Ekumeniska utvecklingar efter Andra Vatikankonciliet

För ett halvt århundrade sedan öppnades Andra Vatikankonciliet, kyrkans Magna carta även i det tjugoförsta århundradet. När man ser tillbaka på de femtio år som gått sedan dess blickar man även tillbaka på femtio år av ekumeniska insatser från den katolska kyrkans sida. Vid konciliet var ekumeniken inte bara en fråga bland många andra, utan en av de viktigaste orsakerna till konciliet. När den salige Johannes XXIII sammankallade konciliet knöt han samman två strävanden som enligt hans mening var intimt förbundna: att förnya den katolska kyrkan och att återställa de kristnas enhet. Dessa båda målsättningar bekräftade Paulus VI helt och fullt i sitt öppningsanförande vid konciliets andra session. Han framhöll att det ekumeniska närmandet kristna emellan var ett andligt drama, en målsättning för vars skull konciliet sammankallats. När han offentliggjorde mötets ekumenikdekret visade han dessutom på en grundläggande koppling mellan detta dekret och Den dogmatiska konstitutionen om kyrkan: ekumenikdekretet förtydligar och fulländar Den dogmatiska konstitutionen om kyrkan (ea doctrina explicationibus completa).1 Paulus VI tydliggjorde därmed att ekumeniken inte bara är ett tillägg eller ett supplement i kyrkans liv, utan att det hör intimt samman med hennes grundläggande väsen och historiska uppdrag. I samma anda heter det i ekumenikdekretet att ”ett av de viktigaste uppdragen för det heliga ekumeniska Andra Vatikankonciliet är att främja återställandet av den kristna enheten” (Unitatis redintegratio, § 1).

Ekumeniken: en skiss utifrån två kyrkosplittringar

Att den kristna ekumeniken inte är en enkel sak blir uppenbart så snart man betraktar kristendomens tvåtusenåriga historia. Där finns en mängd splittringar och delningar. I introduktionen till ekumenikdekretets tredje kapitel, där de kyrkor i öst och väst som inte står i förbund med Heliga stolen presenteras, och där möjliga lösningar för att förena dem diskuteras, undersöks två typer av schismer ”som har rivit sönder Kristi sömlösa mantel” (Unitatis redintegratio, § 13). Utgångspunkten är två i grunden olika typer av schism. Å ena sidan 1000-talets stora brytning mellan öst- och västkyrkorna, eller för att vara mer precis: brytningen mellan Rom och de östliga patriarkaten; å andra sidan västkyrkans delning under 1500-talet, som följdes av en mängd ytterligare uppdelningar. Dessa båda splittringar måste självfallet behandlas historiskt och ekumeniskt annorlunda i separata dialoger. Därför är Påvliga rådet för de kristnas enhet, grundat av Johannes XXIII två år innan konciliet öppnades, uppdelat i två sektioner: öst och väst. För att nå en överblick över de olika ekumeniska dialogerna framstår det därför som lämpligt att undersökta dessa båda områden separat. Vi ska här titta närmare på vilka frågor som är aktuella, hur långt det ekumeniska samförståndet har framskridit och vilka problem som ännu återstår att lösa.

Schismen mellan öst- och västkyrkan

Redan innan 1000-talets schism mellan öst och väst inträffade på 300- och 400-talen de första stora splittringarna inom kyrkan. Detta skedde när enskilda kyrkogemenskaper lämnade den dåvarande kyrkan genom att vägra erkänna de doktrinära beslut som fattats vid konciliet i Efesos och framför allt i Kalcedon år 451. Man brukar därför göra en åtskillnad mellan kalcedonska och icke-kalcedonska kyrkor, där de senare i dag kallas orientaliska kyrkor och omfattar armeniernas, etiopiernas, kopternas och syriernas kyrkor. De är i våra dagar mer närvarande i vårt allmänna medvetande på grund av att de har spridits till västvärlden och på grund av de omstridda förändringar som skett i arabvärlden. Eftersom dessa schismer handlade om bekännelsen av Kristus och således om den kristna trons kärna, är det lätt att förstå att de ekumeniska dialogerna med de orientaliska kyrkorna har kommit att kretsa kring kristologiska frågor.

Dessa dialoger har glädjande nog resulterat i att bägge kyrkogemenskaperna grundar sig på den allmänna kristna bekännelsen av Guds människoblivande i Jesus och av att Sonen är av samma väsen som Fadern. Emellertid uttrycks dessa trossatser med hjälp av en teologisk terminologi som är olika sinsemellan. Detta erkännande ledde till en gemensam deklaration mellan Paulus VI och den syrisk-ortodoxe patriarken Mar Ignatius Yacoub III år 1971 där man gav otvetydigt uttryck för detta kristologiska samförstånd. Deklarationen följdes av en pastoral överenskommelse mellan Johannes Paulus II och Ignatius Zakka II år 1984 där man under vissa betingelser gjorde det möjligt för de troende i de båda kyrkorna att ta emot sakramenten hos de andra. Denna överenskommelse måste anses vara historisk eftersom man för första gången någonsin fick till stånd en begränsad communicatio in sacris trots fortsatt ecklesiologisk oenighet. Emellertid skapades inte en verklig eukaristisk gemenskap. För att kunna nå dit har de ecklesiologiska frågorna i dag högsta prioritet inom ekumeniken. Mer specifikt handlar det om frågan om kyrkan som communio och kyrkornas communicatio under kyrkohistoriens första femhundra år.

Dessa glädjande utvecklingar har möjliggjorts av att man i båda kyrkogemenskaperna har bevarat den grundläggande ecklesiologiska struktur som tog form under det andra århundradet, det vill säga successio apostolica, kyrkans sakramentala, eukaristiska och episkopala struktur. Samma sak kan sägas om schismen mellan öst- och västkyrkan. Där finns en grundläggande gemenskap i tron, i sakramenten och i kyrkans episkopala ordning. I de ekumeniska dialogerna med de ortodoxa kyrkorna har man därför kunnat koncentrera sig på att i första hand befästa trons gemensamma grund. Det gäller i synnerhet det första årtiondet, 1980–1990, då en omfattande samsyn etablerades mellan ortodox och romersk-katolsk teologi i fråga om sakramenten, kyrkans mysterium, eukaristin i synnerhet, förhållandet mellan tron, sakramenten och kyrkan och om prästämbetets sakrament. Under det nästföljande årtiondet kretsade de teologiska samtalen allt häftigare kring proselytismens och uniatismens problem, vilket slutligen ledde till att den internationella gemensamma kommissionen för teologisk dialog mellan den romersk-katolska och den ortodoxa kyrkan upphörde år 2000.

En av Benedictus XVI:s främsta ekumeniska insatser bestod i att kommissionen återupptog sitt arbete kort efter hans pontifikats början. Kommissionen har sedan dess ägnat sig åt en fråga som länge stått hindrande i vägen för den ecklesiologiska och eukaristiska samvaron, nämligen frågan om överhöghet hos biskopen av Rom. År 2007 presenterades ett viktigt dokument i Ravenna (Ecklesiologiska och kanoniska följder av kyrkans sakramentala natur) som innebar ett viktigt steg framåt, ty där kom båda kyrkorna överens om att kyrkan behöver en protos på lokal, regional och på universell nivå. Men denna framgång står givetvis i skuggan av att den rysk-ortodoxa kyrkans patriarkat inte anser någon form av ledarskap möjligt på den universella nivån. Men med utgångspunkt i Ravennadokumentets teologi var tanken att man sedan skulle undersöka vilken historisk roll biskopen av Rom har spelat under öst- och västkyrkans första gemensamma årtusende. Denna historiska undersökning har emellertid gått i stå och vägen framåt består nu i en teologisk diskussion kring relationen mellan synodalitet och primat inom kyrkan.

Utsikterna för ett sådant samtal framstår som goda om målsättningen är den som Benedictus XVI formulerade redan på 1970-talet: ”Vad läran om primatet beträffar får Rom inte kräva mer av östern än det som formulerades och levdes under det första årtusendet.”2 I sin omfattande intervju med Peter Seewald gick Benedictus XVI så långt att han förklarade östkyrkorna vara verkliga lokala kyrkor, trots att de inte har några kopplingar till påven och att påven i denna bemärkelse ”inte är konstitutiv för den lokala kyrkan”. Men samtidigt menade den förre påven att bristen på enhet även innebar en ”inre brist i den lokala kyrkan” och att icke-gemenskapen med påven var en ”svaghet i livscellen”. Sammanfattningsvis sade Benedictus XVI: ”Den förblir en cell, den kan kallas för en kyrka, men inom cellen saknas någonting, nämligen kopplingen till organismen som helhet.”3 Benedictus XVI tog på så vis flera viktiga steg mot den ortodoxa kyrkan och en framtida dialog måste fortsätta i samma riktning.

För att nå framgång i denna svåra fråga måste den katolska kyrkan, enligt biskop Bruno Forte, å ena sidan fördjupa sin förståelse för vad primatet för biskopen av Rom innebär. Biskop Forte har understrukit att primatet inte får förstås som ett yttre juridiskt tillägg till den eukaristiska ecklesiologin, utan att primatet grundar sig på denna, eftersom den eukaristiska kommunionens världsomspännande nätverk behöver ett enhetens ämbete på universell nivå. Det påvliga ämbetet kan på så vis bara förstås med utgångspunkt i detta världsomspännande eukaristiska nätverk. Ämbetet är en kyrkans fasta hörnsten eftersom det tjänar kyrkans eukaristiska enhet och ansvarar för att eukaristin alltid är kyrkans måttstock. Men å andra sidan måste man samtidigt förutsätta att de ortodoxa kyrkorna tar itu med sitt ecklesiologiska huvudproblem, nämligen de nationella kyrkornas autokefala [självständiga] natur och deras inneboende nationalistiska tendenser. Det är glädjande att teologer som John Meyendorff instämmer i att uppkomsten av autokefala nationella kyrkor utgör ett problem inom den ortodoxa traditionen. Även här finns därför hopp om en förening mellan den eukaristiska ecklesiologin och det petrinska ämbetets princip.

Här blir det även uppenbart att frågan om primatet döljer ett mer djupgående ecklesiologiskt problem: Inom den katolsk-ortodoxa dialogen finns två sinsemellan olika övergripande förståelser av kyrkan såsom communio som ännu inte har försonats. Den ortodoxa kyrkan uppfattar kyrkan som knuten till en viss nationell kultur, medan den katolska uppfattningen är av ett mer universellt slag. Denna motsättning framträder som starkast i frågan om primatet för biskopen av Rom.

Schismen inom västkyrkan

Hur väl dialogen med östkyrkorna lyckas kommer även att påverka dialogen med de kyrkor och kyrkogemenskaper som uppstod ur reformationen och samtidigt möjligheten att överbrygga den splittring som skedde inom västkyrkan under 1500-talet. Vad denna splittring beträffar står vi i dag inför en stor mängd kyrkor och kyrkogemenskaper som uppvisar mycket lite vilja att förenas med varandra. Inom den världsvida protestantismen kan man i stället iaktta en allt större splittring, vilket dels kan förstås som en direkt konsekvens av en mycket vag förståelse av kyrkans enhet, dels som ett resultat av framväxten av nya evangeliska och karismatiska grupperingar.

Den ekumeniska dialogen med dessa grupper och kyrkor försvåras av att splittringen inom västkyrkan gav upphov till ett helt nytt sätt att vara kyrka, ett sätt som kraftigt avviker från den tidiga kyrkans fundamentala ecklesiologiska struktur. Givetvis kan den katolska kyrkan se vissa grundläggande element av kyrkan hos dem, framför allt förkunnandet av Ordet och dopet. Men samtidigt måste kyrkan även understryka brottet med den stora tidigkristna traditionen. Enligt denna finns kyrkan i sann mening där det finns ett biskopsämbete, i apostlarnas sakramentala efterföljd, och där eukaristin firas under överinseende av en biskop och av präster. Inom de kyrkogemenskaper som växte fram ur reformationen finns ”en annan form” och där har ”en ny förståelse av kyrkan vuxit fram.”4 Därför kan dialogen med dessa grupperingar inte bara kretsa kring enskilda doktrinära skillnader eller ecklesiologiska frågor, såsom primatet för biskopen av Rom, utan man måste förhålla sig till en i grunden annorlunda kyrkostruktur och en annan typ av kyrka.

Den 31 oktober 1999 undertecknades i Augsburg en gemensam deklaration om rättfärdiggörelseläran mellan Lutherska Världsförbundet och Påvliga rådet för främjandet av kristen enhet, där en hög grad av enighet uppnåddes kring en av de centrala frågor som ledde fram till 1500-talets reformation. Deklarationen är därför en ekumenisk milstolpe i mötet mellan den katolska kyrkan och de lutherska kyrkorna. Men det var ändå inte fråga om en total samstämmighet utan om en ”differentierad konsensus ifråga om rättfärdiggörelsens grundläggande sanningar” och inte heller var man överens om konsekvenserna för synen på kyrkan eller frågan om prästämbetet. Men detta betyder samtidigt att de kvarstående frågorna har infogats i sökandet efter en mer precis förståelse av vad kyrkan är, en fråga som måste klargöras teologiskt och i framtiden ges plats på dagordningen i den ekumeniska dialogen mellan lutheraner och katoliker. Ett sådant klargörande skulle kunna, och bör, få sin lösning i en framtida deklaration som behandlar frågan om kyrkan, nattvarden och prästämbetet på samma sätt som den gemensamma deklarationen gjorde med rättfärdiggörelseläran. En sådan deklaration skulle utan tvekan innebära ett avgörande steg mot en synlig kyrklig gemenskap, vilket också är målet för alla ekumeniska strävanden som riktar sig mot reformationens kyrkogemenskaper.

Till grund för dessa perspektiv ligger en viss historisk förståelse av reformationen. Enligt denna bestod reformationens övergripande målsättning, och i synnerhet Luthers egen, i en genomgripande reform av kyrkan. Målet var inte att slå sönder kyrkans enhet och grunda nya reformerade kyrkor. Om Luthers syfte var att förnya hela kyrkan från grunden och inte att grunda nya kyrkor så är man berättigad att dra slutsatsen att Luther på sin tid inte lyckades förverkliga sina syften. Det var inte bara fråga om ett misslyckande för den romerska kyrkan utan även en brist på framgång inom själva reformationen, något som den protestantiske ekumenen Wolfhart Pannenberg upprepade gånger med rätta har påmint oss om. Enligt honom var reformationens mål på intet sätt ”att lösgöra enskilda evangelikala kyrkor från den enda katolska kyrkan. När en specifik protestantisk kyrkogemenskap utvecklades var det fråga om en nödlösning, ty reformationens ursprungliga mål var att reformera kyrkan som helhet.”5 Ur motsatt synvinkel innebär detta å ena sidan att vi bara kan förvänta oss en fulländning av reformationen när de nedärvda såren har läkts och lämnat efter sig en förnyad kyrka för alla kristna; å den andra sidan innebär det att en ekumenik vars mål är att återskapa enheten samtidigt blir en strävan att fullkomna reformationens egna mål.

År 2017 skall minnet av reformationen högtidlighållas. Till detta har lutheraner bjudit in den katolska kyrkan och utifrån perspektivet ovan blir det faktiskt möjligt att minnas detta gemensamt. Den lutherska och romersk-katolska enhetskommittén har som ett svar på denna inbjudan författat ett dokument – From Conflict to Communion – som nyligen publicerades och där man i synnerhet framhäver tre aspekter. Först och främst uttrycker man tacksamhet och glädje över det ömsesidiga närmande i liv och tro som skett under de senaste femtio årens ekumeniska dialoger; för det andra förhoppningen att den gemensamma påminnelsen ska ge oss möjlighet att alltmer närma oss den efterlängtade fulla gemenskapen; för det tredje uttrycker man även ånger och sorg över de missförstånd och den illvilja som lutheraner och katoliker har utsatt varandra för under de gångna femhundra åren. Minnet av det förgångna måste renas. Vi måste hitta ett sätt att gemensamt förhålla oss till vårt arv, de 1 500 år som föregick reformationen, och sedan försöka betrakta reformationen utifrån denna gemensamma historias perspektiv. Om vi lyckas med detta kan en gemensam markering av minnet av reformationen med fog förväntas ge ny och kraftfull stimulans till det pågående ekumeniska närmandet mellan den katolska kyrkan och de kyrkor och kyrkogemenskaper som uppstod ur reformationen.

Nya utmaningar inom den ekumeniska rörelsen

Vi har nu presenterat de två grundläggande typerna av schism och de kvardröjande ekumeniska problemen och befinner oss på så vis mitt i samtidens ekumeniska arbete. Vid denna punkt är det emellertid nödvändigt att göra en tillbakablick på de katolska ekumeniska rörelsernas början, det vill säga till Andra Vatikankonciliet. I sin samtid väckte konciliet särskilt stora förhoppningar på ekumeniken och bland många hördes förväntningar på alla kristnas stundande enhet. Femtio år har nu gått och vi måste utan omsvep erkänna att vi ännu inte har förverkligat den ekumeniska rörelsens mål, det vill säga fullständig kyrklig enhet. Att erkänna detta behöver dock inte ge upphov till missmod. Ekumeniken, likt själva livet, rör sig inte enligt räta utvecklingslinjer. Det är med utgångspunkt i en sådan realistisk hållning som vi kan möta de förändringar som skett inom den ekumeniska rörelsen under de senaste årtiondena och som på intet vis har gjort den ekumeniska dialogen enklare.

Nya ekumeniska partners

Dessa nya partners har förändrat det ekumeniska landskapet i grunden. I dag förs ekumeniska samtal inte bara mellan de större historiska västkyrkorna. Framför allt har nya samtalspartners uppstått bland de så kallade frikyrkorna, vars inflytande hela tiden ökar, något som inte minst beror på att de har föregripit den framtid som så uppenbart även väntar de historiska kyrkorna, nämligen slutet på den konstantinska kristendomen, det vill säga oberoendet av staten.

Av särskild betydelse är pingstkyrkornas snabbt ökande antal, vilka utgör den näst största kristna gemenskapen efter den romersk-katolska kyrkan, och som genomgripande har förändrat den globala kristendomens utseende. Det är fråga om ett så omfattande fenomen att man skulle kunna tala om en pågående ”pentekostaliseringen av kristendomen”.6 Det vore heller inte överdrivet att se denna rörelse som en ”fjärde grundläggande form av kristendom” bredvid den ortodoxa kyrkan och de orientaliska ortodoxa kyrkorna, de katolska kyrkorna och reformationens kyrkogemenskaper.7 Trots att vissa av dessa grupper intar en uttalat anti-ekumenisk position och en antikatolsk hållning måste vi försöka skapa en dialog med dem. Denna nya ekumeniska utmaning måste emellertid relateras till en självkritisk fråga: Varför har ett inte ringa antal katoliker gått över till dessa rörelser? Men därmed inte sagt att man bör ge efter för frestelsen att använda sig av de karismatiska rörelsernas ibland problematiska sätt att evangelisera. Rent konkret måste en dialog kretsa kring pneumatologins roll och frågan om trons och kyrkolivets karismatiska dimension.

Nya etiska stridsfrågor

En annan grundläggande förändring inom ekumenikens landskap beror på de stora meningsskiljaktigheter och våldsamma spänningar som har uppstått inom etikens område under de senaste årtiondena. Detta har blivit särskilt tydligt inom den världsvida anglikanska kyrkogemenskapen och har lett fram till en smärtfylld splittring där hela grupper tillsammans med präster och biskopar har övergått till den katolska kyrkan. Skiftande svar framför allt när det gäller bioetiska och samhällsetiska frågor förekommer givetvis även i andra kyrkor och kyrkogemenskaper och behandlas av dem ibland på ett mycket polariserande sätt.

Denna utveckling uppvisar ett paradoxalt drag. Den tidiga ekumeniska rörelsens slogan löd: ”Tron splittrar – handling förenar”. Men i dag är snarare motsatsen sann. Under de senaste årtiondena har vi lyckats övervinna vissa äldre trosmotsättningar mellan samfunden, eller i varje fall lyckats omvandla dem till en partiell enighet, men i dag är det i stället inom de etiska frågorna som de viktigaste skiljelinjerna går. Denna förändring innebär en enorm ekumenisk utmaning. Om de kristna kyrkorna och kyrkogemenskaperna inte förmår svara med en röst på vårt samhälles stora etiska frågor, så kommer det inte bara att försvåra kristendomens sociala uppdrag utan även att skada hela den kristna ekumenikens trovärdighet i dagens samhälle.

När man fördjupar sig i dessa nya etiska stridsfrågor upptäcker man snart att bakom de etiska problemen döljer sig allt som oftast frågor som rör synen på människan. Det är därför av största vikt att man inom den ekumeniska dialogen utvecklar en kristen antropologi och en socialetik som de kristna samfunden förmår enas kring.

Paradigmskifte inom den ekumeniska teologin

Även inom den ekumeniska teologin har djupgående förändringar ägt rum. Under de senaste årtiondena har vi sett den ekumeniska dialogen ge många glädjande resultat inom teologins område. Detta kommer sig inte minst av den ekumeniska metodik som man har använt sig av, vilken uttryckligen är inriktad på konsensus och som efterhand har utvecklats till ett sökande efter ”differentierad konsensus”. Det innebär för det första att parterna gemensamt sammanfattar de resultat ifråga om tidigare omstridda punkter som deras dialog har lett fram till, och det som man gemensamt kan ställa sig bakom tecknar man också gemensamt ner. Men för det andra framhäver man även de kvarvarande skiljaktigheterna med samma tydlighet. Samtidigt visar man emellertid att dessa inte upphäver den grundläggande enigheten och att dessa skiljaktigheter inte längre behöver uppfattas som kyrkoskiljande olikheter, utan att de såsom teologiska frågor kan ägnas en djupare undersökning. Utan en sådan ekumenisk metodik hade många centrala dokument inte blivit till, så som Lehrverurteilungen – Kirchentrennend? [Läromässiga fördömanden – kyrkoskiljande?] som utarbetades av Evangeliska och katolska teologers ekumeniska arbetsgrupp 1986–1994 eller 1999 års gemensamma deklaration om rättfärdiggörelseläran.

Men metoden har också utsatts för kritik från olika håll. Man har dödförklarat den så kallade konsensusekumeniken och menat att ett paradigmskifte har inträffat. Enligt den senare uppfattningen bör samförståndsekumeniken ersättas av en ”olikhetsekumenik”. Tätt knuten till denna metodik finns begreppet ’grundläggande olikhet’, något som påstås existera inom ekumeniken protestanter och katoliker emellan och som är omöjlig att överbrygga. Detta begrepp kunde man tidigare stöta på i den protestantiske teologen Gerhard Ebelings skrifter och företräds med störst emfas i våra dagar av den protestantiske teologen Ulrich H.?J. Körtner från Wien.

Vad detta paradigmskifte inom den ekumeniska teologin beträffar bör man komma ihåg att den så kallade olikhetsmodellen än så länge inte har gett några konkreta resultat. Det är dessutom omöjligt att se hur den differentierade konsensusmodellen skulle kunna ersättas, i synnerhet om den leds av en ”det ömsesidiga förtroendets hermeneutik”; ty om detta saknas kommer alla ekumeniska strävanden att gå i stå.

Ett omstritt ekumeniskt mål

Därifrån är steget inte långt till en annan viktig förändring i ekumenikens landskap, som består i att det under de senaste årtiondena har blivit allt mindre tydligt vad den ekumeniska rörelsens mål egentligen är. Här finns en verklig paradox för vår tids ekumenik: Under den ekumeniska rörelsens tidigare faser har man å ena sidan uppnått omfattande och glädjande samstämmighet inom många frågor, men å den andra har alla de kvarvarande skiljaktigheterna kommit att kretsa kring de ytterst olika och samfundsavhängiga uppfattningarna om vad kyrkans grundläggande ekumeniska enhet egentligen är. Detta är ett mycket allvarligt problem, ty om en gemensam målsättning saknas, så löper de ekumeniska parterna stor risk att ge sig av åt olika håll och först senare upptäcka att de har kommit ännu längre ifrån varandra än vad de var från början.

Hur oklar den ekumeniska målsättningen har blivit visas tydligt i det faktum att många av reformationens kyrkor och kyrkogemenskaper undan för undan har övergett den ursprungliga målsättningen att uppnå synlig enhet i den gemensamma tron, i sakramenten och kyrkans ämbeten. I stället utgår de olika kyrkogemenskaperna från ett ömsesidigt erkännande av varandra som kyrkor och därmed som delar av en enda kyrka i Kristus. Denna utgångspunkt grundar sig förvisso inte uteslutande på tanken om kyrkans enhet så som något osynligt; men kyrkans synliga enhet består då helt enkelt i en sammanräkning av de nuvarande kyrkogrupperingarna. Men det framstår som oklart hur denna målsättning skulle kunna förenas med den bibliska bilden av en enda Kristi kropp. Däremot står det bortom allt tvivel att denna additiva ecklesiologiska pluralism, som samtidens protestantism har tagit till sig, är omöjlig att förena med de katolska ekumeniska principerna.

Bristen på samförstånd om målet för den nuvarande ekumeniken måste utforskas närmare. Man kommer då att upptäcka att den orsakas av att man inte är överens om vad kyrkan är. Man har än så länge inte lyckats komma överens om vad målet för den ekumeniska rörelsen är, och det styckvisa samförstånd som man har uppnått vid tidigare tillfällen har ifrågasatts. Detta kommer sig av att de olika samfundens sinsemellan mycket olika uppfattningar av kyrkan och dess enhet fortfarande står i motsättning mot varandra – precis som från första början. Eftersom de olika kyrkorna även sinsemellan har olika uppfattningar om vad deras egen kyrkas enhet består i och eftersom de givetvis även försöker göra dessa föreställningar till mål för den ekumeniska rörelsen, finns det därför lika många föreställningar om ekumenikens mål som det inom samfunden finns uppfattningar om vad kyrkan är. Det är därför inte möjligt att utveckla en ekumeniskt hållbar modell för enheten utifrån det egna samfundets förståelse av kyrkan och dess enhet. Ett ytterligare problem består i att medvetenheten om denna grundläggande svårighet fram tills nu inte har varit särskilt utvecklad. För att kunna göra framsteg i denna avgörande fråga måste framtida ekumeniska ansträngningar koncentrera sig på att teologiskt klargöra vad kyrkan och vad enheten är.

Att bevara resterna av vår ekumeniska förpliktelse

Dessa är de viktigaste utvecklingarna och förändringarna som har skett inom ekumenikens landskap de senaste årtiondena. De har lett oss till att söka nya perspektiv inom ekumeniken. Detta kan vi bara göra med framgång om vi samtidigt har klart för oss att dessa förändringar är beroende av hela den kulturella kontext som vi i dag befinner oss i. Den främsta utmaningen består i att det enligt gängse uppfattningar i vår samtid inte är positivt att söka efter enhet. Vår tid genomsyras av en pluralistisk och relativistisk anda som så gott som alltid tas för given. Detta sker med utgångspunkt i antagandet att vi varken kan eller får försöka återvända till ett tillstånd före verklighetens pluralitet, såvida vi inte vill utsätta oss för misstankar om att hysa ett totalitärt sinnelag. Själva pluraliteten ses ibland till och med som det enda sättet att förnimma helheten, i den mån detta alls är möjligt. Enhetens idé har kastats överbord och detta är typiskt för postmodernismen, som ”inte bara innebär att acceptera och tolerera pluralitet, utan även ett principiellt ställningstagande för pluralism.”8 Varje sökande efter enhet – även och i synnerhet inom ekumeniken – blir därför misstänkliggjort från första stund. Enhet förstås på så vis som en i bästa fall tolerant bekräftelse av pluralitet och mångfald, i ett sammanhang där man redan har försonat de inneboende olikheterna med varandra.

Ekumenisk delaktighet i Jesu översteprästerliga bön

Endast genom att inte anpassa sig efter det postmoderna paradigmet förmår den kristna ekumeniken klara av en så radikal utmaning. Vi bör i stället med älskvärd halsstarrighet hålla frågan om enhet vid liv även i våra dagar, ty utan detta sökande blir det inte mycket kvar av den kristna tron. Enheten är och förblir fundamental, vilket först och främst betygas i Jesu översteprästerliga bön. Där ber han själv för sina lärjungars enhet. Bönen har en mycket speciell betydelse för vårt ekumeniska uppdrag eftersom Jesus inte främst vänder sig till sin närvarande lärjungaskara utan riktar blicken mot alla framtida lärjungar: ”Men inte bara för dem ber jag utan också för alla som genom deras ord tror på mig” (Joh 17:20). Den framtida kyrkan, såsom en gemenskap av alla dem som tror på Kristus genom apostlarnas ord, står i ljuset av den enhet som Kristus ber om och omfattas därför av hans bön. Det är på så vis med hjälp av Jesu översteprästerliga bön som vi i trons ljus bäst urskiljer vad som är och måste utgöra vår ekumeniska förpliktelses livsnerv. Om det är apostlarnas enhet som Jesus fäster störst vikt vid i denna bön, så måste kristen ekumenik bestå i att be tillsammans med Honom och att göra Hans hjärtas önskan till sin. Om ekumenikens drivkraft är kristologisk och inte bara filantropisk eller humanitär, så kan den i sista hand inte vara mindre än ”ett deltagande i Jesu översteprästerliga bön”.9

Det är slående att när Jesus ber ”så att de blir ett” befaller han inte apostlarna att vara enade eller kräver detta av dem, utan han ber för detta. Denna insikt är av yttersta vikt även för vårt ekumeniska ansvar i dag. Bön för de kristnas enhet är och förblir grunden för alla ekumeniska strävanden. I Böneveckan för kristen enhet kom denna andliga utgångspunkt redan från första början till konkret uttryck. Den var ett ekumeniskt initiativ och fanns där vid den ekumeniska rörelsens början. Vi bör ständigt påminna oss om att det var enhetsbönen som beredde vägen för den ekumeniska rörelsen. Men samtidigt är det inte fråga om en startpunkt som vi aldrig får lämna bakom oss, utan det är en början som vi bär med oss på vägen och som finns med i alla ekumeniska strävanden. Det finns ingen ekumenik som inte har sin grund i bönen.

Genom denna bön ger vi kristna uttryck för vår tro att vi inte själva kan skapa denna enhet eller bestämma hur den ska se ut eller när den ska förverkligas. Vi kan bara ta emot den. Enhetsbönen påminner oss om att inte ens inom ekumenikens område kan vi uppnå vad som helst. Vi kristna måste i stället ge den helige Ande utrymme att verka, Han som inte står till vårt fria förfogande, och sätta vår tilltro till Honom, minst lika mycket som till våra egna ansträngningar. Endast om Anden är närvarande kan vi bedriva kristen ekumenik. Vår ekumeniska strävan efter kristen enhet är framför allt ett andligt uppdrag, och andlig ekumenik är, i enligt med Andra Vatikankonciliets kraftfulla formulering, ”hela den ekumeniska rörelsens själ” (Unitatis redintegratio, § 8). Vi kan bara göra framsteg inom ekumeniken om vi återvänder till dess andliga rötter och utvecklar och kräver en förnyad andlig ekumenik. Trovärdig ekumenik står och faller med djupet av dess andliga kraft. Ekumeniken kan bara expandera om den har sina rötter i detta andliga djup, och om alla de döpta samtidigt har sin gemensamma rot och livgivande källa i tron på Kristus.

Nyevangelisation och ekumeniskt ansvarstagande

Tron på Kristus är fundamentet för ekumenisk enhet. I djupet av denna tro som förenar oss upptäcker vi att vi redan befinner oss mitt i ekumeniken, där vi har kallats samman för att vittna om vår kristna tro i dagens värld. Härigenom blir målet för vårt ekumeniska ansvar tydligare och samtidigt klargörs även det sanna syftet med Kristi översteprästerliga bön, där han bad för sina apostlars enhet: ”Då skall världen förstå att du har sänt mig och älskat dem så som du har älskat mig” (Joh 17:23). Här visas tydligt att enheten bland Kristi lärjungar inte är ett mål i sig självt utan något som främjar Jesu Kristi trovärdighet och trovärdigheten i hans kyrkas uppdrag i världen.

Denna målsättning för vårt ekumeniska uppdrag var man på det klara med redan för över hundra år sedan vid Världsmissionskonferensen i Edinburgh 1910. Konferensen var tvungen att förhålla sig till en skandal, nämligen att olika kristna samfund konkurrerade med varandra i sitt missionsarbete. Detta gjorde det givetvis svårt att bedriva en trovärdig mission, i synnerhet i avlägsna delar av världen, dit man samtidigt med evangeliet även importerade europeiska kyrkostridigheter in i en främmande kultur. Ett trovärdigt vittnesbörd om Jesu Kristi frälsningsverk i världen blir bara möjligt om kyrkorna kan övervinna sina doktrinära oenigheter i liv och lära. Denna insikt fick den anglikanske biskopen Charles Brent att i första hand föreslå kraftfulla insatser i syfte att överbrygga de skillnader inom doktrin och kyrkoordning som står hindrande i vägen för enheten. Att splittringen inom kristenheten utgjorde det största hindret för missionen var en fundamental insikt och sedan dess har evangelisationen blivit ett allt viktigare inslag på ekumenikens dagordning. Sedan Edinburgh har den ekumeniska frågan och missionsverksamheten setts som ett oupplösligt par, och missionen och ekumeniken har framställts som två tvillingsystrar som ömsesidigt utmanar och formar varandra.

Det var därför ett vackert sammanträffande när Benedictus XVI grundade Påvliga rådet för nyevangelisation det år som Världsmissionskonferensen firade sitt hundraårsjubileum. Rådet grundades i övertygelsen om att alla kyrkor som lever i traditionellt kristna miljöer är i stort behov av nya impulser för att få igång missionsverksamheten, ett ”uttryck för en ny, omfattande öppenhet för nådens gåva”. All evangelisation tar sin början i en ”längtan att dela med sig av den oerhörda gåva som Gud har velat ge oss och som gjort oss delaktiga i hans liv” och inte i ”mänskliga expansionsplaner”(Motu propriet Ubicumque et semper). Nyevangelisationens kärna består därför i att visa människor vägen till det gudomliga mysteriet och att föra dem in i en personlig relation till Gud, allt detta i övertygelsen att om vi inte ger dem Gud så ger vi dem inte tillräckligt. All nyevangelisation måste fokusera frågan om Gud, vilket även är ett ekumeniskt ansvar. Detta är enligt Benedictus XVI:s uppfattning den mest trängande frågan, något som han gav tydligt uttryck för vid ett ekumeniskt möte i Tyskland i september 2011: ”Törsten efter det oändliga är outsläcklig i människan. Hennes skapade väsen är inriktat mot Gud och hon behöver Honom. Vårt viktigaste ekumeniska uppdrag i samtiden måste vara att ge ett gemensamt vittnesbörd om den levande Gudens närvaro och därigenom ge världen det svar som den behöver.”10

Martyrernas ekumenik

Även i våra dagar och kanske än mer än förr måste den ekumeniska rörelsen vara underordnad missionsverksamheten och rent konkret nyevangelisationen. I detta sammanhang påminns vi om att vår tros mest övertygande vittnesbörd är martyrerna, som gick i döden för sin tro. Vi har all anledning att minnas dem även i våra dagar, ty den kristna tron är i dag den mest förföljda av alla religioner: åttio procent av alla de som förföljs för sin tro är kristna. Detta faktum sätter press på den kristna ekumeniken att visa solidaritet med och ge effektivt stöd till alla världens förföljda kristna.

I slutet av det andra och början av det tredje årtusendet har kristendomen återigen blivit en martyrkyrka, vilket faktiskt har skett under ekumeniska förtecken. I dag har alla kyrkogemenskaper sina martyrer och man kan därför med fog tala om en martyrernas ekumenik. Mitt i all denna tragedi finns ett underbart löfte: Det orubbliga vittnesbördet om tron, som alla kristna kyrkor och gemenskaper har uppvisat när de ställts inför trons allra största krav, har trots alla dramatiska kyrkosplittringar visat hur Gud själv på ett djupare plan upprätthåller alla trognas gemenskap. Medan vi kristna och våra kyrkor står i ofullständig gemenskap med varandra här på jorden lever martyrerna i sin himmelska härlighet i hel och fullkomlig gemenskap. Den salige Johannes Paulus II framhöll därför med eftertryck att martyrerna ”bevisar att när man för evangeliets skull ger sig själv fullt ut kan varje form av splittring hanteras och övervinnas” (Ut unum sint, § 1).

I martyrernas ekumenik får den tidiga kyrkans övertygelse nytt liv: martyrernas blod är de kristnas utsäde. I våra dagar kan vi kristna leva i hoppet om att de ekumeniska martyrernas blod en dag ska visa sig vara det frö som alla kristnas fullkomliga enhet växer fram ur. Vi måste fortsätta på ekumenikens väg, uppfyllda av denna förhoppning och uppmuntrade av femtioårsjubileet av Andra Vatikankonciliets öppnande, där en av mötets huvuduppgifter förklarades vara att återskapa de kristnas enhet. Detta anvisade ekumeniken en väg som det inte går att avvika från och som vi måste fortsätta följa även i framtiden.

Översättning: Stefan Jarl

Noter

1. Ench. Vat. Vol. 1. Documenti del Concilio Vaticano II, s. 178–179.

2. Joseph Ratzinger: ”Die ökumenische Situation – Orthodoxie, Katholizismus und Reformation” i Theologische Prinzipienlehre (München 1982) 203–214, cit. s. 209.

3. Benedictus XVI: Världens Ljus – Påven, Kyrkan och tidens tecken. Catholica 2011, s. 114.

4. Ibid. s. 120.

5. Wolfhart Pannenberg: ”Reformation und Einheit der Kirche”, i Ethik und Ekklesiologie. Gesamelte Aufsätze (Göttingen 1977) s. 254–267.

6. Brian Farell: ”Der Päpstliche Rat zur Förderung der Einheit der Christen im Jahre 2003”, i Catholica 58 (2004) s. 81–104, cit. s. 97.

7. Margit Eckholt: ”Pentekostalismus. Eine neue ’Grundform’ des Christseins. Eine theologische Orientierung zum Verhältnis von Spiritualität und Gesellschaft” i T. Kessler/A-P. Rethmann (red.): Pentekostalismus. Die Pfingstbewegung als Anfrage an Theologie und Kirche, s. 202–225, cit. s. 203.

8. Walter Kasper: ”Die Kirche angesichts der Herausforderungen des Postmoderne” i Theologie und Kirche. Band 2 (Mainz 1999) s. 249–255.

9. Walter Kasper: Wege der Einheit. Perspektive für die Ökumene (Freiburg. i. Br. 2005) s. 204.

10. Benedictus XVI: Predikan vid den ekumeniska gudstjänsten i Erfurts augustinerklosters kyrka, den 23 september 2011.

Kurt Koch är kardinal och prefekt för Påvliga rådet för främjandet av de kristnas enhet.