Bellmans maskerader

I sitt nya arbete Ljuva karneval! Om Carl Michael Bellmans diktning sammanfattar Lars Lönnroth en mansålders forskning – egen och andras – om vår förnämste skald under 1700-talet. En genomgående aspekt är Bellmans verk som karneval eller maskerad, dikten som ett spel mellan figurer som inte är vad de ger sig ut för att vara. Greppet var inte ovanligt i tidens konst och litteratur, som beundrade antiken och som gärna iklädde sig en pastoral fiktion med herdar och herdinnor, allt inramat i en lantlig idyll fjärran från stadslivets larm och lastbarhet. Gustaf III älskade teater, maskspel och andra upptåg ända fram till den maskeradkväll på operan då Anckarström satte punkt för hans regim. Lönnroth är inte obenägen att uppfatta maskeraden som en sinnebild för hela tjusarkungens epok.

Som bokens undertitel anger har Lönnroth lagt betoningen på diktaren och hans dikt, i synnerhet på den oförliknelige estradören Bellman och hans sätt att framföra sina visor.

Bellman som underhållare? Vad kan vi veta i detta till synes oåtkomliga ämne? En hel del, visar det sig. Vi har nedskrivna uppgifter om Bellmans estradkonst från en handfull ögonvittnen. Lönnroths närstudium av texterna sådana de föreligger i den nu fullbordade Standardupplagan avslöjar andra. Det mesta Bellman skrev är tänkt för scenisk framställning. ”Själva framförandet ger så att säga nyckeln till förståelsen av den konstnärliga helheten”, säger Lönnroth. Det är i själva verket den synpunkten på mästarens visor som burit upp huvudparten av Lönnroths Bellmansforskning från 1960-talet och framåt och som vidgat vår uppfattning av Bellmans egenart som diktare. Överallt i visorna observerar Lönnroth hur Bellman lämnat besked till exekutören hur han tänkt sig själva utförandet. Bäst kända är de i epistlarna lämnade anvisningarna om vilka musikinstrument som bör interfoliera eller ersätta delar av textraderna och som sångaren förväntas imitera. Men det finns flera andra, mer eller mindre dolda ställen i visorna som röjer hur Bellman en gång agerade eller bör ha agerat i sin ”one man show”.

När det gällde att skriva direkt för scenen ville det sig inte riktigt. Hovpoeten Bellman var inte sen att söka vara sin konung till lags när det gällde teaterns behov av en nationell dramarepertoar, dock med föga framgång. Det han åstadkom är några vådeviller utan genomförd karaktärsteckning och dramatisk nerv. ”För vidlyftig med ennujanta Descriptioner” (tråkiga beskrivningar), ansåg Johan Fischerström om sångspelet Fiskarena. Episteldiktningen och en stor del av hans övriga produktion, även den religiösa poesin, är dramatiskt utformad och försedd med musik och utan tvivel tänkt för sceniskt uppförande. Därför är det egendomligt att Bellman misslyckas när han försöker skriva skådespel.

Ett annat genomgående drag i de viktigare verken är växlingen mellan högt och lågt, det ”ömsom löjliga, ömsom sublime”, med Johan Gab-riel Oxenstiernas ord. ”Omtumlande kast mellan det himmelska och det grovt burleska utmärker inte bara den Bellmanska tankevärlden utan också språket, stilen, musiken”, konstaterar Lönnroth. Ett paradoxalt drag i denna växling är Bellmans benägenhet att punktera sin egen fiktion. Gestalter hos honom kan vara utklädda. Gudar som Jupiter och Venus tar del i handlingen, tritoner och gracer flyger omkring. Snart nog sliter skalden sönder sina pastorala kulisser. Arkadien förvandlas till en källarkrog i Gamla stan. Kostymerna sitter inte på kavaljerer och fröknar utan på rucklare och horkonor. Den råa verkligheten sticker förr eller senare fram under klutarna.

En grupp epistlar brukar beskrivas som socialrealistiska, så epistel 23, Fredmans monolog i rännstenen en sommarmorgon innan krogen öppnas. Lönnroth vill dock tona ned betydelsen av detta drag. Det socialrealistiska perspektivet finns med, medger han på tal om de så kallade elegierna, ”men det underordnas den bacchanaliska logiken och den parodiskt turnerade elegiformen”. Berättartekniskt är Fredmans monologer dock undantag liksom en annan grupp epistlar – de som återger något som hänt i det förflutna, till exempel nr 44 (Movitz helt allena). I regel spelar Fredman andra roller: förkunnarens, ceremonimästarens, dirigentens, konferencierns … I flertalet epistlar är det Fredman som svarar för det dubbla perspektiv som gjort dessa dikter så originella. Detta perspektiv består i att han samtidigt är vänd utåt mot sin publik och inåt mot skeendet på den fiktiva scenen. Så här bör det ha gått till att uppföra en fredmansk epistel: Bellman i Fredmans skepnad sitter ensam med sin cittra vid ett bord framför sina åskådare. Han äskar tystnad. Så börjar han ”operera”. Med ord, musik, gester och mimik frammanar han en gata, ett stycke natur, en källarsal som han befolkar med män och kvinnor som agerar – samtalar, grälar, skriker, skrattar, gråter, dansar eller slåss. Bellman återger alla röster själv liksom ljuden från musikinstrument, klackar mot golv och annat. Så långt liknar han kanske vilken scenvirtuos som helst. Det märkliga är nu att Bellman, fortfarande i Fredmans skepnad, då och då träder in i sin egen fiktion och spelar med. Samtidigt som han alltså suggererar oss i publiken att se vad som sker på scenen, kan han själv ropa till sina aktörer att spela upp till dans, fatta sitt glas, ta sin flicka eller rentav själv handgripligen styra och ställa. Detta grepp är Bellmans specialitet.

Ett karakteristiskt drag i Fredmans epistlar är dubbelexponeringen. Bellmans åhörare bör ha varit förtrogna med Fredmans och hans vänners belägenhet i livet. De är alla urspårade och lever i misär. De flesta har, som skalden själv, sett bättre dagar. När de så i en rad epistlar i förstone får uppträda med den fina världens attribut och gester, bör Bellmans aristokratiska eller borgerliga åhörare omedelbart ha upplevt motsättningen mellan grändernas trashankar och Bellmans gestalter. Men även den som äger förkunskap om dessa existensers vandel och vanor, blir överraskad när paltarna i epistel 36 störtar in genom krogdörren och leder ”vår Ulla” till spinnhuset.

Av speciellt intresse är de texter som tillkom före den så kallade Bacchi ordens-diktningen, och som Lönnroth utförligt uppehåller sig vid. Våren 1757 hade Carl Michael, endast sjutton år gammal, debuterat med egna dikter – en samling religiösa söndagsbetraktelser – i tidens ledande kulturtidskrift, Lärda Tidningar. Lönnroth visar övertygande hur ynglingen redan nu tillägnat sig något av det poetiska handlag som han senare skulle utveckla till mästerskap i Fredmans epistlar. Före tjugo års ålder hade Bellman dessutom fått ett par omfattande översättningar från tyska och franska utgivna, bland annat Evangeliska dödstankar av von Schweinitz, men också egna skrifter, ett par satirer i tidens smak.

Bellmans utveckling mot den fullödiga episteldiktningen är ett fascinerande kapitel i vår litteraturhistoria vars olika faser Lönnroth sorgfälligt utreder. Intet mänskligt skapas ur intet. I den unge Carl Michaels fall rör det sig om en förbluffande snabb inmognad i olika religiösa och profana genrers krav, kombinerad med ett herravälde över språket som tidigt kunde tävla med samtidens stora ordkonstnärer. Men Bellman skulle snart avvika från sina läromästares väg, precis som han i sitt leverne skulle stiga av från den ämbetsmannakarriär man tidigt utstakat åt honom. Han växte raskt in i rollen som populär entertainer – en Taube, Ramel eller Vreeswijk i piskperuk – och ägnade sig huvudsakligen åt muntra dryckesvisor och annat lekverk, ibland med element hämtade ur Apokryferna och den religiösa tankelyriken. Under senare hälften av 1760-talet stod det klart att Bellmans kurs i och med den bacchanaliska ordensdiktningen definitivt var en annan än den som ledde till social acceptans, priser i vittra sällskap och en stol i Svenska Akademien. Hans konst beundrades, man skrattade och applåderade men det hördes i regel, som Lönnroth lyhört observerar, en nedlåtande ton i lovorden.

Åtskilligt av det Bellman skrev är tillfällespoesi. Flera delar av de samlade dikterna upptas av uppvaktningsvers till såväl kungahuset som till rika vänner och gynnare. På den punkten påminner Bellman om sin föregångare som hovskald, den en gång så uppburne Dalin, vars vitterhetsarbeten i sex band 1767 till mer än hälften består av dylikt rimkram. I motsats till Dalins spirituella men stereotypa piruetter inför kung och hov är dock många av Bellmans tillfällesdikter fortfarande läsbara. Lönnroth ger flera belysande exempel ur Bellmans dikter för kungahuset men förbigår i övrigt denna del av Bellmans konst med tystnad. Det är synd kan man tycka, ty den bör tidvis ha upptagit hela Bellmans uppmärksamhet och borde kunna uppvisa vackra prov på Bellmans rollspel, för att inte säga förställningskonst.

Det är en generös genomgång av Bellmans författarskap som Lars Lönnroth har skrivit. Här erhåller åtskilligt i den tidigare ofta förbisedda produktionen sin genomlysning. Så ägnar författaren ett helt kapitel åt Bacchi Orden liksom åt ett av de egendomligaste verken i vår litteratur, Bacchi Tempel, som han ägnar en tålmodig analys. Andra försök i olika riktningar samlar han under rubriken ”Återvändsgränder”: det misslyckade försöket att surfa på skämttidningsvågen i början av 1780-talet med det lilla bladet Hwad Behagas?, det nedlagda projektet Fröjas tempel med mera. Till dessa återvändsgränder räknar Lönnroth därut-över och förvånande nog, Zions högtid (1787), där Bellman samlar gamla och nya dikter i psalm- och meditationsgenrerna. Det var trots allt, som Lönnroth också påpekar, som andlig lyriker Bellman framträtt tre decennier tidigare. En andra del utlovades, men projektet lades ned. Jag skulle dock inte vilja se den religiösa diktningen som en återvändsgränd utan som ett väsentligt inslag i Bellmans författarskap.

Bellman som privatperson skjuter Lönnroth alltså åt sidan och det med viss rätt. De källor vi har är få och knapphändiga, i flera fall föga tillförlitliga. Fältet för gissningar är vidsträckt och har alltför ofta beträtts – och det inte bara av romanförfattare och glada amatörer. Verklighetens Bellman förlorar sig i traditionens sorg i rosenrött eller my-tens upptågsmakeri. Den efter Fryxell ständigt återkommande frågan om Bellman levde som han kvad, nämligen ett liv i sus och dus, får följaktligen inte något svar hos Lönnroth, även om det här och var framskymtar att vår skald var lättsinnig med pengar och inte alltid kan ha varit helt nykter. Men det hjälps inte. Ämnet fascinerar. Vem var mannen bakom maskerna? Är det verkligen alldeles omöjligt att ur ett tjugo band starkt författarskap härleda privatpersonens vardag, hans känslor, hans åsikter om vad han sett och hört i en turbulent omvärld? Till de texter som anförts i detta sammanhang hör, förutom ”Levernesbeskrivningen”, bland annat några ungdomssatirer, så ”Isterhaka, väldig buk”. Dikten trycktes samma höst som Bellman uppges ha flytt till Norge för att undgå bysättning, nämligen i Norrköpings Weko-Tidningar den 15 oktober 1763 såsom ”inlämnad av en resande från Stockholm”. Dikten gisslar med sitt bittra omkväde huvudstadens köpmän, finansmagnater och nyrika börsklippare och spreds snabbt i vida kretsar. Lönnroth avvisar samtidens uppfattning att visan skulle vara en politisk pamflett och underkänner Alf Kjelléns tolkning att den skulle vara ett uttryck för radikal kapitalistkritik. Texten ”bör snarare läsas som en mycket allmän och politiskt ganska oskyldig satir mot en viss typ av köpman, inte mot enskilda individer. Framför allt är det fråga om ett estradörsnummer där den huvudsakliga komiken ligger i framförandet.”

Ljuva karneval är en uppslagsrik, skarpsinnig och stimulerande framställning av Bellmans hela författarskap – därtill välformulerad. Lönnroth ansluter sig till den rad spränglärda litteraturprofessorer från förra seklet som kunde skriva enkelt om svåra ting och som inte drog sig för subjektiva värderingar när så krävdes. Den läckert utstyrda volymen med sina många träffande illustrationer kommer utan tvivel att bli det nya standardverket om Bellmans diktning. Helt oumbärlig är den för alla som önskar en bakgrund till och en djupare insikt i hans makalösa bidrag till världslitteraturen: Fredmans epistlar.

Lars Lönnroth: Ljuva karneval! Om Carl Michael Bellmans diktning. Bonniers 2005.

Artikelförfattaren är universitetslektor emeritus i litteraturvetenskap vid Växjö universitet.