Efterreformatorisk kyrkokonst

Vasatidens kyrkliga konst har länge varit ett försummat område i den konsthistoriska forskningen. När Mereth Lindgren nu har givit ut en grundlig och vackert illustrerad framställning av de kyrkmålningar som hos oss tillkommit under 1500-talets senare och 1600-talets förra hälft, så har hon fyllt en verklig lucka. Från landskap till landskap behandlar hon de under Vasatiden utsmyckade kyrkorna och försummar inte det finska materialet. Hon visar vilka avsnitt i den kristna tros- och sedeläran de olika kyrkmålningarna vill åskådliggöra till församlingens uppbyggelse, hon presenterar de olika konstnärerna, i den mån de kan identifieras, hon redogör för de grafiska förlagor som målarna av allt att döma har använt. Genom att dels ägna ett kapitel åt de historiskt kända donatorerna och initiativtagarna, adelsmän, furstar eller Kyrkans män, dels redogöra för de svenska och utländska reformatorernas syn på den kyrkliga bildkonsten ger Mereth Lindgren oss en uppfattning om de villkor, under vilka den kyrkliga konsten levde under 1500- och 1600-talen. Såväl ur konsthistorisk som ur teologisk synpunkt är hennes framställning ytterligt fängslande.

Mereth Lindgren har lärt oss följande om det kyrkliga måleriet under Vasatiden.

Vad bildprogrammet beträffar, är framställningar ur helgonlegender av konfessionella skäl uteslutna. Framställningar ur den bibliska historien intager ju en given plats i varje kristen helgedom och saknas givetvis inte i de svenska kyrkmålningarna från 1500- och 1600-talen. Man ser följaktligen Jesu Kristi barndoms historia och likaså Jesu Kristi lidandes historia framställda på ett iögonfallande sätt i kyrkorummet. Vissa medeltida motiv har uppenbarligen dröjt sig kvar i efterreformatorisk tid. Framställningar av Jesse rot och stam är alltså inte sällsynta i 1500- och 1600-talens kyrkmålningar. Likaså förekommer de fyra evangelisterna med sina traditionella igenkänningstecken: Matteus med ängeln, Markus med lejonet, Lukas med oxen och Johannes med örnen. I Glanshammars kyrka i Närke ser man kvinnliga gestalter vilka symboliserar kardinaldygderna, rättvisan (justitia), styrkan (fortitudo), måttfullheten (temperantia). Hade man dessutom åstadkommit en symbolisk framställning av klokheten (prudentia), så hade det traditionella, från medeltiden ärvda fyrtalet varit fullständigt.

Under medeltiden hade teologerna framhållit att vissa händelser i Gamla testamentet utgjorde förebud till vad som sedan tilldrog sig i Nya testamentet. De samtida konstnärerna hade följaktligen framställt ifrågavarande gammaltestamentliga scener på ett sådant sätt att de bildat motstycken till de nytestamentliga händelser till vilka man ansåg att de utgjorde förebud. Tre tilldragelser i Gamla testamentet, nämligen offret av Isak, det underverk som ägde rum när Israels barn under sin fyrtioåriga ökenvandring mättades med manna från himmelen, och tillredandet av påskalammet har ansetts förebåda nattvardens sakrament. Likaväl som de medeltida kyrkmålarna har kyrkmålare från 1500- och 1600-talen framställt Isaks offer och tillredandet av påskalammet i omedelbar närhet av en bild som visar hur Jesus Kristus instiftar nattvardens sakrament i kretsen av sina lärjungar. Sammanhanget torde ha stått klart för de kyrkobesökare som betraktade sådana målningar.

Såväl syndafallet som brodermordet var välkända gammaltestamentliga motiv, och det är bara vad man kunnat vänta, när man återfinner dem i kyrkmålningar från Vasatiden. Däremot väcker det kanske förvåning, när man ser några mindre kända och väl även mindre betydelsefulla händelser ur Gamla testamentet framställda i kyrkligt måleri. Man har framställt flera avsnitt ur Josefs historia, hur hans bröder säljer honom som slav till egyptierna, och hur han ger sig till känna för sina ångerfulla bröder, sedan han blivit en mäktig herre i Egypten. Likaså har man framställt vissa avsnitt ur Juda konungars historia och inte ryggat tillbaka för att i bild åskådliggöra drottning Ataljas grymma och orättfärdiga regemente. Mereth Lindgren ger oss förklaringen till ett sådant motivval. Den tidens predikningar och uppbyggelseböcker, påpekar hon, hänvisade ofta till händelser i Gamla testamentet, och gammaltestamentliga män och kvinnor framställdes ofta som uppbyggliga eller skrämmande exempel. 1500- och 1600-talens kyrkobesökare hade följaktligen en bibelkunskap, om vilken vi knappt kan göra oss en föreställning. De fattade säkert innehållet i nämnda målningar.

Ett kapitel i Mereth Lindgrens bok behandlar de svenska furstarnas inställning till kyrka och kyrklig bildkonst. Vad angår Johan III, konung 1569-1592, hade han inte, såsom man ofta med orätt har angivit, för avsikt att rekatolicera Sverige men väl – påpekar Mereth Lindgren – att upprätthålla goda kulturella och religiösa förbindelser med det katolska Europa och om möjligt åstadkomma en union mellan Svenska kyrkan och den Heliga stolen. Några av de från medeltiden bevarade kyrkobyggnaderna lät han iståndsätta och utsmycka i en stil, vilken så nära som möjligt anknöt till medeltida religiös bildkonst. Det är bekant vilken välvilja och generositet han visade Vadstena kloster.

Karl IX, som regerade Sverige från 1600 till sin död år 1611, var liksom sin äldre broder Johan teologiskt beläst och teologiskt intresserad, men hans sympatier och målsättning rörde sig i en helt annan riktning.

Han hade påfallande kalvinistiska sympatier, och den till all kyrklig bildkonst avvisande hållning, som är utmärkande för den kalvinistiska kyrkoprovinsen, var även kung Karls. Den har följaktligen påverkat utformningen av de kyrkointeriörer, som kommit till under den tid han residerade först som hertig i Södermanland och sedan som konung. Det är i flera fall, påpekar Mereth Lindgren, fråga om en rent ornamental utsmyckning, utan någon enda framställning i bild.

Mereth Lindgren behandlar utförligt det kapell i Vadstena kloster, vilket sedan gammalt kallas Sanctum sanctorum och hyser den kista, i vilken den heliga Birgittas kvarlevor fördes från Rom till Sverige. Där utfördes åren 1581/82 omfattande kalkmålningar, bekostade av konung Johan III. Man finner här scener ur Kristi lidandes historia samt helgonbilder. Den heliga Birgitta och den heliga Katarina har, som man kunnat vänta, fatt en framträdande plats. Till höger om det västra fönstret finner man en bild av ytterligare ett kvinnligt helgon. Hon är klädd som en klostersyster och håller en kyrkmodell i handen. Mereth Lindgren har identifierat henne som den heliga Ingrid av Skänninge. Till vänster om det östra fönstret ser man en bild av en biskop utan personliga attribut. Mereth Lindgren identifierar honom som den helige Nikolaus av Linköping. Identifikationen förefaller sannolik i båda fallen. Ingrid Elovsdotter, som hon kallades under sin livstid, kan betraktas som en föregångerska till den heliga Birgitta och hennes dotter Katarina. I sin hemstad Skänninge grundade hon ett kloster för dominikansystrar, som invigdes år 1281. Ingrid blev själv den första priorinnan i klostret. Efter sin död blev hon vördad som helgon. Med påvligt tillstånd lades hennes reliker i skrin år 1507.

Den heliga Ingrid var en välbekant gestalt för klosterfolket i Vadstena. Hon blev väl ännu mera aktuell, när det silverbeslagna skrin som innehöll hennes reliker år 1544 flyttades från Skänninge till Vadstena kloster. Även biskop Nikolaus, under livstiden kallad Nikolaus eller Nils Hermansson, var välbekant för bröderna och systrarna i Vadstena. Till den heliga Birgittas ära hade han ju författat rimofficiet Rosa rorans bonitatem, och han hade invigt Vadstena kloster. Liksom Ingrid blev han efter sin död vördad som helgon. Med påvligt tillstånd lades hans reliker i skrin år 1515. De förvånar oss inte att i Sanctum sanctorum i Vadstena kloster finna bilder av Sankta Ingrid av Skänninge och Sankt Nikolaus av Linköping, tillsammans med bilder av andra nordiska helgon.

Med identifikationen av Sankta Ingrids och Sankt Nikolaus’ bilder i Sanctum sanctorum har Mereth Lindgren givit värdefulla bidrag till de svenska helgonens ikonografi.