För en tid sedan höll jag ett föredrag på det årliga möte som Kyrklig förnyelse arrangerar i Uppsala. (Kyrklig förnyelse är en högkyrklig rörelse inom Svenska kyrkan.) Jag måste tillstå att jag blev förvånad, när jag kunde konstatera att en av dem som också skulle tala kom från den karismatiska och i övervägande grad lågkyrkliga Oasrörelsen. Och min förvåning stegrades intill förvirring, när jag fick syn på ledaren för en extrem – och ganska högljudd – nykarismatisk grupp bland åhörarna i lokalen. Efter denna incident har jag ställt mig följande fråga: ”Är detta bra – eller är sådana frapperande allianser ett ekumeniskt problem?”
Situationen idag
Uppenbart återspeglar min erfarenhet från Sverige ett växande generellt fenomen. I många delar av världen håller lågkyrkliga nyevangelikala och karismatiska kristna på att etablera mer eller mindre formella allianser med konservativa katoliker av varierande inriktningar – alltså inkluderande ett omfattande antal romerska katoliker. Särskilt i USA har dessa allianser uppriktigt sagt tillskansat sig en politisk roll genom att aktivt stödja den neokonservativa värderetorik som har en central roll för Bush i hans presidentämbete. Deras huvudsyfte tycks vara att mobilisera mot vad deras uppdragsgivare anser vara en oacceptabel ”liberalism” i olika etablerade kyrkor, liksom i samhället i stort. I detta sammanhang rör det sig mest om individuella etiska livsstilsfrågor. När dessa frågor lyfts fram finns det en benägenhet att hänge sig åt en kritik av inskränkt och sekteristiskt slag.
Samverkan mellan lågkyrkliga och högkyrkliga grupper eller evangelikala och katoliker har sin grund i en gemensam uppfattning om vad det betyder att leva som kristen och hur ett kristet vittnesbörd bör te sig i världen av idag. Här ligger tyngdpunkten på traditionella värderingar i synen på familj, sexualetik – och på en mer eller mindre uttalad kritik av samhällets alltmer multikulturella karaktär. När vi fjärmar oss från dessa områden finner vi att grunden – i teologisk, till exempel ecklesiologisk bemärkelse – för dessa allianser är både oklar och instabil. Man kan känna sig benägen att tro att den viktigaste förbindelselänken här mest består i att man kan identifiera en gemensam fiende, nämligen ”liberalismen” eller ”modernismen”.
På sistone tycks ”politisk ekumenik” ha haft en inte klart utsagd återverkan på officiell nivå. Ett exempel på detta är i teologiskt avseende att den mycket lovande dialogen mellan anglikaner och katoliker delvis uppskjutits på grund av problem inom den anglikanska gemenskapen. Ett annat välkänt exempel är vissa ortodoxa kyrkors hårda kritik mot Kyrkornas världsråd. Enligt min uppfattning vore emellertid den mest adekvata reaktionen när bröder och systrar erfar svårigheter mer dialog – inte mindre.
Dagordningen för koalitionen mellan evangelikaler och katoliker verkar vara starkt influerad av den evangeliska partnern. Man skulle kunna anföra att också konservativa konvertiter spelar en väsentlig roll här. Denna anmärkning är avsedd som självkritik. Jag är själv en relativt färsk konvertit till den romersk-katolska kyrkan. I grund och botten kan jag vara medveten om att det finns en viss motvilja att påbörja ett nära samarbete med en kyrka som man nyligen bestämt sig för att lämna. Ändå vore det beklagligt om vi lät sådana känslor utvecklas till en mer eller mindre militant ”konvertitsekterism” som lätt skulle kunna bli resultatet om konversionen främst motiverades av kritik och inte av en önskan om någonting nytt. I mitt fall var huvudorsaken en längtan efter att leva ett sakramentalt liv fullt ut – inte en desperat drift att komma bort från den kyrka som jag fötts i och där jag mottagit dopets dyrbara gåva.
Det finns också exempel på allianser mellan ”liberala”, men dessa koalitioner har oftast haft en bredare och mer genomtänkt grund. Vad jag betecknar som den ”nya” ekumeniken för politiska allianser ska först och främst ses som en bild av så kallad alliansekumenik. Det innersta i detta närmande är ett samarbete mellan individer som har en gemensam uppfattning och delar samma åsikter. Sådana koalitioner kan spela en positiv roll på vissa områden. Likafullt har historien lärt oss att förverkligandet av det klassiska ekumeniska målet, det vill säga en synlig gemenskap, kräver andra och mycket mer konkreta åtgärder.
Aktuella problem – bristen på en hållbar teologisk grund
Man bör inte avfärda det som ekumeniskt betydelselöst att representanter för olika traditioner kommer fram till en gemensam uppfattning om kristet liv och om många etiska frågor som rör detta. En sådan konvergens är central för receptionsprocessen och för förverkligandet av ett medlemskap i kyrkan. I den speciella meningen ger det också intrycket av att ha sin grund i ett gemensamt vittnesbörd om Kristus som trons hörnsten. För övrigt hyser också jag stor oro och många bekymmer för den aktuella utvecklingen i de etablerade kyrkornas inställning till etiska utmaningar – även om jag skulle hävda att dessa utmaningar kräver mer av oss än ett ytligt och förhastat avvisande av ”politisk korrekthet”. I alltmer intoleranta och delvis orättvisa samhällen utgör en sådan ”korrekthet” en central del av kyrkans vittnesbörd. Dessutom skulle man önska att den etiska utgångspunkten för den evangelikala-katolska alliansen skulle gå utöver den individuella etikens begränsningar och medverka i våra reflektioner om socialetik. På denna punkt kommer ”den nya politiska ekumeniken” till korta i jämförelse med påven Benedictus XVI:s encyklika Deus caritas est i den meningen att den sociopolitiska dimensionen av den gudomliga kärleken tonas ner.
Men det avgörande här är, att vi talar om en koalition mellan strömningar som sett ur teologisk synpunkt härstammar från olika planeter. Ofta har den evangelikala partnern också ett glödande antikatolskt förflutet. Vidare berör huvudproblemet på detta område angelägenheter som är oumbärliga för alla former av katolicism, nämligen det ecklesiologiska ramverket och den sakramentala dimensionen för vårt liv i Kristus. Dessa ämnen är på sätt och vis mindre väsentliga än den trinitariska och kristologiska hjärtpunkten i vår tro. Ändå kan denna hjärtpunkt inte förminskas till abstrakta principer utan kräver den konkretisering som är given i ecklesiologi och sakramental teologi.
Här skulle man kunna tillägga att det trinitariska och ecklesiologiska närmandet mellan evangelikala och katoliker också kan ifrågasättas. Vissa delar av evangelikal teologi avslöjar drag av kristomonism – det vill säga en illusorisk from uppfattning som alltjämt innebär en läromässigt katastrofal amputation av teologin. Vidare kan dessa påfallande luckor inom den sakramentala teologins område i vissa fall återspegla en viss om än outtalad doketism. Således skulle det vara klart missvisande att framställa dessa allianser som en ny form av evangelikal katolicism. Och så vitt jag kan finna har inget av de ovan nämnda problemen behandlats tillräckligt seriöst i utlåtandena från de pågående evangelikala-katolska samtalen.
Bristen på en hållbar teologisk grundval blir än mer uppenbar i förhållande till nykarismatiska grupper – i de äldre och ofta högröstade, liksom i de nya och långt ”finare” varianterna av den aktuella strömningen. Det beror helt enkelt på att det sakramentala och sakramenten på sin höjd spelar en mycket marginell roll i den teologiska reflektionen och i gudstjänstlivet hos dessa grupper. Jag måste erkänna att jag är frestad att tolka deras nymodiga intresse för riter och ”mysterium” som ytterligare en, om än förvånande, dragning mot religiös upplevelse. Samtidigt är avståndet från varje tänkbar form av katolicitet lika uppenbar som alltid.
Trots uppenbara teologiska skiljaktigheter finns det tecken på att evangelikal praxis redan trätt in i den romersk katolska kyrkan. Detta sker huvudsakligen i musik och lyrik som kännetecknas av en tydlig nypietistisk och nykarismatisk anda. Inte minst bland katolska ungdomar kan vi bevittna samlingar som påminner om evangelikala rallyn. Sådana influenser benämns ofta renewal. Men deras omformande kraft bör inte underskattas. Nykarismatiska utformningar kan innebära ett hot mot ett katolskt innehåll.
Vanligtvis brottas också ”den nya politiska ekumeniken” med den absolut nödvändiga balansen mellan enhet och mångfald i kyrkans liv. På samma gång som den står för en uppenbart obegränsad pluralism – eller till och med veritabel förvirring – när det gäller avgörande teologiska frågor som ecklesiologi och sakramentssyn, verkar den uppmuntra en mycket mer uniform attityd i förhållande till etiska utmaningar. Denna inställning undergräver den mångfald som är ett obligatoriskt krav i samhället idag och som är en mycket värdefull gåva. Detta kan också lura oss att glömma bort att den katolska synen kräver inklusivitet: skönheten i öppet sinne och solidaritet. Och den kommer klart till korta med att redovisa den fundamentala synbarheten i kyrkotillhörigheten.
Om man ser till den här bakgrunden, kan min beskrivning av betydande delar av närmandet mellan evangelikala och katoliker som en ytlig politisk allians visa sig stämma. Närmare bestämt talar vi om en koalition som bygger på en omaka mix av värden från den gamla goda tiden och neokonservativa ideologiska åsikter. Som redan uppmärksammats är den gemensamma fienden ”liberalism” och ”modernism” – ironiskt nog tar man ingen notis om den vildvuxna liberala ekonomiska politik som utmärker neokonservatismen och dess totala utlämnande till vad som kunde rubriceras som marknadsfundamentalism. Men det teologiska värdet av sådana allianser är i bästa fall torftigt och i värsta fall av noll och intet värde.
En möjlig väg framåt
När man betraktar de reformatoriska och postreformatoriska kyrkorna i den nuvarande ekumeniska situationen råder knappast något tvivel om att den romersk-katolska kyrkan teologiskt sett fortfarande står närmast den anglikanska traditionen – särskilt så som denna tradition har utvecklats under de senaste 150 åren. Detta är starkt dokumenterat i många formuleringar från den anglikanska-katolska dialogen. Jag är smärtsamt medveten om att vår teologiska samsyn är fördunklad av det faktum att våra kyrkor har valt olika vägar som svar på centrala etiska utmaningar. Men det mänskliga livets realiteter tyder på att dessa frågor är mer komplicerade än det kan tyckas, när de betraktas genom glas-ögon som erbjuds av neokonservativ värderetorik. Och – allra viktigast – skiljaktigheter inom detta område upphäver varken vår enighet i avgörande lärofrågor eller vår gemensamma förpliktelse att nå målet som är en synlig enhet. Som en anspråkslös romersk–katolsk lekman skulle jag vilja upprepa att jag tycker att det är smärtsamt och nedslående att den ytterst fruktbara dialogprocessen har lagts på is.
Vad beträffar den lutherska traditionen är situationen liknande – men något annorlunda. Enligt min uppfattning är möjligheten att uppnå samsyn störst i fråga om reformatorernas autentiska teologi såsom den främst uttrycks i den Augsburgska bekännelsen. Den samtida luther-domen framstår ofta som ett barn av 1800-talet eller som ett uttryck för vad jag på annat håll beskrivit som ”liberalpietism”. Här har reformationens ”evangeliska katolicitet” ersatts av en avtrubbad protestantism. Men än en gång, den teologiskt rationella framställningen av samsyn i lärofrågor kvarstår – trots olika attityder till etiska frågor.
Med tanke på den evangelikala rörelsen – och möjligen också de nykarismatiska grupperna, de så kallade oberoende kyrkorna eller ”megakyrkorna” – finns ett närmande i åtskilliga individualetiska frågor och inom ramen för vårt liv i Kristus. Men denna enighet kräver ytterligare teologiskt utforskande. När jag påstår detta ifrågasätter jag inte att etik är centralt i teologiskt avseende. Min avsikt är bara att påminna om det enkla faktum, att med traditioner som avviker i sitt innersta väsen och är totalt motstridande i sitt sätt att närma sig ecklesiologi, sakramentsteologi och i viss mån också i frälsningsläran, finns ett trängande behov av en läromässig dialog. Och detta krav kan inte uppfyllas genom att man upprättar politiska allianser. Låt mig här tillägga att det sakramentala dessutom spelar en nyckelroll i vårt sätt att uppfatta det kristna livet.
Som en följd av detta skulle jag helt kort vilja nämna tre elementära punkter som kan visa sig vara särskilt relevanta i den aktuella ganska komplicerade ekumeniska situationen:
1. I dialogen mellan de etablerade reformatoriska kyrkorna och den romersk-katolska kyrkan måste man bli mycket mer uppmärksam på etiska utmaningar av alla slag.
2. I samtalen mellan evangelikala och katoliker av olika observans måste det läggas mycket större vikt vid särskilda läromässiga och ecklesiologiska frågor.
3. Alla ekumeniska insatser måste värderas utifrån den potential som de har att förverkliga den ekumeniska rörelsens klassiska vision – det vill säga en synlig strukturerad gemenskap; i synnerhet i tider då denna avgörande vision riskerar att falla i glömska och urholkas.
Reformatoriska och postreformatoriska kyrkor kan ha något att lära av utbytet mellan evangelikala och katoliker på det etiska planet, medan den ”nya politiska ekumeniken” absolut behöver ta uppgifterna inom den teologiska ekumeniken på större allvar. Sådant ömsesidigt lärande är centralt i alla ekumeniska satsningar. Det betyder också att enhet inte primärt är att hysa samma uppfattning – för att inte tala om antiliberala politiska uppfattningar – utan att sträva efter ett fullständigt, sakramentalt förankrat, ömsesidigt engagerat eskatolgiskt inriktat communio-liv. När jag så starkt betonar det synliga i vår gemenskap är poängen inte högkyrkliga fantasier eller ett överdrivet sysslande med kyrkliga strukturer – eller det som Yves Congar träffande benämnt hierarchology. Poängen är helt enkelt att världen – vår söndrade och sårade värld – ska kunna se vår enhet i Kristus och därigenom kunna tro.
Ekumenik som rör dogmatiska frågor kan var en tröttsam sysselsättning som för tillfället nått nära sin gräns. Det beror på en tröttsam ovana att återuppta tidigare avhandlade och förmodat lösta problem liksom också på bristande aktiv reception. Ändå är ett sådant tillvägagångssätt oundgängligt, särskilt när vi befinner oss mitt i en ”ekumenisk vinter”. Det finns inga enkla genvägar – åtminstone inte när det gäller fullt synlig enhet.
Översättning: Anna Maria Hodacs
Artikeln var ursprungligen publicerad i The Tablet 13 januari 2007.