av MALINA ABRAHAMSSON
Sedan den amerikanska författaren Louise Glück (f. 1943) tilldelades Nobelpriset i litteratur år 2020, har det pigga förlaget Rámus översatt hennes verk i rask takt. Redan 2017 fanns visserligen Averno i svensk översättning av Jonas Brun och 2019 kom Ararat i översättning av Stewe Claeson, men de senaste åren har utgivningen intensifierats med Vild iris, Meadowlands, Ett byliv, Trofast och ädel natt samt Vinterrecept från kollektivet. Sammanlagt har Louise Glück publicerat 15 diktsamlingar och en mängd essäer sedan hon debuterade som poet 1968. Nu är hon aktuell med sin allra första prosaberättelse – Marigold och Rose – som är så nätt till sitt omfång att den kan läsas i en enda sittning.
Att Glück skulle ta steget till prosan kommer inte som någon överraskning. Hennes diktsamlingar kännetecknas av att de ofta har en sammanhållande tematik, till och med en sammanhållen form. När hon nu skriver prosa göra hon det i korta, precisa stycken där språket, föga förvånande, ligger nära lyriken. Tematiskt återvänder hon till saker hon uppehållit sig vid tidigare: introspektion, uppväxt, såriga syskonrelationer.
Precis som hon lät blommorna tala i Vild iris, och gav röst åt såväl fladdermöss som daggmaskar i Ett byliv, skriver hon nu utifrån två språklösa bebisars perspektiv. De två flickorna som gett boken dess titel, är tvillingar och namngivna efter varsin blomma – Marigold, som är engelska för ringblomma, och Rose, som bekant betyder ros.
I boken, som skulle kunna läsas som en fabel – eller som en långtgående psykoanalytisk övning – får vi följa tvillingarna från födelsen till deras ettårsdag. De gör sådant som bebisar gör: badar, smakar ny mat och är i lekparken. Men det är inte aktiviteterna, utan barnens inre liv, som står i fokus: ”Jag gråter inte för att jag är trött, tänkte Marigold, jag gråter för att jag är besviken.”
Inte heller utforskas själva tvillingskapet. Snarare ägnar sig Glück åt att beskriva bebisarnas olikheter, och knyter an till namnens blomsterreferens: Rose är perenn; dyker upp på samma ställe varje år, rättrådig och trofast. Marigold däremot, är annuell; flyktig, hemlös. Ingen vet var hon befinner sig från år till år. Medan Rose är social, duktig och vet hur man ska le mot främlingar, lär sig Marigold framför allt att iaktta. Fastän hon inte kan prata, än mindre läsa eller skriva, tar en bok redan form i hennes huvud. ”Alla förstod att Marigold befann sig i tankarna och att Rose befann sig i världen”, skriver Glück och jag kan inte låta bli att tänka att Marigold är en beskrivning av henne själv. Eller så symboliserar tvillingarna olika sidor av Glück och blir en illustration över jagets möjligheter.
I Marigold och Rose figurerar också Mamma, Pappa och Mormor (alltid stavade med stor begynnelsebokstav). Pappan jobbar och försörjer familjen, mamman tar hand om barnen och mormor har precis dött och flugit till himlen. Ungefär samtidigt försöker mamman gå tillbaka till jobbet. ”Plötsligt var tvillingarnas liv fullt med folk som försvann”, skriver Glück. Och sedan: ”Allting kommer att försvinna, tänkte Marigold”.
De till synes enkla, men djupt existentiella, meningarna är Glücks signum. När hon skriver om att mamman ska börja förvärvsarbeta, kan också en, för henne ovanligare, samhällskritik anas: ”Pappa förklarade att för mamma var det annorlunda eftersom Mamma inte fick betalt, och tydligen bidrog folk som fick betalt och folk som inte fick betalt var inte till någon nytta alls. Det där genomskådade tvillingarna helt”.
Att skriva en berättelse utifrån två bebisars horisont, hade kunnat bli krystat och platt, men det blir det så klart inte med Glücks klara blick och språk. Även om berättelsen inte berör mig med samma kraft som hennes diktsamlingar har gjort, tycker jag mycket om den. Glück balanserar skickligt mellan det melankoliska och det muntra, och lyckas ladda varje sida med känslor och mening. När hon tilldelades Nobelpriset var motiveringen: ”för hennes omisskännliga poetiska röst, som med sträng skönhet gör den enskilda människans existens universell”. Det är en formulering som också passar Marigold och Rose.
Malina Abrahamsson är kulturjournalist på tidningen Dagen.
Ur Signum nr 3/2023, s. 56–57.