Forskning på levande foster

Fostret har blivit samhällets senaste patient. Tack vare fosterdiagnostik kan man idag spåra svåra sjukdomar hos det ofödda barnet. Allt fler sjukdomar kan också botas. De senaste åren har fostermedicinen gått vidare från undersökning till behandling av vissa fosterskador. Man kan utföra blodtransfusioner vid svår blodbrist hos fostret samt punktion och tömning av vätskefyllda hålrum, allt i syfte att avvärja skilda hot mot livet redan i dess början. Vid Stanford universitet i USA har svenska läkare lärt sig att göra kirurgiska ingrepp på några månader gamla foster med svåra missbildningar. Många fosterskador som man för bara några år sedan endast kunde konstatera, ofta med uppgiven hjälplöshet och abort som följd, kan man behandla idag. Det råder inget tvivel om att fostret mer än någonsin har hamnat i fokus i dagens medicin, och att framgångarna inbjuder till fortsatt angelägen och lovande forskning.

Det är mot den bakgrunden som ett par forskare vid Huddinge sjukhus söder om Stockholm 1992 fick tillstånd av den lokala forskningsetiska kommittén att forska på foster som skulle aborteras. Det är flera sjukdomar man ville komma åt och i möjligaste mån avhjälpa. Till dessa hör rubbningar i ämnesomsättningen, brister i immunsystemet och blodbrist (anemi). Barn med dessa tillstånd är ofta dömda till livslånga handikapp och en tidig död. I hela världen drabbas årligen en halv miljon barn av blodbrist. Om man hittar en lämplig givare kan man för närvarande behandla sådana barn med transplantation av benmärg efter födelsen. I benmärgen finns nämligen de stamsceller som producerar blod. En sådan transplantation är emellertid en omständlig och dyrbar procedur där barnet får höga doser cellgifter som skall slå ut de sjuka blodkropparna. En sjukdomsdiagnos på fosterstadiet leder därför nästan alltid till abort.

Vällovligt syfte

Forskarna på Huddinge sjukhus under ledning av professorerna Olle Ringdén och Magnus Westgren undersökte följdriktigt nog möjligheten att flytta transplantation av benmärgsceller till fostret, och inte först till det framfödda barnet. Det är svårt att överlista det redan födda barnets immunförsvar mot främmande celler eller organ. I nuläget antar man att fostrets immunförsvar börjar fungera ungefär från och med vecka 15. Det innebär att man bör transplantera de blodproducerande cellerna under veckorna 12 till 15 då fostret ännu inte är i stånd att avstöta de främmande cellerna. Terapin skulle då komma så nära diagnosen som möjligt. En helt ny fosterterapi hägrar, och forskningen står inför lockande uppgifter.

Det finns emellertid ett problem i detta vällovliga syfte. Vilka skall man bedriva denna forskning på? Vilka kan tänkas vara försökspersoner? Givetvis mänskliga foster där kvinnan redan har beslutat om abort. Ringdén och Westgren medger att det är ett komplicerat etiskt dilemma att ”befatta sig med avbrytande av graviditeter parallellt med att man vill vinna ökad kunskap” och därigenom på sikt behandla andra, framtida sjuka foster. Det etiska dilemmat består i att man i den nämnda studien använde sig av foster där aborten redan var inledd: man punkterar det (fortfarande levande) fostrets buk och sprutar in celler för att efter fullbordad abort undersöka hur fostrets organism har rea-gerat på behandlingen. Dilemmat kan också uttryckas i det välkända ordet, om det vällovliga ändamålet att bota framtida foster helgar medlet, nämligen att använda sig av levande foster. Dessa kommer visserligen att dö, oberoende av medicinska experiment. Men har inte fostret skyddsvärde så länge det lever?

Det vällovliga syftet sporrade forskarnas medicinska insatser och etiska motivering. De var övertygade om att de kunde fortsätta den påbörjade forskningen, när de under hösten 1996 lämnade in sin andra ansökan. Denna hamnade hos den regionala forskningsetiska kommittén vid Karolinska Institutet som i sin tur remitterade ansökan till Medicinska Forskningsrådets etiska nämnd. Det var nu, under senvintern 1997, som forskningen på levande foster blev förstasidesstoff. Reaktionen blev kraftig och förödande (jfr Signum 1997 nr 3). Det var det sista som forskarna hade väntat sig men kanske det bästa som har hänt inom den medicins-ka etiken på senare år. Efter flera turer fick forskarna den 12 maj avslag på sin ansökan.

Etiska invändningar

Medan det både före och efter beslutet om avslag pågick en livlig diskussion i massmedia fördes en mer stillsam dialog i en rad etiska kommittéer, bland dem Medicinska forskningsrådets etiska nämnd och Statens medicinsk-etiska råd som kom till samma slutsats. Denna innebär i korthet att forskarna visserligen fortfarande kan transplantera benmärgsceller (från redan aborterade foster) till sjuka foster i behandlingssyfte. Men de får inte pröva nya behandlingsmetoder på foster som skall aborteras. Fostret skall behandlas för sin egen och inte för andras skull. Foster som skall aborteras får inte behandlas annorlunda än andra foster. Nämnden och rådet baserar sina ställningstaganden på att alla foster har samma skyddsvärde. Detta är en etisk ståndpunkt och strider mot den juridiska ståndpunkten i abortlagen. Enligt gällande lag förfogar kvinnan fritt över fostret under de första 18 veckorna av dess liv. Genom sin ansökan har forskarna mot sin egen avsikt tvingat de etiska instanserna att välja och motivera sin ståndpunkt. Det är också det som har hänt, till förmån för fostrets skyddsvärde. Konflikten mellan lagstiftning och etik ligger i öppen dag.

Forskarna valde motsatt ståndpunkt. Deras reaktion mot de etiska invändningarna andas både mental skärpa och irrationell ilska. De var och är övertygade om att de tänkte göra sin studie inom ramen för den gällande abortlagen som ”vi har beslutat i demokratisk ordning”. Om kvinnan ger sitt samtycke till forskningen finns enligt lagen inget hinder eftersom hon själv fattar beslut om abort. Samhället kan väl inte gärna tillåta abort men hindra forskning som dessutom har ett gott syfte. Låt det redan dödsdömda fostret bli föremål för forskning och därigenom göra en sista tjänst åt and-ra, framtida barn! Det är hyckleri att påstå, att fostrets skyddsvärde upphör i och med kvinnans beslut om abort men att samma skyddsvärde kränks när hon ger tillstånd till forskning. Frågan är om detta resonemang håller måttet?

Forskarnas bidrag till diskussionen har kanske snarare retoriskt än etiskt värde. Att kvinnan ur rättslig synpunkt har rätt att begära abort innebär inte att forskningen får dela denna rätt. Den sedan 1975 år gällande abortlagen ger visserligen kvinnan rätt till att söka abort. Lagen betonar kvinnans frihet och självbestämmande och väljer bort fostrets skyddsvärde under första hälften av graviditeten. Det finns emellertid ingenting i lagen som säger att andra aktörer, exempelvis forskare, skulle ha samma rätt eller att kvinnan skulle dela denna sin rätt med andra. Rätten bestämmer relationen mellan kvinnan och fostret men inte mellan kvinnan och forskare – den säger inte ens något om kvinnans relation till fostrets far. När man efter stor vånda beslutat att kvinnans intresse skall få gå före fostrets rätt till liv betyder det inte att man öppnat för att andra intressen skall få gå före fostrets skyddsvärde. Forskarna har tydligen glömt att fostret inte ens enligt lagen är avsett att få betraktas och behandlas som vällovligt byte för allmänhetens intressen hur behjärtansvärda dessa än må vara.

Förträngda frågor

Genom sin ansökan har forskningsledarna Olle Ringdén och Magnus Westgren fokuserat på fostret i samband med abort. De har berört frågan om vad fostret är och vad man får göra med det. De antar att de har rätt att forska på fostret om kvinnan tillåter det. De menar att de etiska nämndernas motstånd inte i första hand är riktat mot forskningen som sådan utan mot att forskningen görs i samband med abort. Det är här de skymtar en dubbelmoral ”där vi i viss grad gläntat på dörren och tittat in i ett förbjudet rum”.

Men Ringdén och Westgren förtränger en avgörande fråga. Om de fick grönt ljus för sin forskning skulle den ge ökad trovärdighet åt just abortverksamheten. Forskning som sådan har en kraftfull inneboende tendens och förmåga att rättfärdiga sig själv. Forskning – i synnerhet när den är framgångsrik – framstår för många som höjd över alla etiska tvivel. Den lever på premissen att skapa en bättre framtid för både enskilda och samhället. Vem kan vara mot forskning, till råga på allt mot forskning som hjälper framtida generationer av foster? Mot generationer av foster som då inte längre behöver aborteras eftersom man tack vare stora forskningsinsatser kan bota dem?

Men de foster som inte kan botas eller som står i vägen för kvinnan/föräldrarna? Det är uppenbart att just denna forskning med ett så berömvärt syfte skulle ge ökad legitimitet åt abortlagen och abortverksamheten. Forskningen på levande foster både förutsätter och förstärker abortlagen. Om forskningsansökan hade beviljats skulle den nu gällande lagen i själva verket ha fått en formidabel bundsförvant. Att använda sig av foster för forskning skulle minska fostrets skyddsvärde, och det skulle ytterligare undergräva det motstånd mot eller åtminstone den tveksamhet inför fostrets bristande rättsskydd som många omfattar i dagens samhälle.