På väg mot världsmakt. Politisk och kyrklig utveckling i Kina

Den konstanta ekonomiska tillväxten innebär att också Folkrepubliken Kinas politiska och strategiska betydelse ökar. I Ostasien håller kineserna just på att slå japanerna ur brädet som ledande nation. Folkrepubliken Kinas upprepade anspråk på Diaoyutai-öarna i Japanska sjön, de öar som japanerna kallar Senkaku-öarna och anser tillhöra Japan, vittnar om landets växande självförtroende liksom avsändandet av en atomdriven ubåt mot Japans kust för några månader sedan. I Sydkinesiska havet ligger de genom sina potentiella råoljekällor ekonomiskt viktiga Paracelöarna som Folkrepubliken Kina gör anspråk på genom att bygga ut strategiska baser, allt i konflikt med Taiwan, Vietnam, Filippinerna och Indonesien.

Den kinesiska ledningen har visat stor strategisk skicklighet när den framställt sig som USA:s partner i det världsvida ”kriget mot terrorismen”. USA:s ständiga uppmaningar till Kina att iaktta de mänskliga rättigheterna har varit orsak till tillfälliga irritationsmoment, men ändå har relationen mellan Kina och USA nog aldrig förut varit så god som idag. Till och med i den känsliga Taiwanfrågan har den kinesiska sidan fått USA att principiellt erkänna giltigheten i slagordet ”ett enda Kina” och därigenom hindrat Taiwan att ta sista steget in i den eftersträvade nationella självständigheten.

Visserligen har Kina länge ansetts vara världens ”största marknad” men det dröjde innan affärerna kom igång och fick full fart. Det fanns alltför många föreskrifter och otydligheter från de kinesiska myndigheternas sida när det handlade om hur man skulle hantera de ”västerländska kapitalisterna”. Numera finns på den kinesiska marknaden inte så få inhemska industribossar och fullfjädrade kapitalister med vilka man utan svårigheter kan göra affärer efter den globala marknadens spelregler. Även det kommunistiska partiet har slutat frukta kontakten med industri- och affärsbossklassen och till och med gjort det möjligt för deras representanter att bli medlemmar i det kommunistiska partiet.

Folkrepubliken Kina har numera den fjärde största handelsvolymen i hela världen. Kinas ständigt ökande behov av råvaror som råolja och gas, stål och andra industriprodukter märks i allt högre grad på världsmarknaden. Under föregående år låg Folkrepubliken Kinas förbrukning av råolja på 7 procent, av stål på 27 procent, av stenkol på 31 procent och av cement på 40 procent av hela världens förbrukning. Den exploderande kinesiska ekonomin driver därigenom råvarupriserna i höjden. Kinas ansträngningar att skyndsamt bygga ut och ta vara på de egna råvarutillgångarna, framför allt stenkol, stöter allt oftare på stora hinder. Med chockerande regelbundenhet rapporteras det om stora katastrofer i kinesiska gruvor. Under år 2004 uppgick antalet döda vid dessa gruvolyckor enligt officiella uppgifter till 7 000, medan inofficiella källor talar om över 20 000 offer bland de 3,4 miljonerna gruvarbetare vid de statliga kolgruvorna.

Många upplever också den kinesiska produktionen av massartiklar som textilier, lädervaror, leksaker och liknande produkter som ett hot. Genom att lönerna i Folkrepubliken Kina är så låga framställs varorna till billiga priser som ingen annan kan konkurrera med och bjuds ut på världsmarknaden i stora mängder. I början av år 2005 försvann restriktionerna för import av textilier över hela världen. Folkrepubliken Kina hade redan då en andel på 20 procent av hela världens handel med textilier. Denna andel kommer att fortsätta att öka i oförminskad fart, vilket för med sig att textilfabrikanterna i andra utvecklingsländer som Bangladesh, Vietnam och Sri Lanka och flera afrikanska länder fruktar för sina industriers fortbestånd och kräver nya restriktioner för de billiga kinesiska produkterna. Den blomstrande kinesiska exportekonomin har fört in ett avsevärt utländskt kapital i landet, så att Kina har fått möjlighet att investera i utländska företag inom bil- och flygplansindustrin, i banker och försäkringsbolag och i telekommunikationssektorn, eller helt enkelt köpa upp dem. Utmärkande för den nuvarande boomen inom kinesisk ekonomi är att det råder brist på arbetskraft i provinsen Guandong och i Shanghai trots den fortsatta flykten från landsbygden. Alla de arbetare som utvandrat från landsbygden till städernas industrier räcker uppenbarligen inte för att täcka behovet av arbetskraft vid de industriföretag som har siktet inställt på expansion. Idag anser många observatörer att Kina är ”det mest kapitalistiska landet i världen”.

Ideologiskt har partiet för länge sedan gått i konkurs

Shanghai är nog den stad som mest profiterar på det kinesiska ekonomiska undret. Bara år 2004 låg här den ekonomiska tillväxten på 14,2 procent. Observatörer nämner till och med ett ännu högre tal, eftersom uppgifterna medvetet korrigerades nedåt i syfte att inte väcka centralregeringens snikenhet. I kapplöpningen med Peking ligger Shanghai för det mesta på första plats. I Shanghai finns den högsta skyskrapan, här går den magnetiska linbanan och den första motorbanan för Formel 1 byggdes här, trots de enorma investeringarna för OS 2008. Man planerar också att hålla en världsutställning i Shanghai år 2010. I en stort upplagd propagandakampanj försöker ”Byrån för främjandet av etiskt och kulturellt framåtskridande” höja den kulturella nivån bland Shanghais invånare. Målet är att lära medborgarna självdisciplin och anständighet för att förbättra stadens anseende internationellt.

Jiang Zemin gav de tidigare som kapitalister brännmärkta företagarna möjlighet att bli anslutna till det kommunistiska partiet. Följden har blivit att man nu spekulerar om det snart kan bli officiellt möjligt för anhängarna till olika religiösa samfund att bli medlemmar i Kinas kommunistiska parti. Så har faktiskt redan skett i en del mindre byar och regioner i områden, där muslimer eller kristna utgör majoriteten av befolkningen.

Det är länge sedan maktanspråken inom Kinas kommunistiska parti grundade sig på en stark ideologi. Nu har de mer eller mindre sin grund i att tillväxttakten i den kinesiska ekonomin blir allt snabbare. Att Kina öppnade sig för det kapitalistiska ekonomiska systemet har visat sig fungera, och resultatet är ett så stort relativt välstånd som landet nästan aldrig tidigare upplevt. Men befolkningen får betala genom att deras rättigheter skärs ned i ganska stor omfattning, något som människorna inte tar så allvarligt på. Helt uppenbart saknas också alternativ till det kommunistiska partiets maktapparat. Hitintills har de kinesiska kommunisterna gång på gång lyckats strunta i de krav på mer demokrati och utökade mänskliga rättigheter som framförs av olika politiska reformrörelser. Deras röster har snabbt tystats.

På det ideologiska området är det länge sedan som Kinas kommunistiska parti kunde presentera något trovärdigt program. I befolkningens ögon har de kommunistiska kadrernas moraliska auktoritet nog aldrig varit så liten som just nu. De många korruptionsskandalerna i partiets högre ledarskikt har fått befolkningen att alltför klart inse att de utnyttjas av skrupelfria affärsmän, som bara använder den kommunistiska ideologin som täckmantel för sina skumma affärer. I flera olika områden i landet har detta resulterat i öppet motstånd mot och våldsamma konflikter med partikadrer som alltför fräckt missbrukat sin makt.

Parallellt med att det kommunistiska partiet ideologiskt blir allt svagare kan man se en ny kinesisk nationalism växa fram. Det kommunistiska partiet har alltid låtit ”patriotismen”, på kinesiska ”kärleken till fosterlandet” (aiguo), ha en viktig roll. Men denna patriotism var förut alltid förenad med att man stod fast vid den världsomspännande socialismens och marxismens principer. I samma takt som drömmen om alla proletärers förening och sammanhållning bleknade bort, utvecklades en ny kinesisk nationalism. Grogrunden för den var den ekonomiska tillväxten och det ökade politiska inflytande som följde i dess spår. Ett viktigt tecken är propagandaapparaten kring de olympiska spelen 2008. Att arrangera dem framställs i propagandan som en stor nationell uppgift, något som befolkningen i hög grad har accepterat.

När den statistiska myndigheten i Folkrepubliken Kina den 6 januari 2005 offentliggjorde siffrorna för befolkningsökningen, stod det klart att landets befolkning ökat till 1,3 miljarder människor. I medierna firades detta som en stor framgång för den kinesiska befolkningspolitiken, eftersom man för första gången hade lyckats med att få en betydligt långsammare befolkningstillväxt än tidigare. Under åren 1965–1995 uppgick befolkningsökningen i Folkrepubliken Kina vart femte år till 100 miljoner, men nu hade det dröjt hela tio år tills befolkningen ökade från 1,2 till 1,3 miljarder.

Den demografiska revolutionens stora framgångar, den så kallade ett-barns-politiken, kan inte dölja det faktum att Folkrepubliken Kina står inför ett enormt problem. Det handlar om äldreomsorgen. De gamla i befolkningen lever allt längre. Just nu finansieras omkostnaderna för de äldre genom enskilda företagares frivilliga pensionssystem, individuellt sparande och en obligatorisk statlig pension. Detta system omfattar dock bara de människor som under längre tid har haft en formell anställning och en fast arbetsplats.

Till följd av den rasande snabba ekonomiska och industriella tillväxten konfronteras Folkrepubliken Kina med stora miljöproblem. Att ett kinesiskt borgerligt samhälle är under framväxt ser man först inom miljöpolitiken. På detta område har det bildats ganska många organisationer utan anknytning till regeringen. De tar sig an landets många ekologiska problem. Men också regeringen har åtminstone i någon mån lagt märke till tidens tecken och officiellt slagit in på vägen till en ”varaktig ekonomisk tillväxt”. Hittills har man dock inte kunnat se några tydliga förändringar i miljöpolitiken. Under 2003 släpptes omkring 68 miljarder ton avloppsvatten ut i sjöar och vattendrag över hela landet. Mer än två tredjedelar av alla floder och sjöar är förorenade.

Inte bara i Peking utan också i många andra tätbefolkade industriområden i landet blir tillgången på rent dricksvatten ett allt större problem. I slutet av 2004 tillkännagav Wang Shucheng, den för vattenförsörjningen ansvarige ministern, i en rapport inför den nationella folkkongressen att det årligen fattas 40 miljarder kubikmeter vatten, att omkring 20 miljoner hektar åker lider av vattenbrist och att landet därigenom årligen förlorar cirka 28 miljoner ton säd. I mer än 400 av de sammanlagt 669 kinesiska städerna lider 300 miljoner människor brist på vatten.

Efter den katastrof som kulturrevolutionen innebar lyckades det Folkrepubliken Kina under 1980- och 1990-talen att odla tillräckligt med ris för befolkningens behov och till och med att exportera en del. Mellan 1998 och 2004 sjönk dock odlingsarealen för ris, från 32 miljoner hektar till bara 26 miljoner. År 2003 konstaterades den sämsta risskörden på 14 år. Kina måste nu köpa stora mängder ris på världsmarknaden, den största delen från USA och Australien. Även om avkastningen per hektar under de senaste åren nästan har fördubblats genom att man utvecklat nya sorters ris som ger mer ris per planta har man inte nått det eftersträvade målet att åter bli självförsörjande när det gäller baslivsmedlet ris. Det verkar dessutom inte som om det någonsin skulle vara genomförbart.

Nya riktlinjer för religionspolitiken

Den 30 november 2004 undertecknade ministerpresident Wen Jiabao regeringens dekret nr 426 som innehåller 48 nya statliga riktlinjer för religionspolitiken. De trädde i kraft 1 mars 2005. Målet för riktlinjerna är officiellt att säkra religionsfriheten i Folkrepubliken Kina. Det är första gången som man sammanfattar religionsfrihetens omfång och reglerna för religionsutövandet så grundligt i statliga ramriktlinjer. De nya riktlinjerna skall ersätta de tidigare från 1994. Men granskar man dem närmare får man snart klart för sig att det i huvudsak handlar om att stadfästa den statliga kontrollen över all religiös verksamhet och påbjuda att den skall genomföras in i minsta detalj. Tillmötesgåendet mot religionssamfunden, som till exempel att de garanteras sin egendom, att de får vissa skattelindringar och att tjänstemän som överskrider sina befogenheter skall bestraffas, inskränker sig till att strikt gälla de officiellt registrerade och erkända religionssamfunden. Utländska observatörer tror därför att man i framtiden kommer att utmäta ännu hårdare straff för ”illegala och kriminella aktiviteter” bland de religiösa grupper som ägnar sig åt ”underjordisk” religiös verksamhet och alltså inte är erkända av staten. Riktlinjerna konkretiserar Kinas kommunistiska partis officiella religionspolitik. Partiet håller fortfarande fast vid att ateism är statens grundläggande mål. I praktiken har man dock slutat tro att man kan krossa alla religioner eftersom detta mål är orealistiskt, och koncentrerar sig istället desto starkare på att kontrollera varje tillstymmelse till religiös aktivitet. När utlandet, särskilt USA, protesterar mot de grava överträdelser av religionsfrihetsprincipen som man tyckt sig se, reagerar den kinesiska regeringen med allt större irritation och hänvisar till sin officiella politik enligt vilken alla av staten erkända religionssamfund fritt och utan hinder kan ägna sig åt sina normala religiösa aktiviteter.

Gång på gång har västerländska medier rapporterat om ”kränkningar av religionsfriheten”. Enligt den kinesiska regeringen har dessa i verkligheten varit åtgärder som regeringen vidtagit mot ”vilda”, det vill säga officiellt inte godkända, verksamheter som bedrivs av religiösa grupperingar som försöker dra sig undan de statliga myndigheternas kontroll. Enligt samma källa har det handlat om grupper som under förevändningen att de sysslade med religiösa aktiviteter hållit på med vidskepliga övningar och annat liknande. Dessa riter och verksamheter kunde enligt regeringens talesmän skada medlemmarnas hälsa och äventyra landets inre säkerhet. Därför betraktades de som kriminella handlingar enligt brottsbalken och därför vidtogs rättsliga åtgärder mot dem.

Mellan den 7 och 9 juli 2004 ägde den sjunde ”Nationella kongressen med företrädare för de kinesiska katolikerna” rum i Peking. Den hade året innan skjutits upp på grund av SARS-epidemin. 305 deltagare, varav 40 biskopar församlades från Folkrepubliken Kinas olika provinser och regioner. Valen till de båda av regeringen godkända utskotten i den katolska kyrkan i Kina fastställde att biskop Michael Fu Tieshan av Peking fick fortsätta som ordförande i den ”Kinesiska katolska patriotiska föreningen” (CCPA) och biskop Liu Yuanren av Nanjing fick fortsatt förtroende att vara ordförande i ”Den kinesiska katolska kyrkans biskopskonferens” för en ytterligare femårig ämbetstid. Ye Xiaowen, direktor för de ”Statliga myndigheterna för religiösa ärenden”, betonade i sitt tal till delegaterna det oberoende och den autonomi som den katolska kyrkan i Kina har, ett oberoende som är tydligast i deras rätt att fritt välja och viga biskopar.

Detta underströks ytterligare av Jia Qinglin, medlem av politbyrån och ordförande i ”Det kinesiska folkets konsultativa konferens” vid en mottagning i Folkets hall. Den nationella kongressen avlöpte utan större överraskningar och bekräftade i huvudsak de olika kyrkliga utskottens tidigare arbete. I det framtida arbetet skulle betoningen ligga på teologisk, andlig och praktisk utbildning av den kyrkliga personalen. I september 2004 genomfördes följaktligen en tio dagars utbildning av unga biskopar, präster och lekmän. Kursen organiserades av de ”Statliga myndigheterna för religiösa ärenden”.

Den inomkyrkliga försoningen har ännu inte kommit till stånd

Under loppet av år 2004 har de statliga myndigheterna upprepade gånger ingripit mot medlemmar av den katolska underjordiska kyrkan och låtit biskopar, präster, seminarister och andra troende sitta i fängelse under längre eller kortare tid. När biskoparna Wei Jingyu av Qiqihar häktades i mars 2004 och Jia Zhiguo av Zhending i april samma år reagerade Vatikanen båda gångerna och krävde genom sin presstalesman att de fängslade skulle friges eller att ett domstolsförfarande mot dem skulle inledas, något som är regel i rättsstater.

Vid sidan av rapporterna om repressiva åtgärder mot enskilda biskopar och präster i den underjordiska kyrkan kan man också notera att det vid några biskopsvigningar skett en utveckling i positiv riktning. När Peter Feng Xinmao den 1 januari 2004 vigdes till ny biskop i stiftet Jingxian i provinsen Hebei läste man upp det officiella påvliga utnämningsdokumentet offentligt. Vigningen förrättades av biskopar som alla enbart var godkända av Rom. Den hade föregåtts av långa konfliktfyllda förhandlingar med de statliga myndigheterna och med ”Kinesiska patriotiska föreningen” men till sist hade dessa gett vika inför beslutsamheten hos de lokala katolikerna och gett sitt medgivande.

Hösten 2003 väckte ett öppet brev från biskop Joseph Han Zhihai av Lanzhou i provinsen Gansu stort uppseende. Joseph Han, som är bis-kop i den underjordiska kyrkan, uppmanade i brevet katolikerna att försonas. Biskop Han hänvisade till att det under de senaste åren hade skett många positiva förändringar i den av staten officiellt erkända katolska kyrkan, förändringar som de underjordiska katolikerna borde reagera positivt på. När allt kom omkring hade de flesta biskoparna i den öppna kyrkan med tiden erkänts officiellt av påven. Dessa positiva skeenden borde göra det möjligt för de båda kyrkorna att återuppta den eukaristiska gemenskapen.

Vid ett möte i november 2004 med en grupp på sex biskopar på besök i Tyskland från Folkrepubliken Kina väckte det mycket uppseende att de i så hög grad var beredda att tala öppet om det problem som splittringen av den katolska kyrkan i Kina utgör. Samtidigt betonade de att det är ytterst nödvändigt att båda sidor gör ännu större ansträngningar än tidigare för att äntligen komma närmare en lösning på problemet. Relationerna mellan de båda grupperna, den ”officiella” och den ”underjordiska” kyrkan, är mycket olika beroende på lokala förhållanden.

Det stod fullt klart att de två kyrkorna vet om varandra. Biskoparna i den officiella kyrkan hade väl reda på vilka som var präster och biskopar i den underjordiska kyrkan. Det händer faktiskt på vissa platser att präster ur båda grupperingarna firar gudstjänst tillsammans och också hittar former för ett fast samarbete. Den stora lösningen, en landsomfattande försoning, är ändå fortfarande mycket avlägsen.

Protestanter inom och utanför de officiella strukturerna

Det ”Kinesiska kristna rådet” (China Christian Council, CCC) är officiellt paraplyorganisation för de protestantiska kristna i Folkrepubliken Kina. Trots alla ansträngningar att vidareutveckla det ”Kinesiska kristna rådet” och ge det en kyrklig struktur där alla grupperingar skulle kunna rymmas har arbetet ännu inte lett till några större resultat. De protestantiska kristna berättade omedelbart efter kulturrevolutionens slut med stor glädje för olika utländska besökare att de konfessionella splittringarna nu var ett avslutat stadium. Nu gör de tappra försök att utveckla nya kyrkliga strukturer. Den ”efterkonfessionella” kyrka (post-denominational church) som egentligen skulle ha bildats har inte kunnat förverkligas. Ett växande antal protestantiska kristna vill inte längre stanna under CCC:s tak eller har aldrig ens anslutit sig till CCC, vilket är fallet i en rad av de så kallade huskyrkorna. De statliga myndigheterna har reagerat på detta, och religionsbyråerna är nu redo att på vissa villkor officiellt erkänna en del protestantiska grupper som står utanför CCC.

Men även i fortsättningen måste de protestantiska kristna vända sig till CCC i frågor som rör deras internationella kontakter. Sedan några år är CCC officiellt medlem av Kyrkornas världsråd men på grund av Taiwanfrågan har man ännu inte lyckats få säte i Asiens kristna konferens (CCA). Kontakterna med de asiatiska protestantiska kyrkorna har dock ökat på senare år. På grund av att de har så många medlemmar kommer de kinesiska protestantiska kyrkornas inflytande växa såväl i Asien som över hela världen.

I oktober 2004 gjorde en delegation från EKD (Tysklands evangeliska kyrka) ett officiellt besök i Kina under ledning av biskop Wolfgang Huber. Delegationen från Tyskland träffade vid många tillfällen CCC:s officiella utskott liksom religionsbyråerna på olika nivåer. När de hade officiella möten med de statliga myndigheterna talade man öppet om frågor som rörde religionsfriheten. De kinesiska regeringsföreträdarna höll fast vid den officiella linjen. Man vidhöll att det inte förekommer några förföljelser mot troende i Kina och att myndigheternas agerande mot enskilda personer alltid handlar om att enligt gällande lagar beivra brott som dessa personer gjort sig skyldiga till. Det bestående intrycket var ändå det positiva i att man överhuvudtaget hade lyckats beröra problemen.

I samtalen med ledande personer i CCC var ett viktigt tema planerna på att inom en snar framtid viga biskopar för CCC. För närvarande är Ding Guangxun, anglikansk biskop och under många år ordförande i CCC, den ende protestantiske biskopen i Kina. Eftersom han är 90 år gammal och lider av vacklande hälsa är det hög tid att utse hans efterträdare, om det överhuvudtaget skall kunna finnas något liknande en ”bis-koplig succession” inom det protestantiska samfundet i Kina. Vid de planerade biskopsvigningarna har man också tänkt prästviga både män och kvinnor. Biskoparnas uppgifter skall uppenbarligen även i fortsättningen vara begränsade till rent representativ verksamhet. De skall inte tilldelas något territorium eller någon jurisdiktion. Deras främsta uppgift skall vara att förrätta prästvigningar och representera de protestantiska kristna utåt och även internationellt.

Vad är det som gör kristendomen i Kina så attraktiv?

En bok av amerikanen David Aikman (Jesus in Beijing) har väckt stort uppseende på senare tid. Aikman beskriver på ett lite uppseendeväckande sätt hur kristendomen under de senaste åren spektakulärt har vuxit i Kina. Bokens undertitel förtydligar dess grundtes: ”Hur kristendomen förändrar Kina och den globala maktbalansen” (How Christianity is Transforming China and Changing the Global Balance of Power). Aikman rapporterar om ett stort ”uppvaknande” hos den kinesiska befolkningen efter det ideologiska vakuum som uppstod när det kinesiska kommunistiska partiet abdikerade från sin roll som opinionsbildare. Han anger mycket höga siffror när det gäller omvändelser och räknar med att nära 100 miljoner kineser idag är praktiserande kristna. Han förutser en tillväxt på sju procent årligen för kristendomen vilket får honom att anta att det inom 20 år kommer att finnas 200 miljoner kristna i Kina. Det skulle innebära att Kina hade världens största kristna samfund i ett enda land.

Det är framför allt protestantiska frikyrkliga grupper som drar till sig människor i Kina. Medan CCC uppger att de har ungefär 20 miljoner medlemmar, uppskattas medlemskapet i de fria karismatiska eller evangelikala rörelserna till cirka 80 miljoner. De flesta av dessa grupper är inte officiellt registrerade och bryter därmed mot bestämmelserna i religionslagen.

Att det kristna budskapet har så stark dragningskraft beror på att det ger många kineser något att hålla fast vid under den nuvarande ideologiska krisen. De kristnas sociala engagemang är ett vittnesbörd som också bidrar till att kristendomen är så attraktiv. Kristna vårdar sig allt mer om de fattiga och om offren för den rasande snabba utvecklingen i det kinesiska samhället. En särskilt viktig faktor är upplevelserna av kroppsligt och själsligt helande. I en del karismatiska grupper är förväntan på att uppleva under vitt utbredd och kopplas ofta ihop med en kiliastisk väntan på den yttersta tiden, Kristi återkomst och en ny himmel och en ny jord. Gränserna mellan tro och vidskepelse tycks här vara utplånade. Ledarstilen hos en del av de självutnämnda andliga mästarna är ofta auktoritär. Av sina lärjungar fordrar de absolut lydnad och absolut tro på de egna ofta mycket vilda tolkningarna av det kristna budskapet.

Minst tio av de 56 nationella minoriteterna har islam som religion, nämligen uigurerna, hui, kasackerna, usbekerna, kirgiserna, tatarerna, tadshikerna, salarerna, donxiang och baoan. De finns framför allt i provinserna Xinjiang, NingXia, Qinghai och Gansu, men också i Peking, Guangzhou, Henan och i sydvästra Kina. Det är svårt att få en exakt siffra på hur många anhängare islam har i Kina. Siffrorna växlar mellan 20 miljoner, som är det antal som den ”Statliga byrån för religiösa ärenden” uppger, och 50 miljoner, en siffra från utländska källor. I hela landet lär det finnas 38 000 moskéer, och där tjänstgör omkring 50 000 imamer (ahong).

Efter det att Kina har anslutit sig till ”kriget mot terrorismen” anklagas gång på gång de muslimska uigurerna i Xinjiang för separatistisk och terroristisk aktivitet. Statens kontroll av muslimernas religiösa liv har blivit hårdare. Ungdomar under 18 år är officiellt förbjudna att delta i det religiösa livet och allt oftare hindras muslimer att iaktta reglerna för Ramadan. Flera andra restriktioner inskränker muslimernas handlingsfrihet. Ett inte ovanligt fenomen bland de etniska minoriteterna är att kommunistiska partikadrer tar aktiv del i muslimskt trosliv, tvärt emot de officiella riktlinjer som förbjuder partimedlemmarna att vara aktiva anhängare av religiösa samfund.

Översättning: Birgitta Carlquist

Artikeln var ursprungligen publicerad i Herder Korrespondenz nr 2/2005.