Liturgin – ett verklighetens drama

Aldrig är de troende någon gång närmare mysteriet än i den heliga liturgin. Människan är av Gud och utrustad med flera sinnen, och det som vi uppfattar och förstår kommer alltid att vara beroende av ett eller flera av dessa. Inte någon erfarenhet kan vara skild från sinnena, inte heller vår tro eller vårt gudsförhållande: liturgin måste i alla sina enskildheter kunna ses, höras och till och med luktas för att bli en del av oss.

Karmeliten och mystikern Johannes av Korset (1542–1591), den store poeten bland mystikerna, var mycket klar över detta:

”Fantasin kan inte forma eller föreställa sig något utöver det som den har upplevt med hjälp av de yttre sinnena – antingen det handlar om vad den har sett med sina ögon, hört med sina öron” (Bestigningen av berget Karmel).

Förmodligen kan vi alla enas om detta att vår tro behöver alldeles konkreta, visuella handlingar, tecken och gester i kombination med det rent textmässiga för att den skall kunna tränga in i människans invecklade inre. Det är genom dessa synliga och konkreta tecken som liturgin blir ”vår egen”, så att mysteriet blir konkretiserat i den enskilde troendes liv här och nu.

”I liturgin, främst i eukaristins heliga offer, ’fullgörs vår frälsnings verk’, och så bidrar liturgin i högsta grad till att de troende i sina liv uttrycker och för andra uppenbarar Kristi mysterium och kyrkans sanna väsen” (Konstitutionen om den heliga liturgin, Inl. 2). Så formulerade sig Andra Vatikankonciliet och texten lyder i fortsättningen: ”Ty det är kyrkans egenart att vara på samma gång mänsklig och gudomlig, synlig med osynlig utrustning” (Inl. 2).

Tron är med andra ord inte i sitt innersta väsen en abstraktion, skild från verkligheten, den är just precis inte ”opium för folket” som Marx uttryckte det utan raka motsatsen: en inlevelse i och en fördjupning av den troendes alldeles konkreta, verklighetsnära gudsförhållande. Jag vill inte här gå in på det politiska budskapet i citatet utan bara belysa en annan sida av uttrycket.

Det som utspelar sig genom den heliga liturgin är ett drama, och ett verklighetens drama, men det är förvisso ingen teaterföreställning. Det är just det som är sakens kärnpunkt – liturgin föreställer ingenting, den är, den öppnar en dörr in till en annan verklighet än vår dagliga, in till en verklighet som rymmer större mysterier än det som endast kan uppfattas av ögat eller örat.

Firandet av de stora liturgiska festerna har i alla tider talat till det som jag väljer att kalla människans dramatiska nerv – denna sträng i vårt innersta som manar oss att berätta en historia för andra.

Dagens moderna teater är en naturlig följd av den utveckling som går från den ”rena” liturgin, via troperna – en förklaring eller vidareutveckling av mässans olika delar, speciellt introitus och passionerna och till det liturgiska medeltida dramat, mysteriespelen med flera genrer.

Den moderna teaterns historia börjar med andra ord, som vi senare skall gå in på mer detaljerat, med troperna och med munkarna i S:t Gallen som redan på 900-talet skapade mycket dramaturgiskt utvecklade troper.

Jag skall försöka att belysa hur liturgiska handlingar har omformats under historiens gång, från det jag har valt att kalla ”ren liturgi” till teater. Jag skall försöka peka på vad som skiljer dessa två uttrycksformer från varandra och vad som är gemensamt och belysa vad som sker under utvecklingens gång.

Om liturgin och om teater

En teaterföreställning är alltid ett återskapande, ett gestaltande av en scen, en tablå, ett spelat, rekonstruerat uppträde – oavsett hur historiskt riktigt detta än må vara. Teaterkonst är, och vill till sin natur alltid vara konst det vill säga konstlad, här icke menat som något negativt utan i betydelsen av att det alltid är fråga om en gestaltning. Gestaltning är det ord som används i teatervärlden när man skapar en rollfigur, en scen, när man fyller texten med liv. Teater är ett återskapande, en gestaltning av en artificiell och ”overklig” tablå.

Där teatern är en konstlad och artificiellt framställd verklighet, där är själva kärnan i liturgin realitet. Vi spelar inte mässan; detta är verklighet; allt som sker där, själva mässans korpus, dess kropp är reell och sann. Liturgin i sig själv är aldrig konstlad eller affekterad till sitt väsen, eller bör åtminstone aldrig vara det. Den bara är, och den har blivit till som ett naturligt uttryck för vår tro genom två tusen år. För att än en gång upprepa konciliets precisa formulering så ”bidrar liturgin i högsta grad till att de troende i sina liv uttrycker och för andra uppenbarar Kristi mysterium och kyrkans sanna väsen” (Konstitutionen om den heliga liturgin, Inl. 2).

Liturgin är inte, som en teaterföreställning, påhittad eller uppdiktad, den är inte ett framförande som de troende passivt bevistar och är publik till. Än en gång vill jag citera ur konciliedokumentet: ”Moder kyrkan önskar innerligt att alla troende skall föras fram till det fulla, medvetna och aktiva deltagande i liturgin som dess väsen kräver” (Konstitutionen om den heliga liturgin, kap. I, II 14).

Mässans liturgi är den materiella, kroppsliga och köttsliga manifestationen av vår tro, den plats där Gud ger sig till känna på ett sådant sätt att alla våra sinnen kan uppfatta honom. Det är kanske på denna punkt som liturgi och teater skiljer sig allra tydligast åt; där konsten skall betraktas, där kräver liturgin ett aktivt deltagande.

Även på denna punkt uttrycker konciliedokumentet sig nog så koncist: ”Fördenskull lägger sig kyrkan vinn om att de kristna inte skall närvara vid detta trons mysterium som främlingar eller stumma åskådare utan att de, på grundval av den rätta förståelse som ceremonierna och bönerna ger, medvetet, fromt och aktivt skall delta i den heliga handlingen, undervisas av Guds ord, vederkvickas vid Herrens bord och tacka Gud” (Konstitutionen om den heliga liturgin, kap. II 48).

På många sätt är det värt att besinna det faktum att teatern har sprungit fram ur liturgin. De gemensamma elementen är många och iögonenfallande, som vi skall se, men liturgin är aldrig spelad så som teatern alltid kommer att vara det.

Likheterna mellan teater och liturgi är å ena sidan mycket stora, samtidigt som det är en avgrundsdjup skillnad mellan de två yttringarnas innersta väsen. Medan teaterscenen är en tummelplats för konstnärerna, där budskapet (förkunnelsen) framförs till en i stort sett inaktiv, lyssnande, mottagande publik, är liturgin beroende av att folket är närvarande och aktivt deltagande, som vi just noterade.

Teaterföreställningen har en eller flera huvudpersoner, som framställes, inte i sin egen gestalt utan genom en annans mask, persona, i det att de gestaltar, framställer en annan person, antingen det må vara en fiktiv eller en verklig sådan. Ordet person kommer från antikens teater, där persona inte var den egentliga personen utan den mask som skådespelaren bar för att framställa en annan än sig själv.

I liturgin är huvudpersonen själv verkligen tillstädes i sitt eget kött och blod: ”Detta är Kristi kött, detta är Kristi blod.” Detta är ett mysterium som är så långt över vårt mänskliga, begränsade förnuft, att det inte går att förklara med enkla ord.

På samma sätt som vi ofta påstår att en bild säger mer än tusen ord, så vänder sig också liturgin till alla våra sinnen och säger oss långt mer än bara texten. Liturgins texter tillsammans med prästens rörelser framhäver och accentuerar budskapet för oss; vårt eget kroppsspråk och våra egna attityder lär oss att fatta detta budskap med hela vår varelse.

Liturgin har inga gestalter, personen är verklig och sig själv och framställs inte av en ”persona”, en roll. Visserligen representerar den förrät-tande prästen Kristus själv in persona Christi, men i eukaristin stiger Vår Herre själv ner till oss genom sakramentet, direkt och konkret. Vi ser, hör och smakar Vår Herre själv: ”Smaka och se att Herren är god.”

Historik

Relationen mellan liturgi och teater står klar för de flesta av oss, i synnerhet om vi historiskt sett i den första vändan griper ännu längre tillbaka än till det första millennieskiftet. Rötterna till all teatertradition och till bibelns berättelser, de texter som liturgin använder sig av, är den episka traditionen, berättartraditionen. Berättartraditionen har en alldeles speciell ställning i judendomen. ”Och du skall berätta för dina barn” – denna berättartradition präglar hela bibeln.

Bibeln kallas av teaterfolk för Den stora drejboken. Drejboken är själva basen för all filmproduktion, man kan helt enkelt säga att det handlar om en visualiseringsprocess av ett manus, ungefär som lerklumpen får gestalt på drejskivan. Regissören har ett manus som bas, en berättelse, och han har något på hjärtat, något alldeles bestämt som han vill säga med just denna berättelse.

I botten på ambitionen att skapa en teaterföreställning kommer alltid denna tanke att ligga: ”Jag vill berätta en historia.” På samma sätt kan vi säga att vår grundtanke om liturgin bör vara: ”Jag vill förkunna evangelium.”

I bibeln finner vi de mest vidunderliga skatter och många konkreta händelser som har bevarats i berättartraditionen. Några av litteraturhistoriens största skatter finner man i bibeln. De berättelser som vi möter har alla en rik dramaturgi och är fria från banaliteter. De berättar mer än vad det i förstone kan se ut som. Undertexten, alltså det som historien egentligen handlar om, är med ganska få undantag överlåten åt lyssnaren.

I Oslo har vi under de senaste åren sett ett bra exempel på detta i Det Norske Teaters uppsättningar av Markusevangeliet och Apostlagärningarna. Just i dessa två föreställningar ser vi att bibeln sannerligen är bra och stor teater, men skådespelarnas återberättande är spelat, alltså ren teater och har inget som helst med liturgi att göra. Här är tanken att ”jag vill berätta en historia”.

”Liturgin är teaterns moder”, teatern blir mottagen ”i liturgins sköte”. Liturgin har fött teatern, och under århundradenas lopp har detta barn vuxit upp och utvecklats och fått sin egen historia.

Som vi redan sett, började den direkta historien med de utvecklade troperna, som efterhand fick ett mer dramatiskt uttryck. Troperna behölls för övrigt i liturgin fram till 1600-talet. Ett av de många spåren till det kyrkliga dramat för oss till påskdagens introitus, där texten berättar om kvinnorna vid graven, och till den tillhörande tropen, som munken Tutilo skrev på 900-talet. Tropen är skriven i dialogform och blev under den första tiden alltid sjungen i denna dialogform, utan någon form av iscensättande. I en ritual från 967, attribuerad till S:t Dunstan, återfinner vi samma text men då som en genomförd dramatisk scen i anslutning till påskmorgonens matutin. Efter det tredje responsoriet gick en eller två präster, klädda i alba och med palmer i händerna, fram till det insvepta krucifixet, som låg framför altaret i ett slags grav. De två, som föreställde ängeln, satte sig vid graven, och sedan kom tre präster in som representerade kvinnorna. Dialogen kunde börja: ”Quem queritis in sepulchro …” (”Vem söker ni …”) Uppståndelsen förkunnades och kvinnornas representanter stämde upp: ”Surrexit enim, sicut dixit dominus. Alleluja!” Matutinen avslutades med Te Deum.

Även om detta spel ägde rum stadigt inplacerat i den etablerade liturgin råder det inget tvivel om att vi här har tagit steget från en liturgisk handling till teater, till en ”ren” föreställning, även om den utspelar sig inom de liturgiska ramarna. Detta spel bildar själva övergången från en liturgisk handling till en teaterföreställning. De element som är särpräglade för teatern och som skiljer teatern från liturgin är helt och fullt tillstädes i detta exempel: handling som illustreras i yttre gester, rollspel, eller ”representation” om man så vill.

Att framföra eller att skriva ett teaterstycke kommer alltid att innebära att man söker efter hur man skall spela, hur man skall agera för att ge en omtalad handling liv. ”Jag vill berätta en historia”, det vill säga att jag har något på hjärtat som jag vill berätta för andra.

Teater som konstform vilar på att man uppträder å någons vägnar, representerar någon, och det har i sitt uttryck många drag gemensamma med liturgin: man behöver en kroppslig representation, visuella gester som utspelas framför en folkmassa. Den historia som berättas går utöver vardagen och för oss över till en annan verklighetssfär än den dagliga.

Liturgin för oss till Gud, den utvecklar och omformar människans tankar och sinnen, gör oss öppna för att Gud kan verka i oss. Där liturgin för oss in i en annan och reell verklighet, en verklighet där männi-skan blir helad, där har också teatern sin mission i att omforma männi-skosinnet till att kunna motta Konsten. Aristoteles utvecklade redan under antiken, under den grekiska tragediens era, en teori om katharsis, rening och omvändelse hos åhörarna.

Det är här på sin plats att nämna att det under kyrkans tidiga period fanns ett icke obetydligt motstånd mot teaterföreställningen. Detta var inte utan skäl, eftersom de första martyrerna blev avrättade vid offent-liga föreställningar för folket under de första århundradena e.Kr. Deras grymma martyrdöd blev allmän förlustelse för folket, deras övergivenhet blev en bild av Kristi övergivenhet, groteskt framställd för allmänheten.

Kyrkospel och mysteriespel

Trots den tidens delvis stora motstånd mot teatern från kyrkligt håll kan vi tidigt se en väsentlig utveckling inom det religiösa dramat. Teatern behöll å sin sida också under lång tid ett allt igenom religiöst innehåll. Det som framfördes under den första tiden var uteslutande scener från den heliga Skrift.

På samma sätt som troperna inspirerade till sceniska uttryck så är också kyrkospelen och mysteriespelen en naturlig förlängd arm till liturgin. Troperna var en sorts utvidgning av och en förklaring till liturgiska texter, men det finns också i den katolska påskliturgin en länk som i utgångspunkten är helt och hållet scenisk. På palmsöndagen och långfredagen framförs Kristi lidandes historia så som den berättas av evan-gelisterna Matteus och Johannes.

Passionshistoriens dramaturgiska uppbyggnad är distinkt och klar med en berättare (som inte utför någon egen handling) och två eller flera agerande personer som deltar aktivt i handlingen. Även om Kristus traditionellt ofta framställs av den förrättande prästen, är det trots det här fråga om en spelad ”roll”.

Från början framfördes passionshistorien stilistiskt rent och statiskt, antingen den sjöngs eller lästes, på samma sätt som vi ser det i vår egen liturgi i dag. Det förekommer inga rörelser, ingen illustration av händelseförloppet. Vid en tidpunkt i historien ser vi att liturgi och teater här skiljer sig från varandra. På det flesta ställen framförs passionshistorien som tidigare, nämligen en statiskt framställd lidandeshistoria. På enstaka platser i världen inspirerar dessa innehållsrika berättelser till ett mer teatraliskt framförande. Personer, som tills nu varit statiskt framställda, får liv, skelettet får kött och blod.

Passionshistorien, framförandet av lidandeshistorien rör sig så småningom från koret ut i kyrkan, sedan ända ut på kyrktrappan och i och med detta får teatern sin egen identitet, den sätts in i en profan ram. Man rör sig från firande av mysterierna till representation, från realitet till föreställning. Det är inte bara själva framförandet som byter skepnad, publiken får också en ny roll. Den blir åhörare och inte längre ”medfirare”, concelebrantes. Det man betraktar och upplever har blivit en föreställning, alltså några som agerar och föreställer några andra än sig själva. Passionsspelen blev mycket populära, och speciellt i Bayern blev detta folklig kultur.

Även andra fester under loppet av det liturgiska året har inspirerat till olika spel, ludus, av latinska verbet ludere, som betyder spela teater eller leka. De så kallade dårfesterna från tidig medeltid har troligen lagt grunden till eller inspirerat till många av de liturgiska spel som växte fram under högmedeltiden. Vi känner t.ex. Danielis Ludus, spelet om Daniel, som enskilda forskare, exempelvis Margot Fassler (professor i musikhistoria och liturgi vid Yale University, Divinity School) i sin avhandling från 1992 menar vara ett exempel på en reformerad utgåva av dårfesterna i Beauvais som ägde rum i varje fall fram till slutet av 1100-talet. På så sätt dras linjerna från dårfesterna till de mer organiserade liturgiska spelen och medeltidens mysteriespel.

Mysteriespelen har också en tydlig bakgrund i Kristi lekamens och blods fest, Corpus Christi. Ett viktigt inslag i detta firande var, och är för övrigt än i denna dag, sakramentsprocessionerna. Under medeltiden blev dessa processioner allt färgrikare och alltmer folkloristiskt präglade. Den folkliga religiositeten tar sig ofta liknande uttryck, och vi ser då denna för oss nordbor så märkvärdiga blandning av fromhet och folklig fest. Jag tillåter mig att tänka att reformationen och senare den pietistiska rörelsen har berövat oss viktiga och riktiga element i vårt fromhetsliv och i utövandet av det. Vi människor är utrustade med ett mångfacetterat och rikt inre och vi bör våga använda det i dess helhet.

Även om denna brokiga blandning av stringent liturgi och färgsprakande folklore nog kan verka tämligen främmande för oss är den ett sunt och bra uttryck för den folkliga religiositeten. Den bör betraktas mot bakgrund av medeltidens förståelse av liturgiska handlingar. På den tiden betraktade man en liturgisk handling som en allegori, en bild lika med en framställning eller en föreställning, om man så vill. Den liturgiska handling som man kunde se visade på ett bakomliggande innehåll. Bruket av allegori förutsätter att den synliga framställningen bara är intressant så länge som den visar bort mot en osynlig, högre värld. Det är med andra ord inte det vi ser, det yttre, som är väsentligt utan det som detta yttre representerar. En mask, ett spel, en tablå är inte något annat än ett tecken som visar på något som ligger på ett annat plan än tecknet självt.

Med denna förståelse av liturgin som bas blev det naturligt med tämligen egenartade ”spel” nära knutna till den ”officiella” liturgin. Den skepsis och i enskilda fall det ogillande som man har sett i protestantiska miljöer gentemot teater och ”spel”, dans och annat i kyrkan beror nog mest av allt på den pietistiska utvecklingen, där det inte längre fanns plats för denna sorts folkliga religiositet, något som jag redan har nämnt. Att appellera till flera sidor i oss var inte längre ”riktigt” eller ”fromt” nog.

I den katolska kristna världen fick passionsspelen och mysteriespelen stor betydelse för de enskilda lokalförsamlingarna, och i några fall utvecklade det sig till rena kulter omkring dem. Spelet i Oberammergau är det mest kända i våra dagar, internationellt sett.

Den gemensamma nämnaren för mässans liturgi och teaterföreställningen är en stram och stringent regi, där ingenting lämnas åt slumpen. Mässans regi, om vi skall våga kalla den så, är fastlagd i missalets rubriker – det som är skrivet med rött – där det tydligt framgår vad som skall göras. Mässan är också, som varje teaterstycke, dramaturgiskt uppbyggd. I mässans liturgi pekar allt mot den stora dramatiska mittpunkten, liturgins höjdpunkt och centrum, eukaristin.

Firandet av eukaristin kan gärna karakteriseras som ”en väl förberedd måltid”. Allt det som försiggår i liturgin före själva måltiden pekar mot liturgins centrum.

Vi människor är beroende av våra sinnen för att kunna uppfatta. För att förstå ett teaterstycke eller för den delen mässan måste vi förstå mer än bara orden. Vi måste på sätt och vis ”känna det på kroppen”.

”Fördenskull lägger sig kyrkan vinn om att de kristna inte skall närvara vid detta trons mysterium som främlingar eller stumma åskådare utan att de, på grundval av den rätta förståelse som ceremonierna och bönerna ger, medvetet, fromt och aktivt skall delta i den heliga handlingen, undervisas av Guds ord, vederkvickas vid Herrens bord och tacka Gud” (Konstitutionen om den heliga liturgin, kap. II 48).

Översättning: Elisabeth Stenborg