De rikas fattigdom

Breda bälten av andliga öknar breder nu ut sig i världen. Där finns ungdomar som är övergivna av människor och präglas av ett allt genomträngande tvivel, som bryter fram genom sprickor som går på djupet i dem.

Till och med om de längtar efter ett andligt liv blir många ungdomar överväldigade av tvivlet. Det är inte istånd att skänka Gud sitt förtroende, att tro, därför att de inte kunde känna något förtroende för dem som vårdar dem under uppväxten. Alla avbrutna relationer har gett dem djupa sår i barndomen och i ungdomen. Härav all skepsis och modlöshet: varför skall man leva över huvud taget? Har livet någon mening alls?

I Calcutta finns det offentliga hem för döende … men i Västerlandet befinner sig i realiteten många ungdomar i osynliga dödens väntrum. En ung människa i New York säger apropå liknelsen om den förlorade sonen: I min familj är det inte sonen som har gett sig iväg – det är pappa som har lämnat oss. Det finns mänga föräldrar som visserligen försörjer sina barn materiellt, men annars inte har något som helst gemensamt liv med dem. Många unga söker med nostalgisk frenesi efter det som de gått miste om. De försöker att i små grupper tillsammans göra erfarenheter: de låter gjuta sig i vilka former som helst, också de mest esoteriska – huvudsaken är att de känner gemenskap. De vill vara ihop med andra ungdomar, också sådana som har föräldrar.

Sådana föräldrar får då se att deras barn glider bort från dem, fastän de har gett sitt bästa till dem. Brottet mellan generationerna är ett tecken också på andra saker: det finns många gamla som måste sluta sina liv som mycket ensamma. Trots att de har allt vad de behöver, materiellt sett, verkar det som om de inte hade något annat att göra än att vänta på döden. Ändå har gamla människor större möjligheter än andra att utan själviska biavsikter hjälpa andra.

I en tid av brutna relationer och våldsamma uppbrott vågar vi rikta ett upprop till människor i alla åldrar: Om ni vill vara levande människor och inte halvdöda, sök Jesus, den levande. Sök honom även om ni tror att ni förlorat honom. Han älskar er. Finner ni honom, finner ni allt, kärlek, frid, förtroende. Då lönar det sig att leva.

Alla kan vi bli fridsstiftare och bärare av försoningen där vi står. Vår våning, om den är aldrig så liten, skall vara som Marias hus i Nasaret: en plats där man är till för andra, där man hjälper dem att komma ur vår tids förtroendekris.

På sin ålderdom upprepade den gamle evangelisten Johannes åter och åter: Gud är kärlek. Där Gud är, där är kärleken. Om ni älskar varandra, säger Jesus, skall alla märka att ni är mina lärjungar. Låt oss bära Jesu kärlek ut till dem som lämnats ensamma, som sörjer, som är sjuka eller som förolyckats i livet. Så kan också många andra gå över från modlöshet och tvivel till förtroende för Guds levande Ande. Så skulle många unga och mindre unga människor bli ett ferment till fred och försoning, en fred och en försoning som nu inte bara är livsviktig för de troende utan för hela den mänskliga familjen.