av ANDREAS MAZETTI PETERSSON
För första gången har det kommit en bok om Filippo Neri (1515–1595) på svenska. Glädjens profet är dock inte en bok som ursprungligen är författad på svenska, utan översatt från det tyska originalet Philipp Neri. Prophet der Freude (1986). Att boken utkom i svensk översättning sammanföll med 400-årsminnet av Neris helgonförklaring, som skedde den 12 mars år 1622 av påven Gregorius XV. Samma dag kanoniserades även Ignatius av Loyola, Francisco Xavier och Teresa av Ávila.
För svenska ögon torde Neri vara lite av en doldis i jämförelse med dem som delade hans helgonförklaringsdag. Men i andra delar av Europa är det inte så. I Italien har historien om Roms apostel – en titel som Neri delar med Petrus och Paulus – blivit till två spelfilmer. Den första, State buoni se potete (”Var goda om ni kan”), kom upp på biografer år 1983, medan den andra, Filippo Neri: Preferisco il Paradiso (”Filippo Neri: Jag föredrar Paradiset”), visades i italiensk television år 2010.
I State buoni se potete spelade Johnny Dorelli rollen som Neri där tonvikt ligger på helgonets spetsfundiga humor, enkelhet och närhet till barn. Preferisco il Paradiso, med Gigi Proietti i huvudrollen, lyfter å sin sida fram Neris ödmjukhet och skepsis mot ärebetygelser. Filmens titel anspelar på det svar, ”jag föredrar Paradiset”, som Neri lär ha gett påven då han blev erbjuden kardinalshatten.
I andra delar av Europa är Neri förmodligen mer förknippad med det oratorium som han lät grunda i Rom och som med tiden kom att inspirera grundandet av liknande sammanslutningar i exempelvis Frankrike och England. I Frankrike lät Pierre de Bérulle år 1613 grunda en fransk oratoriekongregation, vilken kom att bli betydelsefull för såväl prästutbildningen i det tidiga moderna Frankrike som för ordenslivet. I England introducerades på 1800-talet ett oratorium av John Henry Newman i Birmingham och ett i London av Frederick William Faber.
Gemensamt för dessa kongregationer är den lösa federation av självständiga hus där både präster och lekbröder är verksamma. Kongregationerna lyder under stiftsbiskopen och inga löften avläggs till någon överordnad eller till något hus. Oratorierna är inspirerade av Neris verksamhet, vilket märks i betoningen på flitig bikt och kommunion, liturgi och musik samt läsning av kyrkofädernas texter.
Trots Neris nära relation till staden Rom föddes han i Florens år 1515. Vid arton års ålder kom han till Rom där han bedrev studier i teologi och arbetade som privatlärare. Med tiden kom han att ägna allt mindre tid åt intellektuell verksamhet och i stället fördjupade han sig i bön och omsorg om sjuka på stadens sjukhus. Han sökte sig ofta till San Sebastiano-katakomben under kvällar för att meditera vid martyrernas gravar. En kväll vid pingsten år 1544 erfor han ett eldklot som sänkte sig ned i hans bröst varpå hetta, darrningar och hjärtklappningar uppstod.
Efter många år som lekman i Rom bestämdes sig Neri till sist för att bli präst. Under sin första tid som präst var han verksam vid San Girolamo nära Campo de’ Fiori, där personer från olika samhällsskikt kom för att avlägga bikt och få andlig vägledning. Snart skulle Neri få en skara följare som träffades i hans bostad, för att under vardagarna ägna sig åt studier, bön och lovsång (laudi) som komponerats av bland andra Giovanni Pierluigi da Palestrina (1525–1594). De träffades i ett litet vindsutrymme, som Neri kallade oratoriet (böneplatsen), ovanför ett av kyrkans sidoskepp. Om söndagarna var det vanligt att hans följare besökte Roms sju huvudbasilikor under munter ledning av Neri själv.
När oratoriernas verksamhet expanderade blev de tvungna att flytta till Vallicella där en ny kyrka byggdes: La Chiesa Nuova. Neri, som tycks ha ogillat förändringar, flyttade motvilligt dit med sin växande grupp. År 1575 erhöll gruppen status som oratoriekongregation med Neri som rektor, trots att hans avsikt aldrig var att grunda en ny orden. Snart spred sig kongregationen till Neapel genom lärjungen Francesco Maria Tarugis (1525–1608) omsorg, vilket Neri motvilligt godkände. Inte heller ville Neri acceptera den kardinalshatt som erbjöds honom, men här fick, som nämnts ovan, Neri sista ordet.
Vilken bild framträder av Neri i Paul Türks bok Glädjens profet? En komplex bild skulle jag säga. Türks har skrivit en biografi som lyckas förmedla ett porträtt av en slagfärdig florentinare som var förtjust i skönhet och med en känslighet för renhet. Türks drar även paralleller mellan Neri och Giovanni Colombini (1304–1367) – grundare av jesuaterna, en orden med särskild vördnad för helige Hieronymus – som efter sin omvändelse värmdes av gudomlig eld vilken brann i hans bröst och strömmade ut i hans kropp. Just detta berättas även om Neri, som gick hela vintrar i uppknäppt ytterrock utan att frysa. Detta sedan pingstkvällen år 1544 då ett eldklot sänkte sig ned i hans bröst.
Bredvid bilden av Neri som mystiker framträder en frihetsälskare och improvisatör som inte lät sig styras av alltför fasta ramar. Türks berättar att han uppmuntrade sina biktbarn att möta Kristus på ett personligt vis och skickade med dem uppmaningar såsom ”var glada!” eller frågor av typen ”när ska vi börja att göra gott?”. Türks skriver också att Neri var en god kännare av den mänskliga naturen och att han såg bikten som det första steget på en gradvis förändring i livet. I sin mildhet skällde han aldrig på någon som biktade sig för honom, däremot kunde han vara sarkastisk gentemot sina oratoriebröder.
Cesare Baronio (1538–1607) – sedermera kardinal och hyllad författare av det kyrkohistoriska verket Annales Ecclesiastici – blev utsatt för Neris practical jokes och en gång var han nära att åka på stryk av den lokale vinhandlaren på grund av sin andlige faders skämt. Han fick heller aldrig något beröm för framgången med Annales, eftersom Neri ville skydda honom från högmod. Tillsammans med detta berättar Türks att påven Paulus VI sade om Baronio att han skulle kunna helgonförklaras enbart för att han stod ut med Neris skämtlynne.
Med översättningen av biografin om Filippo Neri har en svensk läsekrets fått möjlighet att stifta närmare bekantskap med ett mycket speciellt helgon. Boken är lättläst med en kronologisk disposition, däremot hade texten förtjänat en noggrannare korrekturläsning. Som bonus får läsaren ta del av oratoriets konstitutioner samt Johannes Paulus II:s brev inför 400-årsdagen av Neris död. Den komplexa personligheten till trots tog påven, liksom Türks, fasta på Neri som glädjens helgon och profet.
Andreas Mazetti Petersson är teol. dr i kyrkohistoria vid Uppsala universitet.
Ur Signum nr 3/2023, s. 54–56.