Efter vampyrerna – änglarna!

I Signum nr 2/2011 redogjordes för vampyrernas roll i dagens ungdomslitteratur. Men tecken syns på att vampyrerna är hotade – av änglar.

Nu kunde man ju tänka sig att änglar slåss mot demoner, vampyrer och andra mörka varelser, men i det här fallet handlar det snarare om att änglarna börjat muta in ett hörn åt sig i den moderna ungdomsboken. När alltför många böcker har skrivits på vampyrtema krävs något nytt – och det ser ut som om änglarna kan bli de nya, attraktiva huvudpersonerna.

I absoluta tal leder vampyrerna ännu stort (2010 gavs det ut 30 barn- och ungdomsböcker på svenska som fått ”vampyrer” som ämnesord i biblioteksdatabasen Libris, medan det enbart var åtta böcker som fått ämnesordet ”skyddsänglar” eller ”änglar”), men flera litteraturkritiker har ändå noterat änglarnas intåg.

Någon direkt nyhet är det förstås inte med änglar i barn- och ungdomslitteratur. 1848 gavs till exempel boken Skydds-engeln ut – en ”berättelse för barn” av J. Schmid. Det är en sentimental historia om hur en skyddsängel kommer till en änglalik gosse när han ber. ”Den snälle, beskedlige Johannes” räddas också från att falla ned i ett bråddjup tack vare sin ängel. Slutligen kommer ängeln och hämtar honom till den härliga himlen.

Englar av Concordia Löfving från 1899 är en berättelse om hur Gud sänder ”englahjälpen” om man ber om den, och på det sätt som människan bäst behöver den (t.ex. i form av en häst och en ko). I Guds änglar af Mathilda Roos från 1898 övertygas gossen Nils om att änglar finns även ”nu för tiden” genom att lyssna på de vuxnas berättelser och genom att han och hans syster klarar sig undan ett sandbanksras.

Alla 1800-talsberättelserna har en stark kristen, uppbygglig vinkling. Så ej i den moderna ungdomsromanen, där den bevingade odödliga i stället representeras av den fallna varianten. ”Vår dragning till ’bad guys’ i litteraturen är inget nytt”, skrev Steven Ekholm i Dagens Nyheter den 15 november 2010, och påpekade hur ”den mest läsvärda delen” av Dantes Den gudomliga komedin ”inte är uppe i det välstädade, vitterapeutiska Paradiset, utan snarare djupt nere i det där andra stället”.

I de ungdomsböcker som kommit ut på senare tid med änglar i rollbesättningen gäller samma sak. I Fallen ängel (sv. 2010; Hush, hush, 2009) av Becca Fitzpatrick är det omöjligt att inte se inspirationen från Twilight-böckerna av Stephenie Meyer. Den amerikanska highschool-miljön med kompisar, fester, bilfärder och förälskelser är gemensam, men med den skillnaden att när Bella faller för en vampyr så råkar Nora i stället förälska sig i den fallne ängeln (och skolkamraten) Patch. Hon uppfattar honom omväxlande som trygg och otrygg, men genomgående som mycket attraktiv. I boken nämns olika typer av änglar såsom dödsängel, ärkeängel, hämndängel och skyddsängel.

När Nora letar fakta googlar hon på internet där hon bland annat får upp länken ”Fallna änglar – den skrämmande sanningen”, som i sin tur hänvisar till Bibeln. Nora frågar efteråt sin väninna, som var i kyrkan ”i söndags”, om hon tror att Bibeln stämmer. Väninnans svar är dock inte till någon större hjälp: ”Jag tycker att pastor Calvin är snygg för att vara i fyrtioårsåldern. Det summerar mer eller mindre min religiösa övertygelse.”

Serien ”House of night” av P.C. Cast & Kristin Cast (mor och dotter) handlar framför allt om vampyrer i en amerikansk internatskola, men också om ”korphärmare”, gudinnor, människor och svarta (eller fallna) änglar. Nummer fyra i serien heter just Svart ängel och den fallne ängeln Kalona, som förekommer också i senare delar, är såväl gränslöst vacker som gränslöst ond.

Del sex, Frestad (sv. 2011; Tempted, 2009) utspelar sig delvis i ett benediktinkloster. Nunnorna skildras som goda och vänliga, även om de ungdomar som har hamnat hos dem inte delar deras syn på existentiella ting. ”’Du har rätt till din egen åsikt, Stevie Rae’, sa nunnan och såg lika lugn ut som vanligt. ’Men du ska veta att bara för att man inte tror på något så betyder det inte att det inte existerar.’”

Författarna har också tillåtit sig lite humor i och med den effekt som uppstår då ett gäng utmattade vampyrer samlats kring nunnornas platteve och uppslukade följer den film som visas: ”’Sound of Music? De tittar på Sound of Music?’ skrattade jag. / Syster Mary Angela höjde ett ögonbryn. ’Det är en av våra favoritfilmer. Jag tänkte att också eleverna skulle tycka om den.’”

Andra exempel på den nya trenden är romanen Angelologi – änglarnas tecken (2010; Angelology, 2010) av Danielle Trussoni, en thriller där en 23-årig syster i sitt klosterbibliotek hittar en brevsamling som avslöjar en kamp mellan änglar och människor, samt den ännu inte översatta ungdomsboken Fallen (2009) av Lauren Kate.

Även bland böcker för yngre läsare har änglar varit aktuella på senare tid. Här får dock passion och åtrå stå tillbaka för andra aspekter och det handlar därför inte främst om fallna änglar utan om goda. En sorts lättläst ”faktabok” med titeln Boken om änglar (text av Andreas Palmaer och bild av Amanda Eriksson) kom ut på Alfabeta nu i år. ”Faktabok” får stå inom citationstecken eftersom den visserligen är upplagd som en blandning av berättelser och faktauppgifter, men i samma serie och av samma författare finns även Grekiska gudar, Varulvsboken och Zombieboken – och i samma serie men av en annan författare till exempel Vampyrboken.

Det är med andra ord fantasieggande läsning för nyfikna barn men utan sanningsanspråk. Detta blir lite komplicerat när det handlar om något som många menar att det faktiskt existerar. Författaren försöker klara sig igenom konflikten genom att slå fast att ”Det finns inga bevis för att änglar finns. Men det finns heller inga bevis för att de inte finns.” Sedan berättar han att man i ”tre av de stora religionerna, kristendom, judendom och islam, har […] en enda gud och änglar som hjälper den guden.”

Teologiskt lämnar boken somligt i övrigt att önska. Palmaer skiljer inte på himlen (som vi kan se) och Himlen (där Gud och änglar har sin hemvist). Han ger därför följande svar på sin egen fråga: ”Kristna och muslimer tror att Gud och änglarna bor i himlen. Varför ser vi dem då inte genom rutan när vi flyger på semester? Vissa tror att Gud och änglarna kan göra sig osynliga när de själva vill. De finns alltså där ute när vi flyger förbi. Vi kan bara inte se dem.”

Så tänkte i och för sig även författaren till Skydds-engeln från mitten av 1800-talet (”’O, pappa, se hur vacker aftonrodnaden är. O, hvad den är härlig.’ / ’Ja, den är härlig’, […] ’dit kommer du också en gång, mitt älskade barn.’”) men det känns inte som någon särskilt modern teologi. Palmaer föreställer sig dessutom uppenbarligen änglarna som materiella väsen, inte som något okroppsligt och könlöst som i den religiösa traditionen. (Att de inte är könlösa i ungdomslitteraturen har vi ju redan konstaterat.)

Helt annorlunda förklaras ”himmelen” i Gussängel av Sylvia Mård, som ursprungligen är från 1986 men kom i ny upplaga 2010. Där heter det att den ”ligger inte uppåt eller neråt eller åt sidorna. Himmelen är INNANFÖR allting. Innanför luften, innanför skrattet och gråten ligger den.”

Jag vill däremot gärna ge Palmaer rätt då han skriver: ”Ibland säger man att ett barn som dör blir en ängel i himlen. Men precis som en katt inte kan bli en hund, kan en människa inte bli en ängel. / Vi är olika arter.”

Motsatsen får man lära sig i Jag känner en ängel (2010) av Cecilia Svensson. Det är en bilderbok om sorg och om att ha mist någon, om att ha en ”ängel i himlen”. Det är en fin liten berättelse eller tröstbok, men den handlar alltså inte om änglar i egentlig mening.

I Per Nilssons bok En morgon stod hon bara där (2011) blinkas det lite åt vampyrgenren. Den nya flickan på skolgården är mystiskt och annorlunda. ”Tänk om hon var en vampyr”, funderar Pim-Pim. ”Vampyrer är bleka. Och det är vanligt med vampyrer nuförtiden. Kanske hade jag tur igår när jag pratade med henne, hon kunde ha bitit mig i nacken, förvandlat mig också till ett blekt och blodtörstigt monster.” Flickan som kallar sig Extra visar sig dock vara en ängel.

I Djävulsdåd och änglavrål slutligen av Helena von Zweigbergk (2010) upptäcker Åke en dag en skadad ängel på sin loftgång. Åke hjälper henne in och tar hand om henne. Det har dock inte gått lång tid förrän även en ”djävulsflicka” dyker upp. Båda vill vara vänner till Åke och trots att han tycker om ängeln Mimmi ser han fördelar med att hålla sig väl också med djävulsflickan Rita.

Det blir tydligt i boken hur såväl ondska och hämndtankar som kärlek, vänlighet och godhet lätt smittar av sig. Rita är beredd att ta itu med skolans mobbare, men även Mimmi har ett tillvägagångssätt för detta. Frågan är vilket som fungerar bäst och, framför allt, vilket Åke väljer att använda sig av.

I slutet av boken försvarar han sig mot djävulsflickan med en fjäder som ängeln har tappat. Det kan ses som att använda godheten som svärd och det är tillfredsställande att ängeln, även om hon till dels verkar som en snäll lillasyster, ändå har kraft att stå emot och hålla tillbaka ondskan. Rita krymper och är till slut ”inte större än Åkes minsta nalle”.

Mycket har hänt mellan böckernas skyddsänglar för över 150 år sedan och änglarna av i dag, men man får nog säga att de lever och har hälsan, inte minst i barn- och ungdomslitteraturen.

Anna Dunér är författare, bibliotekarie och fil.mag. i litteraturvetenskap.