En spricka i muren?

Så har då en liten spricka i det svenska offentliga skolmonopolet åstadkommits. Sjutton ”fristående” skolor, utöver de sju som redan med skilda motiveringar erhåller visst offentligt stöd, skall från läsåret 1983-84 på prov få ett sparsamt statsbidrag. Sparsamt också i den meningen, att just förhållandet att skolväsendet som helhet skulle bli kostsammare, om dessa skolor inställde sin verksamhet, förfaller ha varit en bidragande orsak.

Vägen till de få miljoner det gäller, har varit något krokig. Kommittén angående skolor med enskild huvudman framlade som SOU 1981:34 ett försiktigt betänkande, som dock lyckades samla hela kommittén. Den senaste borgerliga regeringen lade bland sina sista propositioner en om en utvidgning av antalet ”fristående” skolor som skulle kunna få statsbidrag, och socialdemokraterna tillstyrkte. Därefter tyckte sig den nye kulturministern finna, att frågan om de utvalda krävde mycken tid och eftertanke, varför budgetpropositionen ville skjuta reformen till nästa läsår. En kraftig opinion fann detta i alltför flagrant motsättning till fattade riksdagsbeslut, och kulturministern backade; frågan skulle nog kunna forceras. Därefter kom Skolöverstyrelsen med sitt yttrande, som innebar tillstyrkan för 14 skolor. Nyligen framlade departementet sin lista, som då utökats till 17. Samtidigt utformades ett slags försöksperiod, då knappast några nya skolor kan komma till, och efter vilken SO skall avgöra om skolorna verkligen berikar den svenska undervisningsvärlden.

Hälften av de nytillkomna är Waldorfskolor, och redan tidigare hade Kristofferskolan statsbidrag. Företrädare för den antroposofiska pedagogiken har också lyckats gripa initiativet i striden för en mer generös hållning till ”fristående” skolor. Skälen därtill skall vi inte närmare analysera här. Antroposoferna står i ett naturligt förbund med viss kritik av teknifiering och underskattande av kreativiteten, som fatt ny aktualitet i motkulturella strömningar. Samtidigt har man behållit en påtaglig självständighet i förhållande till den flummiga och synkretistiska New Age-rörelsen. Vissa av de mer esoteriska föreställningar om människa och natur, som finns i antroposofin, har i pedagogiska sammanhang tonats ned, som den ”gnostiska” människosynen eller den egendomliga läran om det rinnande vattnets kraft.

Lämnar vi Waldorfskolorna åt sidan, är givetvis det nya i beslutet att skolor ”med konfessionell prägel” nu fatt statsbidrag. Det gäller de två katolska grundskolorna i Stockholm (Enskede) och Göteborg, den adventistiska Ekebyhovsskolan i Rimbo och två kristna skolor i Göteborg och Örkelljunga. Någon invänder nu att den judiska Hillelskolan länge haft generösare statsbidrag än de nu aktuella. Men detta problem löstes med att Hillelskolan definierades som ”ickekonfessionell”. I Kungl. Majas proposition nr 67 år 1968, framlagd av dåvarande chefen för Utbildningsdepartementet Olof Palme, kan man nämligen läsa: ”Skolan är konfessionslös, dvs. den ålägger inte barnen någon religionsutövning. Undervisningen i judendomen är upplysande och i läroplanen ingår även undervisning i andra religioner. Ett stort antal av eleverna kommer från hem där föräldrarna är religiöst indifferenta eller ateister.”

SOU 1981:34 hade uppenbarligen en annan uppfattning, då den räknade Hillelskolan till gruppen ”med konfessionell prägel”. I statsrådet Palmes åberopade position gick han på den linje som i den föregående utredningen Skolgång borta och hemma SOU 1966:55, företräddes av en (1) reservant, och gav Hillelskolan, men inte de katolska grundskolorna statsbidrag. Någon icke judisk elev synes knappast ha besökt Hillelskolan, medan stadigt en del av eleverna i de katolska skolorna varit icke-katoliker.

Studerar man äldre utredningar förstår man varför det var omöjligt för katolska skolor att få bidrag. Om de uteslutande rekryterade katoliker var de ”konfessionella”, om inte, kunde man befara att ”det från den katolska kyrkans sida föreligger planer på att utnyttja denna och andra skolor i Sverige i direkt missionerande syfte” (prop. 1968:67, s 51.) Som synes helt vattentätt.

Det finns all anledning att mot denna bedrövliga bakgrund av godtyckliga definitioner och bortdefinitioner glädja sig över att det offentliga skolmonopolet fatt en liten spricka. Vad som är lika otillfredsställande som någonsin är den nyckelroll som tilldelats Skolöverstyrelsen, som här fungerar som Skolmonopolet. Menar folket genom riksdag och regering allvar med att monopolet skall uppluckras en aning, är det orimligt att just monopolbyråkratin skall värdera de ”fristående skolorna”.

Med tanke på de relativt blygsamma summor det gäller, kunde det synas som om beslutet inte hade någon avgörande betydelse för katolska kyrkan. Det förefaller dock som om det kom att rädda Drottning Astrids skola i Göteborg, som varit allvarligt nedläggningshotad på grund av långa köer av elever, men ringa tillgång på medel. Den som vet något om de katolska skolorna i Sverige kan kanske få ett gott skratt åt 60-talets farhågor om missionsskolor växande som svampar ur jorden. Expansionsplanerna inskränker sig möjligen till utbyggande av ett mellanstadium i Göteborg.

Katolska kyrkan var inte annat än som en liten skara närvarande i Sverige vid den tid då folkrörelser och idéorganisationer byggde upp den infrastruktur av folkhögskolor, pastorsseminarier, folkbildningsorganisationer etc., vilka nu med frikostiga bidrag från det allmänna är något av själva ryggraden i organisationernas vidareutbildning och idéutveckling. Endast på några få områden har Sveriges katoliker kommit i åtnjutande av dylikt stöd. Därför är de katolska grundskolorna tillsammans med ordenshus av skilda slag en blott alltför gles infrastruktur, när invandringen radikalt förändrat situationen.