Lekman ifrågasatt

Frågan om ”lekmännens roll i kyrkan” har återigen aktualiserats genom en instruktion från den Heliga Stolen den 15 augusti. Den är undertecknad av prefekterna för inte mindre än åtta kongregationer och har därför tyngd. Den har emellertid väckt åtskilligt motstånd, framför allt i Tyskland. De tyska och även de engelska biskoparna ser sig förbigångna eftersom de aldrig tillfrågats om utformningen och överraskats av instruktionens formuleringar. Dokumentets kyrkorättsliga status är inte heller alldeles klar, men den uttalade begränsningen av lekmännens befogenheter kan väcka oro i delar av världen (till exempel Afrika och Latinamerika) där man av olika nödvändighetsskäl måste ge lekmännen mera vittgående uppgifter än vad som annars är brukligt.

Instruktionen har väckt en del frågor också i Sverige och kommenteras av biskop Brandenburg i Katolskt magasin 1997:13–14. Som biskopen påpekar, har den inte någon större praktisk betydelse för det svenska stiftet, eftersom stiftets praxis redan överensstämmer med instruktionens föreskrifter. Det är emellertid instruktionens tonläge och dess retoriska form snarare än innehållet som kan var ägnad att framkalla en opposition.

Eftersom lekmännen inte utgör någon enhetlig eller identifierbar grupp handlar inte instruktionen så mycket om dem som om de kyrkliga ämbetsinnehavarna, och det hade kanske varit bättre om man begränsat instruktionen till att enbart gälla dem. De många föreskrifterna om vad lekmän inte får göra ger ett onödigt negativt intryck. Psykologiskt sett är förbehåll långt bättre än förbud, eftersom de senare alltför lätt kan uppfattas som uttryck för diskriminering.

Låt mig ta ett exempel från ett helt annat område. Det tycks oss rätt och riktigt att enbart läkare får operera. Men hur reagerar vi inför satsen att sjuksköterskor är förbjudna att operera? Den väcker genast tvivel. Skulle de inte kunna avlasta läkarna genom att åtminstone få utföra mindre operationer? Ett förbud – av vad slag det vara må – väcker genast opposition bland några, och läsaren kan själv tänka ut exempel från andra yrkesområden. Förbudsformuleringar bör undvikas utom då de är nödvändiga, vilket inte är fallet i det aktuella kyrkliga dokumentet. Med något större diplomatisk takt hade man sluppit möta en lekmannaopposition i vissa länder.

En dragkamp mellan prästerskap och lekmän om vem som skall göra vad kan inte vara till något gagn för kyrkan. Självklart måste det teamwork som en församling eller stift utgör byggas upp i samförstånd och ömsesidigt förtroende, och det kan variera beroende på regionala olikheter. En gränsdragning av det slag som instruktionen syftar till är i och för sig nödvändig. Oklarheter i fråga om vars och ens uppgifter leder enbart till konflikter. Men det finns en annan och viktigare aspekt, som veterligen inte har kommit till uttryck i kritiken av den aktuella instruktionen. Det är ett problem som jag tidigare försökt klargöra (Signum 1989:5) och gäller själva begreppet lekman.

Lekman betyder vanligen – och likaså i instruktionen – en person som inte har del i det kyrkliga ämbetet och alltså inte är biskop, präst eller diakon (eller har lägre vigning som akolyt eller lektor). Andra betydelser av ordet är ”icke-ordensmedlem” och det vardagliga ”icke-fackman”. I alla dessa varierande betydelser är ordet exkluderande: det talar om vad någon inte är. Samma funktion har en del andra exkluderande ord som ”ofrälse” (icke-adlig) och ”utlänning” (icke-medborgare i landet). Alla sådana ord har en saklig innebörd och är fullt användbara om man bara inser deras funktion och därmed deras begränsade räckvidd.

Ordet ”lekman” har sin egentliga hemvist i det klerikala språket som beteckning på utanförstående, och det har ibland fått en nedvärderande innebörd. Det franska laïque betyder också ”oandlig”, ”icke-religiös”, något som tydligt uttrycker en klerikal misstro mot dem som står utanför den egna kategorin. Något av denna anda hänger med i det nutida språkbruket och förlänar ordet en nedlåtande klang, något som också skiner igenom i den aktuella instruktionen. I vardagslivet definierar sig sällan någon som lekman. Beteckningen aktualiseras bara då det handlar om den aktive kristnes förhållande till prästerskapets uppgifter.

Många kristna (både i katolska kyrkan och i exempelvis Svenska kyrkan) tar aktiv del i församlingslivet genom att läsa bibeltexter, dela ut kommunion, undervisa barn etc., och det är om sådan funktionen instruktionen handlar. Lekmannen blir här ett slags kyrklig medhjälpare men är värd att ses i ett större sammanhang än detta.

För att uttrycka sig magistralt tycks det som om katolsk ecklesiologi på denna punkt inte kommit ikapp antropologin. Det gäller också Andra vatikankonciliets ofta prisade konstitution Lumen Gentium. Här framhävs visserligen lekmannaapostolatet i positiva termer men utan att närmare grundas i människosynen. För att man skall var lekman fordras som vi vet två ting: dels att man är människa, dels att man också är kristen. Dessa är var och ett för sig viktigare begrepp än lekmannen.

En illustration till detta finner man om man läser Katolska katekesens innehållsförteckning under uppslagsorden ”människa”, ”kristen” och ”lekman”. Människan är skapad till Guds avbild och är återlöst i Kristus. Hon har en enastående ställning i skapelsen, hon har förstånd och fri vilja, hennes liv är en ständig kamp för det goda och hon skall fulländas vid tidens slut. Den kristne är ett tempel åt den helige Ande, är kallad till helgelse och har i uppdrag att följa Kristus och bygga upp kyrkan. Den kristna människans höghet och ansvar kunde inte uttryckas mera klart. Går man till ”lekman” blir uppslagsorden färre och tvingar läsare att slå upp i texten. Tonen visar sig här vara en helt annan (till exempel 898–913). Det handlar i stor utsträckning om lekmännens deltagande i församlingslivet och deras förpliktelser gentemot kyrkan och samhället. De stora teologiska visionerna är som bortblåsta och ersätts av kyrkorättsliga utredningar och förmaningar. Det är med andra ord långt mer upplyftande att vara människa eller kristen än att vara lekman.

Instruktionen rör sig helt i föreställningar om lekmannaståndets särart (inte den kristna människans kallelse) och det blir särskilt märkbart i förordet, där lekmännens betydelse i världen är temat. Det talas här om att kvinnor gör en omfattande och betydelsefull insats i kyrkolivet och i samhällsutvecklingen (!). Lekmän av båda könen har otaliga möjligheter att vara aktiva och avge ett vittnesbörd i det personliga livet, i familjen och samhället. Deras sändning öppnar väldiga och nya perspektiv för engagemang i världen, inom kultur, konst och teater, i arbetslivet, i massmedierna, i politiken, i näringslivet osv. Den oinvigde kan få intrycket att allt detta förut har vilat i prästerliga händer men nu har blivit generöst överlåtet också åt andra. Här kvarlever bilden av lekmännen som prästerskapets förlängda arm ut i världen. Men perspektivet kan och bör vändas till att handla om människor och kristna. Det rör sig dock om människor i världen som är skapade till Guds avbild och som har förnyats genom återlösningen i Kristus och delaktigheten i kyrkans liv.

Långt mer än att få överta klerikala funktioner är det för dagens katolska kristna en nödvändighet att de också i kyrkliga dokument blir respekterade för vad är i sig själva. Det är människor som lever under möda och arbete, ofta för att klara sitt existensminimum, som sätter barn till världen och söker uppfostra dem till mogna människor och goda kristna, som tar ansvar för andra i familj och samhälle, som drabbas av sjukdomar, krig och svält men som ändå inte förlorar sin tro och sitt hopp. Bland dem utgör kyrkans lekmannamedhjälpare ändå en försvinnande minoritet.

Instruktionens originaltext är på italienska. Den tyska versionen bär titeln Instruktion zu einigen Fragen über die Mitarbeit der Laien am Dienst der Priester. 15 August 1997. Utgivare: Sekreteriat der Deutschen Bischofskonferenz.