Ju mer mänsklig desto närmare Gud

Det var i skuggan av Thaba ’Nchu (sesotho: det svarta berget) som fader Frans Claerhout började måla på allvar. Året var 1957 och han var inne på sitt tionde år som missionär i Orange Free State i Sydafrika (efter 1994 enbart Free State). Han hade visserligen ägnat sig åt målning dessförinnan, men det rörde sig om grova skisser av dystra scener utförda i glanslösa färger. På den sydafrikanska landsbygden kom det färglösa att bytas mot det färgstarka. De dystra scenerna förbyttes i tavlor med människor som framträdande motiv. Han kom att måla framför allt kvinnor. Fader Claerhout var i det puritanska, av apartheid sargade Sydafrika, något så ovanligt som en katolsk präst, som målade svarta kvinnor och barn, ofta i form av croquis! ”Varför måla landskap, när man kan tömma en pensel på kvinnor, åsnor och solrosor.”1 Så är, utöver kvinnorna, åsnan och solrosen Fr Claerhouts kännetecken. Men det var som croquismålare jag läste om honom första gången.

År 2002 utgavs boken The Madonna of Excelsior, skriven av Zakes Mda.2 Den utspelar sig i den lilla staden Excelsior, mitt i Orangefristaten. Så sent som 1971 fick ett märkligt civilmål massmedier över hela världen att höja på ögonbrynen. 19 av stadens invånare stod anklagade för att ha brutit mot den så kallade Immorality Act,3 som förbjöd intimt umgänge över rasgränserna. Bland de anklagade fanns ett antal hembiträden, farmare, lärare, poliser och även stadens reformerte Dominee (afrikaans: präst eller pastor i den reformerta kyrkan). Boken är en skönlitterär tolkning av vad som egentligen hände. Men den bär verklighetsprägel och många, däribland Fr Claerhout, kan omvittna att det inte bara skedde i Excelsior. Över hela Sydafrika, bakom kulisserna, förekom intima relationer över rasgränserna. Oftast var det i form av övergrepp.

Författaren har valt att inleda varje kapitel med en av fader Claerhouts tavlor. Fader Claerhout verkade då i Tweespruit, inte långt från Excelsior. Frans Claerhouts namn förekommer inte uttryckligen i romanen. Han kallas rätt och slätt: the trinity. Här är det viktigt att påpeka, att han inte beskrivs som the Holy Trinity utan enbart the trinity. Bokens näst sista mening lyder i min egen översättning: ”Men treenigheten kände aldrig till alla dessa saker. Hans arbete var att måla subjekten och inte att snoka i deras liv bakom målarduken.”4 Detta är förmodligen inte helt sant. Nog kände fader Claerhout till vad som försiggick. Däremot var han sannolikt mer intresserad av människor som subjekt än som objekt. Efter att ha läst boken och snuddat vid denne märklige man, tändes lusten att få möta honom och veta mer om honom. Detta fick jag göra, tillsammans med min hustru Kristina, i mitten av september månad 2004.

Frans Claerhout föddes den 15 februari 1919 i Pittem i västra Flandern. Som 20-åring togs han upp i O.M.I. (The Oblates of Mary Immaculate) och prästvigdes fem år senare. 1946 sändes han som missionär till Magaliesberg, utanför Johannesburg. Där fick han lära sig engelska och sesotho. Eftersom han kom från Flandern hade han inga problem att snabbt lära sig ytterligare ett sydafrikanskt språk, afrikaans, som är nära besläktat med flamländska. Två år senare stationerades han som resande missionär i Orangefristatens provinshuvudstad Bloemfontein. I tolv år reste han runt i provinsen, men kom sedan att få sin gärning bland Barolong5 och Basotho6 med Thaba ’Nchu som bas. 1977 förflyttades han så till Tweespruit, där han bodde till alldeles nyligen.

Uppvuxen i Flandern var han påverkad av de flamländska expressionisterna, särskilt av C. Permeke (1886–1952) och G. De Smet (1887–1943).7 Han har själv sagt om expressionismen:

”Expressionism är att bara måla det nödvändiga, en moder som ammar ett barn – jag målar munnar, händer, ansikten, inte fötter och tår” (Min översättning).8

Frans Claerhout fick aldrig någon formell konstutbildning. De första alstren utgjordes av teckningar, som han brukade skicka med i sina brev hem till sin mor och andra släktingar. Däremot kom säkert den så kallade Bloemfontein-gruppen, som var verksam 1958–1968, att betyda mycket för hans konstnärliga utveckling. En av kollegorna i gruppen, F.P. Scott, beskriver Frans Claerhouts unika förmåga att avbilda de svarta: ”Claerhout målar dem i en pastoral miljö, utan bitterhet, ofta komiskt, men alltid med sympati, vitalitet och värme.”9 Sin första egna utställning kunde han ha i Johannesburg 1961, mycket tack vare Bloemfon-tein-gruppen.

Det går inte att ta miste på det enorma intresse för människor som finns hos denne vithårige, åttisexårige präst. Under sina snart femtio år som kostnär har hans anslag varit mänskligt. I ett brev daterat Rom, den 28 mars 1974 skriver generalsuperiorn för O.M.I., Richard Hanley: ”Han är en mycket mänsklig och jordnära man. En trivsam och glad karaktär. […] Han bryr sig verkligen om människor, särskilt de fattiga, de underprivilegierade, de behövande.”10 Av de pengar som hans konstnärskap inbringat, har han finansierat hem åt behövande, daghem, stött många skolelever och studenter med stipendier samt stått för 20 kyrkbyggen av vilka det mest kända är Thabo Ya Kreste (sesotho: Kristi glädje). Kyrkan finns i Thaba’ Nchu och är en explosion av afrikansk konst. Den invigdes 1972. Fram till dess hade fader Claerhout och församlingen firat sina gudstjänster i en afrikansk hydda. Tillsammans med konstnärskollegor och med de flesta församlingsmedlemmarna involverade uppfördes kyrkan, för att den kristna tron skulle få ett kontextuellt uttryck. Om sin vana att framställa Kristus som en svart afrikan, säger fader Calerhout att Kristus måste vara som en av dem, för att bli accepterad av dem. Om den kristna trons självklarhet bland de svarta har han sagt: ”Så enkelt är det: Han kommer från ängen, mjölkar korna, går till kyrkan, fortfarande med mossa på skorna, och tror att Gud är Gud och Bibel är Bibel”.11

De många kvinnor han målat kallar han själv ”blommor utan jordmån”. Så har han i några enstaka ord sammanfattat det djupt omänskliga i apartheid. I romanen The Madonna of Excelsior framstår också the trinity som en positiv motbild till de andra vita män, som figurerar i handlingen. De utnyttjade sitt tjänstefolk sexuellt och fråntog dem därmed deras värdighet som människor. The trinity å andra sidan värdesatte visserligen kvinnornas kroppslighet men i stället för att förnedra dem, respekterade han deras integritet och gav dem dessutom bra betalt, för att de satt modell. Sannerligen fanns det vita män i andra städer än Excelsior, som utnyttjade sina kvinnliga anställda sexuellt. Men the trinity visar att det även fanns vita män under apartheid-åren, som agerade utifrån en annan människosyn. I postapartheids Sydafrika, ett land som försöker leva i försoning, känns det viktigt att framhäva sådana förebilder. Mötet med the trinity får mig att tänka på Grundtvigs ord om att först vara människa och sedan kristen. För namnet the trinity har fader Claerhout fått, eftersom han är man, målare och präst i samma person. Paul Rock skriver: ”Bland konstnärer möter vi ofta det vi skulle kunna kalla ’kluven personlighet’. […] I Frans Claerhouts fall skulle vi snarare behöva tala om en harmonisk förening mellan konstnär och människa. Han lever i sitt verk och hans verk lever genom och med honom.”12

Vi har förmånen att besöka honom i hans hem i Bloemfontein, där han bor tillsammans med ytterligare några oblatbröder. Under samtalets gång går han och hämtar ett av sina mest kända verk: Doubt is also a prayer. Tavlan föreställer en man, som trycker ett stort krucifix intill sitt hjärta. För oss blir det ytterligare en nyans i fader Claerhouts djupt mänskliga kristendomstolkning. Runt om i hans hem finns de andra konstverken, som gjort honom berömd: Suncatchers. Både som statyer och målningar finns de där, människor som försöker att fånga solen! Samt alla dessa solrosor. Solen för honom är symbolen för det gudomliga. Hans många madonnor med barnet är också solfångare, som uttrycker kärlek och värme. ”Skulle jag någonsin behöva välja mellan fred och tumult, skulle jag följa aftonfågeln och veta var solen är.”13

Men ändå: mannen som kramar krucifixet, tvivlet som också är en bön, blir det på näthinnan bestående. Den griper tag i ett citat ur boken The Madonna of Excelsior där författaren beskriver en annan av fader Claerhouts tavlor som inledning till kapitlet ”En solbränd Kristus”:

”En brun Kristus korsfäst i ett fält av rosa och vitt kosmos. Hans ansikte har stråk av rött från den röda solen som bränner från sin trygghet, upphängd som en grön boll mot den blåa och vita skyn. Han bär ett svart höftskynke och hänger på det gråa korset likt en fågel i flykten. En stor solros växer nära korset, dess gula kronblad vidrör Kristi böjda knän. En annan stor solros står bakom korset. Solrosor vänder sig alltid mot solen och frodas som korgar i dess strålar. Men dessa gigantiska solrosor har vänt solen ryggen i tyst trots.”14

Dessa sista ord är inte mina, inte heller Frans Claerhouts, utan skrivna av en av Sydafrikas mest kända, svarta författare. Därmed har en av de förut förtryckta fått uttrycka hur han uppfattar denne vite, katolske präst, som var utsänd som missionär och blev the trinity: man, präst och konstnär!

Artikelförfattaren är präst i Svenska kyrkan och för närvarande verksam i den evangelisk-lutherska kyrkan i Södra Afrika (ELCSA).

Översättningarna i artikeln är gjorda av artikelförfattaren.

Noter

1. ”Why painting landscapes when you can empty a paintbrush with women, donkeys and sunflowers.”
Schwager, Dirk and Dominique, Claerhout, Artist and Priest – Kunstenaar en Priester, Visual Publications 1994.

2. Mda, Zakes, The Madonna of Excelsior, Oxford University Press 2002.

3. Immorality Act var en av Sydafrikas apartheidlagar och infördes så sent som under mitten av femtiotalet.

4. Mda, a.a.

5. Barolong är en av de största grupperna inom den befolkningsgrupp som kallas batswana. De lever både i Sydafrika och i Botswana. Det språk de talar heter följaktligen setswana.

6. Basotho är en med batswana nära besläktad folkgrupp, som lever både i Sydafrika och Lesotho (f.d. Basotholand) Språket de talar heter följaktligen sesotho.

7. Strydom, Leon, Frans Claerhout: ”Die Sonnevanger”, Tafelberg, Kaapstad, 1983.

8. Schwager, Dirk and Dominique, Claerhout, Artist and Priest – Kunstenaar en Priester, Visual Publications, Maseru, Lesotho, 1994.

9. Rappe, Louis, Rock, Paul, Jonckkeere, Karel, Frans Claerhout – ’n monografie, Lannoo, Tielt, 1975.

10. Ibid.

11. ”Só maklik is dit: ”Hy kom uit die veld, melk die koeie, stap kerk toe met die mis nog aan sy skoene, en glo God is God, Bybel is Bybel.”
Strydom, 1983.

12. Rappe, a.a.

13. ”Should I ever have to choose between peace and tumult I would follow the evening bird and know where the sun is.”
Schwager, a.a.

14. Mda, a.a.