Den farlige påven

Om Alan Posener får vi på omslagets bakflik veta att han medarbetar i Die Welt och Welt am Sonntag. Han har publicerat biografier om bland andra John F. Kennedy, William Shakespeare, John Lennon och jungfru Maria. Till denna blandade skara läggs nu Benedictus XVI.

Någon biografi i vanlig mening är det dock inte. De yttre stationerna i Joseph Ratzingers liv får vi inte veta mycket om, desto mera vad Posener tycker om det han har skrivit och sagt. Om det tycker han inte. Mycket öppet redovisas i inledningskapitlet förutsättningarna. Syftet är inte att leta fram några nya skandaler, inte heller att kritisera katolicismen eller kristendomen över huvud. Författaren är själv ateist, men de kristna får gärna tro vad de vill, bara de behåller det för sig själva. Och påvar har en envis ovana att inte göra det. Därför gör boken inte anspråk på att vara objektiv eller opartisk. ”Den är en uttalad stridsskrift. Jag menar att Benedictus agerande och idéer är farliga och människoföraktande.”

Mot detta syfte kan ingen invändning resas. En påve är i hög grad en offentlig person och får finna sig i att bli kritiserad, inte minst av sådana som står utanför kyrkan. Sedan kan även en påve ha önskemål om att bemötas fair – ett engelskt ord som tyskan tänkvärt nog har fått låna in. Det visar sig nämligen att Poseners kritik går över alla gränser.

En annan viktig inskränkning görs också. Posener är inte teolog och tar inte upp Ratzingers teologi utan endast de politiska och samhälleliga aspekterna. Man kan naturligtvis fråga sig om dessa områden kan skiljas ut på bekostnad av vad påven själv måste anse vara grunden för hela sin verksamhet. I verkligheten uttalar sig också Posener om teologin, som vi skall se exempel på.

Det finns ett uttalande av kardinalen Ratzinger som bildar själva utgångspunkten för boken, en sats som måste ha fått blodet att koka hos vår författare. Det var i mässan pro eligendo papa 2005, då han yttrade de ödesdigra orden: ”En relativismens diktatur håller på att etablera sig, som inte erkänner något som definitivt och vars enda giltiga måttstock utgörs av det egna jaget och dess behov.” Talet om ”relativismens diktatur” uppfattar Posener som ett angrepp på allt som är värdefullt i det moderna samhället: demokrati, yttrandefrihet, jämlikhet, ja, ytterst själva tankeförmågan. Vad påven vill är varken mer eller mindre än att göra upplysningen om intet. Upplysningen och dess förelöpare reformationen representerar för påven det uronda, den moderna tidens syndafall.

Vad vill då påven ha i stället? I samma predikan heter det: ”Friheten måste ständigt återerövras för godhetens räkning. Det fria valet uppstår aldrig av sig självt.” Dessa enkla ord som väl de flesta kristna, oavsett konfession, skulle kunna skriva under på, förorsakar ett veritabelt utbrott: ”Detta är hans paternalistiska, fördemokratiska, förvetenskapliga, augustinska och i grunden misantropiska frihetssyn.” Påven är nämligen misantrop, därtill förledd av sin förebild Augustinus (som i denna bok nästan alltid omtalas med epitetet ”pessimisten”). Det är helt logiskt att på samma sida som denna tirad (s 34) Augustinus fiende Pelagius framhålls som ett föredöme.

Dessa påvens försyndelser exemplifieras sedan med ett antal händelser under hans pontifikat (vissa går dock tillbaka till tiden i München). Kapitelrubrikerna är föredömligt koncisa: ”Benedictus och förnuftet”, ”Benedictus och förintelsen”, ”Benedictus och dödskulturen”, ”Benedictus och naturvetenskapen”, ”Benedictus och islam”, och så vidare. Ett tilllägg ägnas de sexuella övergreppen i kyrkan och där anklagas Ratzinger för att alltför sent ha ingripit. Vad påven än uttalar sig om, så blir det fel och ”upplysningen” förnekas. Låt oss se på hur Posener behandlar Benedictus besök i Auschwitz i samband med resan till Polen. Först får påven faktiskt beröm för att han insisterade på att det skulle läggas in ett besök i Auschwitz. Men sedan gjorde han bort sig redan på flyget när han sade att han kom främst i egenskap av katolik, inte som tysk. ”Som om det skulle gå att skilja åt” kommenterar Posener förtrytsamt och glömmer behändigt bort det lilla ordet ”främst” i det påvliga uttalandet.

Väl framme i Auschwitz blir det – naturligtvis – än värre. Man kan tycka att den nästan hopplösa uppgiften för en tyskfödd påve att säga några ord på en sådan plats borde föranleda en viss barmhärtighet vid bedömningen, men ingalunda. ”Hans tal är ett intellektuellt och moraliskt fiasko, ett försök att göra förövare till offer och att fullständigt omtolka förintelsens historia.” Stackars påve, vad han än gör, vad han än säger, blir det fel.

Än grövre ammunition brukas i fråga om påvens uttalande om kyrkan och Galilei. Det västerländska förnuft som ledde fram till upplysningen tycks vara den verkliga hjärtefrågan för Posener, och Galilei är då välkommen. Det finns ingen möjlighet att här referera det långa kapitlet som snart övergår till kyrkan och darwinismen, men klart är att Posener har lagt ner ett omfattande arbete för att belägga olika katolska kyrkoledares uttalanden. Här finns det – av naturliga skäl – en del motsägelser. Men vad Posener inte tycks vilja eller kunna inse är, att kyrkan kanske kan ha andra prioriteringar än att till varje pris hoppa upp på den naturvetenskapliga triumfvagnen.

Intressant är att Poseners kritik mot påven inte kommer ur ett politiskt vänsterperspektiv. Därför spelar också Ratzingers kritik av befrielseteologin ingen som helst roll i denna bok. Poseners ståndpunkt kan närmast karakteriseras som positivistisk. För marxismen har han inget till övers. Ratzinger kritiseras tvärtom för att han lämnade Tübingen undan vänstervågen och flyttade till Regensburg. Han borde ha stannat kvar och bekämpat ”vänsterfascismen”.

Påvens berömda tal i Regensburg uppmärksammas givetvis också. Här får påven bannor för att han på Koranen tillämpar den historisk-kritiska exegetiken som han inte vill se använd på Bibeln. Det är när det berömda stället i den andra suran (”Inget tvång i religionen!”) förklaras ”helt cyniskt” med att Muhammed då befann sig i underläge. Men att datera surorna till Mekka eller Medina har alltid varit nödvändigt och har inget med historisk-kritisk exegetik att göra. Koranen är enligt islam förvisso Guds ord av evighet, men surorna uppenbarades successivt för Muhammed. Och då är det lätt att se en rörelse från Mekka till Medina, från maktlöshet till maktposition.

Det är för övrigt inte sant att påven är motståndare till vad som brukar kallas bibelkritik. Av hans båda böcker om Jesus framgår det tydligt att han helt accepterar den historisk-kritiska exegetikens metoder. Men han vill att dess resultat skall kompletteras med ett teologiskt synsätt, och han har onekligen framhållit detta starkare på senare år. Han vill att även exegetiken skall vara en teologisk disciplin, och det har han all rätt att tycka.

Det borde vara välkommet för Posener när Ratzinger någon gång framför en försiktig kritik av ett kyrkligt dokument. Det vore väl relativism, om något. Men när så skedde med den apostoliska konstitutionen Gaudium et spes i Vaticanum II (här felaktigt kallad ”encyklika”), så blir det åter bannor. Inte får man kritisera ett konciliedokument! Det hjälper inte att det var innan han blev påve. Återigen: hur han än gör, blir det fel.

Ibland tangerar författarens kritik det löjliga. Man förstår till sist inte hur en åttioårig människa har hunnit säga så mycket felaktigt under hela sitt liv. Han måste ha börjat i barnkammaren. Och mycket riktigt, Posener har hittat ett ställe i en av Peter Seewalds intervjuböcker där Ratzinger fått frågan om han inte kunde komma ihåg något pojkstreck från sin ungdom. Nej, det kunde han inte, och denna skötsamhet läggs honom nu till last! Till och med Augustinus kan dock i sina Confessiones berätta om något sådant. Men så var han också en riktig ”pessimist”…

Det skall till sist inte förnekas att Poseners bok på många sätt är välskriven. Stilen är rapp och journalistisk i god mening. Notapparaten innehåller goda belägg. Men tyvärr drunknar de uppslag för en meningsfull diskussion som finns i det hav av oförstående och småaktig kritik som utgör det huvudsakliga innehållet. Helt klart är att Posener verkligen är övertygad om att påven är en fara. Det hade kanske varit bättre att behålla det tyska originalets titel Der gefährliche Papst. Och naturligtvis måste en person som Joseph Ratzinger/Benedictus XVI ha sagt och skrivit åtskilligt som kan diskuteras – det vore förunderligt annars. Men Posener tar i så häftigt att läsarnas sympati nog i regel förs över till den som är föremål för kritiken.

I så fall har Alan Posener gjort en god insats och skall ha tack. Tack även till ICA-förlaget för dess nyvaknade kyrkliga intresse.