En betydelsefull orientering i fredsfrågan

Nästan samtidigt som den kristna världskonferensen för Liv och Fred den 24 april publicerade sitt budskap utkom ett dokument från den västtyska biskopskonferensen, Rättfärdighet skapar fred, som har uppmärksammats även utanför Förbundsrepubliken på grund av dess relevans för en kristen fredsetik. Utan att gå in på kasuistiska detaljfrågor framställer dokumentet inte bara ett grundperspektiv på kristen fredsteologi utan förmedlar också utifrån denna syn betydelsefulla impulser till ett aktivt och realistiskt fredsarbete.

Till skillnad från Uppsalakonferensens budskap finns i det tyska dokumentet inga uppmaningar: ”Vi uppmanar de länder som förhandlar i Genève, Wien och Madrid…”, ”vi uppmanar kyrkorna”, ”vi kräver bestämt…” Inte heller görs någon katalog över nedrustningsåtgärder på kortare (”inom fem år”) eller längre sikt. Däremot vill de tyska biskoparna ge en kristen orientering för troende och ansvariga som känner sig rådvilla eller ångestfyllda. Därvid vill de uttryckligen föra en dialog därför att de tror att i en situation av så uppenbar förhärdelse är detta den enda vägen till att på nytt försöka skapa och främja förtroende. De kallar sitt aktstycke anspråkslöst ett ”yttrande” för freden.

Det ganska omfattande och noga utarbetade dokumentet (drygt 70 sidor) ger vid närmare påseende ett svar på fyra grundläggande frågor:

1. Hur kan bergspredikans budskap om förlåtelse, kärlek till fienden och icke-våld i dagens läge omsättas till politiskt ”fredshandlande”?

2. Hur har kyrkan under historiens gång intill våra dagar tolkat detta Kristi budskap? Har hon därvid varit trovärdig och har hon kunnat påverka mänskliga och statliga fredsträvanden?

3. Vilka etiska kriterier finns i dagens läge för en kristen fredspolitik? (Jfr ett utdrag i texten nedan.)

4. Hur skall ett fredsarbete konkret ta sig uttryck hos de kristna i dagens situation?

Dokumentet synes oss vara ett synnerligen realistiskt yttrande från kyrklig sida och samtidigt beröra hittills föga beaktade sidor i fredsproblematiken.

Visserligen har detta yttrande den tyska och mellaneuropeiska situationen för ögonen. Men samtidigt höjer det sig till ett principiell och omfattande perspektiv i evangeliets anda. Man kunde förebrå dess upphovsmän att de inte direkt har tagit ställning till frågan om stationering av Pershing-missiler. Men biskoparna skiljer uppenbart noga mellan kompetensområdena: kyrkan som skall slå vakt om oeftergivliga etiska värden och politikerna och strategerna vars uppgift är att tillämpa och avväga den konkreta politiska situationen.

Av särskilt intresse synes oss bland annat vara det andra kapitlet om ”kyrkans lära om krig och fred i historiens skiftande situationer”. Biskoparna medger att det redan från fornkyrkans tid funnits en spänning i kyrkans inställning mellan stora betänkligheter mot dödandet i krig och kravet att upprätthålla den statliga samhällsordningen, samt att i dagens läge läran om det rättfärdiga kriget med dess problematiska tillämpningar borde modifieras till frågan om ett ”rättfärdigt försvar” inom ramen för en omfattande fredspolitik. Men framför allt tycks ett avsnitt om förändringarna i nutidens uppfattning om och ideologisering av krig och fred vara av betydelse. ”Hade tidigare kriget en plats vid rättens periferi som yttersta nödåtgärd så far kriget under nyare tid en visserligen begränsad men ändå central ställning som ett legitimt medel till självhjälp för varje suverän stat.” Med andra ord konstateras en förlust av etisk värdering av kriget, ett faktum som utan tvivel haft de största konsekvenser i de mellanstatliga förhållandena.

Visst bekänner biskoparna: ”Kyrkohistorien känner till hur ofta kyrkan varit invecklad i mycket världsliga händelser och haft andel i våldsdåd och krig.” Å andra sidan: ”Vad skulle ha blivit av historien – och särskilt de europeiska folkens historia – utan den kristna trons inflytande?” Dokumentet belyser detta faktum med talande belägg. ”Bokslutet över kyrkliga fredsansträngningar är ingalunda så negativt som man ofta antar.” För att bara nämna ett av de senaste exemplen kan man hänvisa till Johannes XXIII:s framgångsrika insats i Kubakonflikten 1962.

Kristna missionärer frågade en gång Mahatma Gandhi vad de borde göra för att kristendomen skulle kunna förstås av indier. Gandhi påminde de kristna västerlänningarna om rosens hemlighet. ”Alla tycker om denna blomma därför att den doftar så fint. Alltså, mina herrar, skall ni sprida en doft av Jesus.” När man fördomsfritt läser hela dokumentet upptäcker man onekligen omedelbart något av evangeliets anda tillämpad på dagens spänningsfyllda krav.

1. I början av maj antogs i Chicago officiellt den amerikanska biskopskonferensens fredsdokument Guds löfte och vårt svar med 238 mot 9 röster. I skrivande stund saknar vi ännu texten till det omfattande dokumentet (omkr. 150 sidor). En jämförelse med det tyska dokumentet måste därför uppskjutas till ett senare tillfälle.