Ekumenik i norra Europa

Den 17 november 1993 kungjorde alla anglikanska och lutherska kyrkor i Nordeuropa i ett gemensamt statement, en överenskommelse för en närmare ekumenisk gemenskap som skall framläggas för diskussion och ett remissförfarande i respektive kyrkor och hos vederbörande kyrkoledningar. Överenskommelsen berör tolv länder. Fyra anglikanska kyrkor i England, Irland, Skottland och Wales ingår i den, fem lutherska kyrkor i Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige, och tre baltiska lutherska kyrkor i Estland, Lettland och Litauen – tillsammans med omkring 50 miljoner kristna.

Enligt denna ”Porvoo (Borgå) -överenskommelse” skulle ämbetsbärarna få tillstånd att utan ny ordination utöva sina funktioner i en annan kyrka som tillhör denna ”gemenskap” på villkor att de får en inbjudan och att inget särskilt hinder står i vägen. Exempelvis skulle det för närvarande finnas hinder för en norsk kvinnlig biskop att utöva en biskoplig funktion i den anglikanska kyrkan i England. En svensk-luthersk präst skulle kunna leda en luthersk gudstjänst i en anglikansk kyrka, men inte en anglikansk eukaristisk liturgi. Däremot skulle så kallad interkommunion gälla de jure för alla dessa kyrkor (inte enbart som ”eucharistic hospitality”).

I den engelska originalupplagan av Borgå-överenskommelsen som publicerades 1993 under titeln Together in Mission and Ministry. The Porvoo Common Statement with Essays on Church and Ministry in Northern Europa (Church House Publishing, London), finns en rad bidrag som närmare belyser den ekumeniska utveckling under senare årtionden som lett till denna överenskommelse (Existing Agreements between our Churches). Det kompletteras med redogörelser för episkopatets historiska innebörd och aktuella funktion i de enskilda kyrkorna; en särskild historisk framställning av biskopsämbetet och biskopsvigningen i Danmark, Norge och Island; biskopsvigningens rit i de enskilda kyrkorna; en framställning av diakonatets utveckling i de olika kyrkorna. Slutligen ett särskilt kapitel om frågor (”radical questions”) rörande den kristna initiationen, dvs. dop, tillträde till nattvard, konfirmation och medlemskap i kyrkan.

Den svenska version av överenskommelsen som nyligen publicerades av Nordiska ekumeniska rådet inskränker sig till själva texten för The Porvoo Common Statement. Efter ett förord av ordförandena, biskop David Tustin, Grimsby och biskop em. Tore Furberg, ges en ekumenisk lägesbeskrivning; en kort framställning av kyrkans väsen och enhet; en resume ”Vad vi är eniga om i tron?” och ett längre kapitel om ”biskopsämbetet i tjänst åt kyrkans apostolicitet”. En sammanfattning av hur Borgå-överenskommelsen uppfattar vägen mot närmare enhet i ett vidgat ekumeniskt engagemang avslutar texten.

Överenskommelsen är resultatet av ett flerårigt studiearbete – från augusti 1989 till oktober 1992 – av representativa delegater och experter från alla berörda kyrkor. Utan tvekan framstår den som ett nytt och överraskande steg i den ekumeniska utvecklingen genom att den omfattar en så betydande del av kristenheten i Nordeuropa. Vid närmare påseende upptäcker man visserligen att den, på grund av vissa inskränkningar som har antytts, inte innehåller helt nya och avgörande element i den avsedda kyrkogemenskapen. Betydelsen synes snarare ligga i det dynamiska ekumeniska initiativ som överenskommelsen vittnar om. Det blir av stort intresse hur dessa olika kyrkor och deras ledningar kommer att fullfölja detta initiativ.

För Svenska kyrkan kommer i denna överenskommelse uppenbart – och kanske i en viss spänning till Lutherska världsförbundet – en prioritering av det ekumeniska engagemanget till det anglikansktlutherska förhållandet till uttryck.

När man närmare studerar Together in Mission and Ministry finns däri några intressanta drag. Man är tydligt medveten om, att denna överenskommelse enbart är ett steg mot den fulla enheten. Vissa svårigheter och kravet på en fortsatt utveckling påpekas öppet. Tyngdpunkten i framställningen ligger i något som kanske kan kallas ett syntetiskt betraktelsesätt. Den utvecklingslinje som ledde till den aktuella överenskommelsen beskrivs: teologiska samtal som fördes 1909-1951 mellan anglikaner och lutheraner i den nordisk-baltiska regionen och överenskommelser som dessa ledde fram till, serier av anglo-skandinaviska konferenser (sedan 1929) och pastoralkonferenser sedan 1978; det nya teologiska debattklimat på världsnivå som skapades på 1970och 1980-talen genom de ekumeniska dialogerna och deras rapporter: Pullach 1973, Lima (BEM) 1982, Helsingfors 1982, Cold Ash 1983 och i synnerhet Niagara 1988. Impulser har också kommit från The Lutheran-Episcopal Agreement 1982 i USA och från The Meissen Common Statement 1988 mellan Church of England och de evangeliska kyrkorna i Öst- och Västtyskland m.m. Studiearbetet inför Borgå-överenskommelsen har sett som sin uppgift att samla olika fragmentariska delöverenskommelser och föra dem ett steg vidare. ”Genom att ta vara på tidigare ekumeniska dialoger hoppades vi uttrycka ett större mått av gemensam förståelse och att lösa upp de sedan länge upplevda svårigheterna mellan oss då det gäller biskopsämbete och succession. Vi fann att vi hade likartad historia och stod inför likartade utmaningar från samhället av idag och att det inte fanns några väsentliga skillnader mellan oss inom de områden som rör tron, det sakramentala livet eller ämbetet (varje kyrka är redan episkopal till sin struktur). Vi blev övertygade om att det nu var möjligt att betrakta varandras kyrkor, var och en med sin speciella egenart, som systerkyrkor” (ur förordet).

Här är inte tillfälle att i detalj granska Borgå-överenskommelsens ekumeniska teologi. Från katolsk sida kan man konstatera dess ”syntetiska” tillvägagångssätt och därtill anmärka att en fördjupad analys av den ömsesidiga trosförståelsen i enskilda trosartiklar också tillhör det ekumeniska engagemanget. Ett dokument från den internationella luthersk-katolska kommissionen om rättfärdiggörelsen förväntas inom kort. Förhoppningsvis skall detta belysa i vilken utsträckning det finns fullt samförstånd i denna grundläggande trosfråga mellan lutheraner och katoliker. Om så är fallet skulle detta utan tvekan ge upphov till viktiga praktiska steg i den ömsesidiga förbindelsen mellan de båda kyrkorna.

Borgå-överenskommelsens syntetiska metod kan emellertid bidra till att den ekumeniska rörelsen återfår en dynamik som den eljest ofta saknar idag. Till och med det ekumeniska direktorium som det påvliga Rådet för kristen enhet publicerade förra året tycks med sitt överflöd av riktlinjer tyvärr snarast bromsa en sådan dynamik.