Etik utan glasögon

Den kristna etiken fortsätter att komma förvirring åstad. Kds fick strax före jul riksdagen att anta en skrivning av läroplanspropositionen, enligt vilken skolans undervisning skall vila på den kristna etik och den västerländska humanism som tänks ha ett brett stöd i vårt land. Oklart är och förblir vad dessa uttryck står för. Både kds och dess motståndare ser riksdagsbeslutet som en stor framgång för partiets ideologi.

Eftersom begreppen inte har något givet innehåll, kan såväl tillskyndare som motståndare fritt fylla dem med ett sådant. Filosofidocenten Torbjörn Tännsjö definierar kristen etik som i stort sett detsamma som motstånd mot aborter, en reaktionär tendens mot vilken det därför ”alltid funnits ett utbrett folkligt/kvinnligt motstånd” (DN 8 jan. 1994). Han ser i kds framgång det första steget i ett omfattande ideologiskt fälttåg och ett ”drastiskt avsteg från fundamentala liberala principer”. Detta parti ”utgår, till skillnad från andra partier, från en bestämd filosofi”. Tännsjös artikel bär rubriken ”Utsätt alla moralläror för kritisk granskning”, och han välkomnar därmed, förmodligen, en sådan granskning av sina egna ståndpunkter.

Från delvis andra utgångspunkter bekymrar sig P C Jersild för formuleringen om den kristna etiken som en potentiell inskränkning i den fria etikdebatten, ett statens anspråk på statskyrkans tidigare tolkningsmonopol (DN 22 januari). I betydligt modestare ordalag än Tännsjö talar han för att samhället bör eftersträva en moralisk konsensus. Alla tänkande människor kommer faktiskt till samma slutsatser i många, för att inte säga de flesta, etiska frågor. Det är blott i de verkliga konfliktsituationerna vid livets gränser (fostrets och den döendes eventuella rätt till liv) som meningarna delar sig; så tycks hans tankegång vara. Talet om kristen etik är för Jersild ett beklagligt återfall i ”värdedogmatism”.

Man kunde, tror jag, undgå mycket spillande av mental energi om man i den etiska diskussionen 1. skilde etikens innehåll och dess motivering, 2. medgav att alla etiska system bygger på värdeaxiom som inte bevisas, samt 3. skilde mellan det rätta och stiftad lag.

Innehållet, det eftersträvade värdet, till exempel att oskyldigt liv skall skyddas, är alla kloka överens om, åtminstone innan en värdekonflikt har uppstått.

Precis som alla mentalt friska människor instinktivt motsätter sig att man utan anledning sliter sönder en rosenknopp, så stegrar de sig än mer inför tanken att man skulle utsläcka mänskligt liv.

Denna uppfattning är dogmatisk i den meningen att det inte går att presentera någon bevisning för att den är riktig. Mot den starkare är det svårt att föra någon rationell talan, om det går så illa att rätten sitter i spjutstångs ände. Mot förtryckaren kämpar logikern förgäves, om han inte får understöd av poeten och profeten.

Varje etik bygger på en hel serie obevisbara grundantaganden (annars skulle alla ha samma etiska synsätt). Man kan utifrån ett givet axiom leva konsekvent eller inkonsekvent. Vilket som är fallet, det kan avgöras med kritisk analys. Men de etiska grundaxiomen (till exempel livets okränkbarhet eller de handikappades mänskliga värdighet eller avvikarens rätt att yttra sig) är del i en trosövertygelse (en religion eller filosofi, om aldrig så fragmentarisk) om världen och livet. Deras giltighet går inte att bevisa gentemot en skeptiker. Inte desto mindre är sådana (eller andra) antaganden absolut nödvändiga för varje människa och varje samhällsgemenskap. Det är sådana axiom som tillhandahåller motivationen att prioritera ett värde på bekostnad av ett annat, närhelst en konflikt uppstår.

En övertygelse medför inte nödvändigtvis ett konsekvent handlande. Därtill krävs ytterligare något, nämligen motivation. Ett exempel: alla (inklusive cigarettfabrikanter) är någonstans på ett rationellt plan medvetna om att rökning är en hälsorisk. Några drar slutsatsen att de själva inte skall röka. Huruvida man faktiskt drar denna slutsats eller inte är en fråga om motivation: vilket värde är högst, det kortsiktiga eller det långsiktiga välbefinnandet? Den som är tillräckligt motiverad övervinner sin i sig legitima och begripliga längtan efter nikotin. En person utan stark motivation fortsätter att röka och blundar för hälsorisken med hjälp av olika försök att rationalisera sin (o)vana. Få betraktar och utövar rökning som en form av medvetet, fast utdraget, självmord.

Frågan om motivation blir mer dramatisk när snabba beslut krävs. Hur långt skall man gå för att rädda liv när andra (i sig legitima) intressen står på spel? Den som har de starkaste motiven för att oskyldigt mänskligt liv till varje pris skall skyddas är den som menar att varje mänskligt liv, också det ofullgångna och det ofärdiga, är Guds avbild och därför okränkbart. Endast livets givare har rätten att ta ett sådant mänskligt liv. Detta är t.ex. den katolska kyrkans syn. De som omfattar denna syn motsätter sig avsiktlig abort och eutanasi, liksom självklart varje direkt avsikt att bringa sig själv eller andra människor om livet. Enda undantag från sådan absolut respekt för livet kan vara den legitima rätten att försvara sig mot en aggressor som hotar ens eget eller någon annans liv. Ett foster eller en döende kan dock aldrig betraktas som aggressor.

En person som inte omfattar denna syn och därför inte har lika starka motiv – och därmed motivation – att värna oskyldigt liv kan tänka sig situationer av skiftande allvarsgrad där undantag kan göras, till exempel föräldrarnas intresse av olika i sig legitima värden, alltifrån moderns hälsa till pågående framtidsplanering. Eller, i livets andra ände, olika motiv att direkt avbryta ett liv, alltifrån de anhörigas misstanke att den döende lider ända till deras egen instinktiva olust inför en utdragen dödsprocess.

Sådana förutsättningar är möjliga att redogöra för. Förutsätter man nu inte en skapelsetro, så förutsätter man något annat. De ”fundamentala liberala principer” som Tännsjö vill slå vakt om är ett vackert exempel på en sådan axiomatisk teoribyggnad. Utilitaristen Tännsjö bygger en hel etik (ett specialfall av liberalismen som etisk teoribildning) på de diffusa värden som kallas nytta eller lycka. Det alternativ som leder till så mycket lycka som möjligt och så litet lidande som möjligt för så många som möjligt är värt att eftersträva. En tillämpning av Tännsjös utilitarism formulerades i Expressen 5 januari. Där pläderade han för fri användning av ägg från aborterade foster. Doktrinen sätter här en människas (postulerade) rätt att skaffa barn högre än ett barns (icke erkända) rätt att känna sin biologiska mor. Biologisk ingenjörskonst går före hänsynen till det bortvalda fostrets mänskliga värdighet, som enligt denna modell inte existerar. Tännsjös argumentering är självklart uttryck för en implicit dogmbildning.

Lycka och nytta är omöjliga att definiera. Den person som är utrustad med fungerande samvete kan välja att göra ting som varken han själv eller andra kallar lycka eller nytta. Samvetet kan driva en människa till sådant som andra kallar meningslösa gester, som blott ökar världens fond av olycka. Syskonen Scholls protester mot Hitler kan räknas dit. Den som offrar en tillfällig förälskelse för att satsa på sin familjs framtid väljer bort det som många skulle kalla (egen) lycka. Den som väljer att föda ett handikappat barn prioriterar visserligen något etiskt värde – men för Guds skull inte lyckan eller nyttan.

Tännsjös plädering för en kritisk granskning av alla moralläror är uttryck för ytterligare ett axiom med etiska implikationer, nämligen att människans förnuft står högre i värdehierarkin än hennes emotionella instinkter. Jag delar denna tro. Det finns något som är rätt och något som är fel, och förnuftet avgör vilket som är vilket. Emotivismen, den motsatta modellen, hävdar att känslan av moralisk autenticitet (att jag är sann mot mig själv just här och nu) skall följas, även om handlingarna blir irrationella i betraktarens ögon.

Det går inte att med rent rationella överväganden avgöra sig för det ena eller det andra etiska systemet. Däremot går det att med kritisk analys fastställa hur de yttersta axiomen är formulerade, och om en människa lever upp till sina egna ideal eller ej.

Man väljer vilka värden man vill förverkliga. Också oviljan att välja är ett slags val. Den som har valt och är motiverad att följa sitt val, den människan är också bäst rustad att uthärda livets spänningar och bemästra konflikter mellan olika legitima värden.

Värdedogmatism är därmed nödvändig. Alla punkter i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna är etiska dogmer eller uttryck för sådana. De är punkt för punkt möjliga att betvivla. Man väljer vilka dogmer man håller sig med. Det viktiga är att man vet vilka dogmer man har. Om dessa dogmer råder för närvarande konsensus bland folken. En helt annan fråga är vilka regimer som har tillräcklig motivation att tillämpa dem konsekvent.

Den katolska uppfattningen om abort och eutanasi är förvisso en form av kristen etik. Men den delas inte av alla kristna. Den delas däremot av många icke-kristna, med samma eller med andra motiveringar. Av denna anledning är uttrycket ”kristen etik” oanvändbart i en preskriptiv text av typ läroplan. Samhället måste använda sig av mer precisa termer just i ett så förpliktande sammanhang.

Den katolska kyrkan kan önska att lagstiftaren delar hennes etiska slutsatser men kan inte kräva att han skall dela hennes motiveringar. Kyrkan har dåliga erfarenheter från den tid när alla tvingades dela hennes övertygelser och motiv. Erfarenheten säger att en lag som till exempel förbjuder varje form av abort skapar så stora problem att den blir omöjlig att tillämpa.

Lagen måste, som Augustinus säger, tillåta mer än etiken, om människor skall leva tillsammans i ett samhälle. Det lagliga är inte automatiskt identiskt med det rätta. Det är samhällets, kyrkans, familjens och den enskildes plikt att påminna om denna skillnad.