Mot alla odds

”Det har ofta sagts att Warszawas judar – och kanske alla judar på tyskockuperat område – gick i döden som ’boskap till slakten’. Vad man inte beaktar när man fäller detta omdöme är att Warszawas judar förhöll sig passiva så länge som de närde ett hopp om att det fanns en möjlighet att undgå döden, så länge de närde ett hopp om att kunna överleva genom att göra som de blev tillsagda. […] Men i Warszawas getto hade vid det här laget, i januari 1943, alla illusioner om ’arbete i öst’ upphört.”

Framväxten av en judisk motståndsrörelse i Warszawas getto tillhör de mest intressanta sidorna i Lena Einhorns bok Ninas resa. Såsom citatet ovan antyder, speglade graden av motstånd ganska väl vilken fas kriget befann sig i. En del av gettots invånare anslöt sig till detta uppror efter hand, och somliga byggde gömställen och bunkrar. Grupperna kunde inte bjuda något massivt motstånd, men deras engagemang visade viljan att värna om överlevnad och människovärde.

Einhorn har tidigare aktualiserat frågor i samband med Förintelsen. För några år sedan utgav hon Handelsresande i liv: om vilja och vankelmod i krigets skugga. Det är en välskriven och omfångsrik framställning om räddningsinsatser under andra världskriget. Boken innehåller en noggrant utförd dokumentation – men också många tänkvärda iakttagelser, egna och andras. Man minns speciellt ett citat av den amerikanske journalisten H.B. Swope som är värt att bära med sig: ”Jag kan inte ge något recept på framgång, men däremot ett på misslyckande: försöka vara alla till lags.”

Lena Einhorn arbetar även – och i första hand – som dokumentärfilmare. Ett tiotal av hennes filmer har sänts i svensk tv, varav flera prisbelönats. Också Ninas resa kommer så småningom att visas i tv, liksom i biografversion. Uppmärksamheten är mycket angelägen med tanke på den rika innebörd som berättelsen har.

Liksom i debutboken framläggs här en gripande dokumentation – bokens undertitel lyder En överlevnadsberättelse. Det är Einhorns egen släkt som främst fokuseras, i förs-ta hand modern Nina – en av de ytterst få som kom att överleva hela Warszawagettot. Genom hela framställningen träder Lena Einhorn naturligt in i hennes perspektiv, man kan säga att hon lånar moderns blick. Samtidigt växlar berättarperspektivet. Ibland är det Nina Einhorns egna ord och formuleringar som kommer fram. Denna exakta återgivning bottnar i ett utförligt intervjumaterial. Författarinnan filmade bland annat en längre intervju kort tid före moderns bortgång år 2002, samtal som visar på mycket klara minnesbilder. Volymen kunde ha blivit lika omfångsrik som Handelsresande i liv, men Einhorn har valt att koncentrera sig på de mest centrala delarna av moderns berättelse. På så vis blir texten ett förtätat vittnesmål, framburet på levande prosa.

Skeendet tar sin början ett par år före själva krigsutbrottet. Einhorn berättar här om de grenar av släkten som bosatt sig i USA. Somliga av medlemmarna kom gradvis att anamma en livsstil där familjebanden något tunnats ut. Samtidigt höll man naturligt ihop, både i helger och till vardags. Modern Nina fick själv resa över Atlanten vid tolv års ålder och vistas i Amerika under knappt ett år. Hågkomsterna från den tiden kom snart att överskuggas av händelserna hemma.

Det var alltså hösten 1939 som tyskarna gick in i Polen. Ockupationen gjorde det nödvändigt att snabbt fatta egna beslut. Ninas familj beslutade att flytta från Lodz till Warszawa för att undgå att hamna i getto. Kort senare kom dock även i huvudstaden en order om att alla judar skulle placeras i getto. Under denna omfattande förflyttning tilldelades en tredjedel av Warszawas befolkning en fyrtiondel av stadens yta; tiotalet personer bodde i genomsnitt per rum.

Nina flyttade in i gettot tillsammans med ganska många familjemedlemmar. Författa-rinnan beskriver tillvaron där på ett sakligt och insiktsfullt sätt. Hon tar fasta på trångboddheten, byteshandeln inom kvarteret (inte sällan med briljanter och juveler), sjukdomar och svält, liken på gatorna, rädslan för vad som skulle komma. Emellanåt fångas de få glädjeämnen som familjen tydde sig till för att kunna överleva mentalt.

Den verkliga rädslan fick grepp en liten tid senare, i samband med deportationerna. Nina såg hur människor plötsligt började plockas upp från gatan för transport. Många av invånarna försökte gömma sig inomhus, men deras tillhåll gav dåligt skydd i längden. Med facit i hand hade den judiska befolkningen alla odds emot sig sedan deportationerna till Treblinka väl inletts: av gettots då inemot 400 000 judar kom endast några hundra att överleva. Ninas familj hörde till det fåtal som förmådde hålla sig kvar i gettot genom anställning på fabrik. Liksom övriga fabriker tvingades detta företag att producera för den tyska rustningsindustrin.

Successivt fick gettots kvarvarande höra talas mer om transporterna österut. Rykten om gasbussar och gaskammare spred sig snabbt. I samma veva tömdes området. Nina själv kom nära döden under ett spontant flyktförsök, infångad men mirakulöst räddad av moderns skrik – ett djuriskt skrik som fick SS-mannen att tveka för länge, distraherad av ”en kraft starkare än hans egen vilja”. Kort senare räddade brodern mor och dotter undan döden när han iförd stulen polismössa lyckades lotsa dem ur en kolonn. Det var ett kraftfullt agerande som Nina alltid skulle komma att minnas.

Trots alla dessa transporter betecknade tyskarna omflyttningen som alltför långsam. De ansvariga tvingades till mer kraftfulla ingrepp. Heinrich Himmlers uppgift var ju, såsom Einhorn skriver, att genomföra Förintelsen av alla judar, och detta mål sattes framför behovet av arbetskraft. Den judiska motståndsgruppen bjöd visserligen motstånd när gettot skulle rensas, men upproret blev kortvarigt. Samtidigt fortsatte männi-skor att gömma sig i källare och under tak-åsar, snart även i ruinerna efter nedbrunna byggnader. Patrullerna fann de flesta, även om partisanernas motstånd tvingade dem att tända på fler hus. Bränderna förstörde stora delar av gettot.

I detta kritiska skede arrangerade brodern Rudek så att Nina fick följa med en sjuktransport tillsammans med en skjuten tysk soldat. Soldaten som körde vagnen hade mutats, och Nina kunde efter några etapper hoppa av på den ariska sidan, där hon så småningom uppsökte en adress som brodern givit henne. Efter två och ett halvt år i gettot – detta ”väntrum för döden” – var hon nu på fri fot, om än skyddslös och utan identitetspapper. Väl på plats bland främlingar i det vanliga Warszawa mötte hon en klok kvinnlig rumskamrat: ”Om vi överlever det här kriget, Nina, blir vi de enda vittnena. Det kommer inte att finnas många vittnen, så det är viktigt att vi kommer ihåg allt det som händer oss nu.”

Efter att på detta vis ha räddat systern lyckades brodern även få ut modern. Fadern hann han däremot inte rädda – det hade blivit alltför sent. Själv flyttade Nina nu till en annan adress medan brodern höll sig dold genom ödsliga promenader och spårvagnsresor från morgon till kväll. Kort senare fick han logi i huset dit Nina anvisats, och de båda kunde andas ut för ett ögonblick. Samtidigt levde de i en ansträngande och livsfarlig exil, i anonymitet. Varje snedsteg kunde väcka misstanke – och en enda kontroll kunde leda till döden. Nina höll också på att råka illa ut till följd av en grannfrus misstankar.

Under denna läsning slås man av den polske regissören Kieslowskis åttonde Dekalog, som handlar om en judinna som gömts i Warszawa och mot all förmodan lyckades undkomma Förintelsen. Här figurerar delvis samma miljöer. På snarlika sätt gestaltas rädslan hos dem som riskerade sina liv för att rädda krigets offer. En annan likhet är närvaron av aktivister inom underjordisk motståndsrörelse.

Nina och brodern kom sedan att bo ganska länge i detta hus. Modern tog värdfamiljen inte emot, men Nina besökte henne vid ett par tre tillfällen, fastän en sådan färd genom Warszawa förenades med stor fara. I samband med en av dessa vistelser var hon nära att fastna i en tysk razzia.

Samtidigt började tyskarnas krigslycka nu att vända. Den polska underjordiska armén inledde ett nytt uppror, i hopp om stöd från närbelägna sovjetstyrkor. Medan Nina och brodern väntade på den befrielsen stormade tyskarna området där de bodde, och tände eld på huset. Befolkningen ställdes upp på led. De båda lyckades fly massan och så småningom ta sig ur staden. Under en period gömde de sig i en by. Utan stöd från de allierade hade det polska upproret nu brutalt slagits ned av hämndlystna tyskar. Ännu några månader senare trängde till slut den ryska armén fram. Modern minns: ”En kväll hörde vi artillerield, och vi förstod att ryssarna närmade sig. På natten såg vi blixtarna, och för varje blixt kände vi oss allt lyckligare. Så här i efterhand känns det konstigt att man kände sig lycklig över beskjutning. Men så var det.”

Strax efter krigsslutet började Nina Einhorn studera medicin vid universitetet i Lodz, där hon också mötte sin kommande make Jerzy. I likhet med många andra polska judar skrämdes hon dock av den ihållande antisemitismen i Polen, varför de båda snart valde att emigrera. Omsider bosatte sig paret i Stockholm, och fick snart höga befattningar på Radiumhemmet. Också brodern, som ju räddat Ninas liv, bosatte sig i Sverige; han arbetade som universitetslektor i juridik.

Ungefär där avklingar denna berättelse, som har åtskilligt att lära om mod, sammanhållning och integritet – samtidigt som den fördjupar tidigare insikter. Man påminns framför allt om hur skickligt nazisterna lyc-kades hålla Förintelsen hemlig – och hur länge västmakterna blundade sedan de väl fått information om utrotningslägren. Einhorn skriver: ”När de första rapporterna om systematisk utrotning av den judiska befolkningen i tyskockuperade Europa nådde regeringar i resten av världen, hade redan hälften av Förintelsen genomförts. Att dessa rapporter sedan inte togs på allvar, eller gömdes, är en annan sak.”