Håller Malaysia på att bli en islamstat?

Ett land – olika raser

Staten Malaysia består dels av Malackahalvön i väster (Västmalaysia) och dels av den norra fjärdedelen av ön Borneo i öster (Östmalaysia). Dessa två delar av landet ligger cirka 500 km ifrån varandra, åtskilda av Sydkinesiska havet. Västmalaysia är indelat i 11 mindre delstater, av vilka en del är sultanat, och Östmalaysia består av de två delstaterna Sabah i nordöstra och Sarawak i nordvästra Borneo. Däremellan ligger det lilla självständiga landet Brunei.

Befolkningen uppgick år 1990 till 17,76 miljoner. Av dessa bodde 14,62 miljoner i Västmalaysia, 1,47 miljoner i Sabah och 1,67 miljoner i Sarawak. Av befolkningen är 47 % malajer (främst i väst), 33 % kineser, 9 % indier och cirka 9 % kadazaner (i Sabah), ibaner (i Sarawak) och andra icke-malajiska urinvånare. På det hela taget råder alltså en stor etnisk och kulturell mångfald.

Centraldirigerad politik

De politiska förhållandena i vårt land är förvånansvärt stabila. Sedan självständighetsförklaringen 1957, det vill säga 136 års tid, har samma koalition, Barisan National (Nationella fronten), bildat regering. Den består av de tre stora, etniskt präglade partierna UMNO (United Malay National Organisation), MCA (Malaysian Chinese Association) och MIC (Malaysian Indian Congress), samt av fyra mindre partier.

Regeringen har med denna starka ställning kunnat föra en politik som kännetecknas av allt större centralisering och strävan att i lag säkra den egna makten. Det finns t.ex. en presslag enligt vilken regeringen är högsta instans i offentlighetsfrågor. Dess beslut kan alltså inte överklagas. Enligt lagen om inre säkerhet kan en medborgare anhållas på obestämd tid utan rättsligt förfarande. En lag om politisk sekretess förbjuder all form av undersökande journalistik. Genom en grundlagsändring kan människor numera häktas utan domstolsprövning.

Allt detta ledde till att oppositionen fick ett starkare stöd i valet 1990. De viktigaste oppositionspartierna är det socialdemokratiska Democratic Action Party (DAP), Malaysian Islamic Party (PAS) som företräder islamiska intressen, Semangat 46, som är en utbrytargren av UMNO och några mindre religiöst och etniskt inriktade partier. I två delstater lyckades oppositionspartierna få majoritet och bildar nu regering: i Kelantan (på Malackahalvöns ostkust) är det PAS, och i Sabah det regionala Parti Bersatu Sabah (PBS).

Oppositionen arbetar inte bara med religiösa och etniska frågor. Den verkar också för större rättvisa och frihet. Vid sidan om oppositionspartierna blir även andra grupper allt mer aktiva: utomparlamentariska organisationer, medborgarrörelser, konsumentföreningar, osv.

Ekonomiska klyftor

År 1971 levde 50 procent av den malaysiska befolkningen på gränsen till fattigdom. Bland de värst drabbade var de så kallade bumiputras, det vill säga malajerna i Västmalaysia och urbefolkningen i Sabah och Sarawak i Östmalaysia. Den ”nya ekonomiska politiken” (NEP), som infördes 1971, skulle råda bot på problemet. Bumiputras, och framför allt malajerna som nästan alla är muslimer, fick vissa privilegier som skulle lyfta upp dem till samma ekonomiska nivå som de andra befolkningsgrupperna (kineser, indier osv.). Resultatet skulle bli ett mera jämlikt malaysiskt samhälle.

De som kritiserar NEP kan visserligen ställa upp på programmets högtsyftande mål, men måste konstatera att det snarare har lett till större diskriminering och vidgat klyftan mellan fattiga och rika, eftersom politiken bara gynnade en elit av den malajiska befolkningen. Och det är inte bara bland icke-malajerna som missnöjet finns, utan även bland malajerna själva.

En representant för Partiet för demokratisk aktion (DAP) uttrycker sig på följande sätt: ”Detta ändlösa prat från regeringens sida – om malajernas stora fattigdom, om malajernas urbaniseringsproblem, om deras arbetsmarknad och universitetsutbildning, om att det håller på att bildas en företagarklass bland malajerna – har bara resulterat i att både malajer och icke-malajer blivit mer medvetna om sin etniska tillhörighet, vilket lett till en ökad polarisering mellan folkgrupperna.”

Många tror att den nya ”Nationella utvecklingspolitiken” (NDP), som ersatt NEP, inte kommer att medföra samma rasmässiga prioriteringar eftersom Malaysia i dag har ett större självförtroende som nation. Det är enheten som är den nya utvecklingspolitikens ledstjärna, och den är bara möjlig om den grundar sig på rättvisa: rättvisa för alla malaysier.

Religiös mångfald

Religionen spelar en viktig roll i det malaysiska samhället. I förbundsförfattningen står: ”Islam är (den malaysiska) federationens religion, men andra religioner kan utövas i fred och harmoni i hela federationen” (Art. 3,1). Islam har fått stora fördelar genom sin ställning som statsreligion. Regeringen har inte bara investerat stora summor i moskéer och islamiska skolor, utan även bidragit med hjälp till särskilda program för andra islamiska projekt.

I Malaysia är religionen så nära förknippad med ras, politik och ekonomi att man inte kan tala om den utan att ta upp även de andra elementen. Trots att det finns muslimer även bland icke-malajerna, och buddhister även bland icke-kineserna så är malajerna i allmänhet muslimer, kineserna taoister, buddhister och konfucianer, och indierna är hinduer.

Enligt den senaste religionsstatistiken tillhör 56 av befolkningen i Västmalaysia, 51 % i Sabah och 26 % i Sarawak islam. Som jämförelse kan nämnas att 1 % av invånarna i Västmalaysia, 12 % av invånarna i Sabah och 10 % av invånarna i Sarawak är katoliker.

Trots att islam är statsreligion räknar sig inte Malaysia som islamstat, utan som ”sekulär” stat. Men sedan i början på åttiotalet, ja kanske ännu längre tillbaka, försöker muslimerna medvetet att förvandla Malaysia till en islamstat.

Program för islamisering

De malaysiska muslimerna, som i sin kamp för bättre levnadsvillkor också åberopar sig på islam, utsätter regeringen för starkt tryck genom att hävda att den är oislamisk. Därför beslöt regeringen 1982 att utarbeta ett program för ”islamisering” av landet. Denna process försiggår sedan dess på många olika områden och tar sig skiftande uttryck. Följande exempel är inte kronologiska men kan beskriva utvecklingen. År 1982 anpassades strafflagen efter islamiska grundsatser. Det vill säga att regeringen, för att reglera muslimernas interna angelägenheter och problem, har utverkat allmänna grundlagsändringar som ger staten tillåtelse att blanda sig i bekännelse, utövande och utbredning av icke-muslimska religioner. I början av åttiotalet blev ämnet ”Islamisk civilisation” obligatoriskt på alla högskolor i landet. Ledarna för de icke-islamiska religionerna bad regeringen att införa kurser även om de andra stora religionernas civilisationer, för att muslimerna skulle lära sig att förstå icke-muslimerna bättre. Men de vann inget gehör för sitt förslag.

Även byggande av gudstjänstlokaler reglerades genom ett nytt kvotsystem. Enligt detta är 800 muslimer berättigade till 4 000 m2 tomtmark för en moské, medan 4 000 icke-muslimer bara är berättigade till en 2 000 m2 för en kyrka eller ett tempel. Dessutom är det ytterst svårt att få byggnadslov för en kyrka, ett tempel eller en kyrkogård av myndigheterna. Moskéerna skjuter däremot upp som svampar urjorden.

Allt oftare förekommer det splittring inom familjerna, konflikter i kommunerna och polarisering mellan olika folkgrupper för att islam – mot föräldrarnas uttryckliga önskan – också propagerar bland minderåriga av icke-muslimsk tro. Kristna som förkunnar sin tro bland muslimer måste räkna med kraftiga böter eller fängelsestraff. Det har hänt att kristna arresterats enbart på beskyllningen att de missionerat bland muslimer. Muslimerna kan däremot obehindrat sprida islam bland icke-muslimer. I vissa förbundsstater gynnas till och med islammissionen från officiellt håll.

Islamiseringsprocessen märks också i regeringens skärpta kontroll av de kristna missionsskolorna. Under det brittiska styret och under de första tio åren efter självständigheten var dessa skolor den viktigaste kanalen för evangelisation. Snart infördes dock så strikta inresebestämmelser för missionärer att den religiösa personalen vid skolorna minskade drastiskt.

Den kristna Bibeln, som på indonesiska språk kallas Alkitab, totalförbjöds först enligt lagen om inre säkerhet. Men efter upprepade protester från de kristna samfunden upphävdes förbudet åtminstone delvis. Kristna och kyrkor fick äga Alkitab-bibeln. Vissa uttryck i bibelöversättningen väckte protester, särskilt ordet Allah för Gud. Men det vore fel att se islamiseringsprocessen som en isolerad företeelse, som enbart en kränkning av religionsfriheten. Det är viktigt att se den som en del i Malaysias sociala, politiska, ekonomiska och religiösa verklighet. Först då blir det uppenbart att det här rör sig om ett principiellt kränkande av den icke-muslimska befolkningens mänskliga rättigheter.

Det är förståeligt att de icke-muslimska malaysierna känner stor oro inför islamiseringsprocessen inom regering, förvaltning, näringsliv, utbildning, moralfrågor osv. Detta beror inte på någon antipati eller fientlighet mot islam som religion. De fruktar bara att principen om Malaysia som sekulär stat – där islam visserligen är den officiella religionen, men där annars tros- och religionsfrihet råder – långsamt håller på att urholkas.

Konsekvenser för kyrkan

Den nationella utvecklingen under de senaste årtiondena har gjort oss medvetna om att kyrkan är i behov av en genomgripande förnyelse om hon vill förbli sin uppgift trogen i den här situationen. Dessutom behöver vi en omfattande pastoralplan.

Vad vi främst behöver är en fördjupad religiös skolning av katolikerna, för att åter göra alla trons dimensioner levande igen: den kristna traditionen, det personliga förhållandet till Gud, rätt inställning till andra religioner, arbete för rättvisa och fred i vårt samhälle.

Dessutom är det nödvändigt att bygga upp basförsamlingar, där vi kan känna kyrklig gemenskap och stärka varandra i vår svåra situation, en plats där tron föder gemensam handling.

Om vi tar de kristna normerna om rättvisa, ärlighet, arbete för det allmänna bästa osv. på allvar kommer det att leda till en radikal förändring i den enskildes personliga inställning och i kyrkans uppbyggnad. Präster, ordensfolk och lekmännen ska hjälpas åt med den nya evångelisationen.

Dialogens strukturer

För oss i Malaysia är det livsviktigt att en dialog kommer till stånd. Sedan början av åttiotalet har kyrkan varit öppen för det samtal och den ”vardagslivets dialog” som förs med kristna i andra samfund och människor av annan tro.

År 1983 grundades på de kristnas initiativ ”Malaysiska konsultationsrådet för buddhismen, kristendomen, hinduismen och sikhreligionen” (MCCBCHS), som har en trefaldig målsättning. Rådet vill arbeta för förståelse, ömsesidig respekt och samarbete mellan religionerna, försöka lösa de svårigheter som alltid är förbundna med interreligiösa relationer och slutligen representera de gemensamma religiösa intressena utåt.

År 1985 grundades sedan ”Malaysias kristna federation” (CFM). Denna organisation omfattar de tre största kristna grupperna: katolska kyrkan, Malaysias (protestantiska) kyrkliga råd och ”Nationella evangeliska kristna sällskapet” (National Evangelical Christian Fellowship). Denna sammanslutnings huvuduppgift består i att ena alla kristna kring en gemensam ståndpunkt i de frågor som angår dem.

Redan 1977 grundades ett ”Katolskt forskningscentrum” (CRC). Det ska förena forskning, reflexion och information och försöka bygga upp en malaysiskt präglad kyrka. Ibland är allt arbete på centret inriktat på att göra vårt folk medvetet om det verkliga läget i Malaysia. Samtidigt fungerar det som sekretariat för ovan nämnda interreligiösa råd och representerar katolska kyrkan i den ekumeniska kristna sammanslutningen CFM.

Samarbete mellan religionerna

Sedan Malaysias interreligiösa råd grundades – i synnerhet sedan slutet av åttiotalet – har det arbetat hårt för att slå vakt om de icke-muslimska malaysiernas grundläggande rättigheter och religionsfrihet. För att nämna några exempel på dess många ingripanden: Rådet protesterade mot lagförslag och mot existerande lagar i vissa delstater som förbjuder icke-muslimska religiösa grupper att utöva sin tro i dessa stater; det startade en namninsamling mot försöket att utsträcka den muslimska rätten till att gälla även icke-muslimer; det författade en inlaga om nödställda kvinnor, som automatiskt blivit skilda från sina män sedan dessa konverterat till islam.

Men det interreligiösa rådet sysslar inte bara med protester. Vid dödsfall, olyckor och händelser av nationellt intresse har rådet också inriktat sig på att hjälpa muslimer. Dessutom har många sociala initiativ organiserats på interreligiös grund. Muslimerna har emellertid sällan varit framträdande i dessa sammanhang. Det har inte varit för att man velat hålla dem utanför, utan för att de endast motvilligt deltagit i sådana aktiviteter. Muslimerna blev officiellt inbjudna till seminarier, öppna diskussioner och andra möten som ordnades av interreligiösa rådet (MCCBCHS) och av kristna federationen (CFM), men endast ett fåtal har deltagit.

I dialogen mellan buddhister, hinduer, sikher och kristna ligger alltså stora möjligheter -i synnerhet då de alla tvingas leva under liknande diskriminerande förhållanden. När det gäller dialogen med muslimerna står vi inför en svår uppgift. Hur ska vi ställa oss till denna utmaning?

Påven Johannes Paulus II:s rundskrivelse Redemptoris missio, inger mod och hopp: ”De andra religionerna utgör en positiv utmaning för kyrkan. De stimulerar henne att både upptäcka och att erkänna tecken på Kristi närvaro och Andens verk och att mer ingående besinna sin egen identitet och att vittna om uppenbarelsens fullhet, som hon har fått till gagn för alla” (nr 56).

Översättning Anna Helleskog