Karin Boye avmystifierad

Den 23 april 1941 försvann Karin Boye. Hon hade gett sig iväg från Alingsås ut i skogen för att dö och hittades först tre dagar senare, ihjälfrusen. Denna tragiska, frivilliga död ”passade” perfekt till den föreställning publiken hade om författarinnan till den kända dikten ”Ja visst gör det ont”. Hjalmar Gullberg skrev i BLM en dikt till hennes ära, där hon heroiskt framstår som ”död amazon”, vid sidan av de grekiska soldaterna som också den dagen dog, när tyskarna invaderade Thermophyle. Diktarinnan förväxlades med sin poesi, hon höll på att bli själva ”Sköldmön” som hon skapat i sin andra diktsamling Gömda land.

Att skriva om en författares verk utan att alltför mycket utgå ifrån vad man vet om denna författares liv är inte lätt. Särskilt när det gäller en så särpräglad personlighet som Karin Boyes. Margit Abenius väldokumenterade bok, från 1950, är en med intressanta textanalyser försedd biografi, som ofta kritiserats för att vara för affektladdad. Gunilla Domellöf, med sin doktorsavhandling (1986), ville tvärtom kallt och strikt textorienterat behandla Karin Boye som prosamodernist, kritiker och feminist. Bilden av den döda amazonen, ”mycket mörk och med stora ögon”, kastar hon bort omgående.

Nu kommer Camilla Hammarström, själv poet och kritiker, ut med en bok om Karin Boye som ger en mer fullständig överblick över både författarskap och biografi. Syftet är först och främst att avmystifiera: man bör kunna läsa Karin Boye utan att hennes självmord kastar någon dramatisk skugga över allt hon skrivit och gjort. Det gäller helt enkelt att kunna skilja mellan Karin Boye som människa och hennes verk.

Hammarström föreslår en egen läsning. I kronologisk ordning följer hon Karin Boye från barndomen och från de allra första dikterna till det sista året i Alingsås. I barndomsdikter, vars kvalitet hon med rätta lyfter fram, ser hon intressanta paralleller till den senare lyriken. 1922 debuterade Karin Boye med diktsamlingen Moln, som bär tydliga spår av hennes kristna period. Sedan kom Gömda land (1924) och Härdar-na (1927). Vissa dikter är politiskt färgade. På 20-talet i Uppsala är Karin Boye aktiv i bland annat Kvinnliga studentföreningen. Hon är också med i den mansdominerade vänsterorganisationen Clarté och Hammarström, som ju har för avsikt att avmystifiera, avslöjar faktiskt utan blygsel hur nedlåtande clartéisterna pratade om Boye: ”söt att se på”, och duktig i kulturfrågor, men ”hon kunde ingenting om samhället eller om arbetarrörelsens historia” (s.91)!

Att Karin Boye inte alls var så okunnig om samhällets uppbyggnad som clartéisterna ville medge framgår av två romaner, Astarte (1931) och Merit vaknar (1933). Den första är en samhällssatir om den allsmäktiga, materialistiska konsumtionen som håller på att suga ut människans andliga behov, den andra en emancipatorisk idéroman om äktenskapet. Camilla Hammarström analyserar båda böckerna på ett mycket fint och detaljerat sätt. Hon förklarar till exempel Karin Boyes berättarteknik à la Bertold Brecht: ”det är som om hon vill påtala för läsaren att vi rör oss i en fiktion”. Därför är personerna så schematiskt skildrade: meningen är att de ska vara ”exempel på öden” (s.93). I Kallocain (1940) däremot, är strategin medvetet omvänd: romanen är skriven i jagform, så att läsaren ”hamnar i centrum” och tar sitt ”ansvar i mötet med texten” (s.231). Karin Boye är en skicklig romanförfattare. Hon är också en litterär modernist som tillsammans med Josef Riwkin och Erik Mesterton grundade tidskriften Spektrum. Där diskuterades om litteratur, konst och kritikens roll ur ett avantgardistiskt och psykoanalytiskt perspektiv. Karin Boye har också skrivit noveller, men Hammarström, som kanske lite hastigt utgår ifrån att de skrivits motvilligt och ”i pengarnas tjänst” (s.138), ägnar dem knappast ett kapitel.

Vad hon presenterar är det oftast mindre kända ansiktet av författarinnan: den bestämda, i sin tid engagerade kvinnan. Och hon gör det inte alls på bekostnad av den ångestfulla, längtande poeten som Karin Boye också var. Det visar till exempel hennes analyser av självbiografin Kris (1934), och av dikter ur samlingen För trädets skull (1935), där teman som mognad, renhet, döden, mörkret och ljuset behandlas med stor uppmärksamhet.

Den bild hon målar upp är rik och det är värdefullt. Frågan är nu i vilken mån Camilla Hammarström lyc-kas uppnå det syfte hon förelagt sig: att inte låta det biografiska ta över själva textanalysen. En originalitet i hennes studie är att hon berättar, att Karin Boyes mor periodvis var benägen för alkoholmissbruk. Detta har omedelbart framkallat en reaktion från Ulf Boye (Karins bror), som i det sista numret av Karin Boye Sällskapets blad (nr. 3, 1997), bedömde det hela som ”överdrivet och osant”. Ulf Boye har redan tidigare berättat om sin mors alkoholvanor, men det verkar som Camilla Hammarström överdrivit missbruket och dess effekter. Faktum är att hon tar det på största allvar, både genom att referera till facklitteratur om alkoholistbarns situation, men framför allt också genom att använda det ganska ofta i textanalysen. Hon ser i diktarinnans tidiga produktion ”myter” som är ”karaktäristiska för barn till alkoholister” (s.30).

Samma sak sker tyvärr med Karin Boyes homosexualitet. Kännedom härom kommer onekligen till hjälp i analys och förståelse av vissa texter, men ibland kan man beklaga att det begränsar tolkningen. Camilla Hammarström, som tydligen är intresserad av psykoanalysen, har en systematisk tendens att se en sexuell innebörd där man likaväl kan se en andlig upplevelse. Det är frapperande när hon studerar dikterna ”Nattens djupa violoncell” (s.179) och ”Bål” (s.189). Förbindelsen till ”kättaren och martyren” lägger hon knappast märke till. Även tidigare, när den unga Karin Boye i Den kristna dagboken försökte uttrycka sin religiösa omvändelse i ord, ser Hammarström ”ett nästan erotiskt tonläge” (s.37). Man känner igen syndromet från Berninis staty i Rom, som föreställer ”den heliga Teresas extas”, där folk ofta velat se en helt annan extas. Det som Hammarström lägger fram är en tolkning, men den kan diskuteras. Här är ett typiskt exempel på risken att alltför mycket ha författarens biografi i tankarna när man vill behandla texterna rent litterärt.

Camilla Hammarströms bok kastar i alla fall ett nytt ljus på författarinnan Karin Boye – både hennes verk och hennes verkliga liv. Med omsorg om sanningen och med precision i den litterära analysen, ger hon en helhetsbild, som lyckligt kompletterar både Abenius och Domellöfs stora verk.