Ja och nej till Martin Luther

Jag råkade våren 1983 skriva en artikel i Svenska Dagbladet om arvet från Martin Luther och dess eventuella samband med vissa drag i svensk mentalitet. Jag hade alltid funderat på hur det kunde vara möjligt att på svenska säga, att något utomordentligt läckert och för smaken tilltalande är ”syndigt gott”. Talesättet förutsätter en grundsyn enligt vilken människans naturliga böjelser a priori är perversa. Jag hade för mig själv försökt kopplat samman detta med den lutherska traditionens starka betoning av den mänskliga naturens fördärv och människans totala passivitet i frälsningsprocessen. Jag fick, som jag menade, vatten på min kvarn när jag i Svenska Dagbladet fick läsa om ett meningsutbyte mellan företrädare för den s.k. nyandligheten och en evangelikal kristen organisation om frågor som borde vara av högsta intresse för varje tänkande människa. Talesmannen för nyandligheten hade i något sammanhang hävdat, att människan har en naturlig inneboende längtan efter att nå kontakt med det som är tillvarons urgrund, och att hon naturligen strävar efter att uppleva allt som en helhet och enhet, samt att Gud och världen hör ihop. Bortsett från att detta är rätt diffust formulerat, kunde man tycka att de tre satserna inte skulle vara kontroversiella ur ett kristet perspektiv, i varje fall inte för någon som läst sin Augustinus.

Men si, detta skulle dessa nyandliga icke hava sagt. Genast utkom något slags kristen organisation med en s.k. rapport, som lät hälsa alla fåkunniga sökare, att människans naturliga önskningar och längtan är helt fördärvad och inget att lita på – eller bättre uttryckt: de leder käpprätt åt helvete -, att Gud och världen inte har något med varandra att göra, samt att det vi kan göra, det är att trygga oss till bibelordet i fast förvissning om egen oförmåga och skröplighet. Inga världsförklaringar eller försök att orientera sig i tillvaron, som inte explicit stöder sig på bibelspråk, göre sig besvär.

Denna extrema fideism och ultrasupernaturalism är, enligt min mening ytterst ödesdiger, och fenomenet kräver en ordentlig analys, vilket i sin tur kräver att man går till källorna. Jag pläderade i detta sammanhang för att Svenska kyrkan skulle använda det pågående Luther jubileet till en besinning på Lutherarvet. Av ett antal reaktioner, ilskna, bedrövade eller tacksamma, har jag förstått att jag rörde vid en känslig sträng. I detta sammanhang skulle jag vilja utföra mina tankar något mer detaljerat.

Hur man än ser på saken måste var och en hålla med om att Martin Luther är ett geni. Han har för alltid satt ett spår i kyrkans, religionens och idéernas historia. Detta arv, som inte bara sammanfaller med det som Luther själv sagt, utan också innefattar det som människor sagt, tänkt och gjort i medveten eller omedveten anslutning till Martin Luthers övertygelser, är ett arv på gott och ont. Låt oss i detta sammanhang bortse från de kyrkohistoriska konsekvenserna av Luthers framträdande. Jag utgår från att alla är ense med mig om, att kyrkosplittringen på 1500-talet är ett ont, som borde ha undvikits. Jag bortser från skuldfrågan, i vilken mening skulden åvilar den dåtida kyrkoledningen och kyrkostrukturen, den senskolastiska teologins urvattning, de ekonomiska strukturerna, furstars och uppåtsträvande klassers politiska aspirationer, eller den allmänna sociala oron, och så vidare. Låt oss sätta allt detta inom parentes. Låt oss hålla oss till Luther och till dem som åberopar sig på honom, och formulera frågan, på vilket sätt man från katolskt håll har något att lära av Luther och på vilket sätt man, efter noggranna bedömningar för och emot, bestämt måste säga nej till vissa av hans grundläggande teser.

Detta vill jag göra genom att själv formulera fem teser om Martin Luthers bestående betydelse.

1. Martin Luthers uppfattning om Guds transcendens och omutlighet, om ordets verkan och om människan som ett mysterium för sig själv är en bestående tillgång.

2. Luthers personliga troskamp har i lutherdomen gjorts till allmängiltigt böjningsmönster för trosformulering, liturgi och förkunnelse.

3. Det som hos Luther kan förklaras mot bakgrund av hans betingelser, blir, använt som kyrkokonstituerande lära, delvis ödesdigert.

4. Detta gäller i synnerhet inom antropologien, där Luthers autentiskt kristna erfarenheter mot andra bakgrunder, bidrar till bristande självaktning och passivisering.

5. Den lutherska kristenheten borde ta ställning till om detta element, som saknar motsvarighet inom kristendomens huvudfåra, hör med till det arv som man vill bevara efter Martin Luther.

Om det är något Luther har lärt oss, så är det att det inte finns något surrogat för hjärtats omvändelse. Hans första tes om avlaten har giltighet för alla kristna: när Herren säger: ”Omvänd er”, då menar han att den kristnes liv skall vara en daglig bättring och omvändelse. Luther hade verkligen insett Guds absoluta helighet, han hade lärt sig vad det ville säga att ”darra för Guds ord” (Jes. 66:2), så till den grad att han kände ångest när han som nyvigd präst skulle uttala instiftelseorden i mässan. Vi kan tycka att detta är överdriven gudsfruktan, men jag anser att katolsk praxis idag löper risken av motsatsen, en banalisering av tanken på Guds majestät. Gud är oss förvisso så nära i alla våra böner och i alla våra mässor att vi inte längre verkar inse att vi har att göra med den som är en förtärande eld, som ingen skulle kunna se och överleva. Vi vill så till den grad betona gemenskapselementet i liturgin att vi tenderar att fira vår egen togetherness utan att beakta att den är en koinonia, som genom försoningens gåva är en delaktighet i Treenighetens enhet och inte något som utgår från oss själva, annars skulle vi kunna ersätta mässan med en middag.

Gud och människa

Luther skulle kunna lära oss att på nytt uppskatta botens sakrament, nu i en tid då man tenderar att psykologisera och analysera bort all personlig skuld och därigenom infantilisera sig själv. Inför Gud är verkligen intet kött rättfärdigt, och nåden är inget vi kan göra anspråk på. Guds ord avslöjar förfärande djup av egenkärlek i djupet av vårt innersta och vår fundamentala fattigdom inför den som allena är god.

Luther har, som knappast någon efter Augustinus, fäst sig vid ordets makt och ordets under; att den ene anden kan kommunicera med den andre genom ordet, att också Gud kommunicerar genom sitt Ord, genom vilket han har skapat allt. Evangeliet har inte anförtrotts åt döda stentavlor utan lagts i det levande och ljudande ordet (Operationes in psalmos 17,45), och biskopar och präster är inte biskopar och präster om de inte förkunnar och tjänar de andra med det muntliga ordet. I denna överdrift, som måste bedömas mot bakgrund av situationen på Luthers tid (då man kunde prästvigas enbart för att läsa mässor, vilket i sin tur hade påtagliga ekonomiska implikationer) finns en djup kristen insikt, att kristendomens innehåll trots allt inte är fixerat till sola scriptura utan att primärt förmedlas viva voce. Ur denna insikt kan man i sin tur härleda den vördnad för Skriftordet som kyrkans liturgi alltid uttryckt rituellt och som andra Vatikankonciliet påmint om med eftertryck, men som långt ifrån tycks vara något levande i alla katolska miljöer. Och i detta avseende är Luther djupt katolsk på ett sätt som många katoliker inte anar, eftersom de står i en tradition som konstruerat en motsats mellan ord och sakrament. Betonar man sakramentens giltighet och objektiva värde måste man samtidigt nedvärdera skriftläsning och predikan … Men enligt gammal- och nytestamentlig syn är ordet i själva verket ett sakrament, en kanal för gudomlig nåd, eftersom ursakramentet är identiskt med urordet, Guds Ord genom vilket världen blev till och som i tidens fullbordan trätt fram ur tystnaden och talat människornas språk.

Luther lär oss också att inte tro att vi alltför snabbt kan fånga människans och Guds mysterium i rationella kategorier. Han hade mer än någon annan teolog penetrerat, ja förödmjukats, av de fördolda djupen i sitt eget samvete, det som psalmisten kallar occulta mea, mina hemliga och mörka djup. Han reagerade mot en alltför grund rationalism, och därför kommer han ett steg längre, ja påtagligt närmare den moderna människouppfattningen, än sina senskolastiska läromästare, som alltför lätt fann ord och begrepp för det som är och förblir mysterier, Gud och människan.

Men när allt detta är sagt måste man dock fråga sig om inte dessa vinster, eller rättare sagt återerövringar, av grundläggande kristna insikter överskuggas av det faktum, att med Luther en rad omistliga element i kyrkan och kristendomen gick förlorade.

Bristfenomen och reaktioner

Detta hör samman med att Luthers teologi i eminent mening var vad man med ett modeord brukar kalla kontextuell. Hans ståndpunkter i en rad frågor låter sig bara alltför lätt förklaras som reaktioner på bristfenomen i den senmedeltida kyrkan: religionens kvantifiering, schackrandet med heliga ting, materialiseringen, ritualiseringen av det religiösa beteendet. Jag menar att Luther, för att använda ett berömt Lutherord, i sin reaktion mot detta kom att kasta ut barnet med badvattnet. Jag menar att hans vakthållande kring Guds transcendens och omutlighet och om hjärtats omvändelse kom att bortse från viktiga sidor i den mänskliga konstitutionen, att han inte begrep att det han kallar adiafora, saker som man kan ha eller mista, visserligen kan utformas på det ena eller andra sättet, men inte kan mistas utan att något substantiellt går förlorat. Jag menar att han så till den grad betonade Guds handlande i frälsningen att människans mottagande av frälsningen helt kom att sakna intresse. Jag menar att Luther så till den grad reagerade mot helgonkulten att han berövade de kristna känslan av sin familjegemenskap över tidens och gravens gränser och att de därigenom kastades ut i en tom och kall rymd, ensamma inför sin skapare och domare. Jag menar att Luther, när det ena kommer till det andra, i det stora hela fick en ödesdiger roll för människosynen genom att så till den grad fästa blicken vid människans hjälplöshet efter Adams fall att han tappade upprättelsen genom den andre Adam, Kristus, ur sikte.

Det är, som jag tror, okontroversiellt att föra tillbaka hans teologi på hans eget livsöde som olycklig, ja neurotisk munk, som efter misslyckade ansträngningar att med asketisk atletism vinna Guds nådiga öra gör en radikal och äktkristen erfarenhet av att Guds nåd är oförtjänt och inte står i någon proportion till mänsklig ansträngning. Detta blev för Luther detsamma som själva Evangeliet rätt och slätt, det glada och befriande budskapet. Man behöver inte fasta, späka sig, bära tagelskjorta eller leva i celibat, man behöver inte kompensera försummade tideböner genom ett dagslångt reciterande av breviariet i den egna cellen för att vinna den dyra samvetsfriden, man kan besvärja sina skrupler genom att säga till sig själv: all min förtjänst är utelyckt, jag är frälst av nåd genom tron på Jesu Kristi förtjänst. Jag är helt enkelt mottagande, inte presterande. En kristen är inte en som har förtjänat nåden, han är en be-nådad, med nåden be-gåvad människa.

Teologiska expertkommissioner i våra dagar brukar inte ha någon svårighet med att, efter ha varit inlåsta i konklav ett antal sessioner, skriva sig samman i ordrika dokument där poängen är, vilket säkert också är helt riktigt, att dessa Luthers erfarenheter hör med till det autentiskt kristna och därmed hör till alla kristna. Luther stod ju i mångt och mycket i ett obrutet katolskt traditionssammanhang. Att rättfärdiggörelsen är Guds initiativ och merit är inte något kontroversiellt påstående och har aldrig varit det. De fundamentala dogmerna är gemensamma. Svårigheterna ligger inte främst i att få teologiska kommissioner att komma överens, svårigheterna ligger på ett annat plan, i mera svåråtkomliga mentalitetsskillnader inom de olika delarna av kristenheten, skillnader som är resultat av århundradens förkunnelse. Svårigheterna i det ekumeniska arbetet på denna specifika punkt som har att göra med Luther och hans erfarenhet inträder när denna erfarenhet, detta böjningsmönster, detta paradigm, från att ha varit en enskild människas aha-upplevelse, som plötsligt öppnat perspektivet för en ny och befriande utsikt, förvandlas till teologiskt system, blir kyrkokonstituerande, när en erfarenhet, som i långa stycken kan analyseras psykologiskt, görs till allmänt förpliktande teologi, med anspråk på allmängiltighet i alla tider.

Att finna en nådig Gud

Rättfärdiggörelsen hade i katolsk teologi varit en bland många traktater med den förvandlades av Luther och än mer de lutherska systematikerna till den stora för att inte säga enda Frågan. Soteriologin, läran om frälsningen, blir det enda som sysselsätter andarna, budskapet blir radikalt existentialiserat bort från frågan om Guds och människans väsen och egenskaper, bort från skapelsen i sig och hän mot frågan vad Gud, vad Jesus Kristus är och gör för mig, fallna människa: hur blidkar jag Gud? Teologin reduceras till en räcka motsatspar: Gud-världen, synd-nåd, tro-gärningar, förtröstan-förtvivlan, lag-evangelium. Det som för Luther varit befriande evangelium, att människan själv inte kan förtjäna nåden, förvandlas till ett system med innebörden att människan, att jag till mitt väsen är totalt fördärvad, att inget gott finns i mig, att mina kunskaper leder vilse, att mina aspirationer är förvända och förfelade, att mina ansträngningar driver mig till förtvivlan, att det jag själv kan göra är att synda och förtjäna förkastelsen, att mitt görande och låtande och mitt livsöde i Guds ögon är värdelöst och ointressant, men att jag utan eget görande eller hörande genom ett gudomligt dekret inför Guds nådatron för Jesu Kristi skull blir förklarad rättfärdig, blir tillräknad en rättfärdighet som inte är min, utanför mig själv, långt borta i ett transcendent fjärran (Disputatio de homine 1536: iustitia aliena). Högmodet, syndernas drottning redan hos Gregorius den store på 600-talet, blir genom dessa glasögon detsamma som att man tror att man är något värd, att det positivt skulle kunna betyda något vad man gör, inte bara som syndens substrat, utan med värde i sig. Guds ära kräver människans förödmjukelse (operationes in psalmos 1517). Denna tanke går ihop som hand i handske med den nordiska jantelagen. Nu, många hundra år efter Luther, när hans kristna tro inte längre delas av de flesta svenskar, finns kvar som en olycklig och diffus rest ett dåligt samvete, ett bristande självförtroende, en grundad övertygelse om att vad jag själv gör och tänker ju inte kan ha något värde eller intresse.

En gång för inte så länge sedan undervisade jag i något som kallas terminologiskt latin vid en teologisk fakultet strax norr om Märsta i Uppland. Det lackade mot jul och som slutprov hade jag valt några meningar ur en julpredikan av Leo den store (död 460), som börjar med denna majestätiska uppfordran: Agnosce, christiane, dignitatem tuam (kristen, kom ihåg din värdighet). Jag fann till min häpnad att ett antal goda och fromma studenter, trots att de gratis fått glosan dignitas, dignitatis ”värdighet” ändå inte vågade tro sina ögons vittnesbörd utan skrev ”ovärdighet”. Medvetandet om att den kristna existensen står i ett intimt samband med ovärdigheten sitter djupt.

En totalt sekulariserad journalist recenserade häromåret i DN en predikan i en svensk kyrka. Predikans budskap var att varna för högmodet. Recensenten undrade stilla om högmod i våra dagar utgör det verkliga problemet för folk och inte snarare klenmodet, det bristande självförtroendet, den obefintliga självtilliten.

Det finns i kristen förkunnelse och fromhet två temata, två linjer, som båda utgår från det bibliska budskapet, i synnerhet Romarbrevet: människoexistensens elände (miseria humanae condicionis) med tanke på tillståndet efter Adams fall, och människans värdighet (dignitas hominis) som återupprättad genom den andre Adam, Kristus. Det kristna livet är insatt i denna dialektik. I den andliga historien har man placerat accenterna olika: det finns en mer optimistisk linje (de grekiska fäderna, Leo den store, Thomas av Aquino och thomisterna) och en mer pessimistisk (Augustinus, den monastiska spiritualiteten, Cassianus, Benedikt, Innocentius III och augustinisterna). Det måste finnas en balans dem emellan, men tyngden bör läggas på återlösningen: Gud älskar oss, inte sådana vi är efter vår förtjänst, men sådana vi blir genom hans gåva (andra konciliet i Orange 529).

Vad jag vill säga är detta: den lutherska fromheten har så till den grad betonat Guds transcendens och människans status av stoft och aska, hennes fattighet och syndighet, att dopets nya skapelse helt har ställts i skymundan. Man har så till den grad varit rädd för allt som skulle kunna bli förevändning för egen rättfärdigheten att man helt har förtigit det som kan vara den kristnes stolthet, att han är en bland de heliga, benådad, upprättad, med en okränkbar värdighet, med en återställd gudsbild, änglarnas med-medborgare, Kristi medarvinge. Man kan inte hålla en enda predikan utan att ordet synd dyker upp bland de första meningarna, ja till och med i ett vigseltal, som jag hörde i somras, kom synden redan i första meningen (möjligen apropå något i brudparets förhistoria). På frågan, hur man skall sammanfatta kristendomen i en mening, svarade en luthersk teolog nyligen att ”det finns förlåtelse för synden”. Det verkar som om man bara hade en enda skiva som man spelar om och om igen. Synden är inte bara den mörka bakgrunden, utan själva huvudinnehållet i förkunnelsen. Evert Taube har fångat in detta i sin sång: ”Jag gick i aftonsång/för att höra Guds ord./När jag står på kyrkans gång/hör jag kyrkherrens ord:/”Satan följer dina spår,/höst och vinter och vår,/och han jagar dig om sommaren i blommande snår.” Vad Taube här har fångat är andan i en fromhetstyp som jag menar är typiskt luthersk och som sådan enastående i kristenheten, nämligen den monomana misstänksamheten mot den mänskliga naturen, vilket i sin tur leder till ett envist patologiskt sysslande med den egna oförmågan till allt gott verk, som om återlösningen inget skulle ha åstadkommit, som om den nya skapelsen aldrig hade skett. Den totala oförmågan, uttryckt i en depressiv monolog inför den fruktansvärde Guden och, betecknade nog utan någon kontakt med andra kristna, med kyrkan, den andliga familjen, är en topos, ett stående drag i luthersk psalmdiktning: ”Jag arma mänska, ho skall skilja/min själ från denna dödsens kropp” (1819:174:1) ”Ack, hvar skall jag tillflykt finna?/ Ack, hur kväljer synden mig!/Djupt mitt hjärta ängslar sig,/Ymnigt mina tårar rinna:/Sorg och ånger i mitt bröst/Lämna mig förutan tröst.” (1819:177:1). ”Är jag allen’ en främling här på jorden?/Är jag till rof åt sorgen lämnad vorden?/ Hvar finnes tröst? Hvar får mitt hjärta ro?/Hoar skall jag fri för kval och jämmer bo? Hvar morgon, då ny dag oss solen gifver/Min sorg ock ny, min nöd förökad blifver./Hvar afton, när de andre gå till ro,/Då vakar jag med tårar i mitt bo. Min själ förskräcks, mitt hjärta är bedröfvadt/ För all den synd och ondska, jag föröfvat./Min skuld jag ser, min dom mig förestår,/Ehvar jag är, ehvart jag flyr och går.” (1819:178:1-3). ”O, du usla sorgekälla, O, du usla syndakropp” (1819:179:1). ”Jag usle mask och vandringsman/ På tunga lefnadsvägen . . . Mitt lif en skugga är, en dröm, Bortlöper hastigt som en ström, som regn i jorden rinner.” (1819:49:9-10).

Under sekler har i det svenska folket hamrats in att all jordisk ävlan är värdelös, att den egna självtilliten är en farlig frestelse, att självkänslan är av djävulen. Också den ädlaste strävan är i själva verket inget annat än ett hyende under lasten: ”Det finns en sak som inte går att ändra, och det är hjärtat. Det förblir ett illfundigt och fördärvat ting . . . Det finner ständigt nya anledningar att förhäva sig … Det är och blir fientligt mot Gud … Hjärtat förvandlas icke. Kvar sitter det, som Bibeln kallar köttet och våra fäder benämnde syndafördärvet. Den gamla människan är och förblir sig lik.” (Bo Giertz, Herdabrev till Göteborgs stift, s. 88 ff.) Visserligen följer enligt genrens krav efter denna jämmerkatalog alltid ett dekret att människan i detta sitt oföränderliga och hjälplösa elände genom ett gudomligt domslut för Kristi skulle förklaras benådad, men detta sker helt utanför henne, utan att något genomgripande, förändrande äger rum i henne och i hennes eländiga liv, något som skulle kunna glädja Guds änglar och henne själv, något som kunde bli anledning till tacksamhet och rätt självkänsla. Nej, mot allt som kunde hända inne i mig måste jag vara misstänksam, och ju mer jag är misstänksam, desto bättre har jag förstått evangeliet, men desto större fara löper jag samtidigt att bli stolt. Ärkebiskop Eidem är glad för att han blivit ärkebiskop, ärkebiskop Eidem är ledsen för att han är glad för att han blivit ärkebiskop, ärkebiskop Eidem är glad för att han är ledsen att han är glad för att han blivit ärkebiskop …

Naturligt, normalt, mänskligt

Detta sakernas tillstånd är som sagt förklarligt mot bakgrund av Luthers levnadsöde, men det utövar ett i huvudsak olyckligt inflytande som kyrkogrundande lära. Det inskärper i förkunnelsens åhörare att de är fördärvade och enbart mottagande, också som döpta och pånyttfödda. På något sätt synes man ha blandat ihop Romarbrevets beskrivning av människans tillstånd efter fallet före respektive efter dopet, som om Pauli veklagan skulle gälla lika mycket de döpta som de odöpta. Man varierar ständigt på nytt Luthers tanke: den kristne är passiv inför Gud, ty där tar han enbart emot, och inför människor, ty där lider han. Han tar emot det goda av Gud och det onda av människor (Tischreden 654). Våra naturliga böjelser är antingen mot Gud eller utanför Gud och därför onda, men Gud tolererar dem, och på så sätt är de honom välbehagliga (Tischreden 3529). Men det vore ett sant evangelium att få höra att det man gör har ett värde inför Gud inte bara negativt som syndens substrat. För mig var det en befrielse att få höra de ord som för Luther måste vara ytterst anstötliga: Vår herres Jesu Kristi lidande, jungfru Marias och alla helgons förtjänster, allt gott du gjort och allt ont du lidit, lände dig till syndernas förlåtelse, tillväxt i nåden och det eviga livets lön. Mitt liv med dess elände och storhet betyder något! Jag är inte bara passiv, jag far inte bara veta att jag inget förmår, man frågar efter hur jag tar emot erbjudandet, nåden är något som inkarneras i min person och inte bara något som innebär en yttre benådning inför en fjärran domstol. Jag kan till och med vara glad för att jag fått göra något gott i min dar. Den förlorade sonen kunde inte vara mer förvånad och omtumlad. Inte bara Guds handlande räknas, också hur vi människor ställer oss. Jag är inte bara ensam inför Gud, jag är medlem i en familj som ber för mig och stöder mig, jag står i kontakt med de levande och de döda både som mottagare och som givare. Gud har verkligen blivit människa för att ta oss människor på allvar, inte bara för att tala om för oss att vi ingenting är och ingenting har annat än ondska, att det är fel och en himmelskriande synd redan att jag andas och lever och rör mig, att jag måste ha dåligt samvete för mina naturliga mänskliga böjelser.

Jag menade alltså med min artikel att den Svenska kyrkan kunde göra väl i att inför Lutherjubiléet besinna sig på frågan om det trångt soteriologiska perspektivet i den lutherska teologin verkligen måste fortfara att vara dess grundparadigm för alla tider. Vore det inte på tiden att anknyta till den ”stora” kristna teologin, som tar skapelsen på allvar, som inte ser huvudsakligen det negativa i det naturliga, normala och mänskliga, som har den nya skapelsen i centrum för sin uppmärksamhet, som visserligen vet att tillvaron är brusten men att den framför allt är helad, vilket är oändligt mycket viktigare. Vad det svenska folket, som till sin majoritet är döpt, nu skulle behöva höra är något annat än den vanliga visan om synd och nåd och att vi far förtrösta och ta till oss och stava på ordets förlåtelse, vad det nu skulle behöva höra är den gamle Leo (inte den tionde utan den förste) och hans fanfar: Kristen, kom ihåg din värdighet, kom ihåg vems kropp det är som du har blivit inlemmad i.

Ja, jag är inte värdig att lyfta blicken (Luk. 18:13), jag vet att jag är stoft och aska (1 Mos. 18:27), att inget kött är rättfärdigt (Rom. 3:20), men jag gläder mig storligen i Herren, och min själ fröjdar sig i min Gud, ty han har iklätt mig frälsningens klädnad och höljt mig i rättfärdighetens mantel, som när en brudgum sätter högtidsbindeln på sitt huvud, eller som när en brud pryder sig med sina smycken (Jes. 61:10). Jag tror att om Luther i dag hade möjlighet att kommentera utvecklingen han själv satte i gång, så skulle han riva sina kläder och besvära de kristna att ägna sig åt något annat än att göra hans personliga levnadsöde till allmängiltigt rättesnöre för kyrkan och förkunnelsen i alla tider, att söka sig mot en mera allmännelig, som det heter på svenska, helhet, där frågan hur jag blidkar Gud bara är en bland många andra och inte den första. Först då skulle man idag göra Martin Luthers storhet rättvisa.