Förföljelsen kräver teologisk skärpa

Fakta om förföljda kristna i världen publiceras regelbundet i rapporter från en rad olika organisationer, däribland Amnesty International, Open Doors, Aid to the Church in Need, The Pew Forum on Religion and Public Life samt hemsidan persecution.org. Rapporterna till trots är frågan underbelyst. Få tycks vara medvetna om att förföljelse av kristna inte är något som enbart den tidiga kyrkan drabbades av utan att den faktiskt äger rum också i vår tid. John L. Allen Jr. har därför nyligen tagit ett samlat grepp om ämnet med information, tolkning och kommentar i bokform: The Global War on Christians: Dispatches from the Front Lines of Anti-Christian Persecution. Allen är journalist och författare, med Vatikanen i synnerhet och den katolska kyrkan i allmänhet som sitt specialområde. Han är bland annat korrespondent för den katolska internetportalen National Catholic Reporter i USA.

Insikten om detta utbredda förtryck av kristna börjar i och för sig få något större spridning här i Sverige. Förföljelse av kristna kommenteras i ökad, om än fortfarande begränsad, utsträckning i svensk dagspress. Några exempel på senare tid är Marcus Birros krönika i Expressen 2/10, en debattartikel i Aftonbladet 11/10, Dagens Nyheters osignerade ledare 13/10 (som hänvisade till Allens bok) och Ivar Arpis ledartext i Svenska Dagbladet 23/10.

I solidaritet med utsatta troende arrangerade dessutom Sveriges kristna råd, i samverkan med Svenska missionsrådet, ett fackeltåg och opinionsmöte i centrala Stockholm i mitten av oktober. Manifestationen, som omkring 700 personer deltog i, var ett tecken på meningsfullt engagemang över konfessionsgränserna och innebar en ekumenisk potential. Processionen genom Stockholms gator avslutades på Mynttorget i Gamla stan, där civilminister Stefan Attefall höll ett tal om situationen och det stöd som kan erbjudas från svenskt håll.

Se

Allens bok täcker de senaste 20 åren, 1993–2013, och har en pedagogisk struktur efter mönstret se–bedöma–handla. I inledningen och i den första delen av boken ges en global översikt över fenomenet, i syfte att se. Nyhetsförmedlingen på senare år har fokuserat förföljelse av kristna i Mellanöstern. Allen visar att problemet är betydligt mer omfattande än så, och upplyser om att kristna diskriminerats och attackerats i 139 länder (under perioden 2006–2010), enligt en rapport från The Pew Forum on Religion and Public Life. Allen tar fram berättelser om enskilda fall och grupper av personer i flera afrikanska länder, i Asien (främst Kina, Indien, Indonesien, Nordkorea), i Latinamerika (Brasilien, Kuba, Colombia, Mexiko, med flera), i Östeuropa (Vitryssland, Ryssland) och i Mellanöstern.

Hur många rör det sig om? Den årliga rapporten Status of Global Mission från Center for the Study of Global Christianity vid Gordon-Conwell Theological Seminary betraktas av många som en tillförlitlig källa. År 2013 uppgav man att 100 000 kristna dödas varje år, år 2011 låg siffran på 178 000. Allen är föredömligt försiktig i sin analys och redogör för detta instituts beräkningsgrunder. De arbetar med genomsnittsvärden baserade på den senaste tioårsperioden. Uppgifterna i andra undersökningar varierar och det är delvis en definitionsfråga vad som räknas som religiös förföljelse och martyrium. Några av de ovan nämnda instituten är icke-konfessionella eller har ett annat kristet trossamfund än den katolska kyrkan som sin huvudman. Alla definierar inte förföljelse och martyrium på samma sätt.

Dessutom har begreppet martyr vidgats på senare år inom den katolska kyrkan. Ordet kommer ursprungligen från grekiskans martys som betyder vittne. Traditionellt sett räknades de som avrättades på grund av hat mot deras tro (latin: in odium fidei) som martyrer. Sådant hat kunde kristna i gångna tider få smaka på, om de vägrade att delta i främmande religioners kult eller i vissa fall helt enkelt på grund av sin kristna identitet. På senare år har flera kristna fått sätta livet till på grund av sin sociala och politiska kamp, och klassificeras – i bland annat Jon Sobrinos teologi som berörs nedan – då som ”nästankärlekens martyrer” (martyrs of charity).

Få är medvetna om eller vill inse att 80 procent av alla dem som utsätts för förföljelse i världen på grund av religiös övertygelse är kristna, enligt en uppgift från International Society for Human Rights. Vilka är orsakerna till ointresset? Allen erbjuder tänkbara förklaringar till att så få i västvärlden ser denna verklighet. Han ger två förklaringar till tystnaden inom den kristna kyrkan. En är att kristna i Europa och Nordamerika sällan själva drabbas av förföljelse och därför drar den förhastade slutsatsen att den måste vara ett undantag. En annan orsak är att kristna samfund mer och mer kommit att betrakta undervisning i olika tekniker för att nå inre frid och lugn som religionens huvuduppgift. Här läser jag in en kritik mot vissa former av nyandlighet och urvattnade former av kristen spiritualitet i Allens resonemang. Vad beror då tystnaden i sekulära (icke religiöst bekännande) kretsar på? Allen menar att kristna korståg och inkvisitionen under medeltiden så till den milda grad fortfarande präglar människors uppfattningar, att de inte kan föreställa sig att kristna i själva verket kan vara offer för förföljelse. Bilden, att kristna alltid har varit och alltid kommer att vara förövare, är svår att rucka på. En annan förklaring är att förtryck mot kristna pågår i – sett utifrån USA och Europa – fjärran länder, vars omständigheter upplevs vara både för komplexa och för främmande att sätta sig in i.

Bedöma

I den andra delen av boken går Allen igenom det som han uppfattar som vanföreställningar (”myter”) rörande förföljelse av kristna. Här handlar det om en kartläggning av förföljelsens orsaker och varifrån förtrycket kommer, samt de olika motiv som både förtryckarna och de drabbade själva kan ha.

En sådan myt är att kristna är i riskzonen endast i de länder där de är i minoritet. Som motargument ger Allen exempel på martyrer i länder med katolsk (eller annan kristen) majoritet: Brasilien, Colombia, Filippinerna, Kenya och Sydsudan. En annan vanföreställning är att fundamentalistisk islam bär huvudansvaret för all förföljelse av kristna. Allen medger att de kristnas situation i det av islam dominerade Indonesien är svår. Men han poängterar att totalitära stater av kommunistiskt snitt, främst Nordkorea och Kina, också ligger bakom förtryck och diskriminering av kristna.

Många i västvärlden har nog svårt att föreställa sig att radikala hinduer och buddhister skulle kunna gripa till våld. Allen hänvisar här till stereotyper av toleranta och fridfulla hinduer och buddhister som präglar bilden i väst av representanter för dessa religioner. Kristna i Indien, Sri Lanka och Burma utsätts dock (mot förmodan) för angrepp från radikala hinduer respektive radikala buddhister.

Vidare diskuterar Allen ”myter” av olika slag som har det gemensamt att den religiösa dimensionen förminskas, och de sociala och politiska motiven framhävs, på ett sätt som Allen anser vara missvisande. I två kapitel går han igenom konkreta fall där religiös tro av allt att döma faktiskt var en stötesten, men sammandrabbningarna har här omformulerats till att enbart handla om mellanmänskliga konflikter eller politiska dito. Av utrymmesskäl kan dessa viktiga avsnitt i Allens bok varken presenteras eller kommenteras närmare. Man behöver, om det ens är möjligt, avgöra från fall till fall vilka element som är religiösa respektive socio-politiska. Gränsen mellan de båda är nog dessutom ofta suddig. Var slutar de religiösa inslagen och var börjar de politiska?

Handla

Föredrag som Allen har hållit och texter han skrivit för National Catholic Reporter har legat till grund för boken The Global War on Christians. Han berättar att den allra vanligaste reaktionen på föredragen och artiklarna har varit: ”Vad kan vi göra?” Allens svar är: att bedja, att sprida information, att ha en global syn på kyrkan, att göra små karitativa insatser, att organisera sig institutionellt, att delta i politiska debatter, att engagera sig för flyktingar, med mera. Fördjupad teologisk reflektion ingår också i hans lista på förslag. I slutet av boken bidrar Allen själv med några teologiska tankegångar och förutspår dessutom att: ”När berättelserna om de nya martyrerna blir mer kända, kan mycket väl en ny våg av teologiskt intresse för martyriet komma att skapas” (s. 271). Det instämmer jag i och vill nedan kort beröra tre infallsvinklar. Det är självklart att orsakerna till förföljelsen av kristna bör analyseras och helst undanröjas. Lika självklart är de förföljdas behov av praktiskt och politiskt stöd. Men de inblandade behöver också anlägga ett teologiskt perspektiv.

Att ta teologin på allvar

Vilka teologiska perspektiv har de som har gjort egna erfarenheter av förföljelse? Jesuitpatern och befrielseteologen Jon Sobrino skriver i boken Witnesses to the Kingdom: The Martyrs of El Salvador and the Crucified Peoples utifrån upplevelser av detta på nära håll. Han reflekterar teologiskt över kristna som mördats i El Salvador på grund av sin tro. Sobrino förklarar också vad det var som väckte anstöt. Biskop Oscar Romero, sex jesuiter och flera andra i El Salvador fick på 1980-talet sätta livet till, på grund av en trosövertygelse som inbegrep engagemang för större social och politisk rättvisa. Jesuiterna och deras medarbetare vid universitetet UCA i San Salvador samlade uppgifter om ekonomiska och politiska missförhållanden, analyserade informationen och krävde förbättringar. De som gick till angrepp stördes inte av en viss syn på nattvarden eller så, men väl av ett kristet formulerat krav att förändra samhället.

Privatreligiositet provocerar inte någon, däremot kan det offentliga kristna deltagandet i samhällslivet väcka förargelse. När man i en sekulariserad och av privatreligiositet dominerad kultur som den i Skandinavien förhåller sig till förföljelse av kristna i vår tid måste man ha klart för sig att spänningarna förorsakas av religionens offentliga konkretisering.

Utifrån sin tolkning av Jesu avskedstal till sina lärjungar i Johannesevangeliet, kapitel 14–17, menar Sobrino att kristna behöver vara beredda på motstånd: ”Har de förföljt mig kommer de också att förfölja er” (Joh 15:20). I förföljelsens stund är människorna dock inte övergivna. Sobrino påpekar att Jesus Kristus själv var martyr i den meningen att han, inför Pilatus, vittnade om sanningen (Joh 18:37). Det är först och främst Jesus Kristus som vittnar. Om man tillämpar nådeläran på Sobrinos resonemang blir det än tydligare att det inte är enbart människan själv som agerar. Allt är Guds nåd; Kristus vittnar genom människorna. Samspelet mellan den treenige Guden och människorna antyds också i avskedstalet: ”När Hjälparen kommer, som jag skall sända er från Fadern, sanningens ande, som utgår från Fadern, då skall han vittna om mig. Också ni skall vittna, ty ni har varit med mig från början” (Joh 15:26–27).

Den nödvändiga teologiska skärpan handlar om att faktiskt tro på Jesus Kristus, hans gärningar och uttalanden. En övertygelse om himmelrikets faktiska existens är nödvändig för att Jesu saligprisningar ska få full kraft. Annars betyder hans ord ”Saliga de som förföljs för rättfärdighetens skull, dem tillhör himmelriket” (Matt 5:10) inte särskilt mycket. Sobrinos främsta bidrag till analysen är att han har en dynamisk syn på Guds rike (eller himmelriket), sett som en historisk process. Guds rike är en verklighet här och nu för de troende och innehåller samtidigt ett löfte om en fullbordad tillvaro längre fram. Även Uppenbarelsebokens sjunde kapitel, vilket Sobrino dock inte berör, skildrar en för förföljda hoppfull eskatologisk vision.

Identifikationen med den korsfäste och uppståndne Kristus har relevans för de förföljda och för dem som vill uttrycka sitt stöd, endast om Kristus verkligen led och uppstod. De utsatta och deras sympatisörer är inte betjänta av reservationer och otydlighet i förmedlingen av det kristna budskapet. Den kristna trons grunder, dogmerna, kan få existentiell betydelse om de tas på allvar.

Martyrernas ekumeniska potential

Ett i ekumeniska sammanhang nytt perspektiv är att betrakta martyrerna som enhetsfrämjande. De kan förena kristna från olika samfund. Allen lyfter fram prefekten för Påvliga rådet för kristen enhet, kardinal Kurt Koch, som en av pionjärerna i teologin kring martyrernas ekumenik. Koch menar för det första att martyrerna delar full gemenskap med varandra i himlen: ”Medan vi kristna och våra kyrkor står i ofullständig gemenskap med varandra här på jorden lever martyrerna i sin himmelska härlighet i hel och fullkomlig gemenskap” (s. 267). Koch hävdar också att martyrerna ger anledning till förnyat hopp om förverkligandet av Kristi kyrkas synliga enhet: ”I våra dagar måste vi kristna leva i hoppet om att martyrernas blod i vår tid en dag ska komma att bli fröet till Kristi kropps fullkomliga enhet” (s. 267). Vi ser här att kardinal Koch använder ett bildspråk som påminner om den fornkyrklige teologen Tertullianus (160–225) formulering: ”martyrernas blod är kyrkans utsäde”.

Ansatsen att se martyrerna från olika trossamfund som en enda gemenskap finner vi ett exempel på i St. Mary the Virgin Church i Oxford. Det var för övrigt i den kyrkan John Henry Newman tjänstgjorde som anglikansk präst innan han upptogs i den katolska kyrkans gemenskap. För några år sedan satte man här upp en stentavla till åminnelse av Oxford-universitetets martyrer. I listan förekommer både den anglikanske biskopen Thomas Cranmer och jesuiterna Edmund Campion och Nicholas Owen. På skylten finns uppmaningen: Remember the Martyrs of the Reformation both Catholic and Protestant who lived in Oxfordshire, taught at the University of Oxford or were brought here for execution. Ett annat exempel är det ekumeniska Martyrernas kapell i Strängnäs domkyrka, där olika samfund firar mässa regelbundet.

Kan 500-årsminnet av reformationen år 2017 vara ett tillfälle till fördjupad begrundan över martyrernas roll i en eventuell förnyad mänsklig strävan efter synlig kristen enhet?

Att vara beredd på men inte sträva efter martyrium

När teologiska perspektiv anläggs på martyriet i vår tid är det väsentligt att göra en distinktion mellan martyrdöden som en konsekvens å ena sidan och som något eftersträvansvärt å den andra. Jon Sobrino, med flera, betraktar martyrdöden som en konsekvens av ett i andras ögon obekvämt socialt och politiskt engagemang. Det är en effekt av offentligt uttryckt kristen tro i handling.

Det är dock påfallande att Katolska kyrkans katekes (latinsk grundtext från 1992, svensk översättning 1996) gör flera hänvisningar till Ignatios av Antiochia (30–107), för vilken martyriet betraktades som något eftersträvansvärt. Katekesen beskriver martyriet, med ett föga inklusivt språk, på följande sätt: ”Martyriet är det högsta vittnesbörd som ges åt trons sanning. Det innebär ett vittnesbörd som går ända till döden. Martyren avlägger vittnesbörd om Kristus, som har dött och uppstått. Med honom är han förenad av kärleken. Martyren avlägger vittnesbörd om trons och kristendomens sanning. Han går i döden genom att handla i enlighet med den kraft han får.” (nr 2473) Katekesen citerar sedan från Ignatios av Antiochias brev till romarna: ”Låt mig bli djurens föda. Det är genom dem som jag får komma till Gud.”

I sitt brev till de kristna i Rom betraktar Ignatios av Antiochia martyriet som ett önskvärt medel för att uppnå ett mål. Han uppmanar de kristna i Rom att inte hindra honom – genom att vädja till kejsaren – från att möta döden för sin tros skull. ”Fastän jag bär bojor i Kristus Jesus hoppas jag att få hälsa er om Gud vill att jag skall bli värdig att komma fram till målet. Början är lätt, om jag nu bara får nåden att ta emot min lott utan hinder” (”Ignatios brev till romarna” 1:1–2, De apostoliska fäderna, s. 99–100). Ignatios ger uttryck för en brinnande längtan efter martyriet: ”Måtte jag få glädje av vilddjuren som väntar mig! Jag önskar att de skall vara redo för mig. Jag skall locka på dem så att de genast slukar mig och inte blir rädda liksom för andra och låter mig vara” (”Ignatios brev till romarna” 5:2, De apostoliska fäderna, s. 101). Den fängslade aposteln Paulus umgås faktiskt med liknande tankar i Filipperbrevet 1:19–26. Den fornkyrklige teologen Origenes (185–254) bok ”En uppmaning till martyrskap” tycks ligga på samma linje, nämligen att betrakta martyriet som något lockande, även om huvudbudskapet är att martyrdöden ska accepteras först om saker och ting ställs på sin spets där kompromisser eller svek måste uteslutas.

Det är i detta sammanhang viktigt att påpeka att det fanns andra röster i den tidiga kyrkan. Enligt kyrkohistorikern Henry Chadwick motsatte sig Klemens av Alexandria omkring år 190 idén som hans medkristna hyste, att i förväg frivilligt vilja lida martyrdöden. Martyrdöden skulle inte provoceras fram. Under förföljelsen av kristna i Nordafrika i mitten av 200-talet varnades biskop Cyprianus av Karthago och han valde att fly till en ort en bit från staden, vilket han fick kritik för men också bemötte. Cyprianus argument var att han, i den hotfulla situationen, kunde ge bättre stöd till sina medkristna om han fortfarande var i livet. Justinus Martyren (100–165) är annars den som i den tidiga kyrkan tydligast upprätthöll distinktionen mellan att sträva efter martyriet å ena sidan och att acceptera det som en konsekvens å den andra. I ”Den andra apologin” riktad till den romerska senaten tar Justinus ställning till romarnas sarkastiska uppmaning ”Gå ni alla och ta ert liv och gå sålunda omedelbart till Gud, så sparar ni oss mödan.” Därmed skulle de alltså föregripa martyrdöden. På denna anmodan, som i praktiken gränsade till självmord, svarar han: ”Om vi gjorde det skulle vi handla i strid mot Guds vilja. Men när vi ställs inför rätta förnekar vi inget, eftersom vi inte anser oss skyldiga till något ont, utan menar det vara oärligt att inte i var sak tala sanning” (”Den andra apologin”, kapitel 4).

Hållbara teologiska perspektiv, för att tolka och förhålla sig till den ohyggliga verklighet som förföljelsen innebär, efterlyses. Ett försök till teologisk orientering i vår tid bör undvika tre fallgropar. Den ena är att vältra sig i offerrollen, tycka synd om sig själv och möjligtvis i Guds namn förhärliga en våldsam motreaktion. Den andra fallgropen är att förväxla martyrdöden som en konsekvens med martyrdöden som ett medel. Den tredje är en exkluderande enad front som kristna skulle kunna bilda mot andra religioner respektive icke-troende – som om det handlade om ett väl avgränsat och identifierbart ”vi och dom”.

Utöver appeller med hänvisning till mänskliga rättigheter och religionsfrihet behövs det en reflektion över människors förhållande till Gud i tider av förtryck. Bibeln och många teologers tolkning av förföljelse mot kristna vänder det som verkar vara förgäves till något ljusare. Det hör till den kristna trons väsen att vara beredd på motstånd och att övervinna det.

Fredrik Heiding är jesuitpater, dr i teologi vid University of Oxford och lektor i teologi vid Newmaninstitutet.

För bild från Martyrernas kapell i Strängnäs domkyrka hänvisas till den tryckta utgåvan.