Ekumenik i Genève

Kyrkornas Världsråd (KV) fyller femtio år i år. Det var 1948 som KV grundades i Amsterdam i en förhoppning om att också ekumeniken skulle få sin del av den nya värld man sökte bygga upp efter kriget. Marken var beredd. I många år hade de båda grenarna Life and Work och Faith and Order arbetat. Den katolska kyrkans avvisande hållning mot ekumeniken hade ersatts av en mer positivt avvaktande.

Det skulle vara en glädje för KV att kunna fira detta jubileum med tillförsikt inför framtiden. Tyvärr är det många orosmoln på den ekumeniska himlen. Till de mera jordnära hör de ekonomiska bekymren. I den finansiella kris som drabbat kyrkorna under 90-talet har det ekumeniska åtagandet inte kommit att höra till det prioriterade. De tyska kyrkorna, som av tradition har burit en stor del av bördan och som också finansierar det ekumeniska institutet i Bossey helt nära Genève, har måst omdirigera mycket av sitt stöd österut. Resultatet har blivit att personalstyrkan på KV har minskat med 40 % de senaste tio åren och fortsätter att minska. Huset i Genève är förvisso imponerande ändå och det vimlar av folk i korridorerna, men dels finns det även andra organisationer i huset, som Lutherska Världsförbundet, dels är många besökare.

Över anläggningen svävar inte bara arkitektoniskt en anda av 60-tal. Flera av de anställda står för en typ av teologi som hade sina glansdagar för ett par decennier sedan. Inte minst de ortodoxa och flera evangelikala samfund upplever detta som något främmande. Det arbete som nu läggs ner inför jubileet centreras i hög grad kring dokumentet Towards a Common Understanding and Vision of The World Council of Churches. Ett påtänkt konvergensdokument kring ecklesiologin medhinns inte till generalförsamlingen i Harare i december i år.

Enligt KV:s lågmälde och sympatiske generalsekreterare, den tyske lutheranen Konrad Raiser, är organisationens viktigaste uppgift numera ofta att skapa kontakt mellan två medlemskyrkor med samma problem och uppgifter. Den viktigaste ekumeniken bedrivs ofta i de bilaterala samtalen, som ofta inte är beroende av Genève.

De ortodoxa medlemskyrkorna har mer än andra kommit in i en ekumenisk identitetskris. Deras gamla ledarskikt var ofta starkt ekumeniskt engagerat, vilket som regel var deras enda möjlighet att få internationella kontakter. Eftersom detta engagemang skedde med statsmaktens tillåtelse och goda minne, har ekumenik och kommunism paradoxalt nog kommit att förbindas i dessa länder. En påminnelse om detta är den byst föreställande Luther som finns i det förnämliga biblioteket och som enligt inskrift är skänkt av DDR:s stats- och partichef Erich Honecker jubileumsåret 1983. Den allmänna uppfattningen i KV tycks vara, att de ortodoxa medlemskyrkorna måste få tid på sig att återge ekumeniken dess förlorade goodwill. Under tiden har Georgiens ortodoxa kyrkan lämnat organisationen, vilket skedde i maj i fjol. Beslutet lär beklagas av kyrkans ledare. Inom Rysslands ortodoxa kyrka framförs liknande förslag med jämna mellanrum, men kyrkan står ännu kvar i KV.

En bit av denna problematik är att de ortodoxa har fått en starkare ställning i Council of European Churches (CEC). Denna sammanslutning tillkom under det kalla krigets värsta tid för att bereda kyrkorna bakom järnridån några kontakter västerut. Efter murens fall har CEC blivit viktigare än någonsin och framstår nu som något av en konkurrent till KV. 140 kyrkor är medlemmar, ej den katolska kyrkan som dock samarbetar genom de europeiska biskopskonferenserna.

Inom CEC finns en betydligt högre grad av ortodox representation än inom KV. Idealet är att nå upp till 30 procent. Vid det stora mötet i Graz i Österrike 1997 deltog också stora grupper från Östeuropa, bland annat över tusen personer från Rumänien. Också från Albanien kom en grupp. Det är tydligt att många ortodoxa känner sig bättre hemma i CEC, som också försöker få KV att delegera över mera av den europeiska ekumeniken till sig. Genom sin lilla stab (endast tolv personer) är CEC mera anpassat till de nya tiderna.

Ekumeniken står inte och faller med KV. Trots allt finns så mycket av erfarenhet samlad inom denna organisation att den förhoppningsvis kan leva vidare, gärna i något förändrad form. Nästa år är det trettio år sedan Paulus VI som den förste påven besökte Kyrkornas Världsråd. De ord han då yttrade andas en stark övertygelse om ekumenikens angelägenhet som något förpliktande för alla kristna.