Det ekumeniska landskapet förändras snabbt i våra dagar, inte minst här i Sverige. Förhoppningar som ännu för tjugo år sedan kunde upplevas som realistiska tycks idag skrinläggas för lång tid framöver genom tillkomsten av nya blockeringar. Samtidigt visar sig nya öppningar i landskapet på ett sätt som knappast någon kunde ana för tjugo år sedan. Frågorna är brännande, inte minst inom frikyrkligheten. Men vad är det som händer, egentligen? Och går det att urskilja några tydliga tendenser i dessa förändringar?
”Gemensamt är en längtan efter kroppslighet!” Kommentaren fälldes av en frikyrklig bekant till mig, när denne försökte sammanfatta de olika utvecklingar som just nu präglar den svenska frikyrkligheten. Bland yngre frikyrkliga tycks två strömningar vara särskilt starka. Den ena är en ”liturgisk vändning”, där man söker sig till det allmänkyrkliga och den ”stora traditionen”. Här är det människor, med Peter Halldorf och på senare tid även Ulf Ekman som föregångare, som utifrån sin frikyrkliga position finner en allt större uppskattning av ikoner och som också börjar reflektera över Kristi verkliga närvaro i nattvarden (se exempelvis Ulf Ekmans bok Tag och ät från 2005).
Den andra strömningen inom frikyrkligheten är den så kallade Emerging church-rörelsen. Denna utvecklades främst i USA och är kort uttryckt en postmodern version av evangelikal tro som hämtar speciell inspiration från anabaptismen. Eftersom det är en postmodern rörelse (om det nu är en rörelse) är den till sin natur (om den nu har en natur) tämligen splittrad. Den har dock några allmänna drag. Bland annat betonas Jesu liv och vikten av att leva i hans efterföljelse (i kontrast mot en beskrivning av männi-skans rättfärdiggörelse inför Gud i alltför ”juridiska” termer). Också denna rörelse lägger stor vikt vid gemenskapen, och speciellt den lilla gemenskapen, av troende kristna som lever sitt kristna liv i vardagen. En kritik av uppdelningen mellan sekulärt och sakralt tycks också vara ett genomgående tema.
Det var alltså om två på ytan så pass olika strömningar inom den samtida frikyrkligheten som kommentarerna ovan om längtan efter kroppslighet fälldes. I det ena fallet handlar kroppsligheten om ett mer allmänkyrkligt uttryckssätt i liturgi, i det andra om en tro som får sitt uttryck i en gemenskap och som levs i vardagen. Även om de här beskrivna strömningarna främst återfinns inom frikyrkligheten är de intressanta för människor utanför den kretsen. Att som kristen inte alls ta notis eller bry sig om förändringar i andra kristna samfund än det egna skulle dessutom vara en högst märklig attityd.
Denna nya strävan efter kroppslighet inom frikyrkorna är naturligtvis mycket välkommen från en katolsk horisont. Även om det inte är givet exakt vad man lägger in i ordet ’kroppslighet’ erbjuder sig här naturliga anknytningspunkter för gemensam teologisk reflexion. Bland annat aktualiseras därmed frågorna om det sakramentala livets betydelse för den kristna tron. Reformationen var i mångt och mycket en reaktion mot vad man uppfattade som det kroppsligas herravälde, konkret uttryckt exempelvis i frågor om den institutionaliserade kyrkans strukturer eller tillbedjan av nattvardselementen. Denna reaktion fortsattes, och intensifierades i viss mån, av upplysningen och 1800-talets frikyrklighet. Fundamentalt i detta tänkesätt var just att det kroppsliga ställdes mot andliga. Istället för att betrakta den materiella världen som bärare av Guds nåd kom den att uppfattas som dess vedersakare. Att denna för kristendomen i grunden väsensfrämmande dikotomi nu ifrågasätts och sakta börjar lämnas därhän är positivt.
Genom de nya strömningarna inom frikyrkligheten dras också flera nya frikyrkosamfund på allvar in i den ekumeniska rörelsen, vilket också i sig är något positivt. Att be tillsammans, att föra gemensamma samtal och att tillsammans arbeta socialt för att hjälpa de utsatta i samhället är verksamheter som bör uppmuntras och kan fördjupas. Men på sina håll finns också aspekter av dessa nya rörelser som inbjuder till en större försiktighet. När somliga frikyrkor rör sig mot en katolsk trosuppfattning i vissa avseenden, kan detta leda till att traditionellt katolska begrepp och institutioner börjar användas i dessa nya sammanhang. Sådant är inte utan vidare oproblematiskt, inte minst eftersom likheter på ytan ibland kan dölja djupare skillnader. Ett exempel på detta är talet om ”apostoliskt ledarskap” inom vissa strömningar av frikyrkligheten (jämför ledaren i Signum 2/2008) liksom de episkopala strukturer som på vissa håll börjar ta form. Här kan, åtminstone i några fall, likheter anas med en katolsk syn på hierarki och kyrkostruktur. Men i det katolska sammanhanget har dessa funktioner varit föremål för månghundraårig teologisk reflexion, vilket bland annat visar sig i att hierarkins funktioner, dess uppdrag och dess gränser, regleras genom en kyrkolag som ger verksamheten en tydlig struktur och som också skyddar den enskilde troende från otillbörlig och egenmäktig maktutövning ”uppifrån”. Frågan är om detta ens kan regleras i en svensk frikyrklig kontext, med den starka betoning av den enskilda församlingens självständighet som råder där.
En annan fara i dagens ekumeniska landskap från katolsk horisont är det gemensamma deltagandet i kommunionen (nattvarden) av människor som tillhör olika, sinsemellan splittrade samfund. Förståelsen för att katolska kyrkan inte ser interkommunion som ett medel för att uppnå kristen enhet är liten inom många kristna grupper, ibland även på katolskt håll. Men enligt katolsk lära är kommunionen ett tecken på kyrkans enhet, samtidigt som den är konstituerande för denna enhet. Med andra ord: den gemensamma sakramentala kommunionen är den fullbordade enheten i kyrkans tro och liv, samtidigt som den är proklamationen av den gemensamma trosbekännelsen och den gemensamma kyrkotillhörigheten. I just denna fråga finns det därför ingen riktig medelväg, inget ”mer eller mindre”: om man väljer att betrakta kommunionen som ett medel till enhet kan den inte samtidigt vara enhetens målsättning. Att ha gemensam kommunion på vägen till enhet skulle innebära att den gemensamma kommunionen skulle förlora sin betydelse som tecknet på de kristnas enhet när enheten väl är uppnådd. Det finns därför goda skäl att behålla den gemensamma delaktigheten i eukaristin just som ett mål, något som ”drar” oss mot de kristnas enhet. Att ”använda” eukaristin som ett medel på väg mot målet vore att ta bort dess enande kraft som ett mål att längta efter och att sträva emot.
Blickar man ut över det kristna landskapet i dagens Sverige ser man flera utvecklingslinjer inom frikyrkorna som inger hopp om att de kristna i framtiden, ja, redan idag, kan komma närmare samman. Det är en källa till glädje som kan behövas i en tid då Svenska kyrkan tycks lägga allt mindre vikt vid att sträva efter samsyn med de stora historiska kyrkorna. Vart utvecklingen tar vägen på litet längre sikt är givetvis svårt att sia om. Men genom att ha en klar och nykter bild av både möjligheter och svårigheter, och genom att erkänna såväl likheterna som skillnaderna, kan vi med tillförsikt be den helige Ande att leda oss på vägen mot alla kristnas fulla och synliga enhet.