av SILUANA TENGBERG
I en stökig skola i Harlem, New York, försökte lärarna förgäves lära ut skolans regler, tills en av lärarna framlade idén att i stället för regler ge eleverna sedelärande berättelser. Genomslaget blev så stort att ett forskningsprojekt tog fart som bekräftade exemplets överlägsna effekt framför teorins. Detta berättade professor Samuel Rubenson nyligen för oss nunnor och påpekade att nedskrivna ordensregler – såsom Benedikts regel – getts större vikt i västkyrkan än i öst. I ortodoxa kloster tycks ökenfädernas tänkespråk fortfarande vara vademecumet framför andra. En anekdot lockar åhöraren att själv finna svar på livspusslets problem. På samma sätt kan den finländske professorn Heikki Ojas bok, med sina många levnadsskildringar, användas. I datumordning presenteras firningsdagar knutna till vår Herre och vår Fru, liksom cirka 800 helgon från tiden före 1600-talet (plus ett fåtal senare kungligheter utan gloria). Äldre tiders exempel ger ett hälsosamt perspektiv på nuet.
Helgonkalendern var och är en del av kyrkans liturgi, en påminnelse om människans slutdestination och mål. Den privata devotionen och fromhetslivet stärks av hjältarnas iver att kämpa den goda kampen. Den stridande kyrkan firar sina heliga föregångares dödsdagar, så kallade himmelska födelsedagar.
Ojas ansats till medeltida helgonkalender skrevs ursprungligen på finska och utkom redan för tolv år sedan. Helgonnamn i almanackan är en bearbetning för svenska förhållanden, översatt av författaren i par med Karl Johan Donner. Något förvånande är författaren docent i astronomi av alla ämnen och var länge chef för Helsingfors universitets almanacksbyrå, som ligger i anslutning till stadens observatorium.
Helgonnamn i almanackan är alltså inte en bok som automatiskt hör hemma vid teologiska fakulteten. Faktumet att den är resultat av ett finländskt forskningsprojekt inom astronomi med tydlig förankring i historiedisciplinen får boken att sticka ut. Som nummer femton ingår denna kalender dessutom i en serie kallad SLS Varia, gemensamt utgiven av Svenska litteratursällskapet i Finland och Appell Förlag i Stockholm. Svenska litteratursällskapet i Finland är ett vetenskapligt samfund vars uppgift är att bevara, utforska och sprida kunskapen om det svenska kulturarvet i Finland. Övriga böcker i serien har också finlandssvensk koppling. Vi får inte glömma att Finland tillhörde Sverige under 700 års tid. Den gemensamma historien börjar på 1100-talet då Finland införlivades i konungariket Sverige och sedan var en del av vårt land fram till år 1809.
I Ojas gedigna inledning berättas om svenska folkets första möte med helgonen genom handel och missionärer. Så småningom byggdes kyrkor, prydda med statyer och bilder, som vigdes till utvalda helgons ära. Snart bar människor och byar deras namn – som min skånska grannby Sankt Olof.
Heikki Oja påpekar att en helt ny folklig tideräkning blev aktuell tack vare helgonen, redan innan almanackorna blev vanliga. Det speciella med denna ”medeltida helgonkalender” är just dess koppling till almanackans utveckling. När Norden blev lutherskt och man lämnade den latinska mässformen, sammanvävd med helgonens minnesdagar, fortsatte man ge ut tryckta almanackor. Almanackor och kalendrar blev vanligare i hemmen; därmed fanns namnen och deras bärande berättelser kvar i folkets medvetande. Inte så få almanackor finns bevarade från slutet av 1500-talet och framåt. Så sent som i slutet av 1800-talet började helgonens plats i kalendrarna ifrågasättas och svenskarna övergick till att fira sina egna namnsdagar. En försvenskning skedde av namnen och många gamla helgon knuffades ut.
Läsningen av Helgonnamn i almanackan ger oss en förklaring till Petter Katts heta sten som får isarna att smälta, liksom nycklar till vad korsmässa och blåsmesse står för. De fjorton heliga nödhjälparna presenteras, liksom de fyra ishelgonen. Vi får veta hur det ligger till med Staffan stalledräng och att Paulus omvändelse var en helgdag i Sverige fram till år 1772. Omöjliga namn som Vindiciamus, Leodegarius och Gorgonius varvas med kända och älskade helgon från Bibeln, martyrologiet, jungfrurnas, bekännarnas och missionärernas led.
Den 14 januari hade redan i medeltida kalendrar helgats åt prästen Felix. Samma namn firas i dag på detta datum i den rikssvenska kalendern. Vi får ta del av hur Felix gömde sig i en ruin undan sina trosförföljare och hur en spindel snabbt vävde ett nät framför gömstället så att romarna inte skulle finna honom – ett typexempel från boken.
Men en svarte Petter har blandats in i leken. Fler än jag har ätit Gustav Adolfsbakelser på dennes minnesdag. Katoliker rynkar på näsan åt att en sådan stridstupp för protestantismen finns med i detta helgade sammanhang, men det är ett historiskt faktum att krigarkungen fick en dag i almanackan redan medan han levde. En del regenter hedrades på detta sätt med egna namnsdagar.
Vart och vartannat bokuppslag är prytt med konst av hög kvalitet som beledsagar texten. Varje månad inleds av en illumination från en belgisk psaltare (ca 1530) med skildringar från den aktuella månadens firningar. Framsidans illustration från augusti visar till exempel Laurentius med halstret, Klara med lyft monstrans och Marie himmelsfärd.
Enastående, men makabra, teckningar från 1600-talet av Jacques Callot återkommer i boken. Tecknaren visar oss bland annat profeten Jesajas itusågade kropp och sankta Corona fastsurrad vid två böjda träd som drar åt olika håll. Ett projekt i sig att finna alla dessa konstverk.
För min del blir berättelserna i en sådan här samling i kortaste laget, å andra sidan kan de fungera som aptitretare, vilka leder vidare till selektiv efterforskning. Boken ger också en fördjupad förståelse för nutida traditioners uppkomst och utveckling.
I alla tider tycks människan ha varit sig lik. Vi känner igen oss och träffas i hjärtat av historier som visar hur vi ska leva för att ta oss igenom det ofrånkomliga lidandet. Från sagorna kring lägerelden till klostrens traditionella läsning av helgonkalendrar under måltiderna och berättarkonstens blomning i en problemskola i Harlem.
Sensmoralens tid är inte ute. Människor uppskattar alltjämt en god historia!
Siluana Tengberg är benediktinsyster i Abbedi Mariavall.
Ur Signum nr 3/2023, s. 59–61.