Försvunnen värld framträder

Den här boken har redan hunnit bli mycket omtalad, den har höjts till skyarna av dagstidningarnas recensenter – kan den verkligen vara så bra som det har sagts? Låt mig genast slå fast att det är den; en fantastiskt bra och intresseväckande skildring, en översikt (i ordets mest positiva betydelse) av de resultat som kom fram vid de många arkeologiska undersökningarna som gjordes inför byggandet av den nya E4-sträckningen från Uppsala och åtta mil norrut till Högmossen vid Mehedeby norr om Tierp. Den är rikt illustrerad, huvudsakligen med mycket vackra och talande fotografier av Claes Gabrielson, men också med många kartor och teckningar.

Utgrävningarna blev så omfattande att Länsstyrelsen fördelade huvudmannaskapet att utföra dem mellan tre olika aktörer, Riksantikvarieämbetets Uppdragsverksamhet, Upplandsmuseet och Societas Archaeologicae Upsalensis (SAU). Arbetet pågick från 2000 till 2006. Flera hundra arkeologer var delaktiga i arbetet och de har sedan fältarbetet avslutades åstadkommit inte bara sedvanliga rapporter med all nödvändig dokumentation utan också gemensamt producerat sex digra volymer (vardera ca 500 sidor i stort format) om sina resultat, med titlarna 1. Stenåldern i Uppland – uppdragsarkeologi och eftertanke, 2. Att nå den andra sidan – om begravning och ritual i Uppland, 3. Hus och bebyggelse – delar av förhistoriska sammanhang, 4. Land och samhälle i förändring, 5. Mellan himmel och jord – Ryssgärdet, en guldskimrande bronsåldersmiljö i centrala Uppland och 6. Mellan hav och skog – Högmossen, en stenåldersmiljö vid en skimrande strand i norra Uppland. En imponerande svit, men inte helt lättillgänglig! I Hagermans bok framskymtar att det var konflikt/konkurrens mellan de tre aktörerna, men det hela uppfattades av de inblandade som ett samarbetsprojekt som tillgodosåg respektive institutions integritet men samtidigt möjliggjorde kontakter, informationsutbyte och samordning.

Ett verkligt lyckokast var att Länsstyrelsens kulturmiljöenhet på ett tidigt stadium tog kontakt med Maja Hagerman och frågade om hon ville åta sig att skriva en populärvetenskaplig bok om grävningsresultaten för allmänheten. Hon har själv berättat hur förvånad hon blev och att det var med skräckblandad förtjusning hon tog på sig uppdraget. Det visade sig bli en långt större uppgift än någon kunde ana att sätta sig in i alla de olika grävningsplatsernas frågeställningar och resultat, titta på alla föremålsfynd och intervjua en lång rad av de arbetande fältarkeologerna. Det är för övrigt mycket glädjande att de, liksom flertalet refererade forskare, framträder med namn och så att säga själva kommer till tals – inte alltför vanligt när det gäller populärvetenskapliga framställningar. Genom att hon haft tillgång till hela det fantastiska nya materialet och kunnat diskutera med utgrävarna har detta blivit något så ovanligt som populärvetenskap helt up-to-date. I äldre populärvetenskapliga arbeten är det vanligt att nya forskningsrön inte inkluderas förrän efter åtskilliga decennier. Man får här också många intressanta inblickar i det arkeologiska arbetet, bland annat beskrivs nya analysmetoder. Hon är en god stilist, skriver spänstigt, medryckande och intresseväckande.

Boken handlar förvisso om en bestämd region, men Hagerman gör jämförelser med andra områden både inom och utom landet och lyckas med konststycket att skapa en sammanhängande berättelse om mänskliga samhällen, från boendet på stenålderns kustremsa via bronsålderns och den tidiga järnålderns skärgårdslandskap till den sena järnålderns slättlandskap, inte så olika det som vi ser i dag. På många sätt blir bilden hon presenterar allmängiltig, om än med speciellt fokus på förhållandena i Uppland. Genom kontakter med kvartärgeologer har hon fått tillgång till detaljerade landhöjningskartor, och det är fascinerande att följa landskapets förändring med nytillkomna slätter och hur de viktiga vattenvägarna vid vikar och sund så småningom grundas upp och lämpliga ”kontrollstationer” skapas, där lokala makthavare sannolikt kunde avgöra vem som fick passera och till vilket pris. De bördiga slättområdena som sakta reste sig ur havet var, menar Hagerman, en bidragande orsak till att befolkningen här var inställd på att världen och livsvillkoren hela tiden kunde förändras. Vid sjön Tämnaren är terrängen så platt att stranden under en period försköts med 260 meter på 10 år, 26 meter på ett år, det måste ju ha synts mycket tydligt.

Landskapets betydelse för bosättarnas val av plats att inrätta sig på betonas med all rätt starkt, hur man efter att noga och kritiskt ha granskat omgivningarna valde skyddade lägen nära vattnet, men också höjder, där man hade överblick över det kringliggande landskapet. Före dessa utgrävningar hade man inga eller ytterst vaga kunskaper om den äldre bosättningen i området, här får vi nu en förbluffande detaljerad bild av hur man redan vid slutet av stenåldern byggde sina stora hus efter samma modell som man gjorde på kontinenten, skötte sin boskap på de frodiga betesängarna, försökte kyla sin mjölk i nergrävda lerkärl för hållbarhetens skull, upprätthöll kontakterna med omvärlden och med det övernaturliga. Det var ingalunda några primitiva människor som befolkade dalgången. Hagerman påpekar med emfas att de inte alls ska uppfattas som vildar eller barbarer, upprörd som hon är efter ett besök på en stor internationell utställning i Venedig, där inlånade svenska fornsaker får fungera som ”barbarisk rekvisita”. Tvärtom fylls man vid läsningen spontant av beundran över deras skicklighet till exempel vad gäller hantverk och husbygge. Alldeles särskilt i fråga om vad vi kallar förromersk järnålder (århundradena för Kristi födelse) fyller bilden en stor kunskapslucka – man har tidigare inte vetat just något om människorna under den perioden annat än om deras mycket enkla och sparsmakade brandgravar, nu framträder hela byar med stora präktiga hus och påtaglig arbetsfördelning mellan människorna.

I ett lågtekniskt, om än på många sätt avancerat samhälle spelar kontakterna med högre makter självklart en mycket stor roll, både för den enskilda människan och för samhället i stort, det som vi med ett lite anakronistiskt ord kallar för religion. Hagerman skildrar hur arkeologerna vid tolkningsarbetet också funderat mycket över människornas kontakter med dessa makter genom kult och olika riter. Offer tycks ju vara ett allmänmänskligt sätt för sådan kommunikation, och det är intressant att hon vid flera tillfällen refererar till beskrivningar i Gamla testamentet för att illustrera hur offren kan ha gått till, liksom till sagor från det minoiska Kreta.

Monumentala gravar med dyrbara gravgåvor (som i bronsåldersgraven vid Sommaränge skog, där det hittills äldsta guldföremålet från Mellansverige påträffades, en liten tvinnad och böjd guldtråd) kan ha blivit centralpunkten för återkommande fester och ritualer, kanske med årliga processioner i ett rituellt laddat landskap. Fruktbarhetskulten med en gudinna, tjurar, dubbelyxor och akrobater som vi känner från Kretas bronsålder återspeglas i våra skandinaviska hällristningar och i bronsstatyetter funna i Sydskandinavien. Det kan vara frågan om vandrande mytologiska berättelser om gudinnor och gudar, om heliga vatten och heliga berg och tyder på någon form av kommunikation med Medelhavsvärlden och Svarta Havsområdet, sannolikt förmedlad via Mellaneuropa. På hällristningarna finns kärlekspar som kan ha med fruktbarhetsriter i form av ”heliga bröllop” att göra, liksom bilder av rituellt plöjande. Ännu under yngre järnålder finns många tecken på att man ägnade sig åt fruktbarhetskult (ganska självklart i ett jordbrukarsamhälle), trots mycket stora förändringar som sker i samhället under den mellersta järnåldern, under 500-talet efter Kristus, synliga bland annat genom att gamla gravfält och boplatser överges och nya anläggs. Då framträder en kult byggd på krigarideologi, med Oden som den högste guden. Hagerman tänker sig att nordbor som tjänstgjort som soldater i romarriket återvände hem som Odendyrkare med en helt förändrad livssyn – i stället för lojalitetsband med familj och släkt är det nu krigarföljet runt hövdingen/stormannen som är det viktiga. Ibland kan hennes resonemang kännas väl vidlyftiga, men det är ingenting som skämmer helhetsintrycket.

I epilogen funderar Hagerman över långa tidsspann. Hon tar som exempel hur man, långt efter det att olika begravningsplatser som spelade en stor roll i kulten under bronsålder och förromersk järnålder upphört att användas, återvände och lade ner offergåvor. I något fall förrättade man till och med ceremoniella brännoffer av djur som för att hålla minnen och myter levande. Att fruktbarhetskulten höll i sig, trots den nymodiga krigarideologin under yngre järnålder, känns helt naturligt i det bondesamhälle som Uppland i grunden var. Att man, som Hagerman uttrycker det, inte helt vill släppa taget om det gamla tror jag på många sätt är en allmänmänsklig företeelse. När jag under 1990-talet deltog i det tvärvetenskapliga forskningsprojektet Sveriges kristnande – kultur och mentaliteter under vikingatid och medeltid var just detta vår gemensamma slutsats: religionsskiftet var inte något brott utan en gradvis skeende process.

Maja Hagerman har i sin imponerande bok på ett utmärkt sätt lyckats förmedla den nya kunskapen som är resultatet av E4-grävningarna och hon gör det skickligt, på ett sätt som är mycket spännande för läsaren att följa, hur bebyggelsen, och med den makten, följer kustlinjen i takt med landhöjningen.

Anne-Sofie Gräslund är professor emerita i arkeologi vid Uppsala universitet.