Egocentriska betraktelser

Sofia Karlsson är inte huvudpersonen i boken Kärleken till Sofia Karlsson. Möjligen är det berättaren: Anders Rafael. Troligen är det läsaren.

Låt oss börja med Anders Rafael. Han tar flyget till Léon och vandrar till Santiago de Compostella. Det är 33 mil. Sedan tar han bussen till Finisterre, världens ände. Det är inte första gången han går längs den gamla pilgrimsleden, en etapp i taget. Alltid i samband med en brutet förhållande. Förr är det alltid han som har brutit upp. Nu har han själv blivit övergiven.

Som läsare får man vara med på hans långa resa ut till havet där han hoppas återse sin älskade. Men själva vandringen är knappast märkbar i berättelsen. Vägen är inte där. De korta glimtarna av omgivningen kunde vara hämtade från vilket håll i världen som helst. Människor finns längs leden, men verklighetens möten lämnar inga spår. De är färdigkonstruerade innan de sker. Anders Rafael är den svikne och följdriktigt upplever han i sin självömkan en lokalbefolkning som betraktar ”en ensam medelålders man” med misstro, trots att detta är en vanlig syn längs pilgrimsleden. Det är vandrarens föreställning om sig själv som utgör berättelsens miljö.

Så tycks han också ha färdats genom livet: utan att ta intryck, utan att bli påverkad. Medan han går minns han de många kvinnor han upplevt. Han har mött dem, attraherats av dem och legat med dem. Men han har sällan sett dem. Det är bara sina egna skapelser han betraktat. Och när mötena i-bland spetsades till så att han tvingades se dem tyckte han inte om det han såg. Det gäller de älskarinnor och fruar han lämnat, men det gäller även Sofia Karlsson, objektet för hans kärlek, den som övergav. Samma mönster finns i hans avståndstagande från de två mödrar han känner sig sviken av. Det är om dessa många kvinnor som vandringens inre monologer kretsar. Men inte heller monologerna lämnar något spår, ingen insikt, ingen uppgörelse med livet. Han noterar visserligen att han är en jävla egoist, ett barn etc. men det blir bara noteringar som inte leder till självförståelse. ”Äktenskapet med alla sina plikter gjorde mig, den från början svärmis-ke och romantiske ynglingen med häftiga andetag och avgrundsögon, till en helt vanlig man … Jag förlorade pojken i mig. Förlorade blicken. Jag som ville flärd och elegans … Jag som ville vara utan plikter och ansvar. Helvete.”

Kärleken

Anders Rafaels kärlek är Sofia Karlsson, drottning av Midsommarkransen. Eller snarare: hon är objekt för hans kärlek. Någon reell gemenskap träder inte fram. Hans tankar om kärleken är inget annat än självbetraktelser. Det centrala är inte att Sofia är älskad utan att Anders Rafael älskar. Hans berättelse om kärlek är en dröm om den totala enheten. I hans saga ser hon världen genom hans ögon. Hennes skiljaktiga meningar citeras i hans monologer men maskeras och omberättas så att hans tolkning ändå gäller. Som läsare vistas man under skinnet på en man som är helt oförmögen att förstå ett annat perspektiv än sitt eget. När hon överger honom för en annan är det ”inte bara det att hon är kär i honom. Det handlar mest om henne själv. Först känner hon sin makt, därefter föraktar hon mig för min sjukdom och svaghet, för att jag befinner mig i underläge” (våra kursiveringar). Vilket välformulerat skifte av huvudperson!

Sofia står i centrum men bara som spelplats för hans självförverkligande. Eftersom han inte klarar att leva ett eget liv försöker han tvinga sig in som huvudroll i hennes. Till och med sin egen död vill han använda för att förmå henne att älska honom.

Läsaren i tre etapper

Det är nyttigt att skriva recensioner. Man tvingas tänka flera gånger och pröva sina perspektiv.

Först tyckte vi inte om romanen. Den var en banal historia om en obehaglig människa, en knöl utan hänsyn. Ta till exempel Anders Rafaels möte med sin biologiska mor. Det blir en besvikelse för ”Jag hade drömt om henne, en vacker och god moderkvinna hade jag drömt om, med osäkra och vackra ögon … Nu såg jag bara en förgrämd kvinna på väg in i ålderdomen” och därför ”När jag träffat henne och fått hennes historia övergav jag henne”.

Romanen var rätt och slätt som en skildring av en osympatisk egoist och gnällspik. Lättläst men knappast läsvärd.

Gradvis var det läsarens jag som blev en osympatisk typ. Min egen brist på empati blev allt mer framträdande. Egoist är han, Anders Rafael, dömande och självrättfärdig. Men med vilken rätt retar jag mig på en ömklig buse utan förmåga till närhet. En knöl som saknar förmåga att se något annat perspektiv än sitt eget och därför förlorat allt. En åldrande konvalescent som övergivits för en yngre förmåga. Även om han har sig själv att skylla så är han ändå en stackars krake som har förlorat sin livskamrat.

Men även denna position måste överges. Den distans som krävs för en empatisk reaktion är svår att etablera. Texten tränger på. Anders Rafael tränger sig på. Hans självömkan blir för klistrig. Det är svårt att inte ta avstånd och därmed bekräfta hans självbild. Som läsare blir jag på så sätt en del av texten. Till slut tvingas man inse att Anders Rafael verkligen är sviken och förkastad och att det är jag själv som verkställt det hela. Det som ger handlingen liv är den mur jag själv bygger upp mot hans egocentriska konstruktion av världen. Det är min läsning som är romanens tema.

Vi ska inte tala om hur boken slutar. Det är inte comme il faut i recensionssammanhang. Och i den här berättelsen är det till sist läsarens val att låta skeendet gå fram till sin logiska konsekvens eller att vända det med den formulering som Anders Rafael själv flera gånger föreslår: ”Nej, så blev det inte”.