Ekumenik mellan förväntan och missräkning. Protest

Det vore snarast ett misstag att vilja betrakta strävandena för kristenhetens återförening som uteslutande religiöst betingade. Liksom kulturella skiljaktigheter och politiska motsättningar en gång i tiden legat bakom det religiösa isärglidandet i samband med kyrkosöndringarna, så har det ofta varit politiska och kyrkopolitiska överväganden som vid vissa moment i historien bestått impulser till sökandet efter den förlorade enheten, vilka varit mera avgörande än de på självidentifiering inriktade religiösa övertygelserna. I och för sig behöver detta inte stöta någon för huvudet, ty både Jesu och kristendomens historia är nu en gång omöjliga att skilja från den s.k. profanhistorien och utgör med denna ett helt. Även relationerna mellan de evangeliska och de ortodoxa kyrkorna återspeglar detta beroende av historien.

De första försöken till kontakt

Då Bysans år 1453 dukade under för osmanturkarnas anstormning, betydde detta också slutet på den union mellan Rom och Konstantinopel som slutits vid kyrkomötet i Florens 1439. De gamla motsättningarna gjorde sig på nytt gällande för att under den följande tiden inverka menligt på förhållandet mellan den romerska kyrkan och ortodoxin. Det var därför blott alltför begripligt att, efter reformationen, lutherska teologer sökte kontakt med ortodoxin i förhoppning att tillsammans med denna kunna bilda gemensam front mot påvedömet. Redan 1559 hade Melanchthon skickat ut sina trevare mot Konstantinopel. Och mellan 1574 och 1581 bedrevs på föranstaltande av teologerna i Wittenberg en brevväxling med den ekumeniske patriarken Jeremias II (Tranos). Denne avvisade dock mycket bestämt de reformatoriska idéerna.

Emellertid yppade sig ett nytt tillfälle för protestantismen redan 40 år senare, då patriarken Kyrillos I (Lukaris) av Konstantinopel (1620-35 samt 1637-38) under inflytande av holländska sändebud allt starkare lutade åt kalvinismen. Men i och med detta skaffade han sig fiender bland de ortodoxa trosförvanterna. Och i det intrigspel som utvecklades av de katolska respektive protestantiska statsmakternas beskickningar i Konstantinopel i syfte att vidga sitt politiska inflytande, föll Kyrillos Lukaris till sist offer för en ortodox-katolsk allians och ströps 1638 till döds i laga ordning.

Händelserna kring Kyrillos Lukaris ledde till att den protestantiska läran för långa tider kom att anses som obskyr i den grekiskspråkiga ortodoxa världen. Och då en rad protestantiska samfund under 1800-talet började bedriva mission bland Främre orientens kristna befolkning, framkallade detta en protest från de ortodoxa patriarkerna som samlats i Konstantinopel 1836 och därvid fördömde dessa protestantiska samfund såsom irrläriga.

Då de franskstödda katolska missionerna i Främre orienten lade i dagen en minst lika stor verksamhetsiver, utfärdades redan 1838 en ortodox encyklika mot ”papismens landsförrädiska och själafördärvande stämplingar”. Och i den senare kontroversen om påvens jurisdiktionsprimat och ofelbarhet delade östkyrkorna i stor utsträckning de protestantiska åsikterna.

Om man närmare betraktar relationerna mellan de östliga och västliga kyrkorna mot den historiska bak= grunden, så kan man helt allmänt konstatera följande beteendemönster: När protestantismen uppfattades som ett hot av de östliga kyrkorna, yttrade sig ett visst närmande till den latinska kyrkan. Men där katolicismen – såsom i Ukraina – utvecklade sig till ett politiskt-religiöst hot, tillgrep man protestantiska argument för att komma romarkyrkan till livs. Detta förklarar också, varför exempelvis ryska ortodoxa teologer under 1700-talet lutade åt protestantiska idéer.

Det ekumeniska uppbrottet

Vår tids ekumeniska rörelse har utan tvivel ett andligt uppbrott på evangeliskt och anglikanskt håll, som går tillbaka ända till 1800-talet, att tacka för sin uppkomst. Världsmissionskonferensen i Edinburgh 1910 blev så det verkliga avstampet, i och med att många bland delegaterna insåg att det av Kristus givna uppdraget krävde en enad kyrka.

På grundval av denna insikt uppstod tre rörelser, Internationella missionsrådet (1921), Life and Work (1925) och Faith and Order (1927), vilka slutligen alla uppgick i det 1948 i Amsterdam officiellt konstituerade Kyrkornas världsråd.

Det ekumeniska patriarkatet, som genom det bysantinska rikets sammanbrott förlorat merparten av sitt forna maktområde, såg i den ekumeniska rörelsen en ny möjlighet att verka och därmed en chans att leva vidare. Redan 1920 hade den dåvarande ekumeniske patriarken uppmanat de kristna kyrkorna till samarbete. Och det var sedan också det ekumeniska patriarkatet som från första början engagerade sig i Kyrkornas världsråd och på det sättet föregick den samlande ortodoxin med gott exempel.

Men det skulle dröja ännu ett årtionde innan också de ortodoxa kyrkorna i det kommunistiska maktområdet med Moskvapatriarkatet i spetsen kunde besluta sig för att följa Konstantinopels exempel och söka medlemskap i Kyrkornas världsråd. Ansökan beviljades 1961 vid Kyrkornas världsråds tredje generalförsamling i New Delhi, varvid man samtidigt med hänsyn till de östliga kyrkornas anslutning inskrev bekännelsen till Treenigheten i den tidigare svävande målsättningsparagrafen.

Alltsedan dess spelar de ortodoxa kyrkorna en icke obetydlig roll inom Kyrkornas världsråd. Det teologiska tankeutbytet har avsevärt befrämjats och därigenom också den ömsesidiga förståelsen, även om de ortodoxa kyrkorna inte alltid visat sig vara särskilt lätthanterliga partner. Gång på gång uppstår spända förhållanden, skär sig skilda åsikter mot varandra, framhålles med eftertryck skiljaktiga ståndpunkter. Ändå innebär redan det faktum, att ett samtal förs från båda håll, ett väsentligt framsteg i jämförelse med tidigare förhållanden.

Men anslutningen av merparten ortodoxa kyrkor till Kyrkornas världsråd innebar också en utmaning för den katolska kyrkan. Denna hade – åtminstone fram till påven Johannes XXIII:s ämbetstillträde – bemött den ekumeniska rörelsen i allmänhet och Kyrkornas världsråd i synnerhet med stor reservation om inte rent avvisande. Ur romersk synpunkt föreföll det bara finnas en väg till enhet, nämligen de åtskilda kyrkornas återvändande till katolska kyrkan. Men bland katolska troende med en öppen inställning uppfattades begreppet ekumenik som avsevärt mera vittfamnande. Långsamt började man tänka om under inverkan av den ekumeniska rörelsen. Det var ingen tillfällighet att Johannes XXIII framhöll ekumeniken som ett viktigt ärende för det av honom sammankallade Andra Vatikankonciliet. Helt visst har konciliet också givit den katolska inställningen en helt ny fason.

Resultatet av detta blev att den katolska kyrkans relationer till ortodoxin främjades på ett helt avgörande sätt, varvid det måste tas i beaktande att man på många håll i katolska kretar därigenom sökte skapa en sorts motvikt och korrektiv till den katolskevangeliska ekumeniken. Denna strävan fick också ett motstycke på ortodoxt håll.

Religiöst kontaktskapande med politisk bakgrund

Det intresse som ortodoxa kyrkoledningar visar för ekumeniska aktiviteter, och som knappast delas av det ortodoxa kyrkfolkets stora massa, är absolut inte i första hand resultatet av religiösa överväganden. Det är också mycket handfasta politiska påverkningar som ligger bakom. Flertalet ortodoxa kyrkor är i hemlandet konfronterade med en regering och en världsåskådning som ytterst syftar till deras utplånande. Detta gäller både Konstantinopel, som hotas av en allt mer radikal islam, och också kyrkorna i det kommunistiska maktområdet, där kyrkorna frånkännes existensberättigande genom statsideologin. Och idag liksom förr ökar hotet behovet av stöd från andra kyrkor. Sålunda skedde den ryska ortodoxa kyrkans inträde i Europeiska kyrkokonferensen och i Kyrkornas världsråd just vid tiden för Chrusjtjovs kyrkoförföljelse.

Men det har också förekommit bevekelsegrunder av än betänkligare slag, nämligen samordning av kyrkopolitiska och statspolitiska intressen. Man kan fråga sig om inte Moskvapatriarkatets plötsliga hänvändelse till de lutherska kyrkorna på ett ganska anmärkningsvärt sätt passar som hand i handske till det sovjetiska statsintresset gentemot Västtyskland, DDR och Finland. Stat och kyrka är inbegripna i en ömsesidig strävan att ständigt söka dra fördel av motparten. Det innebär att man går motparten, till mötes så pass mycket att man därigenom försäkrar sig om så stor nytta för den egna saken som möjligt är. Det ligger i öppen dag att en av princip kyrkofientlig regim knappast lämnar tillåtelse till kyrkliga utlandskontakter om den inte därigenom gagnar sin egen sak. På detta sätt driver politiken sitt eget spel mitt uppe i de ekumeniska instanserna.

Men till sist har den iver, varmed många ortodoxa kyrkor så plötsligt engagerat sig i den ekumeniska rörelsen, även inomkyrkliga orsaker. Såsom redan framhållits har det ekumeniska patriarkatet däri sett ett tillfälle att med sin forna pondus på nytt agera på den internationella arenan som talesman för den samlade ortodoxin. Men just detta är ägnat att högeligen misshaga många ortodoxa nationalkyrkor och framför allt Moskvapatriarkatet. Alltsedan den ryska ortodoxa kyrkan år 1589 konstituerade sig som fullt självständig s.k. autokefal, råder rivalitet mellan Moskva och Konstantinopel. De ryska ortodoxa har aldrig velat tillerkänna den ekumeniske patriarken av Konstantinopel någon förrangsställning inom den samlade ortodoxin. Egentligen har äretiteln ”ekumenisk patriark” ursprungligen bara stått för ”rikspatriark” med syftning på dåtidens bysantinska kejsarrike. Ändå har man i Moskva alltsedan det bysantinska rikets undergäng 1453 uppfattat sig själv som statsrättslig och kyrkorättslig arvtagare till detta andra Rom.

I samma mån som det ekumeniska patriarkatet från och med 1800-talet förlorade i inflytande, utsträckte Moskvapatriarkatet sitt inflytande. Till och med den kommunistiska maktutvidgningen efter andra världskriget utnyttjade det ryska kyrkoämbetet till att utsträcka sitt maktområde på det ekumeniska patriarkatets bekostnad, något som detta – begripligt nog – åsåg med oblida ögon. När Moskvapatriarkatets prestige utåt kunnat ökas, har det kunnat påräkna sovjetmaktens stöd. De politiska makthavarna har förmodligen väntat sig att härigenom kunna öka på sitt utrikespolitiska inflytande ytterligare, medan kyrkan på samma sätt försäkrat sig om ett stärkande av sin inrikespolitiska ställning.

Allmänt talat innebär detta att ekumeniken med ortodoxin 1) alltid måste fästa avseende även vid politiska realiteter, nämligen de enskilda nationalkyrkornas sidohänsyn till det politiska läge som för tillfället råder, samt 2) även måste räkna med de rivaliteter och motsättningar som råder mellan dessa kyrkor inbördes. Tillfogar man så 3) att de delvis avsevärda teologiska skiljeläror som sätter en gräns mellan de östliga och de västliga kyrkorna, ges ökad slagkraft genom att kyrkorna står på skilda grundvalar med avseende på kulturell bakgrund, så inses med lätthet vilka svårigheter som möter den ekumeniska dialogen. Det torde därmed också ha klargjorts varför ekumeniken med de ortodoxa kyrkorna måste ta hänsyn även till kyrkopolitiska aspekter vid sidan av de rent teologiska.

De bilaterala samtalen med de lutherska kyrkorna

Mellan de genom reformationen uppkomna evangeliska kyrkorna och ortodoxin råder i teologiskt avseende mycket väsentliga skillnader. Främst måste man nämna den skiljaktiga kyrko- och ämbetssynen liksom den olikartade sakraments- och liturgiuppfattningen. Utan tvivel spelar de nu nämnda skillnaderna en större roll för de reformerta än för de lutherska kyrkorna. Såtillvida är det helt logiskt att de ortodoxa kyrkorna – oberoende av alla politiska aspekter – bestämt har föredragit en dialog med de lutherska kyrkorna framför en dialog med de reformerta kyrkorna. Dessutom hade Tyska evangeliska kyrkan (EKD) genom sitt utrikessekretariat redan sedan början av 50-talet eftersträvat kontakter med ortodoxin.

Åren 1950 och 1951 var exilryska professorer vid den ortodoxa S:t Sergiusakademin i Paris, som är underställd den ekumeniske patriarken, inbjudna av Tyska evangeliska kyrkan till samtal i Frankfurt am Main. Ett tredje möte, i vilket även representanter för den grekiska ortodoxa fakulteten i Athen deltog, ägde rum 1953 i Bièvres utanför Paris. Men sedan upphörde serien av möten då flertalet av de ledande krafterna vid S:t Sergiusakademin hörsammade en kallelse till New York. Detta var emellertid såtillvida ingen katastrof, som Moskvapatriarkatet under tiden hade sänt ut sina trevare till Tyska evangeliska kyrkan.

Överraskande nog, om också säkert inte av en slump, hade nämligen patriarken Alexej år 1952 till Sovjetunionen inbjudit Martin Niemöller, som då ansvarade för Tyska evangeliska kyrkans utlandskontakter, varigenom de ömsesidiga relationerna började anta fastare former. Redan 1954 for en sexmannadelegation under Gustav Heinemann (som då var preses i Tyska evangeliska kyrkan) till Moskva. Ytterligare besök och återbesök följde därpå. Och denna ekumeniska resediplomati mellan kyrkoledarna medförde också resultatet.

Ett frågeformulär om de huvudsakliga skillnaderna mellan ortodoxi och protestantism, som Leningradprofessorn Pariskij år 1956 överlämnade åt Bonnkollegan Iwand, liksom besöket av en tysk teologgrupp med kyrkoledarna Wilm och Wischmann i Moskva 1958, lade grunden till de bilaterala Arnoldshainsamtalen som inleddes 1959 (och som även i fortsättningen kommit att benämnas så efter den ort där de började). Det faktum att Gustav Heinemann även i sin egenskap av förbundsrepublikens justitieminister (1966-69) och dess president (1969-74) personligen kom att vårda sig om en fortsättning på Arnoldshainsamtalen och rentav i Bonn mottog den ryske ortodoxe metropoliten Nikodim (Rotov), torde ytterligare ha ökat vikten av denna dialog ur sovjetisk synpunkt. Under loppet av 20 år har allt som allt åtta sådana ekumeniska samtal ägt rum. Realistiskt nog har man inte siktat till en ömsesidig förening, utan man har i stället sökt komma fram till ett bokslut över vad som är gemensamt och vad som är skiljande. Och det står utom tvivel att dessa samtal avsevärt fördjupat den ömsesidiga kännedomen och också i synnerhet hos många lutherska troende väckt intresse för ortodoxin (medan man knappast kan påstå något liknande om de ortodoxa troende med avseende på lutherdomen).

Emellertid har Moskvapatriarkatet under 70-talet företagit en viss omorientering av sina kontakter och då också hänvänt sig till andra lutherska kyrkor, varvid det återigen blivit tydligt att teologiska synpunkter inte är utslagsgivande för upptagandet av bilaterala samtal. Så till exempel forcerades plötsligt från och med 1970 kontakterna med Finlands lutherska kyrka. Fram till 1980 ägde inte mindre än fem officiella teologmöten rum. Det är frapperande, att Moskvapatriarkatet under samma tid avsevärt intensifierat sina relationer till Finlands sedan 1918 autonoma ortodoxa kyrka, som sedan 1923 är underställd Konstantinopels jurisdiktion, samt påpassligt underblåst strävandena hos Finlands ortodoxe ärkebiskop Paavali (Yrjö Olmari) att få sin kyrka lösgjord från det ekumeniska patriarkatet och bli autokefal. Och än en gång har Moskvapatriarkatet inte varit ensamt om sitt intresse, ty även de sovjetiska makthavarna i Kreml hugnade under samma tid sina nordiska grannländer med politiska goodwillgester.

Karakteristiskt nog hamnar de evangeliska kyrkorna i Östtyskland på sista plats i fråga om ekumenisk ynnest. Sedan de evangeliska kyrkorna i DDR år 1969 sammanslutits till ett förbund, blev också detta slutligen ihågkommet med bilaterala kontakter. Under beteckningen Zagorsksamtalen har fyra sessioner ägt rum sedan 1974.

Tvivel på enande

På föranstaltade av den ungerske biskopen Tibor Barta har det sedan 1972 också förekommit tre möten mellan ortodoxa och reformerta teologer. Vid den tredje konferensen i Budapest var från ortodoxt håll alla kyrkorna i östblocket och dessutom Finland representerade, från evangeliskt håll Tyska förbundsrepubliken, Kanada, Rumänien, Sovjetunionen, Schweiz, Tjeckoslovakien, Ungern och USA. Av denna uppräkning framgår några betydelsefulla fakta. Man noterar att Sovjets reformerta kristna här kommer till tals. Annars tycks Moskvapatriarkatet tillmäta ekumeniken med de protestantiska kyrkorna inom Sovjetunionen en avsevärt blygsammare plats i ledet än ekumeniken med protestanter i andra länder. Detta faktum skvallrar om något, som en högt uppsatt rysk ortodox kyrkoman en gång lät undfalla sig medelst en avsidesreplik: ”Teologiskt sett föreligger knappast några utsikter till ett enande med de evangeliska kyrkorna. Vad som främst intresserar oss är den kyrkopolitiska sidan av saken!” Har Moskvapatriarkatet slagit mynt av sin dialog med protestanterna för att erbjuda en bytesvara i det ryska inrikespolitiska maktspelet?

Ser man på den ortodoxa representationen vid samtalen med de reformerta kyrkorna, så frapperar Konstantinopels frånvaro. I juli 1979 for en delegation från Reformerta världsförbundet (till vilket omkring 150 reformerta, presbyterianska och kongregationalistiska kyrkor är anslutna) under ledning av sin ordförande James McCord till Istanbul för att föreslå den ekumeniske patriarken upptagandet av en teologisk dialog. Patriarken Demetrios företedde hövlig reservation. Först två och ett halvt år senare, närmare bestämt i februari 1981, kunde man mötas på nytt och då i Genève. Vid detta tillfälle framträdde genast den fullkomligt skiljaktiga uppfattningen om kyrkans struktur. Metropoliten Chrysostomos förklarade i sitt avslutande ställningstagande, att det i dialogen med katolikerna är deras absoluta begrepp om det romerska läroämbetet som utgör stötestenen, medan det i fråga om de vid reformationen uppkomna kyrkorna är auktoriteten i kyrkan som är det egentliga problemet. Ortodoxins reserverade hållning blev på detta sätt markerad åt ömse håll.

Konstantinopel, som alltid måste ta hänsyn till de konservativa krafterna i stamlandet Grekland och på munkarnas Athos, visade till en början stor reservation inför en dialog med lutheranerna. Livstecknen från Tyska evangeliska kyrkan under tiden 1960-66 besvarades visserligen med välvilja men det dröjde ända till 1969 innan man kunde hålla ett första teologmöte, där emellertid de ortodoxa deltagarna nöjde sig med att uppträda som åhörare. Möjligen hade Konstantinopel till en början svårigheter att uppbåda teologer som var inlästa på ämnet. Dessutom syntes det ligga Tyska evangeliska kyrkan i fatet att den uppehöll goda kontakter med Moskvapatriarkatet. Icke utan skäl lutade man i Phanar – den östromerska Vatikanen – åt allortodoxa samtal med lutheranerna, varvid man kunde påräkna hjälp från de andra grekiskspråkiga kyrkorna. Visserligen förekom fram till 1980 ytterligare fem möten mellan Tyska evangeliska kyrkan och Konstantinopel, men samtalen fördes ganska hårdfört, och i det grekiska lägret visade man inte på långt när samma tillmötesgående som ryssarna gjort. Utan tvivel låg det också diplomatisk taktik bakom. Kyrkoledningen i Konstantinopel klargjorde i oförtydbara ordalag sitt ringa intresse för en bilateral dialog. Det ekumeniska patriarkatet önskade en officiell dialog mellan den samlade ortodoxin å ena sidan och lutherdomen å den andra, därför att en sådan uppläggning skulle göra det ekumeniska patriarkatet mindre blottställt för påtryckningar från den grekiska reaktionen, stärka dess changerade ställning och icke minst göra de bilaterala kontakterna mellan lutheraner och Moskvapatriarkatet överflödiga.

Redan vid den fjärde allortodoxa konferensen i Chambésy (Genève) år 1968 hade uttalats önskvärdheten av samtal mellan den samlade ortodoxin och den samlade lutherdomen, men det skulle dröja ytterligare åtta år innan man vid den första prekonciliära konferensen, som ägde rum i Chambesy 1976, kunde enas om att inbjuda Lutherska världsförbundet till förberedandet av en gemensam, officiell dialog. Efter tre års förberedelse sammanträdde den blandade ortodox-lutherska dialogkommissionen för första gången i september 1981 i Finland. Säkert kommer man på denna väg mot enhet att upptäcka nya föreningspunkter, men det är tvivel underkastat om man på detta sätt även skall kunna övervinna skiljepunkterna.

År 1979, i elfte timmen, inledde även Rumäniens ortodoxa kyrka en bilateral dialog med Tyska evangeliska kyrkan – märk väl: vid en tidpunkt då Rumäniens statsledning begärde ökat utvecklingsbistånd från Tyska förbundsrepubliken. Alltnog, rumänerna visade sig överträffa de andra ortodoxa kyrkorna såtillvida som de var de bäst förberedda för ekumeniska samtal. I landsdelen Transsylvanien (Siebenburgen) finns en talrik protestantisk minoritet, och redan 1948 inleddes på tillskyndan av patriarken Justinian (Marina) regelbundna ekumeniska

kontakter på nationsnivå mellan kyrkoledningarna och de teologiska akademierna.

På en punkt tycks ortodoxin och lutherdomen tydligen ha uppnått enighet – i den kritiska inställningen till Kyrkornas världsråd. Vid upprepade tillfällen har de ortodoxa kyrkorna tagit Kyrkornas världsråds sociala engagemang till anledning att kritisera dess ”horisontalism”, dvs. betonandet av inomvärldsligt handlande, och uppmanat till förnyat besinnande av den ursprungliga uppgiften, nämligen att uppnå samförstånd i lärofrågor. För dem står ”det vertikala”, förhållandet Gud-värld, i förgrunden. Genom att många lutherska kyrkor, främst Tyska evangeliska kyrkan, inte heller samtycker till vissa politiska aktioner från Kyrkornas världsråds sida, råder sedan en tid tillbaka något av en ortodox-luthersk koalition inom Kyrkornas världsråd. Men det är i bästa fall en kyrkopolitisk överensstämmelse.

Robert Hotz är medarbetare vid Institutet för livsåskådningsfrågor i Zürich som östexpert. Han har åtskilliga gånger medverkat i KIT och Signum.