmare. Vad bekämpningsmedlens förespråkare inte berättar för oss är att den ”agrokemiska” industrin omsätter 12 miljarder dollar om året, och att användningen av bekämpningsmedel årligen orsakar minst 10 000 dödsfall. Detta gäller rapporterade fall. Att fallen inte rapporteras, eller att diagnosen varit bristfällig är mycket vanligt i Tredje världen – om Indien kan tas som exempel. Där finns också skadliga bieffekter av den utbredda användningen av bekämpningsmedel: fiskdöd i risfälten, ökning av antalet malariamyggor resistenta mot bekämpningsmedlen. David Bulls slutsats förtjänar att begrundas av alla som tror att det i befolknings- och därmed förbundna frågor finns någon en-gång-för-allalösning: ”Om inga förändringar kommer till stånd kommer sanningen kanske närmast att vara den, att bekämpningsmedlen i stället för att mätta de hungriga snarare förgiftar dem för att ge mat åt de välfödda.”

Både motiverande och avskräckande metoder har försökts, t.ex. i Indien under det s.k. undantagstillståndet, tills rädslan för tvångssterilisering blev en av huvudorsakerna till att Indira Gandhis tidigare regering föll.

Nu har Kina lanserat en omfattande piskan-och-morotenkampanj. Med sin vanliga svaghet för slagord utfärdar Kina ett endabarnetbevis, innebärande generösa förmåner, till de föräldrar som begränsar sin familj till att ha bara ett barn. Utrymmet tillåter mig inte att gå in på detaljer, men man skulle vilja veta, hur det går för sådana föräldrar i ett land som inte har någon ålderspension eller socialhjälp för de gamla, om det enda barnet skulle dö före sina föräldrar. Dessutom är det varje pars fundamentala rättighet att få avgöra, hur många barn de vill ha utan att staten påtvingar dem sin egen kvot. Ännu ett fall – ett speciellt sådant, men betecknande för missförstånd och okunnighet – kan kanske anföras. Dr Zafrullah Chowdhury återger med ogillande, hur släktingar förde en ung flicka in för sterilisering, hävdade att hon redan hade haft tre havandeskap och fött två levande barn. Efter operationen tillstod flickan, att hon inte hade några barn och aldrig hade väntat något. Tillfrågad varför hon hade gått med på att steriliseras, sade hon att barnmorskan och den lokala familjeplaneringskommittén hade försäkrat henne, att hon skulle bli väl belönad av regeringen, och också få en veteranson på livstid. ”Föreställ er”, anmärker Dr Chowdhury, ”vad det under rådande svåra förhållanden betydde, att en livslång matranson ställdes i utsikt om man bara underkastade sig en äggledaroperation!”

Bland de åtgärder som syftar till att minska nativiteten finns höjning av giftasåldern, särskilt för kvinnor, så att den färdiga familjen är mindre än den skulle ha varit med en lägre giftasålder. För att denna metod ska ha någon effekt måste den emellertid innebära en avsevärd höjning av giftasåldern för flickor. En sådan förändring kan inte åstadkommas genom lagstiftning, åtminstone inte i någon av de kulturer där sekelgamla traditioner har mera inflytande än någon förordning av en modern regering. För att ta ett annat exempel från Indien: Under Raj väcktes ett förslag om att höja flickors giftasålder till 10 år. Detta förslag åstadkom sådant tumult, att det bästa regeringen kunde göra var att höja åldern för samtycke, inte för äktenskap, till 10 för flickor och frita brott mot lagen från åtal. Denna lag från 1929 hade praktiskt taget ingen inverkan alls vare sig på åldern vid äktenskapets ingående eller familjens slutliga storlek.

Liknande lagar antagna sedan självständigheten, vilka höjt kvinnans giftasålder till 18 år har till största delen lämnats obeaktade. Vad som emellertid haft effekt när det gällt att höja den faktiska giftasåldern är förlängd utbildning: ju längre flickor utbildas, desto senare gifter de sig. Om denna teori tillämpas på Tredje världen och allt inflytande utifrån kunde elimineras, skulle det betyda, att en kvinna, som gifter sig vid 15 och lever till 50, och som vart femte år ger liv åt en dotter fram till dess hon själv är 40, skulle få 21 efterlevande. Om hon gifte sig vid 20 skulle hon få 10 efterlevande, om hon gifte sig vid 25 års ålder bara fyra. Övergången i Europa från hög till låg nativitet berodde på den inverkan en högre giftermålsålder hade. Trots stora skillnader ifråga om kultur, ekonomisk utveckling och graden av familjeplanering råder i dagens mindre utvecklade länder ett samband mellan giftermålsålder och slutlig fruktsamhet.

Där statistik finns att tillgå – t.ex. i Indonesien, Malaysia, från Filippinerna, Tunisien och två små länder, Sri Lanka och Singapore – föreligger definitivt en nedgång i fruktsamheten bland kvinnor i åldern 15-24, vilket innebär en avsevärd skillnad för den totala fertiliteten i deras resp länder.

Nolltillväxt – en önskedröm

Det förvånar att nordländerna, så späckade med planer när det gäller att hejda nativiteten i sydländerna, så lite bekymrar sig om nedgången i deras egna befolkningar. Nords planering för att hejda denna nedgång eller minimera dess skadeverkningar låter alltför mycket som låtsasåtgärder för att kunna övertyga. Fransmännen talar om le troisième enfant, men färre par än någonsin tidigare har tre, och därför sprids la peste blanche. En del amerikanska demografer sätter sitt hopp till en ny ”baby boom”, som – hävdar de med föga belägg för påståendet – upprepas i periodiska vågor. Andra vill se ett kommande uppsving i fruktsamheten i att ett stort antal par som nu sammanbor så småningom gifter sig.

Det finns ett fatal tecken på återhämtning under 80-talet, men dessa är svaga och otillförlitliga. Nolltillväxten hos befolkningen, som man trodde var idealet, har förblivit en önskedröm; en befolkning stagnerar inte över en längre period. Preventivmetoderna har blivit mer effektiva. Abort, som nu används som ett medel i familjeplaneringen, har gjort kontrollen av familjens storlek nästan 100-procentig. Eftersom vi inte säkert vet, huruvida kvinnorna önskar sig det genomsnittliga antal barn som krävs för befolkningstalens upprätthållande, är vi heller inte helt säkra beträffande nordländernas demografiska framtid. Men som det nu ser ut, tyder tecknen på en stadig nedgång. De europeiska länder, där tvåbarnströskeln överskrids, är få: kommunistländerna med undantag för Östtyskland och Ungern, Spanien, Grekland, Israel, Island och Irländska republiken.

Utsikterna till en ytterligare nedgång i dödligheten bland de unga är minimala. Varje nedgång i dödligheten kommer bara att öka andelen gamla människor. I Europa väntas åldersfördelningen år 2250 vara 19,1 % i åldersgruppen 65-84, och 15,5 % kommer att vara 85 år eller äldre. Länsstols-, rullstols- och stödkäppsindustrin kommer att blomstra, och geriatrin att expandera. John Nongaarts 12 kommentar till att ofrivillig barnlöshet tilltar med åldern är: ”Nativiteten (i västländerna) har nått lägre nivåer än någonsin tidigare, och kvinnor uppskjuter alltmer barnafödandet tills de är över trettio år för att de ska få tid på sig att börja en karriär, innan de bildar familj och sätter barn till världen. I en befolkning, där preventivmedel har utbredd användning, är det svårt att mäta graden av ofrivillig barnlöshet. Dessutom kan bättre kunskaper inom läkarvetenskapen minska andelen sådana fall. ”Vi har emellertid”, fortsätter Bongaarts, ”tillgång till mått på permanent infertilitet från historiska populationer där preventivmedel inte använts. En översyn av dessa vittnesbörd gav vid handen följande genomsnittliga nivåer för infertilitet: 4,1 % i åldern 20-24; 5,5 % i åldern 25-29; 9,4 % i åldern 30-34 och 19,7 % i åldern 35-39.” Eftersom sjunkande fertilitet i samband med stigande ålder inte kan bortses ifrån, kan kvinnor, som uppskjuter familjebildning och moderskap i akt och mening att ägna sig åt förvärvsarbete, komma att finna, att de tillförsäkrar sig oberoende men förbiser en viktig oönskad följd härav – barnlöshet.

Naturliga metoder

Ett annat exempel på hur åtgärder som föregår och uppskjuter havandeskap slår tillbaka mot befolkningen utgör den ökande användningen av preventivmedel i Tredje världen, vilken har resulterat i att man övergett amningen med allvarliga effekter på både mor och barn. På mödrarna därför att amning fungerar som ett inbyggt skydd mot befruktning, på barnen därför att det inte finns något som tillfredsställande kan ersätta modersmjölken. I länder som Bangladesh, Pakistan och Kenya kan familjeplaneringens framgångar i form av sänkta födelsetal helt omintetgöras av den snabba nedgången ifråga om amning – vilket sålunda leder till en ökning av antalet havandeskap. I Sri Lanka är näringsfysiologerna oroliga över att kvinnor i minskad utsträckning ammar sina barn; ekonomerna är oroade över kostnaderna för importen av modersmjölksersättning, vars höga pris far till följd överutspädning och undernäring. I Indien försöker UNICEF övertyga mödrar om att de ger sina barn stora fördelar genom att amma dem. Det är mycket, mycket underligt, att en gammal civilisation som Indien, där att amma i årtusenden har ansetts lika naturligt som att andas, nu ska behöva lära om och frångå vad den felaktigt har lärt sig och lagt sig till med under de senaste femtio åren.

I rättvisans namn måste jag kort kommentera de naturliga familjeplaneringsmetodernas framgångar och misslyckanden. Research in Reproduktion analyserar metodens effektivitet som den framgår av rapporten från ett ingående internationellt test utfört vid fem centra: Auckland, Bangalore, Dublin, Manila och San Miguel. Resultaten är en överraskning så till vida som den största andelen misslyckanden återfinns vid de två socialt mest utvecklade centra – Auckland och Dublin – och den minsta andelen i Bangalore och San Miguel. De som förespråkar ägglossningsmetoden skulle göra klokt i att godta de slutsatser som dras i denna artikel, även om de kommer från en – för dem – suspekt källa:

Det är inte lätt att utvärdera och jämföra dessa data med andelen misslyckanden med andra födelsekontrollmetoder … Inte desto mindre kommer anhängarna av naturlig familjeplanering att uppmuntras av resultaten … De som är skeptiska till ”naturliga” metoder kommer att bli styrkta i sina åsikter av den låga effektiviteten i användning, även om det är viktigt att notera, att metoden var relativt framgångsrik i alla fem länderna, av vilka två var utvecklingsländer.

I stället för att fortsätta en bitter dispyt om resultaten från detta och liknande försök bör anhängarna av naturlig familjeplanering följa rådet att gå in för fördjupad forskning och finslipa sina metoder – något kyrkan aktivt borde ha uppmuntrat till för femtio år sedan, när den ”kanoniserade” rytmmetoden.

Invandring

Eftersom ”bombskolan” så frikostigt har utmålat skräckvisioner av hur en överbefolkad värld skulle se ut – ”bara ståplats” och liknande skräckinjagande framtidsutsikter – vore det alls ingen dum ide, om den moderata skolan tog fram någon slående liknelse. För att ta mjukt smakprov har vi den ensamme nyazeeländaren som sitter och tänker på Londons förfallna och öde city – eller, skulle jag vilka föreslå isolatteorin. Enligt denna teori kommer en grupp att helt försvinna, om dess antal kommer under en viss tröskelnivå. Nu kan man hävda, att de infödda i nordländerna genom invandringen i stor skala dit blir ett isolat, som hotas inte så mycket av att de översvämmas som av att isoleras. Ett exempel på vad som kan hända kan man se i invandringen (som ofta började med införandet av slavarbetare) till Guyana. Fiji, och Mauritius där invandrarna redan genom sin högre nativitet utgör eller snart kommer att utgöra befolkningens majoritet. I Storbritannien och andra länder med en märkbar andel asiatiska invandrare skulle något liknande kunna hända. Nordländerna skulle sedan bli Lilla indien, Lilla Kina, Lilla Bangladesh osv., medan de ursprungliga infödda skulle reduceras till ingenting annat än en antropologisk kuriositet lämplig för en doktorsavhandling.

Välmåga och måttlig befolkningstillväxt

Om vi känner till orsakerna till den nuvarande höga nativiteten i de mindre utvecklade länderna befinner vi oss i ett bättre läge, när det gäller att bedöma de medel som ska till för att sänka detta tal. Av utrymmesskäl är det omöjligt att gå in på detaljer, men botemedlen diskuteras ofta och är ganska uppenbara. I korthet är orsakerna dessa: en hög spädbarnsdödlighet – två av fem dör innan de uppnår den ålder då de kan bilda familj och hjälpa sina gamla föräldrar. Föräldrarna försöker därför ersätta sina förluster så snart som möjligt. Trots en del nyligen gjorda uttalanden som går ut på motsatsen är barn förvärvsarbetande och en trygghetsförsäkring för föräldrarnas ålderdom. En nedgång i fertiliteten kan fås till stånd genom faktorer liknande dem som orsakade att befolkningstillväxten gick långsammare i 1800-talets Europa: förbättrad hälsovård (rent dricksvatten är det viktigaste), utbildning (åtminstone elementär sådan) och garanterad anställning efter avslutad skolgång.

De långsiktiga utsikterna för världens befolkningstillväxt är – i motsättning till ”bombskolans” förutsägelser – ganska goda. Men det kortsiktiga perspektivitet är allvarligt – försåvitt inte allvarliga försök görs att hjälpa sydländerna över en riskfylld period – ty de mycket fattiga utsätts under det kortare tidsperspektivet för den motsatta effekten, så att de kanske inte far leva länge nog för att njuta av det längres goda sidor. När dödligheten sjunker i Tredje världen, kan den naturliga befolkningsökningen bli alltför snabb för att tas upp av utvecklingsfrämjande åtgärder, vilket far till följd att regeringar ställda inför allvarliga ekonomiska problem frestas till skoningslösa åtgärder av kinesisk modell och ransonerar det tillåtna antalet barn. Sådana åtgärder skulle innebära en tragedi för mänskligheten.

Den mest uppenbara lösningen går ut på att hjälpa Tredje världen över den klyfta som ligger framför den i det korta perspektivet. Det rör sig om inte mer än 30-40 år. Ett skred av böcker, artiklar och sammanfattande framställningar har visat, hur en minskning av rustningsutgifterna skulle göra det möjligt för nordsidan att hjälpa syd vid övergången från hög nativitet och fattigdom till måttlig befolkningstillväxt och välmåga. Med andra ord, problemet är i grunden politiskt. Vad Barbara Ward sade om en av aspekterna på detta problem gäller alla: ”Att ge världen rent dricksvatten och anständiga sanitära förhållanden skulle kanske kosta oss 80 miljoner dollar om dagen under de kommande tio åren. Detta är försvinnande litet i jämförelse med den fortgående åderlåtningen av resurser, vilken går till dödsbringande verktyg – på vilka vi lägger ner den skamliga summan av 1 400 miljoner dollar om dagen. Alternativet, att söka bibehålla nolltillväxt av befolkningen i nordländerna och vägra sydländerna hjälp med mindre än att de gör likadant kan bara få ett resultat – katastrof. ”Tusentals års erfarenhet har lärt oss att inte sätta några gränser för människans förmåga att skapa. Men i utnyttjandet av just denna förmåga tycks människan ha byggt en mur som spärrar vägen för henne, en mur som vi nu bara kan uppfatta som oöverstiglig … dvs. hon har slagit i bojor sitt egentliga syfte i livet – nämligen att föra det vidare.”