Perssons olidliga lätthet

Att ge och att ta kritik är inte det lättaste. Att i ett offentligt sammanhang formulera en genomtänkt kritik i förhållande till Sveriges mäktigaste man och att befordra denna kritik till trycket kräver många dygder för att lyckas, inte minst mod och klokhet. Aderton intellektuella med olika yrkesbakgrund – de flesta journalister och forskare – har med lika många infallsvinklar från vänster och höger närmat sig frågan om partiledaren och statsministern Göran Persson som maktmänni-ska i en mycket tankeväckande antologi. Av Rörelsen är han med förkärlek kallad HSB (Han Som Bestämmer), av respektfulla motståndare benämnd Vingåkersmachiavelli, av mindre respektfulla Katrineholmsbor kallad Nivea (som ju enligt reklamen är ”fet och dryg”). Kärt barn har många namn. Helt klart är att Persson i denna bok är vägd på en våg och ofta, men inte alltid, befunnen för lätt – en lätthet som för socialdemokraterna själva alltmer närmar sig det olidligas gräns.

En av bidragsgivarna i boken – retorikforskaren Brigitte Mral från Örebro universitet – skärskådar dr Perssons talekonst och finner här en politiker med väderkorn och med en väl utvecklad språkkänsla, en politiker som mer och mer förmått att ta till vara och utveckla sin personlighet. Persson framstår som den store prästerlige pedagogen som långsamt och tålmodigt förklarar och inpräntar det han vill ha sagt, det han vill lära ut. Han har en förkärlek för ett arkaiserande språkbruk med anspelningar på och citat från bibeln. Själv har han flera gånger kallat sig romantiker. Detta drag i förening med en medveten intimisering av språkbruk och framträdande – därtill med säkerhet rådd och förmådd av sina mediastrateger – bidrar till framtoningen som landsfader.

I bokens första bidrag står just bilden av landsfadern i fokus. Här skriver vår kanske främsta yngre kännare av socialdemokratin, historikern Åsa Linderborg, om hur Persson kommer att och vill gå till historien. Hon har med sin monumentala avhandling Socialdemokraterna skriver historia – Historieskrivning som ideologisk maktresurs 1892–2000 (Atlas 2001, 549 s.) en djup professionell kunskap om arbetarrörelsens historia och är därtill en driven samhällsdebattör på vänsterkanten. Linderborg konstaterar att Persson skrivit in sig i partiets historia via Per Albin Hansson. Successionsordningen Erlander–Palme–Carlsson–Sahlin bröts i slutänden av en Toblerone. Persson har genomgående sökt sig längre tillbaka i den socialdemokratiska partihistorien och framför allt knutit sig till den folkhemska Per Albin-traditionen i sina regisserade framträdanden och i sina skrifter. Perssons allmänna jovialis-ka framtoning i kombination med en fingertoppskänslig söndra-och-härska-teknik gör att avståndet mellan hans eget Per Albin-ideal och verkligheten inte blir så långt.

Linderborg konstaterar att de socialdemokratiska medlemmarna aldrig varit så dominerade av sin partiledare som nu och heller aldrig så ”förbannade”. Frågan om Perssons härskartekniker är ett genomgående tema i boken. Man påminner sig diskussionen kring Carl Bildt och bunkergänget för ett drygt decennium sedan. Makten har mer och mer kommit att överföras från kommuner, riksdag, partikansli och departement till regeringskansliet. Resultatet av denna process karakteriseras av Dagens Nyheters Niklas Ekdahl som ”nationell presidentmakt”. Persson tycks vara expert på att se till att starka personligheter med förankring i partiet ”centrifugeras ut till förmån för ministrar som saknar en egen maktbas”, skriver han vidare och pekar på hur Persson här använder sig av en av de främsta machiavelliska maktstrategierna, nämligen den som handlar om att furstens hantlangare (läs: ministrarna) måste hållas i total osäkerhet om sin husbondes avsikter. Perssons strategi är hire and fire.

Även i motståndarlägret lyckas Persson att neutralisera de självständiga rösterna. Det främsta exemplet på detta är utnämningen av Mats Svegfors till landshövding och ledare för den så kallade Ansvarskommittén. På så sätt används en av de farligaste motståndarna för egna syften.

Är Göran Persson en pragmatisk ledare utan ideologi? Åsa Linderborg noterar att när Persson citerar Olof Palmes uttalande från valdebatten 1982 ”Jag är en demokratisk socialist med stolthet och glädje”, retuscherar han socialist till socialdemokrat. Ordet socialism ingår aldrig i vokabulären. När Persson i ett tal på SSU-kongressen 1999 sammanfattade socialdemokratins idéarv, drog han linjerna från demokratins vagga i Grekland till Bergspredikan, de amerikanska och franska revolutionerna, Martin Luther King och Nelson Mandela. Idealen från historien finns symboliserade i den röda fanan, oförlikneligt sammanfattade av Per Albin, hävdade han utan att citera Karl Marx eller några andra av de klassiska socialistfäderna.

Om Per Albin Hansson har det sagts att ”han läste varken Bibeln eller Kapitalet”, med vilket förstods att han var en praktiker och pragmatiker. Om Göran Persson kan man knappast säga att han inte läser bibeln. Han har en tydlig åsiktsgemenskap med Tony Blair och hans kristna socialism, vilken ju är långt ifrån opåverkad av den katolska socialläran. I det stora linjetalet om ”det gröna folkhemmet” i Västerås 1999 understryks denna försiktiga linje i Perssons politiska livsåskådning: ”Hållbar utveckling är i grunden en fråga om värderingar och livshållning, kanske religion och filosofi.” För de svenska kommentatorer som inte är förtrogna med en kristen/katolsk socialfilosofi – och det är förmodligen inte Persson heller i detalj – verkar dessa tankar om filosofin och religionen som ett sammanhållande fundament för samhället som något främmande (osvenskt) och rent av konservativt (icke-socialdemokratiskt). Med utblick mot de europeiska horisonterna, som numera är Perssons, upplöses dock många av dessa motsägelser mellan politik och filosofi.

Allvarliga frågor om invandrar-Sverige reses av journalisten Dilsa Demirbag Sten. Hennes uppsats blir emellertid mer en förödande kritik av Mona Sahlins insats som integrationsminister i jämförelse med hennes företrädares, den för tidigt bortgångne Leif ”Blomman” Blomberg. Vad som här sägs med bäring på Persson är att Blomberg var en stark man som lyckades kapa åt sig resurser för sitt ansvarsområde på ett buffligt sätt och att Sahlin är ett av Perssons nödvändiga onda som måste ställas off side.

Undersköterskan och journalisten Anna Bäsén ställer frågan ”Vågar du bli gammal, Persson?”. I sitt inlägg riktar hon skarp kritik mot hela det socialdemokratiska etablissemanget som hon menar ignorerar sjuk- och äldrevårdens grundläggande problem. Tilläggas kan att kritiken inte blir mindre effektiv om man påminner om var personerna i detta etablissemang själva låter sig vårdas – på Sophiahemmet. Det är ett utmärkt alternativ, garanterat utan köer, för den överklass som själv kan betala via tilläggsförsäkringar eller har en arbetsgivare som gör det.

Föreliggande antologi är skriven före diskussionerna om hanteringen av tsunami-katastrofen, hedersdoktorat i Örebro, SSU-fiffel och porrklubbsbesök – allt med ity åtföljande vikande opinionssiffror. Kommer socialdemokratin och Persson att kunna sitta kvar efter detta? Båda är uppfinningsrika överlevare. Frågan är dock om det inte snart är dags för time out, tid för révision de vie. Kanske är det ”Perssons olidliga lätthet” – en karakteristik som journalistveteranen Björn Elmbrant använder i ett frustrerat kapitel – som blir den droppe som får bägaren att rinna över.