En historia om historiker

Inför många biografier över författare och andra konstnärer kan man fråga sig varför inte privatlivet är fredat. Vill vi egentligen ha ett professionellt rotande i deras ofta sjabbiga egenheter och avvikelser? Motiveringen brukar vara att denna kunskap leder till ökad förståelse av deras konst, eller åtminstone att den ökar vår insikt om människans natur och visar hur i bästa fall det stackars ostronet kan göra en pärla av sin plåga.

Vanligen är akademiker förskonade från att bli föremål för denna typ av nyfikenhet, men ett undantag – och därtill ett lysande sådant – är den brett upplagda studie som Norman E Cantor har gjort under titeln Inventing the Middle Ages, även i storpocket. Där presenterar han ledande medeltidshistoriker från detta sekel och visar hur deras inriktning och uppfattning av sitt ämnesområde hänger samman med deras personlighet och ibland med deras verksamhet utanför universitetets murar. Det är ofta indiskret men alltid fängslande läsning, som därtill ger läsaren en sammanhållen fastän högst omväxlande bild av forskningen inom denna väsentliga del av historien.

Om man kanske slarvigt har tänkt på ledande akademiker inom denna verksamhet som visserligen lärda men torra experter på ett material som ligger mycket långt från oss själva, så far Cantor en att tänka om helt. Alla hans forskare är starka personligheter, ofta formade av de politiska omständigheter som tvingade somliga i landsflykt och andra i döden – och Cantor, som har känt många av dem personligen, sticker aldrig under stol med sina egna sympatier och antipatier, varvid hans eleganta och stundom mördande elaka stil gör läsningen till ett nästan oavbrutet nöje. Det framgår tydligt hur ofta det är forskarens allmänt politiska värderingar och uppfattningar som får honom – någon gång henne – att välja ett bestämt område och att tolka det på ett bestämt sätt, som blir en tydlig reaktion på vår egen tid. Medeltiden blir ett uttryck för forskarens samtid. På liknande vis flätar han samman de katolska forskarnas tro och deras ofta trassliga privatliv med deras lärda verk och allmänna inriktning. Gilson studerade filosofin, Knowles klosterväsendet, och Cantor ser Knowles som en radikal efterföljare till Augustinus, inställd på världens ondska bortom den helgade själen, medan Gilson blir en liberal thomist, övertygad om möjligheten att skapa goda institutioner – och sedan tillfogar Cantor att Knowles, om han hade levat under medeltiden, skulle ha blivit ett kanoniserat helgon, om han hade dött ung, och förmodligen hade blivit bränd som kättare, om han hade levat länge nog.

Cantor gör forskningen till en personligt engagerad verksamhet, med ett tydligt budskap till forskarens och läsarens samtid, som gör den levande på ett tämligen unikt sätt. Dessutom far man en omfattande och stimulerande insyn i olika typer av förhållanden som är av vikt för en förståelse av medeltiden – och detta har för Cantor mycket mer än rent akademisk betydelse. Han uppfattar medeltiden som något av största betydelse för oss här och nu, eftersom vår egen kultur håller på att falla sönder och gå in i en ny period, där vi kan få andlig vägvisning genom en meningsfull förståelse av medeltida förhållanden och framförallt deras sammansatta och växlande karaktär.

Till bokens många förtjänster hör också en förteckning på 125 verk som han anser vara de bästa studierna inom sitt område av medeltida ämnen – varvid det är betecknande att de alla antingen är skrivna på engelska eller finns översatta till detta språk; inte ens seriösa intresserade förväntas kunna läsa något annat.

Grunden till Cantors bok är den nyfikenhet som blir personhistoria, men bygget svingar sig upp till höjder av suggestiv förmåga och lidelse för lärdom och insikt som i de rikt utsmyckade fasaderna på den gotiska katedralen med deras encyklopedier i huggen sten. Det är en helt betagande bok – och inte så litet skrämmande i sin bild av hur det är slump och subjektivitet som utformar de lärda institutionernas verksamhet; Cantor är själv professor i New York, i historia, sociologi och litteraturvetenskap och blott alltför väl förtrogen med den akademiska världens spel i kulisserna, men framför allt är han lidelsefullt engagerad i sitt ämne och en lysande stilist, som gärna drar respektlösa paralleller med moderna förhållanden.