När Folkrepubliken Kina år 2001 fick förtroendet att anordna 2008 års olympiad jublade man i Peking, men utanför Kinas gränser var reaktionerna blandade. Var det rätt att låta en kommunistisk stat, en enpartidiktatur, som gjort sig känd för grova brott mot de mänskliga rättigheterna få sola sig i glansen av världens största sportevenemang? Kritiker påminde om de olympiska spelen i Berlin 1936, som blev till en propagandaföreställning för Hitlerregimen och som dessutom tjänade till att vilseleda hela världen om naziregimens sanna väsen. Kan man hålla en olympiad i ett land där det samtidigt sitter politiska fångar i fängelserna och där internationellt erkända medborgerliga rättigheter undanhålls medborgarna? Förespråkarna argumenterade för att själva arrangemanget skulle bli ett incitament för den kinesiska regeringen att tillåta mer frihet och att det skulle kunna tjäna som draghjälp åt landets kritiska medborgare som dessa skulle kunna utnyttja för att kräva större rättigheter av sin regering. Olympiaden, så hoppades man, skulle kunna ha en gynnsam effekt som katalysator: visserligen skulle den inte förändra det kinesiska politiska systemet i grunden men likafullt leda regeringen på den rätta vägen mot ett demokratisk och pluralistiskt samhälle.
Svikna förhoppningar: förbud och tabun
Efter sex års förberedelsetid och ett år före det stora evenemanget står det klart att de storslagna förhoppningarna om mer respekt för de mänskliga rättigheterna på grund av olympiaden inte gått i uppfyllelse. Den kinesiska regeringen inskrider fortfarande hårt mot oppositionella, den kontrollerar press och internet, den accepterar inte ett rättsväsende oberoende av partiet och trakasserar personer som engagerar sig för sina rättigheter och för medborgerliga rättigheter. De officiellt tillåtna religionerna hålls i strama tyglar, de icke officiella förbjuds och förföljs.
Vid en snabb blick på press och internet kan man inte så tydligt märka att yttrande- och tryckfriheten fortfarande är starkt beskuren i folkrepubliken. Aldrig tidigare har tidningsfloran varit så ymnig och aldrig tidigare har kinesiska tidningar publicerat så många samhällskritiska reportage, och aldrig någonsin har det pågått så många offentliga diskussioner i Kina som nu på olika internetfora. Men man behöver inte söka länge för att stöta på gränserna för dessa diskussioner. Tidningarna rör sig inom den ram som propagandaministeriet har fastställt. Vad som får kritiseras är fastslaget – liksom också de ämnen som är tabu. Därför kan tidningarna just nu skriva om sociala ämnen, som till exempel de ambulerande arbetarnas svårigheter, eftersom det motsvarar regimens nya politik i fråga om social utjämning.
Men det är tabu att ta upp böndernas svårigheter, bönder som för-drivs från sin egendom, eftersom den frågan ofta berör korrupta partifunktionärer. Tidningar får berätta om enstaka fall av korruption, om det redan uppmärksammats av partiets disciplinkommission. Egna undersökningar av partihier-arkin är emellertid ytterst riskabla och har lett till att redaktioner fått stänga och redaktörer avskedats. När folkkongressen i mars 2007 skulle anta en ny lag om äganderätt upphörde under veckorna före omröstningen alla artiklar om det ämnet i pressen fastän lagen tidigare varit föremål för livliga diskussioner på internet och i tidningarna. Censuren hade beslutat att journalisterna skulle hålla tyst till efter omröstningen. Strängt tabu råder för offentlig kritik av enskilda partiledare eller av enpartiväldet på det hela taget.
Internetkontroll
Internet har utvecklats till ett stort diskussionsforum i Kina. 137 miljoner internetanvändare finns i Folkrepubliken Kina. Chat-rooms och bloggar är omtyckta. Men även här vakar partiet noga över att diskussionen inte blir för vidlyftig och att ämnen som anses politiskt känsliga inte förekommer. Alla som innehar en internetportal måste ålägga sig att inte publicera några nyheter eller bidrag som kan skada landets säkerhet, författningen under det kommunistiska partiets ledarskap och enheten mellan olika folkgrupper. Skulle självcensuren fallera så har varje internetportal en censurredaktör som i sin tur bevakas av propagandaministeriet. Ideligen försöker enskilda personer att överskrida gränserna, många gånger på ett naivt sätt och omedvetet, många gånger avsiktligt. Partiet övervakar deras aktiviteter på internet och utfärdar yttrandeförbud. Mer än 20 000 internetpoliser är i tjänst för att hålla internet rent från sådant som partiet inte önskar ska spridas.
Enligt uppgifter från människorättsorganisationer finns det i Kina mer än 100 personer som sitter i fängelse på grund av förbjudna publikationer på internet. E-posttrafiken övervakas och filtreras. Eftersom partiet inte kan övervaka alla mejl och internetpublikationer försöker man intensivt att spåra källorna för att komma fram till författarna. Att även västerländska internetföretag vid tillfälle varit behjälpliga med detta har med rätta väckt vrede. Journalisten Shi Tao häktades och dömdes sedan internetföretaget Yahoo avslöjat hans identitet för den kinesiska säkerhetstjänsten. Alla bloggar måste sedan en kort tid tillbaka låta registrera sig under autentiskt namn och adress, bloggare får inte längre gömma sig bakom en pseudonym. I början av året uppmanade partiordförande Hu Jintao åter att internet skulle ”renas” och att ett äkta socialistiskt innehåll skulle prioriteras.
Partiets kontroll omfattar även hur historiska ämnen behandlas. Tidningar får till exempel inte skriva något om ”antirättskampanjen” på 1950-talet då miljoner människor plågades och förödmjukades. Kulturrevolutionen får inte klarläggas. Det statliga systemets grundare Mao Tse-tungs förtjänster får inte ifrågasättas. Socialismens sammanbrott liksom Sovjetunionens ska i möjligaste mån tonas ner. Det är också förbjudet att berätta om aktivister som engagerar sig för diskriminerades rättigheter. Att det fortfarande finns sådana får kineserna i bästa fall veta via rapporter i utländska medier som kreativa internetanvändare kan finna på det censurerade nätet eller som den som behärskar främmande språk kan läsa.
Den kinesiska regeringen gjorde i början av året överraskande eftergifter mot utländska journalister i Kina. I linje med det olympiska åtagandet att tillåta utländska medier att rapportera fritt i Kina gjorde regeringen avkall på vissa restriktioner för utländska reportrar i Kina. Utländska journalister måste inte längre utverka jobbiga tillstånd för intervjuer och de kan också resa i provinserna utan den tidigare nödvändiga förhandsanmälan. Det är ett framsteg som länge varit ett krav. Sedan en tid tillbaka står det klart att de lokala myndigheterna gör vad de kan för att försvåra för de utländska journalisterna att träffa sådana personer som har något att berätta eller mobba dessa efter intervjuerna.
På senare år har det etablerats en löst sammansatt gruppering av människorättsaktivister som själva kallar sig ”försvarare av mänskliga rättigheter”. Till dessa räknas personer som tar sig an andras angelägenheter, hjälper diskriminerade eller försöker att informera om fall av rätts-stridigheter, godtycklig behandling av myndigheter och poliser liksom också korruption. En av dem är den blinde människorättsaktivis-ten Chen Guangsheng. Han har avslöjat maktmissbruk när ”ett-barns-politiken” skulle genomföras i hans hemprovins Shandong. Där tvingades bondebefolkningen till aborter och tvångssterilisering fastän den statliga politiken egentligen förbjöd tvångsåtgärder. Chen gjorde sig till språkrör för de drabbade och ställde myndigheterna till svars.
En annan modig försvarare av de mänskliga rättigheterna är advokaten Gao Zhisheng, som engagerat sig för de underbetalda ambulerande arbetarna och som i ett öppet brev till partiledningen krävt att förföljelserna av falungong-sekten skulle upphöra. Hit hör också undertecknare av petitioner, aktivister som ägnar sig åt aidssjuka och miljöaktivister som hjälper bönderna att föra deras talan mot miljöförstörande industrier och myndighetspersoner som samarbetar med dem. Många hjälper bönder som fått sin jord beslagtagen till förmån för byggnadsprojekt och som ofta fått ringa eller inget skadestånd eftersom de pengar som avsatts för detta hamnat i korrupta funktionärers fickor.
Sedan länge bevakas aktivisterna noga av den kinesiska regeringen men nu finns det tecken på att dessa grupper i möjligaste mån ska beläggas med munkavel. Chen Guangsheng, den blinde medborgarrätts-kämpen, har dömts till tre års fängelse, Gao Zhisheng till tre års fängelse utan rättegång och han har hållits isolerad efter sin frigivning. Sitt erkännande har han tagit tillbaka. Det tvingades fram under påtryckning i fängelset. Andra aktivister sätts ofta i husarrest utan något som helst domstolsförfarande. Så skedde med Hu Jia som hjälpte aidsoffer och som fick tillbringa sex månader i sin bostad i Peking. Envisa undertecknare av petitioner placeras i arbetsläger, många försvinner under månader till någon psykiatrisk klinik.
På väg mot en rättsstat?
Den kinesiska regeringen påstår sig gärna vara på väg att bygga upp en rättsstat. I själva verket har aldrig tidigare så många lagar stiftats vilket också diskuteras i fackkretsar och många gånger även till och med i parlamentet. Men den viktigaste förutsättningen för att vara en rättsstat saknas, nämligen rättsväsendets oavhängighet från direktiv från partiet. Under det år som föregår olympiaden har Luo Gan, som är medlem i politbyrån, återigen hävdat att alla reformer av rättssystemet blott och bart syftar till att stärka partiets ledning och socialismen. Alla domslut i Kina utfärdas i linje med de lokala partifunktionärernas vilja. I 70 procent av alla mål har den anklagade ingen försvarare i rätten. Den anklagades rättigheter är mycket begränsade. För politiska mål gäller de i förväg av partiet fastställda domarna vilket betyder att ingen någonsin frikänns. På sin höjd kan man få sin fängelsedom förkortad.
Enligt den amerikanska stiftelsen Dui Hua, som i åratal på ett förtjänstfullt sätt lagt ner mycket arbete på att undersöka och dokumentera mål mot politiska fångar i Kina fanns det år 2006 sammanlagt 3 331 politiska fångar i kinesiska läger och fängelser. De flesta var dömda på grund av politiska publikationer. Bara i 15 procent av målen gällde anklagelserna försök att grunda oppositionella organisationer. Dessutom rör detta bara de fall som blivit kända eftersom det gäller domar som fällts enligt domen ”risk för statens säkerhet”. Man kan ta för givet att det faktiskt finns fler ”politiska” fångar som endera skickats till ”arbetsläger för omskolning” eller dömts för andra brott.
Villkoren är hårda för alla som sitter i kinesiska fängelser. FN:s särskilda sändebud i tortyrfrågor Manfred Nowak med uppgift att undersöka tortyr fick inresetillstånd till Kina först 2005 och han kunde då besöka fängelser och tala med fångar och deras anhöriga. Fast hans möjligheter till samtal var begränsade och många samtalspartner befann sig under tryck drog han slutsatsen att tortyr fortfarande är mycket vanligt. Alla aktivister som suttit i kinesiska fängelser intygade att fångarna blev slagna, belades med handbojor, plågades med indragen sömn eller tvingades att (under arkebuseringshot) stå mot en vägg hela dagen. Misshandeln är särskilt vanlig i häktena. Det kinesiska rättssystemet fäster stor vikt vid ett erkännande och därför försöker polisen att med alla medel pressa fram ett sådant från den häktade.
Folkrepubliken Kina dömer fler personer till döden än alla länder i världen tillsammans. Antalet exekutioner är en statshemlighet. Enligt en skattning av kinesiska jurister kan det röra sig om 8 000 per år. Inte bara våldsbrott utan också korruption och bedrägeri kan straffas med döden. I Kina finns det sammanlagt 68 brott som kan leda till dödsstraff. Den kinesiska regeringen vägrar att befatta sig med appeller, i synnerhet från Europa, om att avskaffa dödsstraffet. Omständigheterna är inte mogna för det än. Men nu finns åtminstone krafter som vill minska antalet dödsdomar. Därför måste numera alla dödsdomar bekräftas av Högsta domstolen. Ordföranden i Högsta domstolen har vädjat till alla provinsdomstolar att vara försiktigare med att utdöma dödsstraff. Men även han uppfattar dödsstraffet som ett medel för att tillvarata statens och medborgarnas säkerhet.
Ett allvarligt ingrepp mot den enskildes rätt till frihet är också det kinesiska systemet med ”arbetsläger för omskolning”. Detta system gör det möjligt för polisen att skicka anklagade utan rättegång till arbetsläger upp till tre år. Den kinesiska regeringen har nu meddelat att den vill ändra på systemet med ”omskolningsanstalter” och att dessa ska vara mer som skolor än som fängelser. Människorättsorganisationer har uttryckt kritik mot att en sådan förändring ändå inte tillvaratar den enskildes rättigheter när den anklagade fortfarande skickas iväg till sådana anstalter utan föregående rättegång.
Religiösa gemenskaper
Även religiösa gemenskaper hade hoppats på mer handlingsutrymme och mer erkännande inför olympiaden. Det var anmärkningsvärt när kommunistpartiet för första gången år 2005 tillerkände religionen en positiv roll och uttryckte att den skulle kunna medverka till ”en harmonisk uppbyggnad av samhället”. Men av de fem officiellt tillåtna religionerna i Folkrepubliken Kina, islam, buddhism, daoism, katolsk och protestantisk kristendom, har hittills bara buddhismen och daoismen gynnats av någon förolympisk tolerans. Sommaren 2006 inbjöd folkrepubliken för första gången i sin historia till ett buddhistiskt världsmöte i Kina. Den avsevärda uppmärksamhet och det stöd från statens sida som riktades till detta möte för buddhistiska munkar och troende visar att den kinesiska regeringen gynnar denna religion som sedan århundraden är utbredd i Kina men som likväl inte är kinesisk från början. I enlighet med partiets riktlinje ber buddhisterna för en ”harmonisk värld” vilket kan sammanfalla med den nuvarande partipolitikens ”harmoniska samhälle”.
Givetvis sträckte sig inte partiets nya positiva inställning så långt att också Dalai Lama, den tibetanska buddhismens överhuvud, blev inbjuden. Den tibetanska buddhismen utsätts för särbehandling eftersom det andliga överhuvudet, Dalai Lama, befinner sig i exil i Indien och Tibetfrågan är en fråga om ”separatism” för folkrepubliken. Den tibetanska lamaismen observeras extra noga, munkar och kloster är bundna till strikta regler och den kinesiska regeringen försöker att i möjligaste mån utplåna inflytandet från Dalai Lama i Tibet och tillsätta sin egen hierarki i klostren.
2007 får även den enda ursprungligen kinesiska läran, daoismen, statligt stöd. I april inbjöd Kina till ett internationellt daoistmöte som ägde rum i staden Xi’an som ligger i centrala Kina och i provinsen Hongkong som styrs med en särskild förvaltning. Det finns 5 000 dao-istiska tempel och kloster som renoverats och som åter besöks av många. Rika affärsmän bygger nya tempel. Buddhism och daoism rapporteras få understöd av den kinesiska regeringen. Kinesiska religionsforskare säger att partiet kan kosta på sig en sådan tolerans eftersom dessa två grupper är ”följsamma” och lätta att kontrollera.
De tre övriga religiösa gemenskaperna är suspekta för regeringen i detta avseende. Från den kinesiska regeringens sida har man inte släppt efter på kontroll och övervakning. Vissa tecken tyder till och med på att kontrollen över muslimer och kristna kyrkor skärpts. När det gäller islam som har mellan 20 och 30 miljoner anhängare räds den kinesiska regeringen inflytandet från islamism och tilltagande separatistiska tendenser, till exempel i gränsprovinsen Xinjiang. Man fruktar ett inflytande från den muslimska världen. För den kinesiska regeringen gäller islam för att vara den allra farligaste religionen eftersom Kina har en lång gräns i öster till centralasiatiska stater där islamistiska grupper är starka.
I centrala Kina är muslimerna, som mestadels tillhör folkgruppen hui, assimilerade och de gör inget intryck av att vara radikala. I den kinesiska provinsen Xinjiang framstår naturligtvis problemet med islam på många olika sätt. Här kämpar vissa uigurgrupper för ett oberoende Östturkistan. På 90-talet förekom här också attentat och sabotage från islamistiska grupper. Den kinesiska regeringen angav dessa aktioner som anledning för att i kampen mot terrorismen utsätta moskéer och imamer för ”uppfostringskampanjer” och propaganda för att få kontroll över dem. Människorättsgrupper beklagar att man med förevändningen att man kämpade mot separatister även gjort inskränkningar i religionsfriheten och begränsat den muslimska minoritetens legitima rätt.
Även de kristna kyrkorna drabbas av att den kinesiska regeringen är så rädd för utländskt inflytande. Kommunisterna anser att de kristnas kontakt med världskyrkan är ett hot. Med religionen som förevändning kommer fientliga utländska krafter in i landet som det heter på partispråket. Partiet insisterade redan tidigt på att den officiella protestantiska kyrkan skulle försäkra sig vara oavhängig av utlandet i den så kallade tre-själv-rörelsen och att den katolska kyrkan måste avsäga sig förbindelsen med Rom. Resultatet blev redan på 1950-talet för den katolska kyrkans del den underjordiska kyrkan som lämnade den officiella patrio-tiska kyrkan. Under senare år har en protestantisk rörelse uppstått som är skild från den officiellt tillåtna kyrkan och som utvecklat en kraft som den kinesiska regeringen uppenbarligen fått problem med.
Enligt uppgift från myndigheterna har den officiella protestantiska kyrkan mellan 17 och 20 miljoner troende, men enligt inofficiella skattningar finns det mellan 50 och 70 miljoner protestantiska kristna som tillhör de så kallade huskyrkorna. Huskyrkor är små grupper med kristna som träffas i privata lägenheter och hus och ber och firar gudstjänst oftast utan pastor. Sådana huskyrkor har sedan länge förekommit på landsbygden, men på senare år har de också vuxit fram i städerna och de får där många anhängare bland medelklassen och bland studenter. Trots att det råder ett officiellt förbud förekommer det många aktiva protestantiska missionärer.
En anledning till brytningen med den officiella protestantiska kyrkan är en praktisk sådan. Det finns alldeles för få gudstjänstlokaler i Kina. På söndagarna är kyrkorna överfulla och pastorerna har knappast längre personlig kontakt med de troende. I huskyrkorna däremot finns plats, personliga vittnesbörd och kristen gemenskap som man ofta inte får del av i den officiella kyrkan. Vissa huskyrkor vill inte ha något att göra med den officiella kyrkan eftersom den är mycket influerad av partiet och dess teologi har anpassats alltför mycket efter politiska krav. Ofta hör man att pastorer i den officiella kyrkan också är partimedlemmar i hemlighet.
Partiet kräver av huskyrkorna att de registrerar sig eller ansluter sig till den officiella kyrkan. I vilken omfattning som huskyrkorna tolereras växlar från provins till provins. Den amerikanska organisationen China Aid som följer de protestantiska kyrkorna i Kina rapporterar om att hus-kyrkor stängs nästan varje månad, att pastorer och troende fängslas och smutskastas. Det finns kända fall där huskyrkogemenskaper byggt kyrkor som rivits. Huskyrkopastorn Cai Zhuohua dömdes till tre års fängelse på grund av att han låtit trycka biblar. Att toleransen blivit större före olympiaden är det inte fråga om.
Spänningar med Vatikanen
Också för den katolska kyrkan förblir läget besvärligt. Ännu för några år sedan spekulerades det över ett närmande mellan Vatikanen och den kinesiska regeringen och även om att det skulle vara möjligt att diplomatiska förbindelser skulle upprättas före olympiaden. Det har förekommit samtal men den kinesiska regeringen visar ingen förändringsvilja utan den håller fast vid sina gamla krav på att Vatikanen ska dra tillbaka de diplomatiska förbindelserna med Taiwan och upphöra med sin ”inblandning i inre angelägenheter”. ”Inblandning” betyder här framför allt biskopsutnämningar. Påven Benedictus XVI har kritiserat att biskopar i den officiella kinesiska kyrkan utnämnts utan påvligt godkännande och kallat det ett allvarligt ingrepp i religionsfriheten. Trots detta har den patriotiska kyrkan vigt biskopar utan påvligt godkännande.
Uppdelningen av kyrkan i en påvetrogen underjordisk kyrka med uppskattningsvis 7 till 10 miljoner troende och den officiella kyrkan med 5 miljoner troende gör den romersk-katolska kyrkans och de troendes förhållande till staten svårare. I vissa provinser råder fiendskap mellan den [underjordiska] och den patriotiska kyrkan. Den patriotiska kyrkan kritiserar den underjordiska kyrkan. Många präster och biskopar i den underjordiska kyrkan har utstått långa fängelsevistelser och lidit för sin tro och sin trohet till påven och de vill inte ha något att göra med den statliga kyrkan. Många biskopar och präster i den underjordiska kyrkan har förföljts och suttit i husarrest. Som ett framsteg kan det rapporteras att den officiella kyrkan nu odlar mer kontakt med världskyrkan, att påven också finns närvarande i den officiella kyrkan och att de flesta officiella biskopskandidaterna försöker att bli erkända av påven. Men man kan ändå ifrågasätta att det skulle kunna bli några diplomatiska förbindelser mellan Peking och Vatikanen före de olympiska spelen.
Som positivt kan man anföra att kyrkorna inte längre måste gömma sig utan kan uppträda självmedvetet offentligt. Nästan i varenda bokhandel finns vid det här laget bästsäljaren Historier ur Bibeln. Internet hjälper också till: stiften har sina egna hemsidor som hjälper till med att vara en förbindelselänk och förmedla information även om mission ännu är förbjuden. Regeringen börjar att uppskatta kyrkorna för deras karitativa verksamhet. Kyrkorna äger och sköter sjukhus, barnhem och andra sociala inrättningar.
Religionsfrihetens villkor liknar de som gäller för utvecklingen av övriga mänskliga rättigheter: det kinesiska samhället är mer pluralistiskt och öppet än tidigare och det kommunistiska partiet har dragit sig tillbaka från den direkta kontrollen över många områden. Men all frihet slutar vid den punkt där partiet gör anspråk på sin överhöghet. På den punkten har de förestående olympiska spelen inte förändrat någonting.
Översättning: Anna Maria Hodacs
Artikelförfattaren har disputerat inom sinologi på en avhandling om Max Weber och det kinesiska historiestudiet.
Hon har i flera omgångar arbetat som utlandskorrespondent i Kina.
Artikeln var ursprungligen publicerad i Stimmen der Zeit 7/2007.