Dei Verbum 40 år

I november 1965 antogs konstitutionen om den gudomliga uppenbarelsen, efter de latinska begynnelseorden vanligen kallad Dei Verbum, av Andra Vatikankonciliet med en överväldigande majoritet (endast sex nejröster mot c:a 2 500 ja). Den bildade epok i konciliets historia och med anledning av det fyrtioåriga jubileet finns det anledning att något stanna upp inför den.

Få dokument från konciliet har haft så stor betydelse som detta. Kanske inte i en synbar, yttre mening – där har givetvis texterna om liturgin och ekumeniken haft en större genomslagskraft – men väl teologiskt. Hur det gick till när konstitutionen arbetades fram är noga dokumenterat (inte minst av den nuvarande påven, på den tiden en ung professor i Tübingen) och här skall endast de viktigaste milstolparna anges.

Att detta koncilium skulle behandla uppenbarelsen som ett teologiskt problem hade föranletts av framför allt tre omständigheter. Frågan om förhållandet mellan Skriften och traditionen hade aldrig blivit slutligt löst i den katolska kyrkan. Väl tycktes Tridentinum på 1500-talet ha avgjort saken på så sätt, att Skriften och traditionen fattades som två parallella källor och att därmed reformationens hävdande av principen Sola Scriptura (Skriften allena) i alla dess former var uteslutet. Nyare forskning kring Tridentinum – inte minst av Ratzingers fakultetskollega Geiselmann – hade emellertid visat att Tridentinum kanske inte måste uppfattas på det sättet. John Henry Newmans intensiva arbete med traditions- och utvecklingsbegreppen hade också haft stor betydelse.

Väl så viktigt var att den historisk-kritiska bibelforskningen hade ställt kyrkan inför ett ny utmaning. Hade bibelkritiken alls ett utrymme inom katolsk bibeltolkning? Tridentinum hade av naturliga skäl inte uttalat sig om det och den motsvarande konstitutionen från Vaticanum I (Dei Filius, 1870) knappast heller. Uttalanden av läroämbetet från början av 1900-talet tycktes helt avvisa den historisk-kritiska bibelforskningen, men senare påvliga uttalanden öppnade försiktigt dörren på glänt. Det gällde inte minst den viktiga encyklikan Divino afflante Spiritu 1943 från Pius XII, som bland annat betonade att exegeten alltid måste fråga efter den heliga textens olika litterära former. Men mycket var fortfarande oklart och de katolska exegeterna var handikappade i förhållande till sina kolleger från andra kyrkor.

Slutligen hade bibeln kommit att inta en så stark ställning i den katolska liturgin, inte minst genom den folkliturgiska rörelsen, att det var nödvändigt att klargöra viktiga frågor kring uppenbarelsen. Skulle liturgin kunna förnyas på det sätt som konciliet önskade (liturgikonstitutionen hade antagits i december 1963), måste den teologiska grundvalen kring uppenbarelsen klarläggas.

Detta var bakgrunden till att en av kardinal Ottaviani ledd kommission sommaren 1962 framlade ett schema i fem kapitel, som nästan gick längre än de båda närmast föregående koncilierna i att på ett onyanserat sätt fastslå Skriftens ofelbarhet och avvisa varje form av nytänkande när det gällde förhållandet mellan Skrift och tradition. Ratzinger betecknade texten som ”en kanonisering av romersk skolteologi”. Texten uppvisade en närmast total okunnighet i fråga om den moderna bibelforskningens framsteg, och de enda variationer inom teologin som tycktes vara möjliga var den traditionella skillnaden mellan thomister, skotister, med flera. Det kan inte vara ägnat att undra över att schemat förkastades av den 19:e generalkongregationen i oktober 1962.

Påven tillsatte nu en utvidgad kommission med kardinal Bea (men Ottaviani kvarstod) och som periti tillkom 1964 Rahner och Ratzinger. Det var denna grupp som kom att utarbeta det dokument som efter många omarbetningar till sist kom att godtas. Meningarna var under lång tid mycket delade och många såg betänkliga eftergifter både åt protestantismens skriftprincip och den kritiska bibelforskningen. En avgörande vändpunkt lär ha varit när den för sin konservatism kände ärkebiskopen Florit av Florens (själv exeget) höll ett tal i plenum i september 1964 och entydigt tog ställning för dokumentet. Detta vann över många tveksamma.

Med ett fyrtioårigt perspektiv kan det tyckas att det inte är mycket som är revolutionerande i Dei Verbum. Men för den som något har sysslat med frågan Skrift–tradition och kanske ännu mer med den katolska kyrkans hållning till den moderna bibelvetenskapen, är det tydligt att det är en utomordentligt viktig text. Här ses för första gången uppenbarelsen genom-gående i ett historiskt perspektiv. Bibeln ses inte längre som en samling av lärosatser som skall kunna skrivas om till dogmatik. Skolastikens bibelanvändning är definitivt övervunnen och en återgång sker till kyrkofädernas bibelutläggning. Den historisk-kritiska exegetiken ses inte längre som en stor fara, som främst måste stävjas, utan som en möjlig tillgång för kyrkan.

Mot denna karakteristik är det intressant att se hur mycket som ändå förenar konstitutionen med tidigare uttalanden. Det är verkligen inte fråga om något brott på linjen bakåt till Vaticanum I och Tridentinum. Dei Verbum inskärper också Skriftens ofelbarhet i det som nedtecknats ”för vår frälsnings skull” och betonar att Skriften kan utläggas endast under översyn av läroämbetet. Det betonas dock samtidigt att detta läroämbete inte står över Guds ord utan tjänar det. Studiet av den heliga skrift sägs vara teologins själ, men dess skatter måste också göras tillgängliga för alla troende. Ty, som Hieronymus har uttryckt det, den som inte känner Skriften känner inte Kristus.

När det gäller en gammal stridsfråga, inspirationen, är det slående hur ofta det sägs att Skriften är inspirerad av den helige Ande. Inspirationens faktum uppehålls med all emfas – inte mindre än elva gånger i denna ganska korta text talas det om inspirationen. Men det är ett personligt och dynamiskt inspirationsbegrepp. Anden tog de heliga författarnas hela personlighet med alla deras individuella kännetecken i anspråk. Inspirationen innebär inte ett mekaniskt reproducerande av vad en gudomlig röst säger.

Härmed hänger också samman att Dei Verbum gång på gång framhåller att det finns ett djupare inträngande i uppenbarelsen. Allt står inte färdigt med en gång, Skriftens innehåll kan inte omedelbart tillgodogöras ens genom upprepande av läromässigt korrekta definitioner. Här används också – men bara ett par gånger – ett av konciliets älsklingsord, mysterium. ”Det är kyrkan som under seklernas gång oavlåtligen sträcker sig mot fullheten av den gudomliga sanningen, ända tills Guds löften fullbordas i henne” (Kap. 2,8). ”Det åligger exegeterna att efter dessa regler arbeta på en djupare förståelse och återgivning av den i den heliga skrift liggande innebörden” (Kap. 3,12).

Här märks tydligt konciliets förankring i den utforskning av fornkyrkans bibelutläggning som inte minst franska teologer stod för under 1950- och 1960-talen. Tydligast blir det när texten talar om att Gud ”sänker sig ned” och anpassar kommunikationen efter människans möjlighet att ta emot. Här är det grekiska ordet synkatabasis (centralt för bland andra Johannes Chrysostomos) som bildar bakgrunden.

Relationen mellan det uppenbarade Ordet och den i kyrkan levande traditionen bestäms på ett ytterst omsorgsfullt sätt. Den centrala texten står i Kap. 2,9: ”Det betyder att kyrkan får sin vishet om allt i uppenbarelsen inte enbart genom den heliga skrift. Båda, skriften såväl som traditionen, bör därför med samma hängivenhet och vördnad tas emot och hållas i ära.” I följande paragraf heter det: ”Det visar sig alltså att den heliga traditionen, den heliga skrift och kyrkans läroämbete enligt Guds allvisa råd är till den grad sammanvuxna och samordnade att ingetdera kan fortbestå utan de andra. Tillsammans bidrar de, vart på sitt sätt och under en och samma Andes medverkan, framgångsrikt till själarnas frälsning.” Teologisk precision och pastoralt engagemang ingår en lycklig förening.

Det är sällan som ett konciliedokument kan läsas med en så rik behållning som Dei Verbum. Den begränsade längden, framställningens koncentration och pregnans, tankarnas klarhet och djup – allt gör att detta dokument också i en yttre mening är en i hög grad njutbar text. Men viktigast är det teologiska värdet som bildar en bakgrund och förutsättning för allt som i övrigt skedde i Vaticanum II. Det är en vital fyrtioåring som nu firar jubileum.

Den svenska översättningen (med inledning) finns i Katolsk dokumentation 1–2. Där anges också litteratur, bland vilken särskilt kan rekommenderas Joseph Ratzingers utförliga kommentar i Lexikon für Theologie und Kirche, 2:a uppl., Ergänzungsbd. II.