Nya martyrer – lobbyarbete för förföljda kristna

Oskar Arnulfo Romero, San Salvadors ärkebiskop, mördades under en mässa den 24 mars 1980. Över 30 år senare, den 31 oktober 2010 föll 52 människor offer för ett terroristdåd i kyrkan Återlösarens moder i Bagdad. De troende var medlemmar av den syrisk-katolska kyrkan. Förföljelsen av många latinamerikanska kristna hade sitt ursprung i deras sociala och politiska engagemang, vilket hade sin grund i tron. Under det nya årtusendet är nya martyrer, vilka förföljs eller diskrimineras för sin tros skull, att beklaga. Dessa martyrer lever för det mesta i den islamiska världen och i delar av Asien.

Under många år var temat kristendomsförföljelse inget ämne för dagspolitiken. Samtidigt varnar Frankrikes president Nicolas Sarkozy för en religiös ”torrläggning” av Mellanöstern och kallar offren ”martyrer” (laicistiskt korrekt: ”samvetsfrihetens martyrer”). Volker Kauder, ordföranden för CDU/CSU beklagar i en intervju i Der Spiegel nr 3/2011: ”Men jag tvingas tyvärr konstatera att de kristna är den religionsgrupp som för närvarande är den mest hotade och förföljda.”

Vad är kristendomsförföljelse?

Artikel 18 i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna slår fast: ”Var och en har rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet. Denna rätt innefattar frihet att byta religion och trosuppfattning och att, ensam eller i gemenskap med andra, offentligen eller enskilt, utöva sin religion eller trosuppfattning genom undervisning, andaktsutövning, gudstjänst och religiösa sedvänjor.” Därmed är den positiva religionsfriheten definierad, enligt vilken varje människa är fri att bekänna sig till en religion och utöva denna religion, liksom även att hålla fast vid den negativa religionsfriheten, det vill säga varje människas rätt att frivilligt kunna lämna en viss religionsgemenskap och att inte behöva avslöja sina personliga religiösa övertygelser offentligt.

För att göra sakförhållandena rättvisa och inte verbalt förstärka dem krävs det en differentiering mellan ”kristendomsförföljelse” och ”diskriminering av kristna”: som kristendomsförföljelse betecknar man en systematisk samhällelig och/eller statlig förfördelning av och ett existentiellt hot mot kristna på grund av deras tro. Dessutom är det nödvändigt att exakt lokalisera begreppet kristendomsförföljelse. När 50 000 kristna i augusti 2008, i Kandhamaldistriktet i den indiska delstaten Orissa föll offer för förföljelse just på grund av att de var kristna, är detta en kristendomsförföljelse i Kandhamaldistriktet och berör inte nödvändigtvis alla de 30 till 40 miljoner kristna som bor i Indien.

För att undanröja alla missförstånd: Varje enskilt offer för förföljelse är att beklaga. Just för att försvara offren är det nödvändigt att lämna en exakt beskrivning och inte schablonmässigt generalisera på effektsökeripräglade grunder. Det gäller varje enskilt fall, ty bakom kalla siffror döljer sig enskilda människors öden, människor som har förlorat anhöriga och vänner, som har förlorat sina arbeten och som inte längre kan gå till skolan.

På nivån under en hotande förföljelsesituation finns det mycket olika scenarier, som försvårar för kristna att praktisera sin tro. Kardinal Zubeir Wako, ärkebiskop av Khartoum (Sudan), hänvisar ständigt till de kristnas svåra situation i södra Sudan. Deras belägenhet är synnerligen besvärlig på grund av det inbördeskrig som pågått under många år. Men kardinal Wako har alltid använt ordet harassment (hot, besvär, trakasseri) för att beskriva situationen och han har uttryckligen vänt sig mot begreppet förföljelse (persecution).

När det handlar om diskriminering bör man skilja mellan individuell och kollektiv religionsfrihet. Med individuell religionsfrihet menar man rätten för enskilda människor att fritt utöva sin tro eller världsåskådning utan att för den skull bli diskriminerade. Denna individuella religionsfrihet stöter på patrull i många islamiska länder, där det inte är möjligt att konvertera från islam till andra religioner. Diskrimineringen av människor på grund av att de är kristna kan övergå i förföljelse.

Den kollektiva religionsfriheten är rätten för en grupp av individer att fritt kunna uttrycka och praktisera sin tro respektive religiösa övertygelse utan att bli diskriminerad på grund av denna. Den kollektiva religionsfriheten begränsas exempelvis i Turkiet, där kristna saknar rätten att bygga egna kyrkor och där det statliga förbudet mot att utbilda präster och religionslärare och att meddela egen religionsundervisning fortfarande gäller. Omkring 100 000 kristna är i dag utsatta för ständig diskriminering. Detta strider mot religionsfriheten som, enligt artikel 24 i den turkiska författningen, gäller i Turkiet. Således uppmanade förbundspresident Christian Wulff i ett tal inför det turkiska parlamentet i oktober 2010 den turkiska staten att förbättra de kristnas rättigheter i landet och att göra det möjligt för dem att fritt utöva sin religion. ”Kristendom hör definitivt till Turkiet”, förklarade Wulff i sitt tal (jrf Herder Korresponenz nr 12/2010, s. 621 ff.).

Shahbaz Bhatti var den pakistanska regeringens minister för minoriteter tills han den 2 mars i år mördades på öppen gata i Islamabad. Han uppfattades som en person som trots mordhot, som han dagligen fick ta emot, inte ville låta sig skrämmas. Ministern hade engagerat sig för en reform av de omstridda blasfemilagarna. Nationalförsamlingen hade till sist, på hans inrådan, inrättat ett underutskott för att ompröva blasfemilagarna. Nu blev ministern dödligt träffad av tio kulor.

Land för land och situation för situation

Hur många kristna som förföljs eller förtrycks över hela världen är just vad hjälporganisationerna ständigt tillfrågas om. De sifferuppgifter som anges för närvarande är ofta felaktiga. När organisationer, framför allt inom det evangelikala området, säger att cirka 100 miljoner kristna i över 50 länder är förföljda, lägger man helt sonika ihop antalet kristna i länder som Indien och Egypten, även om förföljelsesituationen ”endast” inskränker sig till enstaka regioner.

Attacken mot en koptisk kyrka i Alexandria på nyårsnatten kan liksom stridigheterna mellan kristna och muslimer den 8–9 mars i Egypten inte sägas ha en enda orsak. Attacken mot kyrkan skulle enligt senare rön kunna hänföras till en order från den tidigare inrikesministern, som förmodligen ville ge islamisterna skulden för detta. Stridigheterna i mars uppstod i samband med en tvist mellan en kristen och en muslimsk familj. Detsamma gäller för det våldsamma veckoslutet i mitten av maj i Kairo med minst tolv döda och mer än 200 skadade. I en politiskt instabil situation försöker extremistiska salafister ständigt att begå övergrepp mot kristna. Regeringen verkar nu reagera starkare på de internationella uppmaningarna om skydd av de kristna i Egypten. Handlar det om förföljelse i de nämnda fallen? När allt kommer omkring så rörde det sig om några hundra kristna (jfr dessutom ”Die Hintergründe des brutalen Anschlags auf eine koptische Kirche in Alexandria am 1. Januar 2011” i häfte nr 21 av Menschenrechtstudien, utg. av Missio Aachen). Hur många egyptiska kristna är förföljda i nuläget?

Med cirka 80 miljoner invånare och en befolkningsandel på 4,5 till 8 procent kristna bor här maximalt 6,4 miljoner kristna (jfr Herder Korrespondenz nr 5/2011, s. 242 ff.). Att tala om 6 miljoner förföljda kristna i Egypten vore inte korrekt. Att tala om 6 miljoner kristna i Egypten, vilka förtrycks på grund av sin tro vore rimligare. På ett seriöst sätt måste man därför betrakta land för land och situation för situation, för att då också kunna agera adekvat. Det är just detta som The Annual Report to Congress on International Religious Freedom från USA:s utrikesdepartement gör.

I Saudiarabien finns det ingen kyrka. Till och med för diplomater är det förbjudet att fira en kristen gudstjänst. Det centrala citatet ur Koranen på temat religionsfrihet lyder: ”Det finns inget tvång i tron” (Sura 2:2,5,6) och ”Åt er er religion och åt mig min religion” (109:6). Muslimernas centralråd i Tyskland har utifrån detta i sin islamiska Charta 2002 skrivit: ”Därför accepterar de (muslimerna) också rätten att byta religion, att ha en annan eller ingen religion alls.”

Denna uppfattning hos muslimernas centralråd är välkommen, men den återfinns dock inte i sharia, som utgör grunden för rättssystemet i många islamiska stater. I Turkiet avskaffades sharia 1924 och i Tunisien 1959. Den gäller fortfarande i exempelvis Afghanistan, Bahrain, Bangladesh, Gambia, Qatar, Kuwait, Nigeria (i några delstater), Maldiverna, Mauretanien, Iran, Saudiarabien, Senegal och Sudan (förutom södra Sudan).

Sharia vet inte av någon negativ religionsfrihet för muslimer. Den islamiska rätten förbjuder visserligen att kristna tvingas omvända sig till islam, men den ger å andra sidan inte muslimen rätt att välja någon annan religion än islam. Den islamiska konferensens organisation, en sammanslutning av för närvarande 57 länder, antog år 1990 Kairoförklaringen, som en reaktion på Förklaringen om mänskliga rättigheter. Denna Kairoförklaring motsätter sig på flera punkter den allmänna förklaringen om mänskliga rättigheter. Religionsfrihetens oförytterlighet erkänns inte. Man får hoppas att de mänskliga rättigheterna och därmed även religionsfriheten slår igenom mer genom de pågående omvälvningarna inom den islamiska världen.

Religiös diskriminering går att iaktta inom olika områden i Indien

Enligt en rapport från The Evangelical Fellowship of India ägde 149 antikristna övergrepp rum under år 2010. Antikristen propaganda sprids i tilltagande grad i de indiska medierna. Ungefär 80 procent av indierna är hinduer. Vanligtvis framställs hinduismen i fråga om tolerans som en exemplarisk religion. Den hinduiska toleransen gentemot andra religioner rättfärdigas utifrån toleransen mot de oräkneliga varianterna och traditionerna inom hinduismen själv. Många hinduiska tempel som är invigda till en viss gud innehåller också – något mindre prominent placerade – bilder av andra gudar. Religionsfriheten är inskriven i artikel 25 i Indiens författning. Flera andra artiklar slår fast att de religiösa minoriteterna erbjuds ett särskilt skydd. Detta har dock alltid varit omstritt.

Den inom hindunationalistiska kretsar företrädda Hindutva-ideologin eftersträvar en förvandling av den indiska nationen enligt hinduismens principer. Målet är att omdana republiken Indien från en laicistisk stat till en stat med en hinduisk statsreligion. Under självständighetsrörelsens tid diskrediterade sig denna rörelse genom mordet på Mahatma Gandhi. Under de senaste 20 åren har däremot detta tänkande, av en rad orsaker, fått ett icke försumbart uppsving. Företrädarna för Hindutva-ideologin försvarar uppfattningen att människor som är födda i Indien i själva verket borde vara hinduer. Detta får mycket långtgående konsekvenser. Kristna och muslimer ses inte längre som indiska medborgare utan som främmande fåglar i det hinduiska samhället.

Religiös diskriminering kan konstateras inom olika områden i Indien. Som typexempel kan nämnas antikonversionslagarna som gäller i några indiska delstater (Orissa, Madhya Pradesh, Chhattisgarh, Arunachal Pradesh, Gujarat, Rajasthan och Himachal Pradesh) och som i hög grad försvårar ett religionsbyte (jfr Herder Korrespondenz nr 11/2008, s. 551 ff.).

I fallet Orissa, där 50 000 kristna blev förföljda och tvingades fly från sina byar ut i skogarna, agerade de statliga myndigheterna först sedan Frankrikes president Sarkozy tagit upp frågan vid ett besök hos den indiske presidenten Manmohan Singh. Inom det globala samhället är informationsspridning ett möjligt påtryckningsmedel. I Indien ledde omsorgen om landets image till att en av gärningsmännen under tiden dömdes till sex års fängelse.

Vad kan kyrka och frivilligorganisationer göra?

Vid millennieskiftet bodde över en miljon kristna i Irak, i dag bor där endast 200 000, vilket motsvarar en befolkningsandel på 0,66 procent. Många kristna uthärdar inte längre förtrycket utan flyr till det relativt lugna norr eller utomlands (jfr Herder Korrespondenz nr 5/2010, s. 258 ff.). Benedictus XVI och europeiska regeringschefer uttryckte sin förfäran efter attentaten i oktober 2010. Men ytterst litet hände, trots att den irakiska författningen garanterar friheten till religionsutövning. Attentaten får de kristna inom olika konfessioner att misströsta i sitt land. Under Saddam Hussein hade många kristna det bättre än i dag. Det pågår just nu en omröstning med fötterna. Sålunda har de kristna blivit utlämnade till att utgöra en alltmer minskande minoritet under trycket från islamistiska fundamentalister. Detta får följder. Louis Sako, den kaldeisk-katolska kyrkans ärkebiskop i Kirkuk i norra Irak, dit många kristna har flytt, beklagade i oktober 2010 inför människorättskommissionen i den italienska senaten att det snart – efter 2 000 år – inte längre finns några kristna i Irak, om det inte sker någon radikal kursomläggning här.

Religionsfriheten är hotad i många regioner i dag. Erkännandet av rätten till religionsfrihet, så som den definierades i paragraf 18 i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna, förblir en öppen fordran på många företrädare för islam och på de stater som fortfarande uttalar sig mot respekten för de allmänna mänskliga rättigheterna. Ämnet mänskliga rättigheter och särskilt ämnet religionsfrihet kommer alltmer i centrum för den offentliga uppmärksamheten. Detta mycket tack vare de så kallade icke-statliga frivilligorganisationernas arbete.

Uppdraget för detta följer för de kristna av evangeliet. Förverkligandet av rätten till religionsfrihet är den centrala förutsättningen för den offentliga förkunnelsen av evangeliet. För att förverkliga rätten till religionsfrihet bör såväl stater påverkas till att kunna säkerställa rätten till individuell religionsutövning, som att även en rättssäkerhet för religionsgemenskaperna upprättas genom initiativ till lagstiftning. Därigenom blir den universella solidariteten med kristna över hela världen påtaglig, vilka trots allt motstånd efterföljer Jesus Kristus.

Vad finns det för möjligheter? Många initiativ inom området pekar på kyrkan som en starkare aktör i civilsamhället. Till exempel lobbyarbete: experter, som Missios ansvarige för mänskliga rättigheter, Otmar Oehring, överlägger med politiker av alla politiska färger om brott mot rätten till religionsfrihet jorden runt. När en grupp parlamentariker 2010 reste till Gujarat och Orissa i Indien hamnade Narendra Modi, den ledande ministern för delstaten Gujarat och en av de ledande hindunationalisterna, återigen i fokus för den internationella uppmärksamheten. Alltsedan han deltog i våldshandlingarna mot muslimer 2002 får han inte längre resa in i flera västländer eller i USA. Hans uppträdande fördöms därigenom, liksom uppträdandet hos de anklagade inför Den internationella krigsförbrytartribunalen för det forna Jugoslavien.

Liksom tidigare är betydligt mindre än fem procent av de professionella lobbyisterna engagerade inom människorättsområdet. Förutom det klassiska projektarbetet kan man uträtta relativt mycket för att förändra människors levnadsvillkor, om man börjar i rätt ända i de politiska strukturerna.

Avgörande är då sakkunskap om de konkreta sammanhangen i de berörda länderna: kännedom om samarbetspartnernas intressen, exakt detaljkännedom om konkreta brott mot mänskliga rättigheter (juridiskt användbara fakta), varaktigt vårdade kontakter, trovärdighet och förtroende och involverandet av samarbetsparter, resor med journalister och politiker, bakgrundssamtal, dokumentation av brott mot de mänskliga rättigheterna: som att förbereda uttalanden av förtroendevalda i den tyska kommissionen för Justia et Pax’ människorättsstudier.

Lika viktigt är arbetet gentemot pressen. ”I Kina finns det fortfarande ingen religionsfrihet”, säger kardinal Joseph Zen med anledning av Nobelprisutdelningen 2010. Journalister vill ha sakkunniga människor nära till hands när något händer, folk som snabbt, i egenskap av experter, kan förse dem med ”slagkraftiga citat”. Kardinal Zen från Hongkong är en sådan uppskattad samtalspartner. Han ser sig som språkröret för den underjordiska kyrkan i Kina.

Förkunnelsen är också till för att ständigt påminna om Guds barns frihet, utan vilken tron inte är möjlig. Ett exempel på detta är den tyska biskopskonferensens initiativ kallat ”I solidaritet med förföljda och förtryckta kristna i vår tid” vid annandag jul – den helige Stefanos fest, den förste kristne martyren. Initiativet sätter varje år ett nytt land i centrum för uppmärksamheten. Därigenom inriktas församlingarnas fokus på en särskild plats, där de troende förtrycks och förföljs. Senast, år 2010, gjordes den svåra situationen för de kristna i Indien till firnings- och förbönsämne.

År 2010 överlämnade den internationella hjälporganisationen Missio 33 946 underskrifter till Föreningen för forskningsinriktade läkemedelsföretag (VFA) i samband med sin läkemedelskampanj. Undertecknarna hade engagerat sig för att hiv-infekterade barn får ett bättre medicinskt omhändertagande. Varför inte även dra igång en sådan kampanj någon gång för förtryckta kristna? Vid sidan av arbetet med experter har arbetet ”på gräsrotsnivå” för att vinna människornas hearts and minds ökat i betydelse. I en globaliserad värld där intresset för smidiga affärer är stort kan hävstången ”det allmänna medvetandet” användas, exempelvis genom protestskrivelser med många underskrifter till de berörda ländernas ambassadörer.

En digital protestlista för irakiska kristnas rättigheter – via Facebook och ”gilla”-knappen – kan mycket väl vara framtiden. Där tidigare de klassiska uppropslistorna för frigivningen av kinesiska dissidenter fanns kommer nu internet på bred front i stället. Genom internet är snabba nätverksbildningar möjliga, producerade av tv, YouTube och sociala medier som Facebook, genom vilket ”de mångas makt” blir påtaglig. Hur effektivt detta kan vara i dag visar just omvälvningarna i Nordafrika tydligt. Det är ett mål för de icke-statliga frivilligorganisationerna att etablera denna offentlighet. Strålkastarljuset riktas i det globala samhället mot de mörka hörnen. Därmed kan ingen gömma sig för världen.

I koalitionsöverenskommelsen från 2009 förpliktigar sig den tyska utrikespolitiken att skydda religiöst förföljda minoriteter, däribland kristna: ”Lika kontinuerligt kommer förbundsregeringen att globalt engagera sig för religionsfrihet och därvid fästa särskild uppmärksamhet på läget för kristna minoriteter.” Under tiden tas frågan om förföljelse av kristna på allt större allvar i politiken. Senast i december 2010 behandlade den tyska förbundsdagen ämnet ”religions- och trosfrihet”. Detta har effekt. Många stater med begränsade rättigheter för utövandet av frivilligt vald religion tvingas under det offentliga trycket att bevilja en större tros- och religionsfrihet. Religionsfriheten är en primär och oförytterlig mänsklig rättighet. Insatsen för förföljda kristna blir därmed särskilt trovärdig, om den gör en insats för rätten för alla troende, oavsett tro och inte endast för de kristnas religionsfrihet.

Översättning: Per Lindqvist

Artikeln var ursprungligen publicerad i Herder Korrespondenz nr 6/2011.

Gregor Freiherr von Fürstenberg är teolog och dr i sociologi. Sedan 2004 vice ordförande för den internationella katolska hjälporganisationen Missio.