av KATRIN ÅMELL
Långvarig utförlig brevväxling vänner emellan är numera sällsynt. Den publicerade korrespondensen 2016–2018 mellan syster Wendy Beckett (1930–2018) och Robert Ellsberg (f. 1955) är därför fascinerande på flera sätt. De båda brevskrivarnas livshistorier är helt olika och till det yttre har de knappast något gemensamt.
Syster Wendy kunde vara mamma till Robert Ellsberg, chefredaktör på Orbis Books i New York. Han är därtill författare till en stor mängd biografier över helgon och icke kanoniserade helgonlika personer. I sin ungdom var Ellsberg knuten till rörelsen Catholic Worker, grundad av aktivisten Dorothy Day (död 1980 och i dag vördad som ”Guds tjänare”), och under ett par år redaktionschef för rörelsens tidning. Vid sidan av arbetet på bokförlaget Orbis anlitas Ellsberg ofta som föreläsare och retreatledare.
Brevvännen syster Wendys livshistoria är mer variationsrik och kräver därför större utrymme. Född i Sydafrika flyttade hon som barn med familjen till Skottland. Vid 16 års ålder trädde hon in i undervisningskongregationen Notre Dame de Namur i England. Efter novitiatet bedrev hon framgångsrika studier i engelsk litteratur i Oxford och genomgick därefter en lärarutbildning. 1954 återvände hon till sin barndoms Sydafrika, där hon under lång tid verkade som lärare i kongregationens skolor samt som priorinna i en av dess kommuniteter. Men i kombinationen ordenssyster och lärare fanns det ändå något som skavde. Hon fick inte tillräckligt med tid för personlig bön och hon upplevde att hon hade en mer kontemplativ kallelse. Frustrationen fick ett slut 1970, då hon drabbades av allvarliga hälsoproblem och därför tilläts lämna kongregationen för att i stället bli eremit knuten till ett karmelitkloster i Quidenham, Norfolk i England. Där bodde hon omgiven av vacker natur i en husvagn och följde en egen dygnsrytm, som bland annat innefattade nattlig bön, studier och arbete. Under en period dominerades studierna av konsthistoria, eftersom syster Wendy via konsten anade något av Guds skönhet och inkarnationens mysterium. Hon började skriva artiklar och böcker om såväl bön som konst och fick därigenom kontakt med Robert Ellsberg. Av en tillfällighet upptäckte BBC i början av 1990-talet hennes personliga, originella sätt att kommentera konst. Hon anförtroddes därför flera tv-serier kring utvalda konstverk på museer både i Storbritannien och utomlands. Tv-programmen blev mycket populära och kan fortfarande ses på Youtube (”Sister Wendy’s Odyssey Art Criticism”). Tillvaron som ”konstnunna” var givetvis svårförenlig med eremitlivet och mot slutet av årtiondet började dessutom syster Wendys hälsa svikta. Hon drog sig därför nöjd tillbaka till eremitlivet i husvagnen.
Redan före 2016 hade brevskrivarna haft en mer ytlig korrespondens huvudsakligen kring bokutgivning. Under de sista åren av syster Wendys liv fördjupades och intensifierades brevväxlingen till att ibland bli nästan daglig. Detta sammanhängde delvis med att karmelitnunnan Lesley Loockwood på sin dator nedtecknade vad syster Wendy dikterade och skickade det med epost till Ellsberg. Syster Lesley har också skrivit ett intressant förord om bakgrunden till brevväxlingen. Utan tvekan framstår syster Wendy som huvudpersonen i boken. Vid sidan av de gemensamma utbytena berättar Ellsberg om sitt alltför intensiva arbete, om barnen och familjesituationen, varpå syster Wendy ger honom goda råd, stöd och uppmuntran. Läsningen blir dock lite tröttsam när han tar som vana att återge sina drömmar för henne, något som knappast kan vara av allmänt intresse.
Boken har tre delar: ”The Art of Seeing”, ”The Art of Loving”, ”The Art of Letting Go”. Rubrikerna antyder en progression i korrespondensen, vilket för handlingen framåt och gör läsaren nyfiken på fortsättningen. I första delen lär vännerna känna varandra bättre och förenas i sina gemensamma stora intressen kring tro, helgon, helighet och vägar till Gud. De börjar också utbyta tankar om huruvida vissa välkända katolska personligheter, som betytt mycket för många människor men själva haft ett trassligt liv, inte alltid i överensstämmelse med var kyrkan lär, skulle kunna bli helgon. Hit hör Thomas Merton, Dorothy Day, Henri Nouwen och många andra. Diskussionen kring dessa gestalter är en återkommande ingrediens i breven och konklusionen blir slutligen att det är personernas vilja och riktning mot Gud som betyder något, inte hur de lyckades eller misslyckades med att omsätta detta i praktiken.
I den andra delen blir utbytena alltmer personliga och öppenhjärtiga. De avslöjar för varandra det mesta i sina respektive liv. Genom sina berättelser tycker de sig kunna avläsa Guds närvaro och ledning i allt som hänt. Den tredje och kortaste delen börjar den 5 januari 2018 och slutar den 26 december samma år, då syster Lesley meddelar att syster Wendy avlidit. Av förklarliga skäl präglas de sista breven av syster Wendys tilltagande sjukdom och hennes brev blir allt kortare. ”The Art of Letting Go” är en välfunnen rubrik. I en epilog sammanfattar Ellsberg det slutliga vänskapliga utbytet kring det enda som betyder något, nämligen att lära sig ta emot Guds kärlek och ge den vidare till världen.
Boken har en vacker layout och är försedd med foton på människor som omtalas. Till hjälp för läsaren finns en biografisk lista över personer som ofta nämns. Även ett personregister ingår. För läsare som redan är intresserade av tro och existentiella frågor, andligt sökande, helgon och helighet finns det mycket att hämta, här i en ovanlig form. För andra förmedlar boken en hel del kunskap på ett lättillgängligt sätt.
Katrin Åmell är dominikansyster, teol. dr i missionsvetenskap vid Uppsala universitet, tidigare verksam vid Sveriges kristna råd.
Ur Signum nr 3/2023, s. 57–59.