Roten till det onda

Maratonbomberna i Boston har väckt en rädsla för terrorism och har också uppmuntrat till ett av vårt samhälles vanliga sätt att möta fruktan för terrorism: vi räknar det till det irrationellas sfär och ställer emot det vårt eget samhälles rationalitet. Avslöjandet att förövarna var muslimer från en del av världen som hyser militanta islamister har gett bränsle åt ett av de mest fast förankrade motiven i västerlandets offentliga diskurs, tanken att religion har en tendens att befordra våld. En rad artiklar med titlar som ”Motiverade religionen bostonbombarna?” (The Washington Post) och ”De misstänkta för Maratonbombningarna tycks drivna av religion” (The Associated Press) kunde läsas efter explosionerna.

Vad som var bombarnas egentliga motiv måste undersökas och kan kanske aldrig klarläggas. Vad som får en ung man att spränga okända i luften är ofta en blandning av testosterongivande substanser som han inte själv förstår. Vad vi vet är att en version av islam spelade en viss roll i bröderna Tsarnajevs världsbild. Detta anses allmänt vara ett skäl för att se maratonbombningarna som ännu en dyster episod i en lång historia av religionsrelaterat våld. I det sekulära västerlandet är det vanligt att räkna upp en hel lista över sådana: korstågen, inkvisitionen, aztekernas människooffer, de europeiska religionskrigen, terroristattackerna den 11 september och så vidare – och dra slutsatsen att religionen har en särskild tendens att låna sig till våldshandlingar.

Man kan inte förneka att religiösa traditioner som kristendomen och islam kan bidra och har bidragit till våld. Vissa former av islam tycks ha varit en del av bröderna Tsarnajevs inspirationskällor. Man kan inte frita dem genom att säga att de inte var goda muslimer. På samma sätt kan man inte frita kristendomen genom att säga att korsfararna inte var verkliga kristna eftersom de inte förstod Jesu sanna budskap. Islam och kristendomen är inte bara en uppsättning läror utan upplevda erfarenheter som delvis resulterar i vad människor gör med dem.

Vi kan godta den gängse iakttagelsen att kristendomen och islam och andra traditionella religioner kan bidra till våld. Men konventionella förståsigpåare går utöver detta när de säger att religionen har en särskild tendens till våld – det vill säga att den är mer benägen till våld än sekulära ideologier och institutioner. Med andra ord, tanken att religion orsakar våld bygger på att man kontrasterar den mot något annat som är mindre våldsbenäget, och att detta ”något” är ”sekulärt”. Religioner tänks vara särskilt förbundna med irrationalitet och fanatism och absolutism. Och de är alla grundorsaker till våld på ett sätt som en sekulär verklighet inte är. Av den anledningen har sekulära samhällen som vårt eget försökt tämja religionen genom att avlägsna den från det offentliga rummet och resa höga murar mellan kyrka och stat. Bombningarna i Boston tycks ge fler bevis för hur klokt det är att tämja alla religiösa lidelser.

Religion och nationalism

Men ju mer vi fördjupar oss i Bostonbombarnas motiv, desto mer komplicerad blir frågan. Brödernas hembygd i Tjetjenien har verkligen blivit en grogrund för islamisk radikalism. Det senaste årtiondet har upplevt spektakulära och förskräckande attacker av tjetjenska rebeller på en teater i Moskva och i en skola i Ossetien. Traditionellt har sunnitisk islam i Tjetjenien varit fredlig. Vissa forskare menar att tjetjenerna övergick till islam från 1500- till 1800-talen, till en del för att få osmanskt stöd mot ryska invasioner. Ryssland ockuperade officiellt Tjetjenien i början av 1800-talet, och tjetjenska rebeller har utkämpat många revolter under de två senaste århundradena i försök att befria sig från den ryska dominansen.

De senaste revolterna utlöstes av Sovjetunionens upplösning. Tjetjenerna hoppades att få säkerställa sitt oberoende på samma sätt som andra tidigare sovjetrepubliker, men deras kamp för oberoende krossades av två brutala ryska militära operationer som medförde direkta attacker på civila. Den ryska regeringen såg Tjetjenien som en del av Ryssland, trots att mindre än två procent av befolkningen är rysk. Ryssland ville också avskräcka andra etniska minoriteter från att söka frihet. Brutaliteten i den ryska reaktionen har drivit på den tjetjenska nationalismen, och under de senaste två årtiondena har den blandats med islamisk jihadism med wahhabitisk färgning.

I mediernas framställning av bröderna Tsarnajev kommer religionen att fortfarande bli diskuterad, medan nationalismens roll förbigås med tystnad. Det blir inga debatter om den fanatism som är orsakad av tanken på en tjetjensk stat, inte heller om det våld som orsakades av Rysslands fasthållande vid att Tjetjenien skall förbli en del av Storryssland. Varför är det så? Varför slår det oss att jihadismen är särskilt farlig, medan vi anser att den mycket bättre beväpnade ryska nationalstoltheten är sekulär och generellt sett försvarlig? Varför föredrar vi att tala om bröderna Tsarnajevs relation till islam och inte om deras bevisade politiska opposition mot de amerikanska invasionerna i Irak och Afghanistan?

Västerlänningar är fascinerade av sambandet mellan ”religion och våld”. Krig på grund av nationalism, frihet, olja eller andra sådana världsliga ting räknas nästan inte alls som våld. År 2007, nästan fyra år efter USA:s ockupation av Irak, hölls ett forum för USA och den islamiska världen i Qatar. David Satterfield, ledande rådgivare och samordnare för Irak i USA:s utrikesdepartement, höll ett tal där han fördömde dem i Irak ”som försöker nå sina mål genom bruket av våld”. Som kommentatorn Rami Khouri sardoniskt anmärkte: ”Som om USA inte hade brukat några vapen när de invaderade Irak!”

Är dessa två slag av våld – religiöst och sekulärt – verkligen så olika ting? Det finns en växande grupp forskare som ifrågasätter att dikotomin mellan religiöst och sekulärt är så tydlig som vi antar att den är. Det finns till exempel många forskare som anser att nationalismen är en religion. Den utmärks av högtidliga ritual för helig gemenskap, frälsning från fara och blodsoffer för det kollektivas skull. Carlton Hayes bok Nationalism: A Religion företräder just ett sådant synsätt. Braden Anderson skriver: ”Nationalism är själv ett slags väckelsereligion.” Enligt Carolyn Marvin och David Ingle är ”nationalismen den starkaste religionen i USA och kanske i många andra länder”. Robert Bellah har beskrivit den offentliga religionen i USA som en ”civilreligion” som åkallar en allmänt fattad ”Gud” och är grundad på en starkt ritualiserad kult av USA:s frälsningsbringande roll i världens händelser. Traditionella religioner som kristendom och judendom praktiseras ännu i USA, men de hör till privatlivet även om de ofta ger ett märkbart stöd åt civilreligionens offentliga kult.

Om nationalismen är en kult, vad betyder det för tanken att religionen har en tendens att befordra våld? Den tanken beror på att man drar en skarp linje mellan religiösa och sekulära ideologier och institutioner. Men om något ”sekulärt” som nationalismen är en religion, då blir linjen oskarp, och åsikten att religionen orsakar våld börjar falla sönder.

Religionens innebörd

Vi har helt klart att göra med två olika definitioner av religion. I nutida västerländska samhällen tenderar vi att se religionen som kultformer som uttryckligen åkallar en Gud eller gudar. Det kallas ett substantivistiskt synsätt eftersom det bygger på substansen i det man tror på. Kristendom, judendom, islam, hinduism, buddhism, daoism och några andra räknas som ”världsreligioner”. Nationalism, marxism, kapitalism och så vidare är inga religioner eftersom de inte uttryckligen refererar till Gud eller gudar. De hör därför till det ”sekuläras” kategori. Sekulära ideologier och institutioner tänks i allmänhet vara mer jordnära och rationella, mindre absoluta än de som åkallar övervärldsliga gudar. För många människor innebär detta en förklaring till varför religionen skulle vara mer benägen att gripa till våld.

När vi börjar granska det substantivistiska synsättet på religion dyker svåra problem upp. Vissa trossystem som vanligen anses vara religioner – till exempel många former av buddhism, daoism och konfucianism – räknar inte med någon Gud eller gudar. Substantivistiska synsätt tenderar att söka lösa detta problem genom att finna ett mer inklusivt begrepp än gud – det transcendenta, övernaturliga och så vidare – för att definiera vad som kan räknas som religion. Men ju mer inklusivt begreppet är, ju svårare blir det att utesluta ting som nationalism från denna kategori. Är inte också nationalismen transcendent? Ligger inte alla värderingar utanför vad som kan avgöras empiriskt? Varför skall man utesluta den gudlösa marxismen om man räknar in gudlös buddhism?

Det andra försöket att definiera vad som är religion tar itu med problemet genom att inbegripa nationalism, marxism, kapitalism och andra ”sekulära” ideologier och praktiker. Detta synsätt kallas funktionalistiskt eftersom det inte definierar religion utifrån substansen i vad man tror på utan koncentrerar sig på hur något fungerar i människors liv. År 2001, när Kaliforniens nyligen avreglerade elförsörjning råkade ut för flera strömavbrott, citerades en professor (som hade varit en av arkitekterna bakom avregleringen) i New York Times. Han uttryckte sin övertygelse att den fria marknaden alltid fungerar bättre än statliga regleringar: ”Jag tror på detta som en fråga om religiös tro.” En substantivist skulle säga att han bara talar metaforiskt. En funktionalist säger att det inte spelar någon roll om han menar att han tänker metaforiskt eller ej. Det avörande är hur han beter sig, det vill säga hur den fria marknadens ideologi fungerar i hans liv. Om något går som en anka och kvackar som en anka, så är det en anka. Om det fungerar som en religion, så är det en religion. Om människor svär trohet mot en flagga, hälsar den, hissar och halar den rituellt och är villiga att dö för den så spelar det inte så stor roll om de erkänner att den bara är ett stycke tyg och inte en gud. Detta synsätt bör inte tyckas vara exotiskt för en kristen; det är det grundläggande synsättet i Bibeln. Bibeln är inte, som funktionalisterna, intresserad av att definiera vad som är religion. Men i likhet med funktionalismen bygger kritiken av avgudadyrkan, från det första budordet till Uppenbarelseboken, på att människor behandlar alla möjliga ting som om de vore gudar.

Ibland kritiserar Bibeln israeliterna för att de tror att tomma bilder är gudar. Men oftare är avguderiets problem inte en fråga om tro utan om beteende. Avguderi är inte så mycket ett metafysiskt misstag som en malplacerad lojalitet, en brist på tillit till den enda sanne Guden. I Första Samuelsboken säger Herren att israeliternas krav på att få en kung är samma sak som att tjäna andra gudar, eftersom de har förkastat Herren som är kung över dem (8:7–8). Jesaja anklagar israeliterna för att de sätter sin tro till hästar och vagnar (31:1–3). Jesus säger att vi måste välja mellan två mästare: Gud eller Mammon (Matt 6:24). Paulus varnar filipperna för dem som ”har buken till sin gud” (3:19). Sådana människor tror förmodligen inte att någon gudomlighet bor i deras brödkorg. Från biblisk synpunkt ses avguderi vanligen inte som en tro att något världsligt är en gud utan snarare att människor ägnar sina resurser och energier åt att tjäna något som inte är Gud. Den avgörande punkten är inte om man menar sig tro på den bibliske Guden.

Den avgörande punkten är denna: människor hänger sig åt alla möjliga ting. Människor behandlar alla slags ting som sin religion. När det gäller våld dödar och dör människor för alla möjliga slags ting. Det finns inte någon rimlig anledning att anta att människor är mer benägna att döda för en gud än för en flagga, eller för en nation, för frihet, för en fri marknad, för den socialistiska revolutionen, för tillgång till olja och så vidare. I vissa kontexter kan ideologier som jihad eller Kristi offer låna sig till våld. I andra kontexter kan tron på den fria marknaden eller på Storryssland eller på USA som världsvid befriare utlösa våld. Om man utgår från den bibliska kritiken av avguderi finns inte någon väsentlig skillnad mellan de båda, mellan religiösa och sekulära orsaker. Det finns ingen skillnad mellan religiöst och sekulärt i Bibeln. Under medeltiden var skillnaden mellan religiöst och sekulärt en skillnad mellan två slags prästerskap; det betydde inte alls vad vi menar i dag. Vår användning av dikotomin mellan religiöst och sekulärt är en nutida västerländsk uppfinning. Den svarar helt enkelt inte mot tingens ordning.

Vad saken gäller

Så varför uppfanns då denna dikotomi? Det har att göra med åtskillnaden mellan kyrklig och civil makt i det moderna samhället. Sedan de civila myndigheterna hade triumferat över kyrkliga auktoriteter i det tidiga moderna Europa skulle kyrkan ha hand om något väsentligen privat som kallades religion och staten skulle sköta de offentliga, ”sekulära” affärerna. Det är en lång och komplicerad historia. Vad som är viktigt för våra aktuella syften är att se hur uppdelningen i religiöst och sekulärt fungerar i vår offentliga diskurs om våld. Det drar vår uppmärksamhet till vissa typer av beteenden – till exempel islam – och bort från andra typer av beteenden som nationalism. Religion är hjärnspöket för det sekulära samhället, det mot vilket vi definierar oss själva. Vi har lärt oss att tämja religionen, att sätta den på dess rätta privata plats, men ”de andra” (främst muslimerna) har inte gjort det. Vi lever i ett offentligt sekulärt och därför rationellt samhälle. De har inte lärt sig att skilja mellan sekulära frågor som politik å ena sidan och religion å den andra, så de är benägna för irrationalitet. Vi hoppas att de skall komma till besinning och bli lika oss. Under tiden bevarar vi periodiskt rätten att bomba dem så att de skall bli mer rationella.

Tanken att religionen orsakar våld kan med andra ord användas för att göra oss västerlänningar blinda för våra egna sorters fanatism och våld. När vi kallar våra egna målsättningar för sekulära behandlar vi dem som om de inte alls var orsak till våld. Vi är ständigt fascinerade av det våld som vi tror är inbyggt i Irans shiitiska islam. Vi vill helst inte uppehålla oss vid shahens 26-åriga regim med USA-stödd sekularistisk terror. Vi kommer ihåg att ayatollorna påbjöd islamisk klädsel när shahen avsattes 1979. Vi glömmer att den förste shahen påbjöd sekulär klädsel 1924.

Det måste upprepas – fastän det inte borde behövas – att ingenting rättfärdigar det våld som sker i islams eller någon annan religions namn. Min poäng är helt enkelt att ingenting rättfärdigar våld, inte ens om det sker i sekulära ideologiers namn, och att det inte finns någon väsentlig skillnad mellan de båda sätten att tro. Båda bygger på förrationella berättelser om tillhörighet och befrielse. Ett klokt synsätt på våldet undviker generaliserande påståenden om religion, som om vi visste vad det är, och i stället antar ett mer empiriskt synsätt, där man betraktar varje sak för sig på en tävlingsarena mellan religiösa och sekulära ideologier och praktiker. Wahhabitisk islam kan inte undgå kritik när man granskar den tjetjenska konflikten men inte heller den sekulära ryska nationalismen. Vissa former av evangelikal kristendom kan vara relevanta ifråga om amerikanska militära företag i andra länder, men ännu mer gäller det sekulära former av frälsningshistoria från upplysningstiden som seglar under ”frihetens” tvetydiga flagga.

Myten att religionen befordrar våld beror på att vi delar upp världen i ”vi och dom”, det offentligt sekulära och det offentligt religiösa, det rationella och det irrationella. Det ironiska är att våldet närs av sådana dikotomier. Att bli av med sådana dikotomier är ett litet steg mot fred.

Översättning: Per Beskow

Artikeln var ursprungligen publicerad i tidskriften America den 29 juli 2013.

William T. Cavanaugh är forskningsansvarig professor vid Center for World Catholicism and Intercultural Theology vid DePaul University i Chicago och har bland annat skrivit boken The Myth of Religious Violence, Oxford University Press.